Originaltitel: 2001: A Space Odyssey (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert i Göteborg och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Det går inte undan, men det är svindlande långsamt. Med ett tålamod som är just modigt och med avgrundsdjupa perspektiv rullar Stanley upp den här rymdgardinen och släpper in ljus och musik från alla håll och kanter. Själva grundstoryn, med en resa från the dawn of man till en obestämd framtid inklusive monolit, är kanske inte så spännande. Men sättet han berättar på är magnifikt. Jag älskar Stanley i vissa scener. Särskilt när han vrider och vänder sig med kameran i exempelvis motionsscenen ombord på rymdskeppet. Men bäst är utomhusscenerna. Med nästan sadistisk långsamhet färdas jag genom rymden tillsammans med tystnad eller bara andetag. Skepp går ner för landning, sol tittar fram bakom andra kroppar, förlorade astronauter flyter iväg genom det där svarta, ljudlöst enorma. Jag har egentligen ingen aning om hur det känns att vara ute i rymden, men i vissa scener befinner jag mig på plats – tyngdlös, viktlös och i det närmaste betydelselös. Det mullrar upp i mig; hela mänskligheten är bara en oändligt liten reflektion i universums pupill, det universum vi känner. Det känns oerhört befriande att slutet slungas iväg genom ataridesignade ljuskorridorer och hamnar i samma studio som rödarummetscenerna i Twin Peaks spelades in. Jag förstår det inte och jag tycker det är så skönt just därför.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Jag vet inte vad jag ska tycka om Stanley Kubricks pretentiösa och spekulativa rymdepos men den lämnar mig inte oberörd. Det höga betyget får filmen på grund av dess visuella svulstighet där både bild och musik sammanflätas på ett mer konstnärligt än dramaturgiskt sätt. Det kunde räcka för mig. Själva handlingen är förvirrande och många gånger helt obegriplig. Kubrick och manusförfattaren Arthur C. Clarke försöker sig på att skissa ett slags mänsklighetens historia, dess ursprung och öde, där en mystisk monolit spelar en avgörande roll. Ett annat välkänt tema är kampen mellan människa och maskin som återspeglas när datorn HAL som har ett mänskligt medvetande flippar ur och ställer till jävelskap med en rymdexpedition. Jag gillar abstraktionerna i 2001 och för mig hade den funkat som en häften så lång konstfilm, en långsam musikvideo om man så vill. Nu seglar den ut i ett kvasiintellektuellt psykadeliskt drama som jag inte begriper ett dugg av.
Filmen sågs på internet av Robert i Göteborg och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+Kommentar: Det går inte undan, men det är svindlande långsamt. Med ett tålamod som är just modigt och med avgrundsdjupa perspektiv rullar Stanley upp den här rymdgardinen och släpper in ljus och musik från alla håll och kanter. Själva grundstoryn, med en resa från the dawn of man till en obestämd framtid inklusive monolit, är kanske inte så spännande. Men sättet han berättar på är magnifikt. Jag älskar Stanley i vissa scener. Särskilt när han vrider och vänder sig med kameran i exempelvis motionsscenen ombord på rymdskeppet. Men bäst är utomhusscenerna. Med nästan sadistisk långsamhet färdas jag genom rymden tillsammans med tystnad eller bara andetag. Skepp går ner för landning, sol tittar fram bakom andra kroppar, förlorade astronauter flyter iväg genom det där svarta, ljudlöst enorma. Jag har egentligen ingen aning om hur det känns att vara ute i rymden, men i vissa scener befinner jag mig på plats – tyngdlös, viktlös och i det närmaste betydelselös. Det mullrar upp i mig; hela mänskligheten är bara en oändligt liten reflektion i universums pupill, det universum vi känner. Det känns oerhört befriande att slutet slungas iväg genom ataridesignade ljuskorridorer och hamnar i samma studio som rödarummetscenerna i Twin Peaks spelades in. Jag förstår det inte och jag tycker det är så skönt just därför.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Jag vet inte vad jag ska tycka om Stanley Kubricks pretentiösa och spekulativa rymdepos men den lämnar mig inte oberörd. Det höga betyget får filmen på grund av dess visuella svulstighet där både bild och musik sammanflätas på ett mer konstnärligt än dramaturgiskt sätt. Det kunde räcka för mig. Själva handlingen är förvirrande och många gånger helt obegriplig. Kubrick och manusförfattaren Arthur C. Clarke försöker sig på att skissa ett slags mänsklighetens historia, dess ursprung och öde, där en mystisk monolit spelar en avgörande roll. Ett annat välkänt tema är kampen mellan människa och maskin som återspeglas när datorn HAL som har ett mänskligt medvetande flippar ur och ställer till jävelskap med en rymdexpedition. Jag gillar abstraktionerna i 2001 och för mig hade den funkat som en häften så lång konstfilm, en långsam musikvideo om man så vill. Nu seglar den ut i ett kvasiintellektuellt psykadeliskt drama som jag inte begriper ett dugg av.
No comments:
Post a Comment