Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 4Kommentar: Svettig, nervös och intim skildring av en verklig händelse; ett misslyckat bankrån i Brooklyn, New York, 22 september 1972. Sonny (Al Pacino) och Sal (John Cazale) räknar med att få med sig en stor summa pengar på kort tid, men det blir istället tvärtom eftersom bankvalvet redan tömts. Sonny behöver pengar för att finansiera sin pojkväns könsbytesoperation; vad Sal gör där är oklart. I ett försök att göra sig av med bevis bränner Sonny upp ett register i en papperskorg vilket väcker misstankar utanför lokalen när rök sipprar ut ur ventilationsluckan på gatan. Polis larmas och snart är belägringen ett faktum. Inne i banklokalen har nu direktören, ett tiotal kvinnliga anställda och en vakt tagits som gisslan.
Största delen av filmen utspelar sig inne i banklokalerna eller precis utanför på gatan där polisen har bunkrat upp med bilar, krypskyttar, kravallpolis, helikoptrar, FBI, megafoner och en tillfällig sambandscentral inne på en närbelägen frisersalong. Vid avspärrningarna samlas nyfikna åskådare som efterhand blir mer och mer hängivna den allt mer frustrerade Sonny. Vid flera tillfällen lämnar Sonny banklokalerna för att förhandla med polisen ute på gatan och för varje provokation eller villkorsställande från Sonny hejar folkmassorna på än ivrigare. Sonny begär pizzor, en helikopter och ett jetplan för att kunna flyga vart han vill, även om det är oklart just vart han vill. Dock är det helt självklart att flykten ska gå utomlands. Kanske Holland, ingen vet. En helt fantastisk scen är när Sonny frågar Sal vart han vill åka och Sal efter lite betänketid svarar Wyoming. Till slut ordnas en stor limobuss fram som tar hela sällskapet till flygplatsen där jetplanet väntar.
Filmen öppnar med olika gatubilder i New York ackompanjerat av Elton Johns låt Amoreena. Utöver det finns det ingen musik i filmen. Jag tycker mycket om de ganska höga ljuden från exempelvis bilar, helikoptrar och folkmassor som bidrar till en autentisk känsla. En särskilt intressant bildlösning tycker jag är när Sonny pratar i telefon med sin pojkvän Leon. Leon befinner sig då inne på frisersalongen och filmas långt ifrån, knappt synbar bakom någon slags byrå. I förgrunden sitter en polis med en tallrik med mat. I kontrast till de många närbilderna och inzoomningarna ger detta grepp en liten paus i nervdallrandet. Det är också väldigt effektfullt när folkmassornas flykt undan avspärrningarna klipps in i kaoset som uppstår när Sonny skjuter ett skott genom källarfönstret. Men trots den intensiva känslan av avtryckarglädje och trots alla polisens dragna vapen så räknar jag bara till totalt två avfyrade skott i hela filmen.
Al Pacino är satans bra med sina små tics och pendlande mellan total stillhet till exploderande provokatism. John Cazale som spelar Sal medverkade bara i fem filmer under sin blott sexåriga filmkarriär (Cazales dog 1978, 42 år gammal). Alla fem filmerna nominerades till en Academy Award för Bästa film och alla fem filmerna är med i boken.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Ett actiondrama i New York-miljö, stramt hållen, svettig och nervig. Based on a true story. Misslyckat bankrån leder till gisslandrama med påföljande Stockholmssyndrom, alltså ett psykologiskt tillstånd där offren utvecklar en relation till kidnapparen. Det ägnas inte särskilt mycket tid och analys kring detta. Mer väsentligt är istället folkets påhejande utanför banklokalen. Ett intressant fenomen där huvudkaraktären Sonny (Al PAcino) för en stund görs till hjälte för 70-talets alternativrörelse. Pacino liksom John Cazale, som spelar den försynte men nervige partnern Sal, gör trovärdiga rolltolkningar och är hela filmens fixpunkter. Vad däremot den tredje rånaren, som sticker precis i början av rånet, gör i filmen har jag ingen aning om.
No comments:
Post a Comment