Filmens sågs internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4Kommentar: Saxat ur det jag skrev för över ett år sedan när vi såg 2007-versionen: En oerhört stark öppning – jag är uppe på en femma. Det låga tempot, de små antydningarna till att något inte står rätt till. Planteringarna; kniven, telefonen, äggen icke att förglömma. Den långsamma, krypande insikten. Skådespeleriet, särskilt från Anns sida; jag är hos henne, i misstänksamheten, i stegringen.
Så tycker jag inte nu. Eller jo, jag tycker det om 2007-versionen, men inte om originalet. Jag tycker Naomi Watts gör en mycket färgrikare prestation överlag, även om Susanne Lothar är bättre på att se helt förstörd ut på slutet. Men i början känns det inte lika skarpt, givetvis till största delen på grund av att jag vet vad som kommer hända - jag sitter liksom med facit i hand på fotbollsläktaren och kunde gjort det bättre själv. Saxningen fortsätter:
Sen dippar det en aning när urverksorangerna drar ut på replikerna lite väl mycket, tar ett varv extra i rondellen. I och för sig är det bra när sonen flyr och blir jagad – äntligen en unge jag tror på – men jag skulle gärna haft lite högre hastighet allt som allt ända in till den långa, helt fantastiskt täta vardagsrumsscenen, när de två herrarna lämnat huset. I kameraväg innehåller den bara två korta panoreringar, men känns bred som en öken. Det är Roy Andersson goes realfeel. Där också en liten eloge till det omvända hjältereceptet; det är Ann som håller modet uppe, som är samlad, som tar sig loss, hjälper mannen upp, fönar telefonen, tar sig ut genom staketet, försöker skaffa hjälp. Mannen gråter, sitter hjälplös kvar i hemmet och kan som bästa bidrag gömma sig i källaren.
Detta tycker jag fortfarande, förutom att sonen i originalet inte är i närheten av hur jag minns sonen från 2007. Sax, varsågod:
Jag är inte helt nöjd med fjärrkontrollen – det är nog till slut ändå den som drar ner betyget. Även om jag genom den fjärde väggen vid flera tillfällen fått reda på att jag inte kan förvänta mig en klassisk plott, tycker jag det inslaget är en punktering. Jag antar att det har att göra med slutreplikerna om fiktion, verklighet och parallella universum, men där har de tappat mig.
Här får jag nog be om att inte hålla med alls. I originalversionen känns det som en av de bättre ingredienserna - det att Paul tar fram fjärrkontrollen och ändrar förloppet. Experimentfilm var namnet.
Jag är bara glad att ingen klarade sig med livet i behåll.
Det skriver jag under på vilken dag i veckan som helst. Om Funny Games är kittlande vid första titten är den lite småseg vid andra. Betyget får dock bli en blandning av alla olika intryck. Lite minus i originalet för skådespeleriet, men lite plus för experimenten. Lite minus för experimenten i 2007-versionen, men lite plus för skådespeleriet. Hur hamnade jag här? Ingen aning. Nu kliver jag ur arkivet.
Jimmy betyg: 4-
Kommentar: Projektets största och hittills enda misstag var när vi klippte den här filmen för ett år sedan. Trodde vi. I själva verket såg vi den amerikanska versionen från 2007. Så kan det gå. Misstaget har rättats till och nu kan vi med gott samvete lägga den här österrikiske hemintrångsfilmen till handlingarna. Tyvärr präglas omdömet en hel del av detta misstag. Den amerikanska versionen var en liten pärla så originalet borde rimligtvis ha en hel del att tillföra. Eftersom filmerna i stort sett är identiska, bortsett från språket och skådespelarna då, så var det tyvärr att hoppas på för mycket. Det här är en film som, vid en andra titt inte tillför särskilt mycket alls. Jag ger den ändå ett generöst betyg för sättet den kommenterar det obehagliga och meningslösa våldet på. Den mest intressanta scenen är när mannen och hustrun lämnas bundna i vardagsrummet. En oerhört tät klippning som varar i säkert 10 minuter.
No comments:
Post a Comment