Nr 37: Viskningar och rop

Originaltitel: Viskningar och rop (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det här är annorlunda mot svartvita Persona. Viskningar och rop laborerar mycket med färger, skuggor och ljus. Helt vitklädda kvinnor i rödklätt rum, halvt ansikte i skugga. I en scen där en dotter tänker tillbaka på sin mamma slås jag av hur mycket Bergman berättar med ord i motsats till exempelvis Hitchcock. Herr Alfred ska ha sagt att man ska kunna förstå handlingen i en film bara genom att titta på bilderna, dialogen ska inte ha den sortens betydelse om jag har fattat det rätt. Bergman är stundtals helt Cockfrånvänd och övertydlig, vilket jag tycker är lite besvärande. Just den scenen jag tänker på hade enligt mig blivit hundra resor starkare om det inte hade funnits en berättarröst, eller om rösten i alla fall hade utelämnat en stor del av berättandet, eftersom berättandet i det här fallet är en beskrivning av det som händer i scenen. Det samma gäller en del av de scener där Bergman låter kvinnorna uttrycka helt i ord vad de känner samtidigt som de ska gestalta det med kropp. Det blir bedrövligt illa tycker jag, när en kvinna närbildas mot en vägg med handen mot pannan, vrider sig i inre plågor och brister ut i ett "åh, det är ångest, åh vad ångest det är". Nej, fy fan, som Ernst skulle sagt om det inte var han som gjort filmen. Vad handlar den om då? Ja, det är en kvinna som ska till och dö och hennes två systrar samt en tjänsteflicka vakar vid bädden. Sen är det en som skär sig i underlivet så där i förbifarten, och smörjer in ansiktet med blodet. Och det snodde Elfride till sin Pianisten några år senare. Ungefär så. Ångest, lögn, smärta och utbrott. Helt ok frullerulle.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det jag minns allra mest från detta familjedrama signerad Ingmar Bergman är nog färgkompositionerna, särskilt i början av filmen där de röda interiörerna i rummet står i skarp kontrast med huvudpersonernas vita kläningar och lakan. I like a lot. Det är ett starkt och känslomässigt drama där vi får följa Agnes, spelad av Harriet Andersson, dödskamp och ångest medan hennes systrar och tjänarinna vakar vid hennes bädd. I likhet med Robert ogillar jag dock det överdramatiska och övertydliga som Bergman verkar vara väldigt förtjust i men jag gillar att de olika karaktärerna tillåts blomma ut, dock lite väl mycket ibland kanske. Bergman växer i mig och jag börjar långsamt förstå hans skicklighet och storhet. Viskningar och rop var en bra början på en dag som fortsatte på Fårö med Bergmanjakt och havsbad.