Roberts betyg: 3+
Kommentar: Dracula, denne Dracula. Till skillnad från den första filmen om Dracula - Nosferatu (1922) - så är Dracula i denna version en ganska stilig och gentlemannaaktig figur. Där Nosferatu spelar på yttre attribut som långa naglar och uppsminkat ansikte fokuserar denna film mer på återhållsamhet och den effektfulla transylvanskengelska brytningen. Bela Lugosi är finfin i rollen som den blodtörstande greven, men jag måste nog säga att jag tycker att Dwight Frye i rollen som den galnande Renfield gör den bästa prestationen. Frye gjorde senare samma år rollen som Fritz, den puckelryggige assistenten till Dr Frankenstein. En spansk version av Dracula spelades in parallellt med denna film. Spanjorerna använde samma inspelningsplats, kläder, dekor och manus, men de fick arbeta på natten. På sina ställen hävdas det att den spanska versionen är bättre, eftersom det teamet fick möjlighet att titta på tagningarna som gjorts under dagen och därefter förbättra exempelvis kameravinklar och ljussättning.
Jag har levt i tron att jag hade koll på historien om Dracula, men efter att ha skrapat lite på ytan kan jag bara konstatera att det finns lika många historier som det finns film- och teaterversioner. Och de kan skilja sig ganska markant åt i vissa fall. Detta har gjort att jag inte har kunnat greppa de olika historierna helt när jag sett dem. Efter att ha sett om Nosferatu från 1922 inser jag att jag inte skulle gett den 3- om jag sett den nu - jag skulle gett den ett högre betyg. Men så är det med det här projektet, och just därför är det spännande. Jag hoppas kunna utveckla detta efter att vi har sett den tredje och sista versionen av Dracula som är med i boken, nämligen Nosferatu från 1979. Tills dess får jag ladda med kors och vitlök under kudden.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Det är var alltså det mest skrämmande man kunde se i början av 30-talet. Ja, där ser man. Samma år kom även Frankenstein som tillsammans med Dracula är de två tveklöst mest kända skräckikonerna i såväl litteratur- som filmhistorien. Förväntningarna är alltså ganska höga när jag sätter mig framför filmen med öppna sinnen. Det börjar okej. Den gotiska skräckmiljön presenteras på ett fascinerande sätt som för tankarna åt både Lagerlöfs Körkarlen och Bergmans Det Sjunde Inseglet. När Bela Lugosi introduceras med ljuspunktmarkerade ögon tillsammans med uppvaknande damer i källaren så är jag helt med på noterna. Dessvärre sjunker både intresset och engagemanget, både hos mig men även hos regissören Tod Browning som det verkar när sällskapet kommer till London. Browning, som egentligen ville ha sin favorit Lon "tusen ansikten" Chaney som Dracula var nog aningen knäckt när favoritskådisen gick bort under inspelningsåret. Bela Lugosi hade dock spelat Dracula på teaterscen och hela filmen andas mer teater än film vilket i det här fallet drar ner skräckupplevelsen en hel del. Avslutningsscenen återgår till den gotiska atmosfären men då är det redan för sent för min del. Tyvärr.
1 comment:
Körkarlen er meget bedre end Dracula. Dracula er simpelthen ikke skræmmende nok, men virker snarere, som du siger, som teater. Klart en skuffelse. Så er Frankenstein væsentligt bedre.
Post a Comment