Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 4Kommentar: Mycket bättre än föregångaren "Det amerikanska imperiets fall". Återigen en lång inledningsscen; denna gång genom en sjukhuskorridor. Denys Arcand har plockat bort nästan all den dialog som i föregångaren kändes lite för effektsökande. Istället koncentrerar han sig på en mer intim dialog som kretsar kring hur en son (Sébastien) mer eller mindre tvingar sig närmre sin far (Remý), i och med att denne ligger för döden i cancer. Alla karaktärer från Det amerikanska imperiets fall är med, även om den yngste - Alain - bara skymtar förbi i ett TV-inslag. De gamla vännerna samlas igen för att ta farväl av Remý.
Sébastien använder sig av alla kapitalisttrick han har i hatten för att ge sin socialistfarsa den bästa vården. Han mutar ledningen, vaktmästarna och betalar till och med Remýs elever att komma och hälsa på, fastän de avskyr sin gamle lärare. Sébastien ordnar även heroin till pappan, vilket han övertalar sjuksköterskan att injicera.
Till slut samlas alla vännerna i vad jag antar är samma stuga som i första filmen, där de äter, dricker, samtalar, skrattar och gråter. En överdos heroin skickar Remý över gränsen. Som jag minns det är det här ute vid stugan förklaringen till filmens titel kommer, och den har något med WTC 11 september 2001 att göra, men jag kan inte återge det exakt. Jag minns i alla fall att jag tyckte att det var en intressant förklaring, eftersom filmen är gjord inte ens två år efter den händelsen.
Bästa replik: (när Remý ska köras in i scannern på sjukhuset) "Jul i scannern, påsk på kyrkogården".
De barbariska invasionerna är andra delen i en trilogi, där Det amerikanska imperiets fall är den första filmen. 2007 kom den tredje filmen som heter Days of Darkness. Den ska jag se omgående.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Det har gått 17 år sedan Arcand introducerade det intellektuella sällskapet i Det Amerikanska Imperiets Fall. Nu återförenas de vid en av huvudpersonerna, Rémys, sjukhussäng. Till skillnad från föregångaren känns den här filmen mycket mer personlig och intim. Fortfarande finns det intellektuella samtalet med som en rapp och drivande faktor men i övrigt löser Arcand upp den förra filmens snäva gränser och ger den här historien ett mycket mer flerdimensionellt utrymme. I centrum ser vi den döende Rémy (Rémy Girard) men huvudpersonen är snarare hans konservative son (Stéphane Roussau) som återförenas med sin far under dennes sista dagar. Sonen gör allt för att hans far ska få, såväl ett lindrigt som värdigt slut. I denna uppoffring möter han knarkaren Nathalie (Marie-Josée Croze) som han låter förse Rémy med heroin som smärtlindring. Trots att berättelsen kretsar kring en döende mans sista dagar så är filmen, liksom föregångaren, en hyllning till livet. Men den optimism som präglar filmen är varken påtvingande eller klyschig, snarare återhållen och eftertänksam. Det gillar jag.
No comments:
Post a Comment