Thursday, November 1, 2012

Nr 383: Paraplyerna I Cherbourg

Originaltitel: Les Parapluies De Cherbourg (1964)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

 Roberts betyg: 4+

Kommentar: En genomkomponerad musikalfilm i tre akter. Detta underbara soundtrack av Michel Legrand som ett par år tidigare skrev musiken till Cléo Från 5 Till 7 - underbart särskilt i caféscenen innan Guy (Nino Castelnuovo) lämnar Geneviève (Catherine Deneuve) och drar iväg till kriget i Algeriet, och i den formidabla slutscenen vid Essomacken. Oerhört vackert och vemodigt. Alla repliker filmen igenom sjungs - något som i förväg kändes en aning pretto, men visade sig vara ett snillrikt grepp. Jag tror aldrig jag har sett eller hört det tidigare, i alla fall inte med denna känsla av grundmurad invaggning i något självklart och lättkört. Öppningsscenen med övervinklade paraplyerna smakade mycket vasst, men följdes av en tveksam inledning. Hur ska det här fungera, kommer jag orka igenom en hel film med verkstadsgrabbar och dansflörtar? Ganska snart var jag fångad, och i caféscenen omvändes jag helt. Den scenen är verkligen en helt fantastisk liten guldklimp som får en vip-plats i mitt filmotek. Visst är replikerna ibland nästan löjligt ytliga, men det passar väldigt bra i flödet av klänningar som matchar tapeterna, de illgula regnrockarna, de överfärgade dörrarna och välansade mustascherna. Separation, längtan och nya vägar i livet med barn på olika håll med likadana namn - Françoise - men ett vibrerande kärleksband genom tiden, minnet mellan de båda förstgångsälskarna. Deneuve såg vi senast som Kathy i Dancer In The Dark. Men det gjorde inte Selma.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ibland glänser det till ordentligt i det här projektet. Paraplyerna i Cherbourg var en överraskning som kommer att stanna kvar länge. Inte minst med tanke på det bedårande soundtracket, kärlekstemat som kommer till sin bästa rätt i den 7 minuter långa avskedsscenen när Guy lämnar Geneviève för värnplikt i Algeriet. Filmen växte på mig, först som en besvärad klåda, ett obehag över att alla repliker sjungs, men efter ett tag kändes det helt självklart. Det är starka färger, välkomponerat och delikat, ingenting tycks lämnas åt slumpen. Skådespeleriet är naturligtvis aningen överdramatiserat men i sammanhanget är det helt accepterat. Paraplyerna i Cherbourg vill jag definitivt stå under en mörk och regnig höstdag.

No comments: