Originaltitel: Ladykillers (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Jag väljer det lite högre betyget för att jag får en lekfull och humoristisk feeling av den här filmen. Jag gillar början och slutet mest, det ganska långa mittenpartiet drar ner helhetsupplevelsen, men de små detaljerna och den väldigt genomtänkta storyn forslar in bra med bränsle och för upp historien, ibland så högt som ovanför molnen.
Stråkkvintetten, bestående av bland annat ligaledaren Alec Guinnes och faktiskt Peter Sellers, hyr ett rum hos mytomangumman Mrs Wilberforce och låtsasövar sig igenom Boccherinis paradmenuett ur String Quintet in E major, Op. 11, No.5. I själva verket planerar de ett pengarån, som de både utför och lyckas med. Och det är väl egentligen här filmen börjar, när Mrs Wilberforce upptäcker att det är hennes hyresgäster som ligger bakom den uppmärksammade stöten. På olika vis försöker rånarna ta livet av den gamla gumman, men istället dödar de varandra och en efter en dumpas de i en av de tusentals tomma tågvagnar som ånglokspasserar tunneln som huset är byggt ovanpå. Till slut återstår bara Mrs. Wilberforce som godhjärtat försöker återlämna bytet till polisen, men får till svar att hon kan behålla pengarna. Polisen tror ju att detta bara är ännu en av hennes ofattbara historier. Slutet gott, allting gott.
Ladykillers påminner en hel del om både Jag stal en miljon (med Alec Guinnes) och En fisk som heter Wanda. Den väldigt intensiva färgsprakningen påminner om Technicolor, men vad vet man? Bröderna Cohen gjorde en remake av filmen 2004, då med Tom Hanks i rollen som ligaledaren.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ännu en film från det berömda Ealing Studios (Massor av Whiskey, Jag stal en miljon m.fl.) och det är definitivt den bästa av de Ealingfilmer vi har sett i det här projektet. Hollywood gjorde en version 50 år senare men jag vill minnas att handlingarna delvis skiljer sig åt mellan de båda men minnet är vagt på den punkten. Här spelar Alec Guinnes ligaledaren professor Marcus som tillsammans med fyra andra halvskumma typer, iklädda rollerna av en klassisk stråkkvintett, hyr in sig hos den påhittiga och naiva mrs. Wilbeforce (Katie Johnson) för att planera en kupp. Den intet ont anande mrs. Wilbeforce charmas av de fem "musikerna" och blir själv delaktig i rånet. När hela historien går upp för henne tar hon i med hårdhandskarna och läxar upp kvintetten. Naturligtvis bör hon undanröjas men det går inte riktigt som planerat. Ladykillers är en svart komedi med mer komedi än svärta. De enkelriktade tågen som passerar under huset är fantastiskt roliga i hela sin enkelhet. Det är lite Jönssonligan möter En fisk som heter Wanda över filmen men utan att trötta ut tittaren med fånigheter. Den skarpaste iakttagelsen: Är det inte Peter Sellers som är en av rånarna? Jo, se på fan.
Originaltitel: Kvarteret Korpen (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.
Roberts betyg:4-
Kommentar: Där ser man - Keve Hjelm gör entré som Anders (Thommy (född Tommy) Berggren) alkoholiserade fader. Och han gör det riktigt bra, trovärdigt med små medel. Berggren däremot har jag svårt för - och i och med den här filmen känns han som Johan Widerbergs största förebild med sitt enorma skådespel. Tyvärr får man väl säga, i alla fall säger jag det. Och ta mig tusan om inte Johans syster Nina Widerberg spelar den lilla glasögonflickan på gården. Emil i Lönnebergas mamma (Emy Storm) gör en tidig roll som Anders mamma och även hon känns väldigt trovärdig i sitt lugna skjortstrykande, bärande på den ena hemligheten efter den andra. Och visst är det Beckgrannen Ingvar Hirdwall som dyker upp och gör Sixten, fotbollsproffset to be. Hugo "Tunnbindare" gör filmens absolut bästa roll som den gamle med trädet - förmodligen för att han förmodligen inte spelar.
