Sunday, May 30, 2021

Nr 887: Miljonen

Originaltitel: Le Million (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, May 16, 2021

Nr 886: Magnolia

Originaltitel: Magnolia (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play/YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Vi har sett det tidigare i Pulp Fiction, Short Cuts och Nashville. Löst sammanflätade historier som vävs ihop av tillfälligheter och sammanträffanden. I Magnolia får vi följa Frank TJ (Tom Cruise) som en misogyn machopredikant som närmast sektmässigt vill få män att återta kontrollen över sitt kön, den misantropiske, döende tv-mogulen Earl (Jason Robards), hans mycket yngre fru, den stressade Linda (Julianne Moore), hans vårdare Phil (Philip Seymor Hoffman), den överbegåvade men hårt hållne frågesportspojken Stanley (Jeremy Blackman), den ensamme, godhjärtade polisen Jim (John C Reilly) som uppvaktar den missbrukande och ångestfyllda Claudia (Melora Walters), hennes döende far, programledaren Jimmy (Philip Baker Hall) och många fler i det stjärnspäckade persongalleriet. Alla trevar sig fram på olika sätt under ett dygn i en ensam stad, där de små detaljerna i deras inre bygger berättelsen kring livets stora teman - kärlek, ondska, ensamhet, svek, relationer, hemligheter, mål och mening. Inledningssekvensen där vi introduceras för tre historiska och av varandra oberoende händelser är briljant och visar på att allt som sker, hur isolerade händelserna än tycks vara, är delar i ett större sammanhang och detta sätter ramen för filmen. De bibliska anspelningarna och narrativet om det misslyckade föräldraskapet, framför allt faderskapet, är genomgående spår. Paul Thomas Anderson gör en ambitiös, men inte alls särskilt pretentiös film, där varje karaktär tillåts vara människa i all sin otillräcklighet och i alla sina brister och det regnande grodor tycks alldeles självklart. Det kommer väldigt nära ett berättartekniskt och cineastiskt mästerverk. 

Saturday, May 15, 2021

Nr 885: Once Upon A Time In China

Originaltitel: 黃飛鴻 Wong Fei Hung (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet/DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Karatelördag, film numero due. I likhet med tidigare filmen idag, Piratpatrullen 2, så upplever jag det som rörigt. Ja, omöjligt att hänga med. Detta är det absolut mest vanliga tillståndet för mig i det här projektet; att jag inte fattar handlingen. Det är ju helt uppenbart att det finns en handling, och jag känner en slags besvikelse varje gång. Kanske mer med den här filmen, jämfört med den tidigare idag, eftersom det här redan från början med drakdans och strandmotion känns som att det finns ett mer konstnärligt och råare anslag i bild och berättande. Vackrare, stiligare, elegantare. Och det fightas ordentligt och om minsta lilla så klart. Och jäklar vad det går sönder grejer hela tiden vid dessa fighter; lösöre, hela inredningar, delar av byggnader. Även i denna film en kolonialkritik, som jag uppfattar det. Och filmen igenom dyker det upp karaktärer som jag misstänker är närmast mytologiska. Aunt 13 exempelvis, eller huvudpersonen Master Wong (Jet Li). Men jag sitter helt enkelt och tittar på, som det kallas, rörliga bilder utan att fatta ett dyft. Black Flag Army. Nåt amerikanskt fort. En hel del Matrixdoftande slowmosekvenser. Shadowless kick. Wongs paraplyfight. Oerhörda mängder stegar på slutet. Kulan som fingersprätts iväg rätt in i pannan på motståndaren.
Definitivt en film som jag skulle vilja se igen efter att ha gått grundkursen. Men så tänker jag ju om nästan alla filmer. Det är ju nån bug, helt klart.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den framgångsrike mångsysslaren och folkhjälten Wong hamnar i vägen för stans indrivare och hans gangstergäng. Stackars residenset bränns ner. Samtidigt pågår ett politiskt och militärt spel mellan diverse västerlänningar och kinesiska intressen i en invecklad intrig som jag nog aldrig skulle fatta om jag så såg om filmen flera gånger. Den stoiske hjälten Wong tycks ställas emot allt och alla när han, i scener som nästan trotsar tyngdlagen, ska navigera i detta kaos. Samtidigt finns det, i jämförelse med förra filmen, en mycket högre konstnärlig ambition i den här filmen tycker jag. Både i berättelse, dramaturgi och foto men även i fightingscenerna som känns mer innovativa (kan bero på något mer avancerad teknisk trickfilmning). 

Nr 884: Piratpatrullen 2/'A' gai waak juk jaap

Originaltitel: A計劃續集; Jackie Chan’s Project A II (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play/Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Karatelördag, film numero uno. Rörigt, tycker jag i vanlig ordning. Men det verkar handla om "oegentligheter inom poliskåren" som ståndmoraliske Dragon Ma (Jackie Chan) ska städa upp. Det finns också nån revolutionsrörelse, en juvelstöld och en råttätande hämndaktion från - antar jag - filmen som föregick denna; Project A. Mycket fighting och stunts så klart. Mycket stön, stånk, pust, puh, gny, oj, ah, flämt, katjing och med jämna mellanrum instucken kolonialkritik. Sista halvtimmen växlas det upp och se där, en fallande vägg över Jackie, precis som över Buster Keaton i Hans Son På Galejan. Och så bloopers på slutet. Mycket underhållande.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Engelsk dub i oprentiös Hong Kong-underhållning. Jackie Chan far fram i scener som blandar både lekstuga och hinderbana. Välgjorda fightingscener blandas med snubbelhumor och amerikansk snutfilm. Det är korrumperade poliser, välbärgade revolutionärer och hämndlystna pirater. Det blir aldrig tråkigt men inte särskilt spännande heller. Inget oväntat, inga intressanta gråzoner mellan ont och gott, ingen vidare intrig. Allt bygger egentligen på Chans uppvisning i vighet, i koreografi och i imponerande stunts där han får allt att se så lätt ut. Vilket det så klart inte är. Tydligen har han skadat sig i praktiskt taget alla filmer han medverkat i. Allt för publikens skull.

