Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Ännu en flytt, ännu en ny lägenhet, och ännu en film. Techniocolortrevlig söndagsrulle om männen, myterna, legenderna Wyatt Earp (Burt Lancaster) och Doc Holliday (Kirk ”Sean Penn” Douglas) och deras förehavanden i slutet på 1800-talet. Doc hostar, Wyatt medlar och kvinnorna ska helst inte spela poker, i alla fall inte så det syns. Väldigt lättantändliga kobojsare glider ut och in ur salooner, shotar ofantliga mängder whisk(e)y och vill skjuta varandra för allt och inget. En hel del kaktusar, men i princip obefintligt med indianer. Det enda jag noterar är en indianstaty i trä som binds och släpas efter en häst. Märklig grej. Och filmen liksom marmoreras med en trubadur som sjunger fram handlingen. Så att man verkligen ska greppa att exempelvis Wyatt är på väg hit eller dit, fastän det är ganska uppenbart. Wyatt rider på prärien, det ser man i bild. Då sjungs typ: ”Wyatt rider på prärien”. Inte direkt Cohenskt. Men jag klagar inte; hellre övertydligt än åt andra hållet, det har jag upptäckt i det här projektet. Det finns sedan nåt som jag uppfattar handlar om en stulen djurhjord, eventuellt från Mexiko, och eskaleringen är ofrånkomlig, slutar med uppgörelsen vid O.K Corall och där blir det fantastiskt mycket pang för pengarna. Jag läser nånstans att det i verkligheten avlossades 34 skott när det begav sig. Jag känner mig nödgad att räkna skotten i sista showdownen och från 1.51.51 och repliken ”hit the dirt” till 1.57.17, alltså ca 5 och en halv minut, räknar jag till cirkus 100 skott. Inte illa. Det blir, om jag räknar rätt, i snitt 1 skott/3,3 sekund.
Gillar särskilt Kirk Douglas i den här filmen, även om det är tunn botten. Varför hostar han? Varför är han inte längre tandläkare? Varför dricker han som en svamp? Varför sitter han gärna ensam och lägger patiens? Varför spelar han gärna poker om stora summor pengar (med antydningar om fusk)? Hur blev han en sån mästerskytt? En får helt enkelt bara försöka luta sig tillbaka och njuta av bra kemi mellan Kirk och Burt. Och en ung Dennis Hopper, icke att förglömma. Han får flyga halvvolt över räcket på slutet. Klassiker.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Jajamen, här är det som sagt mycket pang för pengarna. En klassisk västern som bygger på den verkliga striden mellan Wyatt Earp och Clantonligan vid Tombstone 1881. Den har i princip allt; stenansikten, pokeransikten, salooner, kofösare, dueller, familjeheder, hämnd, kaktusar och melodiskt soundtrack. Titelsången med Frankie Laines blev tydligen en stor hit. Lite märkligt kan man tycka. Fin början med tre män ridandes över vidderna i låg kameravinkel vittnar om att detta kommer bli spännande och dramatiskt och dammigt. Det blir det. Jag gillar det här. Det påminner mig återigen om min barndoms vilda västern-lekar där vi bland annat hämtade inspiration från de verkliga händelserna och personerna som präglat den amerikanska 1800-talshistorien. Det är finfint skådespeleri av inte minst vargflinet Kirk Douglas som Knivkastar-Doc Holiday och Burt Lancaster som den ofrivillige sheriffen Wyatt Earp, en smått osannolik vänskap som man ändå accepterar. Det finns kvinnor med i bilden också även om de mest är bifigurer till männen. Jo Van Fleet som Docs älskarinna Kate och Rhonda Flemming som Wyatt Earps nyvunna kärlek Laura gör båda starka insatser.
No comments:
Post a Comment