Det klassiska Jerringcitatet på radion om japanerna får mig att undra om vi snart ska ta itu med mastodontfilmen Den stora olympiaden, som handlar om just OS i Berlin 1936.
Kvareteret Korpen är med sin enkla och igenkännande handling (rösttvekan, demonstrationsskepsis, fattigdom, familjehemligheter och den unge mannens flykt ur boet) och vältajmade klippning absolut en av de svenska elefanterna. Men bland dinosaurierna har den inget att göra.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Bo Widerberg ville göra verkliga filmer, filmer "som ställer frågor om människans värdighet och ansvar som diskuteras i hennes egen miljö". Med Kvarteret Korpen gör han en socialrealistisk skildring, antagligen långt innan genren var definierad. Den utspelar sig i de fattiga arbetarkvarteren i Malmö 1936, året då spanska inbördeskriget började och nazisterna stärkte sin position genom den olympiska propagandaapparaten i Berlin. I Sverige regerade socialdemokraterna sedan några år. Anders (Thommy Berggren) är en 18-åring med författardrömmar som lever med sin alkoholiserade pappa (Keve Hjelm) och sin heroiska mamma (Emy Storm). Det är i denna yttre och inre kontext som Widerberg skapar ett insiktsfullt drama som känns på riktigt. Han använder till och med statister från det rivningshotade området där filmen spelades in vilket stärker autenciteten. Bland annat återkommer Den Gamla och Trädet som jag inte förstår ett dugg av vad han säger. Men de scenerna lättar upp samtidigt som de även förstärker den sociala status som personerna lever i. På sportradion snackas det om "japaner, japaner, japaner" vilket återigen blir ett fönster mot världen, den verkliga världen. Filmen är en stark berättelse som tyvärr ibland blir lite för intellektuell. Men det är väl det som kallas konst och kanske därför den har blivit kallad den bästa svenska filmen någonsin. Jag vet inte.
Originaltitel: One-Eyed Jacks (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Tyvärr är den här i övrigt utomordentliga westernrullen alldeles för lång, annars hade den lätt varit uppe på en 4+. Klipp ner den en halvtimme - det är inga problem, det finns gott om både onödiga och för långa scener. Regissören Marlon Brando som också spelar huvudrollen Rio "The Kid" är som vispgrädde på en perfekt gräddad pannkaka. Han lyser och mumlar och småputar med läpparna och jag kan knappt bärga mig tills vi får rulla igång Gudfadern.
Rio blir efter ett bankrån i Mexiko blåst och övergiven av sin polare. Efter fem år i fängelse är det dags att leta upp och hämnas. Polaren har sadlat om ordentligt och är numera sheriff i kalifornska Monterey, och Rio blir förälskad i hans styvdotter Louisa. Efter diverse lögner, rävspel och ryggpiskande blir det till slut en liten show down mitt i staden, med en fontän som mellanhand. Efter en fantastisk störtdykning av Rio lyckas han skjuta sin polare sheriffen och Rio och den faktiskt gravida Louisa rider iväg ner till stranden där de tar ett sorgset farväl; Rio kommer jagas i all oändlighet, men han lovar att leta upp Louisa, "I´ll find you".
Det här är lätt en av de bästa westernfilmerna jag sett. Det är kittlande att tänka på att den spelades in samtidigt som de senaste Nyafranskavågenfilmerna vi nyss kollat på. Väldigt olika sätt att filma. Men skönt ändå att det inte är särskilt mycket pangpang. Brando får väldigt mycket bildtid och i flera sekvenser där han är så bildskön, så bildskön måste det verkligen ha varit regissören som haft sista ordet. Men hur gjorde man med hästarnas omkullspringningar på den här tiden? Man har ju hört om snubbeltråd. Och vilket underbart stunt från regnrännan ner på ryttaren och sen iväg på hästen. Allt i samma klipp! Och Mona Lisa i baren, vad i hela fridens namn hänger hon där för?