Wednesday, May 5, 2021

Nr 883: Hålet

Originaltitel: Le Trou (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT1 av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Intimt, klaustrofobiskt, minimalistiskt, och alla andra klyschor jag kan tänka mig. Men jag misstänker att det faktiskt spenderas mer tid utanför cellen än vad det först känns som; ut och in på kontor, ner och upp ur underjorden. Men cellen är navet, varifrån trådarna utgår. Hög MacGyver-faktor på fingerstympade Roland (Jean Keraudy - som också var med in real life när det begav sig), som förvandlar än det ena än det andra till användbara verktyg i arbetet med att gräva sig genom cellgolvet, säkra luckor i underjordiska gångarna och hacka sig ut genom sista tunnelväggen. Dessutom konstruerar han ju "periskopet" av en spegelskärva, en tandborste och lite tråd, med vilket de kan hålla utkik genom tittgluggen i celldörren. Oerhört effektivt uppbyggt med den sista vändningen av spegeln på slutet där det helt plötsligt står en enorm vaktstyrka och väntar i den lilla bilden. Tycker det känns som Hitchcock. Spännande mest hela tiden, och helt utan musik! Påminner ju om nervdallrandet i Fruktans Lön. Och tankarna går såklart även till En Dödsdömd Har Rymt, Nyckeln Till Frihet och Flykten Från Alcatraz.
Den ende man egentligen får veta något om är (stackars) Gaspard (Marc Michel), som blir femte hjulet i utbrytarbandet. Genom att de andra fångarna ställer nästan förhörsfrågor till honom filmen igenom distanserar de samtidigt sig själva, håller misstänksamt avstånd. Och Gaspard verkar bli lurad att förråda sina kamrater på upploppet. Av förväntade friheten blir bara cellbyte.
Tänker på åtminstone tre saker som jag... ja, tänker på. 
Först, i inledningen. Filmen presenteras utanför murarna av numera verkar det som bilmekanikern Jean Keraudy (som alltså även är med i filmen), och han talar in i kameran när han berättar att historien vi ska få se är hans. Varför görs detta undrar jag? Alltså, vad ska det tillföra? Är det konstnärligt? Meta? Han är bevisligen inte i fängelse längre, så han fick ingen dödsdom i alla fall. Ja, det är som sagt bara något jag konstaterar att jag reagerar på, men inte förstår.
Den andra grejen är fyraminutersscenen när de påbörjar krackelerandet av golvet i cellen. Den scenen är lite känd verkar det som. För att den visar, under lång tid och utan klipp, arbetet med att ta sig igenom golvet. Jag tror att jag fattar grejen där, att det ska skapas en känsla av autenticitet, att man ska bli en i rummet i och med den utdragna beskrivningen. Men det är lite samma där, jag noterar att jag reagerar. I resten av filmen används mycket mer följsam och effektiv klippning för att beskriva grävande, sågande, förflyttande. Så varför just den enda scenen i början? Trademark? Konstnärligt? Meta? Jag ser framför mig en barnbok, bara exempelvis, där det står: och bonden plöjde och plöjde och plöjde. Och där brukar det stanna. Men i detta fallet hade det stått: och bonden plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och till slut somnar ju barnet. Men, trots allt lite intressant scen att titta på.
Tredje grejen är timglaset. Det konstateras att det inte finns någon klocka och att de som gräver i tunneln måste ha koll på tiden. Det konstrueras ett timglas. Det tar 30 min för sanden att rinna igenom. Hur vet man det, om det inte finns nån klocka?
Bara småtjafs detta, för jag tycker mycket om filmen och har inget emot att tugga i mig ovanstående.
Särskilt scenerna nere i tunnlarna är snyggt filmade, med oljelampsförflyttandet där kameran verkar, i alla fall vid några tillfällen, göra en sån där bakåtzoom samtidigt som personerna rör sig bortåt. Kan inte heller riktigt sluta tänka på att de liksom skulpterar sig in i friheten. Och scenen med upplyfta brunnslocket och den potentiella taxin är skön. Läser Det av Stephen King samtidigt som jag ser denna. Mycket underjordiska tunnlar och spindlar.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: 1947. Santéfängelset i Paris genomgår en renovering och internerna får trängas ihop i cellerna. Rymningsplaner gror. Gaspard är nykomlingen i de sammansvurna fyras gäng och involveras i planerna. Men aldrig helt och hållet och det skildras snyggt genom frågor, blickar och också det faktum att det är endast Gaspard som vi får veta något om egentligen. Efter lite MacGyver-innovationer så påbörjas grävningen i kanske filmens mest kända scen, den nästan realtidsskildrade och oklippta scenen när de hugger, gräver och slår sig genom cellgolvet till vad-som-nu-finns-där-under. Lugnt, metodiskt och tillitsfullt arbetar de sig genom fängelsets kloaker samtidigt som de hela tiden behöver parera och leda bort vakternas uppmärksamhet. Filmen är detaljerad och intim, isolerad och spännande. Efter premiären klipptes tydligen 24 minuter bort av ursprungsversionen och detta material har aldrig återfunnits.

