Filmens sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Clooneys hide out, Järpnäset.
Roberts betyg: 3+Kommentar: Den långa juryrumsscenen i början klyver mig. Visst, den är lång. Visst, den funkar. Men är det nödvändigt att den ska vara så lång? Så repeterad? Jag får männen, jag får fläkten som inte fungerar, jag får vattenautomaten, jag får hettan utanför. Det är bra info, men jag tänker hela tiden på varför det ska göras i en enda tagning? Det blir lite krystat i mig. Likadant med scenen på toaletten. Det är som att greppet går före resultatet. Nåväl, Henry Fonda bränner upp hela bilden med sin blotta närvaro, samma som Brad Pitt i sina bästa stunder. Men är han egentligen en bra skådis? Nja, jag vet inte jag. Säkert bra på teaterscenen. Elva skyldiga mot en oskyldig. Efter en rejäl långbänk med besök hos olika perspektiv på begreppen sanning och bortom rimligt tvivel är förhållandena de motsatta – en skyldig och elva oskyldiga. Ett lite pinsamt spelat sammanbrott senare är alla överens: det finns tvivel. Alla inblandade gör en bra insats. Svetten lackar, det känns intimt och frustrerat. När regnet kommer lättar det lite, vi är på väg att befria(s). Men kanske hade jag velat se mer kött i resonemangen, jag skulle velat att filmen var dubbelt så lång. Idén är ju strålande, men på en och en halv timme känns det lite forcerat att vända så många gamla gubbar över ända. Det blir liksom en gubbe var sjunde minut. Summa sumiljurium alltså: lite för mycket teater på film för min smak, och tyvärr kryper den inte in under huden på mig på det sätt som jag tror den gör på andra. 1998 såg jag en uppsättning av pjäsen på Västerås stadsteater. Det var sista föreställningen och i slutet när alla gick ur juryrummet slängde en av skådisarna en mugg vatten i ansiktet på vad jag tror var jurymedlem nr 8. Ett litet hyss. Så trevligt kan det vara att spela teater.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Sidney Lumets långfilmdebut är en tät och svettig skildring av en jurys överläggning i ett fall där en ung man står åtalad för att ha mördat sin far. Hela filmen, bortsett från prolog och en kort epilog, utspelas i juryns överläggningsrum. Det kräver en hel del av en film att upprätthålla intresse och spänning med de förutsättningarna. Att 12 Edsvurna Män klarar detta beror framför allt på den smarta regin och manuset som är tillräckligt dramatiskt utan att tappa i trovärdighet. Efter en kort stund har man fått klart för sig vilka alla de 12 jurymedlemmarna är vilket är otroligt skickligt i en film på drygt en och en halvt timme. Samtidigt sker oväntade vändningar under filmens gång. De knivskarpa dialogerna (och monologerna för den delen) och det självsäkra spelet driver filmen fram mot ett beslut ställt "bortom allt rimligt tvivel". En av de mer intressanta rättegångsfilmerna jag har sett utan att utspelas i en rättssal.
No comments:
Post a Comment