Revansch var ursprungligen tänkt att regisseras av Stanley Kubrick men Brando tog alltså över det jobbet till sist, och detta var den enda film han regisserade själv. Originaltiteln One-Eyed Jacks inspirerade David Lynch till bordellnamnet i Twin Peaks. Damn good serie.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Brando regisserar sig själv i en klassisk västern med de rätta ingredienserna. Det råder ingen tvekan om att han gärna vill synas och med det utseendet är det väl ingen som kan klaga. Hans hjältekaraktär är Rio, en bankrånare som blir blåst av polaren Dad (Karl Malden) och får fem år i mexikanskt fängelse att fundera över sin hämnd. Flykten tar honom och hans nya kumpaner till Kaliforniska Monterey där han hittar Dad som bytt sida, hans fru och styvdotter Louisa (Pina Pellicer) som kärar ner sig i Rio och blir på smällen. Hur det gick till förstår jag inte men jag tror det kan ha hänt på stranden. Det blir lite duellerande och hjälten rider iväg mot nya äventyr. Det finns egentligen inte mycket mer att önska av en film i den här genren. Det hade dock varit kul att få se Kubricks version men det kommer ju aldrig att hända eftersom han aldrig regisserade den.
Originaltitel: India Song (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Vilken underlig rackare. Jag är helt inne på att den ska vara med i boken, men jag tycker inte särskilt mycket om den. Röster i bakgrunden; dialoger som kompar de väldigt stillsamma bilderna av en kvinna och en, två, tre, fyra män som rör sig i exklusiva miljöer. Som målade tavelporträtt som vaknat ur vintersömnen och slumrar omkring i ett vakuum av ingenting. Ibland väldigt vackra bilder, ofta med en rökstrimma i kanten - från en rökelse, en cigarett, ett ljus - och särskilt spegelbilderna ger behagligt djup. Det är därför den får ett plus i kanten, men det räcker inte i två timmar. Av den konkreta handlingen, om det finns någon, fattar jag ingenting. Det poetiska språket i dialogen med frågor och svar påminner mig om diskarna i källaren i Riket. Det känns som att det är viktigt, men jag förstår det inte, jag känner mig lite pantad. Alldeles för många gånger slås jag av att jag sitter och kollar på en Dressmanreklam. I slow motion. Tack, men nej tack.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Ett långt och långsamt sömnpiller som ändå fascinerar på nåt obeskrivligt sätt. Marguerite Duras mest kända film skildrar en fransk ambassad i Calcutta med ett osammanhängande och förskjutet bild- och ljudspår. Hela tiden finns känslan av att allt som händer i filmen händer någon annanstans, utanför bildrutan, eller redan har hänt, någon annanstans, någon annan gång. Kvar finns bara en hopplös sorg som darrar av psykisk anspänning och karaktärerna rör sig som spöken, skuggor från det förgångna, i samma rum och trädgård utan att egentligen komma någonstans. Carlos dÁlessios svala bossa-muzak blir en kontrapunkt till berättardialogerna och interiörbilderna. Duras använde samma musik till uppföljaren året efter. Det känns inte som att jag kommer att se den.
Originaltitel: All Quiet On The Western Front (1930) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Första världskriget och jag funderar på det här med stridsscener. Det känns som att de i den här filmen är en föregångare till i princip alla krigsfilmer jag har sett. Men vad jag klurar på är hur "verkliga" scenerna är. Att de är välgjorda och imponerande råder det inget tvivel om, men var det ungefär så det såg ut? Är det ungefär så det ser ut i krig? Allt jag vet om krig har jag sett på film. Jag tänker till exempel på Ruben Östlunds kortfilm Händelse vid bank som skildrar ett bankrån sett utifrån banken, från ett och samma ställe. Hur lite action det är när man ser det från bara en synvinkel. Inga scener inifrån de hjälmbärande rånarna, inga flås, inga skakiga bilder, inget adrenalin, inga klipp. Hur ser ett krig ut egentligen? Rent filmiskt är det nog ingen hit att göra en drygt två timmars krigsfilm på det sätt som Händelse vid bank är gjord - då hade den förmodligen inte kommit med i 1001-boken i alla fall.
Jag tyckte väl att jag kände igen producentens namn, Carl Laemmle jr, och mycket riktigt låg han bakom både Dracula och Frankenstein som vi tidigare betat av. Hans far Carl Laemmle grundade Universal Pictures, eller Universal Studios, eller Universal - vad fan det nu heter.
"Nach Paris" står det på svarta tavlan i klassrummet där de tyska pojkarna indoktrineras av sin magister. Ut och kämpa för fäderneslandet, ut i krig, stolt och stark. Och pang i hjälmen med den iögonfallande spetsen, ute i fält är det inte som de tänkt. Smutsigt, lerigt, regnigt, död, skrik, blod och hunger. Och till vad nytta?
Det är som tidigare skrivet stridsscenerna som är nåt att hänga i granen - de lugnare scenerna blir ofta väldigt teatraliska och överspelade. Där tycker jag att remaken från 1971 är klart bättre, särskilt i scenen där Paul hamnar i en grop med fransmannen som inte vill dö. Dels ser ju fransmannen lite för komisk ut där han sittligger med ett litet flin och dessutom ändrar han ansiktsutryck ganska rejält mellan klippen när han är död. Även scenerna där tyskarna stöter på och bjuds in av några franska kvinnor är bättre i den senare versionen. I den här rullen känns det som en passage med tydlig farskänsla. När männen efter vad jag antar är flera månaders avhållsamhet i skyttegravarna kommer smygande med varsin bamsesalami i erigerat tillstånd är det svårt att hålla sig för skratt. En liten pärla är händerna på en soldat som hänger kvar i taggtråden efter att kroppen exploderats bort av en granat eller bomb. Det känns krigiskt, meningslöst och effektfullt.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Lewis Milestone filmatisering av Remarques roman är ett gripande antikrigsdrama som trots sina 80 år håller en riktigt hög kvalitet. De spektakulära stridsscenerna är ambitiösa och är fullt mätbara med flera av de moderna krigsfilmer som gjorts. Jag gillar särskilt bildspråket, speciellt i de scener som filmas genom fönster, dörröppningar och skottgluggar. Filmen handlar om en grupp tyska skolpojkar som efter ivrigt propagerande från sin lärare söker frivilligtjänst till första världskriget. Idealen förändras snabbt och krigets meningslöshet blir vardag för soldaterna som dör en efter en. Tyvärr är den alldeles för lång och som flera av de tidiga 1900-talsfilmerna lite för dramatiska och omständliga. Lew Ayres gör en trovärdig rolltolkning som den unga soldaten Paul Bräumer. Ironiskt nog blev han offentligt fördömd när han under andra världskriget vägrade bära vapen. Istället tjänstgjorde han en period som sjukvårdare.
Originaltitel: Vivre Sa Vie: Film En Douze Tableaux (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4+
Kommentar:
Tableau 1: Vinjettmusiken som tystnar i långa perioder. Ryggbilderna på Nana och Paul när de sitter vid bardisken och pratar om att lämna varandra.
Tableau 2: I skivaffären. En enda lång scen. I skivbacken "The lion sleeps tonight".
Tableau 3: Den lilla hinten att Nana och Paul har ett barn tillsammans, de tittar på fotografier och Nana säger att barnet liknar Paul mer än henne. Hörnbilden på portvaktaren med den dansande pojken. Nanas och Jeanne dÁrcs simultantårar - martyrskap - Nana ska också säljas och dödas.
Tableau 4: Förhöret - bokstaveringen i samklang med nedslagen från skrivmaskinen.
Tableau 5: Första kunden - ingen kyss på munnen.
Tableau 6: Hallicken rekryterar Nana - är hon en dam eller en slampa? Förolämpa henne. Är hon en slampa blir hon arg, är hon en dam ler hon. Nana skrattar.
Tabelau 7: Ett helt brev skrivs i bild. Champs Élysées på stort väggfotografi i bakgrunden, som utsikt. Nana mäter sin längd med imsevimsespindelmetoden. 1,69 lång.
Tableau 8: Prostitutionens A-Ö. På hotellrummen byts oftast bara handdukarna.
Tableau 9: Dansen i biljardhallen. So Tarantino.
Tableau 10: Nana nästan besviken över att kunden beställer in en ytterligare kvinna som får uppmärksamheten.
Tableau 11: "För att leva och prata måste man ha genomgått den död det innebär att inte prata".
Tableau 12: Jules och Jim i bilen på väg till försäljningen av Nana. Pistolföringen och det snabba slutet.
Nanas (Anna Karina) ansikte bränner igenom bilden helt nådelöst. Hon är totalt medveten om att hon väljer, gör val, ansvarar för dessa. Men likafullt - ett offer för sina val. Jump cuts, voice overs och titt i kameran: ingredienser i Franska Nya Vågenfilmer. Men stabil kamera, pålitlig. Kanske är det därför jag gillar den så mycket. Absolut en av de bästa i sin genre, och vi har många till att se av Jean-Luc Godard. Det ska bli ett sant nöje.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Nanas liv i tolv scener. Varje sekvens en pusselbit, ett val. Avskalat och naket. Nana (Anna Karina) är en hemlös tjej, dryga 20, arbetar i en skivaffär, har ett barn hon aldrig träffar och dejtar killar som hon ljuger för. Allt sägs utan att uttalas. Långa tagningar och Parisvyer. Ryggar och cigaretter. Nana rekryteras av hallicken. Prostitutionens villkor läses upp som om det vore ett fackligt avtal. Med jämna mellanrum kommer sådana självständiga inslag, en uppläsning av Edgar Alla Poes Det ovala porträttet, stumfilmen En kvinnas martyrium om Jeanne d'Arc, en biljarddans, en jukeboxballad. Varje inslag så självklar i Nanas liv men fogas ändå inte samman till en helhet. Det blir ett ofullständigt pussel som avslutas med några snabba skott på öppen gata. Stram och sensuell signerad Jean-Luc Godard.
Originaltitel: Tirez Sur Le Pianiste (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Truffaut klinkar till med en liten annorlunda rackare - en fransk nyvågsdeckare med kniv- och självmord, biljakter och ordentlig vilda västern-pangpang på slutet. Genom bland annat utsökta flashbacks får vi följa Charlies (Charles Aznavour) minst sagt omtumlande förflutna. Som före detta berömd konsertpianist och änkeman, men numera barpianist i Paris, låter han dagarna rulla på med både älskarinna och flickvän. När brodern kommer in med blåtira och ett par gangsters i hälarna är det dags att ställa upp för familjen. Efter diverse slagsmål och kurragömmalek hamnar sällskapet ute på landet där en riktig shoot out äger rum. Till sist hittar vi Charlie tillbaka på baren bakom pianot.
Redan från öppningsscenen med pianoklossarna kan man börja mysa och förutom att filmen är en annorlunda gangsterrulle finns det flera små bitar som höjer betyget. Sängscenen är en av dem, när det vakna parets kärlekssamtal varvas med bilder av hur de sover. Mycket fint.
Skakig handkamera, jump cuts och bildpoesi är några ingredienser. Man får dock inte vara petig med exteriörerna i scenen när Charlie och Lena åker bil med bovarna - riktigt gott och blandat både vad gäller hastighet och omgivande trafik. Men skit samma, som man väl tänkte på den tiden.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Truffauts andra långfilm är en fransk film noir i nya vågen-stil med mycket action, en del pang-pang och en jädrans massa hoolabaloo. Charlie är den hyllade konsertpianisten som efter sin frus självmord byter identitet och blir barpianist på en sunkig Parissylta. Hans bröder, Chico, Momo och Fido, ställer till det för sig och drar in Charlie och servitriskärleken i en farsliknande gangsterfejd. Allt slutar i bästa vilda västern-stil med pekfingersnurrande pickadoller och kortdistansskytte. Det märks att Truffaut hade roligt vid inspelningen. Skjut På Pianisten är långt ifrån ett mästerverk men har en slags B-filmscharm som känns ganska slumpartad. Lite som att "vi börjar så här så får vi se hur det blir". En av de bästa scenerna är nog när en av gangstrarna "svär vid sin mors död" och en snabb bildsekvens visar en äldre kvinna som faller ihop i en hjärtattack. Det är humor.
Roberts betyg: 4-