Tuesday, May 4, 2021

Nr 882: Henry V

Originaltitel: Henry V - The Chronicle History of King Henry the Fifth with His Battell Fought at Agincourt in France (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Filmatisering av Shakespeares pjäs. Grymma miniatyrer av landskap, softa kulisser och dukar. Fantastiska kostymer på både människor och djur. Vissa såg ut som vandrande spelkort. Intressant grepp att börja på teaterscenen i The Globe i London och sen förflytta handlingen till Frankrike via Southampton och sen tillbaka till Londonscenen igen. Slaget vid Azincourt var det jag väntade på men blev inte lika impad som av Slaget vid Shrewsbury som vi såg i förra filmen Falstaff. Falstaff ligger väl och dör i en säng i denna rullen om jag fattade det rätt. I övrigt förstod jag inte ett endaste smack av dialogen. Otextat, och jag gav nog upp redan efter 5 minuter. Vem som helst kunde sagt vad som helst när som helst. Skulle faktiskt vara kul att se den med text och eventuellt hänga med i handlingen. Nu blev det mer att bara försöka parera alla som skrek i tid och otid. När de inte viskade. Teaterviskade.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Överflygning av London anno sent 1500-tal och inzoomning av Shakespeares The Globe där teatersällskapet välkomnar till uppsättningen av Henry the fifth, the chronicle history of king Henry the fifth with his battle fought at Agincourt in France. Jag är redan trött. Otextat är det också. Sedan, i en fin övergång från teatern och in i berättelsen, in i den filmiska delen, vaknar jag till lite. Det börjar med Falstaffs död (som förra filmen slutade med, inga jämförelser i övrigt) och fortsätter till det franska hovet som nonchalant och blaséartat inväntar den engelska invasionen. Nu somnar jag nästan igen. Sedan kommer då slaget om Agincourt och jag hajar till lite. Men det här är verkligen tråkigt och helt intetsägande. Liksom i förra filmen får vi dock även här bevittna den fantastiska nerhissningen av rustningsryttaren i sadeln. Det höjer betyget till ett plus.

Thursday, April 29, 2021

Nr 881: Falstaff (Chimes At Midnight)

Originaltitel: Campanadas a medianoche (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Orson Welles är Shakespearekaraktären Falstaff. John, Jack, Hans. Minst tre olika förnamn på den liraren, fet som smör, uppblåst som en ballong, pillemarisk blick. Trickster, men kommer liksom inte in från sidan utan fyller upp hela synfältet. 1400-tal. England. Kung dör. Richard två tror jag. Ny kung tillträder. Henry fyra. Sonen till denne, blivande Henry fem, hänger hellre med festprissen Falstaff än ägnar sig åt... ja, vad? Prinsliga plikter? Mäktiga slott med väldiga stensalar och disiga solstrålar som skär rakt in i de rojalistiska relationenerna som tunga svärd, förebådande det som dyker upp mitt i filmen - den sex minuter stora behållningen: slaget vid Shrewsbury. Som en fältslagsmall; tassandet innan konfrontationen, frustande hästar, höjda bågar, vinande pilar, klonkande sköldar, klingande klingor, resta lansar, svingande klubbor, slamsor och blod, spjutande spjut, och så vidare. Höghastighet i både klippning och i uppspelning av vissa scener, vilket ju ser journalfilmsroligt ut. Monty Python. Avslutas med gyttjebrottning. På slutet dör kungen igen och Henry fem bestiger tronen, vänder ryggen åt sin gamla partypolare Falstaff. Som dör av sorg, eventuellt.
Ohyggligt svårt att hänga med i de där gammelrimmade dialogerna. Extremt teatraliskt - naturligt eftersom det väl är dramer för scen det bygger på. Nåt slags hopkok. Men man får ju titta på hur karaktärerna ser ut när de säger något, och utgå från det. Glad, arg, ledsen, finurlig, allvarlig. Av det som sägs fattar jag inte mycket. Men mitt i den nästan parodiska scenen där nån motståndare sticks ner av Henry fem och ska leverera det obligatoriska avskedstalet i det tysta utrymme som uppstår mellan liv och död, så säger han bland annat: "Tanken är ju livets slav, och livet är tidens narr." Fantastisk sak att säga medan man sminkar biskopen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Orson Welles har definitivt pondus som den burduse, snacksalige och lögnaktige suputen Falstaff, prins Henriks polare och festkompis. Man tycks ju aldrig ha tråkigt i Falstaffs sällskap, alltid nåt på gång liksom. Alla Haddockska och Shakespearska förolämpningar och superlativ är lite kul till en början men det blir fort lite tjatigt och tröttsamt. Sen kommer ett krig, ohyggligt och eländigt, men en av filmens absoluta höjdpunkter. Det finns inget ärofullt i detta utan endast misär fast skildrat och klippt med utomordentlig precision. Lite lustigheter också med fantastiska lyftanordningar för att placera de, av rustningar tunga, soldaterna på sina hästar. Falstaff är en bifigur i Shakespeares dramer om Henrik den fjärde får i den här filmen fullt fokus. Lärorikt och underhållande.