Thursday, December 14, 2017

Nr 693: Me And My Gal

Originaltitel: Me And My Gal (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy  på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En så kallad pre-Code. En förkod. Produktionskoden. Hays code. MPPC, The Motion Picture Production Code. Moraliska riktlinjer; det här får och bör en film innehålla och inte innehålla. Det hade väl börjat spåra ordentligt antar jag. Och så ligger de ju också där, de ligger där i soffan och vänslas med kläderna på, Danny (Spencer Tracy) och Helen (Joan Bennett), ligger där och refererar till en film de båda nyss har sett, som heter "Strange Innertube”. I den får tittaren höra vad skådespelarna egentligen tänker precis efter de har sagt något till varandra. Sen blir det precis så även mellan Danny och Helen. De ligger där och säger saker till varandra, följt av vad de tänker. Filmen de parodierar verkar vara en annan 1932-rulle, Strange Interlude, som i sin tur är en filmatisering av mastodontpjäsen med samma namn från 1920-talet. Den scenen i soffan är en av få bra grejer i den här filmen. På slutet är det lite bra också med paralyserade farsans morseblinkningar, och rånarnas genomborrning i familjehemmet. Där går tankarna osökt till Ladykillers.
I övrigt är det väldigt sladdrigt och spretigt. Ordentligt långdragna och sluddrande fylleskämt, en märklig underhistoria med maffiafamiljen och jag vet inte hur många ”Jake” när hatten rättas till. Spencer Tracy såg vi i En Man Steg Av Tåget. Det var några år sedan, och för Tracys del var han 23 år äldre. 

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Den fryntlige farsan som vid två tillfällen vänder sig till kameran,"Who'd like a drink?" och den autogenererade engelsktextningen som tolkar detta som "Oh take a day yeah [music]". Så är det lite grann hela tiden. Återigen får man försöka gissa sig till vad som sägs. Men fart och fläkt är det. Och en assistent som upprepar allt som snuten säger. Och ett hejdlöst supande. Trots att förbudstiden inte upphörde förrän året efter den här filmen gjordes. Det är i och för sig modigt och drar upp betyget en aning. Och med den amerikanska depressionen som fond och de irländsk-amerikanska arbetarna och familjerna som aktörer så hade jag velat ha lite mer allvar, lie mer nerv. Men nej. Med den ytliga buskisen och den tafatta komiken så dominerande så blir de små försöken till intrig och spänning endast pinsamt. Tyvärr.

No comments: