Nr 242: En Natt I Hamn

Originaltitel: The Docks Of New York (1928) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En natt i hamn spänner musklerna ordentligt, men vid en närmare titt är det mest luft under huden. Mummelmannen Bancroft imponerar inte överhuvudtaget - han känns lite kusin med den såsige Humphrey Bogart i The Big Sleep (1946). Inledningen med ankaret som går i vattnet är Eisensteinskt pampig. Scenen där Mae hoppar i vattnet är också fin. Men det är för mycket poserande för min smak. Jag ska rädda den här kvinnan och sen ska jag gifta mig med henne och sen ska jag stå bredbent med ena foten på en stol, lutande framåt med armen som stöd mot benet. Sen ska jag skyffla kol och dricka öl. Trist. Gäsp.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: En av de sista stumfilmerna som gjordes och ska icke förväxlas med den svenska filmen Natt I Hamn från 1943 i regi av Hampe Faustman, dock inte med i boken. The Docks Of New York är ingen vidare film. Stumfilmsepoken sjöng stumt på sista versen och i motsats till vad man säger i boken så kan jag inte påstå att den här filmen tillhör en av den tidens största mästerverk. Jag gillar dock den minimalistiska intrigen som i mitt tycke kunde ha koncentrerats ännu mer istället för att slänga in en jäkla massa statister som inte tillför ett dugg. Huvudrollerna spelas av George Bancroft och Betty Compson och de får förvisso mycket utrymme men förvaltar inte möjligheten särskilt väl. Regissören Josef von Sternberg lyckas förhållandevis bra med miljöerna, särskilt utomhus men gör i övrigt en ganska tråkig och intetsägande film som sköljs över av manliga hormoner. Nej, den här filmen har ingen plats i min hamn.

Nr 241: Mysteriet "Dracula"

Originaltitel: Dracula (1931) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Dracula, denne Dracula. Till skillnad från den första filmen om Dracula - Nosferatu (1922) - så är Dracula i denna version en ganska stilig och gentlemannaaktig figur. Där Nosferatu spelar på yttre attribut som långa naglar och uppsminkat ansikte fokuserar denna film mer på återhållsamhet och den effektfulla transylvanskengelska brytningen. Bela Lugosi är finfin i rollen som den blodtörstande greven, men jag måste nog säga att jag tycker att Dwight Frye i rollen som den galnande Renfield gör den bästa prestationen. Frye gjorde senare samma år rollen som Fritz, den puckelryggige assistenten till Dr Frankenstein. En spansk version av Dracula spelades in parallellt med denna film. Spanjorerna använde samma inspelningsplats, kläder, dekor och manus, men de fick arbeta på natten. På sina ställen hävdas det att den spanska versionen är bättre, eftersom det teamet fick möjlighet att titta på tagningarna som gjorts under dagen och därefter förbättra exempelvis kameravinklar och ljussättning.
Jag har levt i tron att jag hade koll på historien om Dracula, men efter att ha skrapat lite på ytan kan jag bara konstatera att det finns lika många historier som det finns film- och teaterversioner. Och de kan skilja sig ganska markant åt i vissa fall. Detta har gjort att jag inte har kunnat greppa de olika historierna helt när jag sett dem. Efter att ha sett om Nosferatu från 1922 inser jag att jag inte skulle gett den 3- om jag sett den nu - jag skulle gett den ett högre betyg. Men så är det med det här projektet, och just därför är det spännande. Jag hoppas kunna utveckla detta efter att vi har sett den tredje och sista versionen av Dracula som är med i boken, nämligen Nosferatu från 1979. Tills dess får jag ladda med kors och vitlök under kudden.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det är var alltså det mest skrämmande man kunde se i början av 30-talet. Ja, där ser man. Samma år kom även Frankenstein som tillsammans med Dracula är de två tveklöst mest kända skräckikonerna i såväl litteratur- som filmhistorien. Förväntningarna är alltså ganska höga när jag sätter mig framför filmen med öppna sinnen. Det börjar okej. Den gotiska skräckmiljön presenteras på ett fascinerande sätt som för tankarna åt både Lagerlöfs Körkarlen och Bergmans Det Sjunde Inseglet. När Bela Lugosi introduceras med ljuspunktmarkerade ögon tillsammans med uppvaknande damer i källaren så är jag helt med på noterna. Dessvärre sjunker både intresset och engagemanget, både hos mig men även hos regissören Tod Browning som det verkar när sällskapet kommer till London. Browning, som egentligen ville ha sin favorit Lon "tusen ansikten" Chaney som Dracula var nog aningen knäckt när favoritskådisen gick bort under inspelningsåret. Bela Lugosi hade dock spelat Dracula på teaterscen och hela filmen andas mer teater än film vilket i det här fallet drar ner skräckupplevelsen en hel del. Avslutningsscenen återgår till den gotiska atmosfären men då är det redan för sent för min del. Tyvärr.

Nr 240: Strejken

Originaltitel: Stachka (1925) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En sexaktare om en minst sagt misslyckad strejk. Eisensteins första fullängdare. Arbetarna på en fabrik kräver 8-timmars arbetsdag (6 timmar för minderåriga), 30 % löneökning och att ledningen ska behandla dem rättvist. Kraven förkastas av de feta cigarrökande aktieägarna med motiveringen att det är olagligt att arbeta bara 8 timmar. Om arbetarna gör precis som ledningen säger så kan ledningen gå med på att behandla arbetarna väl. Sen dricker ledningen vin och pressar juice samtidigt som man ser bilder på hur strejkarna föses bort av poliser på stegrande hästar. Just detta är väl ett praktexempel på Eisensteins montageteknik; att visa bilder på en juicepress och en direktör med ett grin innehållande liknande hästtänder, för att sedan gå direkt till kaoset bland strejkarna. På samma sätt visar han bilder på frigående höns, griskultingar, babygäss och kattungar när han skildrar hur fabriken har stannat och männen får sova ut och leka med barnen. Kattdjuret är ett återkommande inslag genom hela filmen och får smaka på allt från kel, smek, lek och frihet till att bli skokastad på, sparkad  och hängd till döds. Kvinnorna fortsätter att tvätta, laga mat och bada ungarna. Överhuvudtaget finns det nog inte någon scen där en kvinna (även om det är fullt av dem i fabriken) gör något som kan uppfattas som "heroiskt" på det sätt som männen framställs göra. I slutet sliter en kvinna sig loss och trycker på larmet till brandkåren, men det slutar å andra sidan med att brandkåren anordnar en vattenfestival och kanonar strejkarna ner i skoskaften, istället för att släcka branden. En kvinna räddar också sitt barn undan de gigantiska hästarna, men först när hon fått hjälp av ett  halvdussin män klarar hon att ta sig därifrån. På slutet dras snaran åt ordentligt när polisen jagar in strejkarna i det stora bostadshuset där tvätten hänger på tork mellan våningarna. Fantastiskt fint foto här och om Potemkin har sin Odessatrappa så har Strejken sin baby som släpps från översta våningen och givetvis sista scenen med kon som slaktas. Obehagligt bra.
Soundtracket är gjort av en amerikansk grupp som heter Alloy Orchestra, som i 20 år har specialiserat sig på att ljudlägga gamla stumfilmsinspelningar. De turnerar runt hela jorden och spelar live till filmer. Av de filmer som ingår i boken - utöver strejken - har de gjort soundtrack till följande: Resan till månen, Fantomen på operan, Mannen med filmkameran, Utpressning, Så går det till i krig, Nosferatu, Hans son på galejan, The unknown och Metropolis.
Nu är det bara att börja ladda för Dagar som skakat världen, Eisensteins tredje film. Da.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Filmen inleds med en pamflett av Lenin om proletariatets kärna - organisation. Ribban läggs för drygt 80 minuters revolutionärt arbetardrama i sex avsnitt till avantagardistisk varietémusik med teatraliska stråkarrangemang och marschtrummor. Musiken är för övrigt pålagd av Junk Metal Music i ett sent 90-talsläpp av filmen. Sedan: Traverskameran genom fabriken. Något är i görningen. Den fete kapitalisten anar ugglor i mossen. Telefonkedja genom hela hierarkin. In med spionerna. En efter en presenteras de på ett slags Tarantinomanér. Självmord i livremmen. Kameran i fickuret - väldigt innovativt. Organisation, både i ett idylliskt kollektivliv och i formulering av krav. 8-timmars arbetsdag, se där. In med snuten. Passivt motstånd. Men Eisenstein nöjer sig inte. I likhet med efterföljaren Potemkin så vill Eisenstein kommentera uppkomsten av det marxist-leninistiska styret och gör något som kan kallas för expressionistisk propaganda. Avslutningsscenerna är därmed oerhört starka, särskilt den när polismannen i en utdragen bildsekvens släpper ett litet barn från balkongen och i likvideringen av arbetarna som varvas med autentiska slaktscener av en ko. Obehagligt. Det finns en hel del bildkompositioner som återkommer i Potemkin men Strejken tycker jag håller ett högre tempo. Det är snabba klipp och ett fräscht och modernt tilltal. Det är rysk actionrealism när den är som bäst.

Nr 239: Gabbeh

Originaltitel: گبه Gabbeh (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i rummet San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ordet Gabbeh verkar vara benämningen på en sorts persisk matta med enkla motiv. Materialet är ull och det handspunna garnet färgas med naturliga växtpigment. I början av filmen får man se hur ett gammalt par är på väg mot en liten bäck för att tvätta en sådan här matta. Ur mattan träder då en ung kvinna (Gabbeh, som spelas av Shaghayeh Djodat) fram, och filmen berättar sedan historien om Gabbehs familj och hennes längtan efter en man som kallar på henne med avlägsna rop. Vi får även följa Gabbehs farbrors sökande efter en fru.
Familjen tillhör stammen Ghashghai, ett nomadfolk som uppehåller sig i de sydvästra delarna av Iran. Trots eller tack vare det ständiga kringflyttandet hör Gabbeh hela tiden de ylande ropen från mannen i bergen. Av rädsla för sin far vågar inte Gabbeh gå honom till mötes. Hon blir gång på gång lovad att hon ska få gifta sig inom en snar famtid, men det skjuts hela tiden upp. Till slut trotsar hon sin rädsla och flyr till mannen och de båda rider bort över bergen till häst.
Gabbeh är en sorts film som jag aldrig har sett tidigare. Full av enkla men djupsinniga bilder, berättad med hjälp av naturens skiftningar, djurens läten och även fullproppad med kläder i olika färger. I början bokstaveras ordet R.A.N.G (färg) av små skolbarn och skriks sedan ut. Man får se hur garn färgas rött av vallmo och gult av blommor från vetefälten och hur händer färgas blåa och gula av himlen och solen.
Jag tolkar det som att den gamle mannen vid bäcken är den ylande mannen, och att den äldre kvinnan är Gabbeh när hon blivit gammal. Eftersom de rymde och inte vågade sig tillbaka lever de nu ensamma och deras minnen och längtan är vad de lever av. Gabbeh är en oerhört vacker film och jag ser fram emot Kandahar av samme regissör (Mohsen Makhmalbaf) som kom 2001 och också är med i boken.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Orientalisk filmpoesi. En saga som sträcker sig åt flera håll samtidigt. Varje ord, varje gest, varje bild verkar vara en metafor för något annat. Gabbeh är en matta som på ett ytligt sätt kan avnjutas som en vacker inredningsaccessoar men också på ett mycket mer direkt sätt smälta samman med både kropp och själ. Jag pendlar däremellan. Vill så gärna in i filmen. Förstå. Beröras och värmas. Men viljan är samtidigt distanserande. Tyvärr blir Gabbeh inget mer än en vacker accessoar, en matta som förgyller men som snabbt trampas sönder.

Nr 238: Tabu

Originaltitel: Tabu - A Story Of The South Seas (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i rummet San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3+


Kommentar: Ett solbländande foto - svartvitt för att kapa produktionskostnaderna. Det ser helt livsfarligt ut när Bora Boraborna springer omkring i vattnet bland stenar och åker vattenrutschkana i de små paradisfallen. Men de har roligt; de busar och älskas och skrattar. Matahi och Reri kommer extra bra överens. Sen kommer båten med överhuvudet Hitu som håller rådslag och ger beskedet att Reri utsetts till något slags gudsbiträde, för att hon är så vacker. Detta uppdrag innebär att hon blir Tabu - ingen får röra henne eller ens titta längtande efter henne. Den som så gör bestraffas med döden. Matahi fritar Reri och tillsammans flyr de till en annan ö där kineserna gör bra bisniss på champagne och båtbiljetter. Matahi skriver under varenda krognota som läggs framför honom - han har ingen som helst koll på vad det här med pengar och betalning innebär. Notorna läggs på hög medan Matahi gör karriär som pärldykare. Till slut kommer Hitu ikapp dem och ger en frist på tre dagar - Reri ska följa med hem, annars dör Matahi. När Matahi ska köpa båtbiljetter till sig själv och reri lägger kineserna fram alla notor och kräver betalning av dem innan Matahi får köpa biljetter. Matahi dyker på det farligaste stället i havet och hittar en gigantisk pärla som kan betala igen hela skulden. Men Matahi kommer lite försent. Hitu har fått vind i seglen och drar iväg över havet med Reri. Matahi tar upp jakten och lyckas simma ikapp båten och få tag på ett rep. Hitu skär dock av repet, lämnar Matahi i vågorna och glider bort i horisonten. Matahi kämpar in i det sista med allt svagare simtag. Till sist försvinner han under ytan.
Academy Awardvinnande foto av Floyd Crosby. Hela Hollywoodteamet skickades hem och ersattes av lokalbefolkning som fick lära sig spela in film. Kärlek på liv och död. Slutscenen helt fantastisk i all sin tragik

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Regissören F.W. Murnau har vi haft nöjet att stifta bekantskap med tidigare, då i den expressionistiska Nosferatu från 1922. Tabu är hans sista film och har inte många likheter med vampyrfilmen tio år tidigare. Det som ändå är det typiskt expressionistiska och till viss del även det tyska romantiska i Tabu är de heroiska poserna, men också den ödesmättade tonen i såväl berättelse som komposition. I övrigt är Tabu en helt annan film än Nosferatu. Inspelningen i Söderhavet med oprofessionella skådespelare ger en nästan dokumentär känsla i vissa av scenerna och den enkla, hedoniska kärleksberättelsen är nästan Hollywoodaktig i sin framtoning. Det finns något vackert i Tabu, fotot är intimt och spännande och slutscenen närmast ett tragiskt mästerverk. Ändå kan inte hjälpa att finns något kolonialistiskt obekvämt över filmen.  Kuriosa: Murnau dog en vecka förrän filmens premiär i New York. Så kan det gå.

Nr 237: Den Svarta Katten

Originaltitel: The Black Cat (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Frankenstein (Boris Karloff) och Dracula (Béla Lugosi - som även var med i nyligen sedda Varulven) samsas om huvudrollerna i denna minst sagt svårtillgängliga svartfilm. Historien är för mig helt obegriplig, jag måste läsa om den på nätet efteråt, och då känns den obegripligt kass. Det som räddar den från diket är det Nosferatudoftande fotot, särskilt i spiraltrappan. Edgar Allan Poe presenteras redan i förskyltarna, men vad hans historia har gemensamt med den här filmen - mer än att det glider omkring en svart katt i huset - återstår att upptäcka. Karloff och Lugosi spelade mot varandra i ytterligare sex filmer efter den här, men ingen av dem är med i 1001-boken. Dock ska det bli ett sant nöje att titta på Dracula. Mjau.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Skräckkaraktärerna Lugosi och Karloff spelar mot varandra i denna gotiska berättelse med djävulsdyrkan och nekrofili som tydliga element. Historien faller dock pladask till förmån för den estetiska expressionismen. Edgar G. Ulmer verkar vara mer intresserad av att skapa ett dramatiskt konstverk än av att presentera en spännande och intressant story. Ärligt talat fattar jag inte mycket av den. Pluset efter tvåan lägger jag till för att den stundtals är riktigt snygg.

Nr 236: Forrest Gump

Originaltitel: Forrest Gump (1994) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En gigant. Den vindsvepta fjädern som plockas upp och läggs i en Nicke Nyfikenbok. Berättelsen från bänken på en busshållplats. Den djävla chokladasken, jag spyr i den. Stödskenorna som springs sönder ackompanjerat av Run, Forrest run. Touchdowntalangen. Och så vidare. Så många bilder som satt sig, som sitter. Rumskompisens min. Mötet med presidenterna. Bubbas räktugg. Apple, Watergate, Imagine, Shit happens. Jag flinar, skrattar inte, men tycker det är putslustigt. Det är smart, charmigt, väloljat och fantastiskt snyggt komponerat. Tom Hanks är grym; ofarligt bakom flötet men genialiskt skarpsynt. Älskar sin mor, älskar Jenny och försvarar henne, räddar henne från alla farligheter, men hon måste iväg gång på gång, bort från sina barndomsdemoner. Forrest gör sin plikt för sitt land i Vietnam utan att kanske fatta det själv, räddar sina bröder utan att skada någon annan. Apocalypse now och Plutonen. Får medaljer. Håller sig borta från Jenny om hon ber honom om det. Väntar troget på hennes återkomst. Det går inte att bli förbannad på Forrest. Han springer i flera år utan anledning - alla andra får tolka honom. Som ett konstverk, vad betyder det, vad vill konstnären? Forrest blir egen företagare. Han lever den amerikanska drömmen, den som alla andra drömmer - Forrest drömmer mest om Jenny. Till slut är båda hans gudinnor döda - kvar har han det vackraste han har sett; sonen Forrest. När de lägger huvudena på sned samtidigt inte bara en utan två gånger börjar giftet verka i mig. Lite för sliskigt. Perfekt frullerulle, en väldigt bra och välgjord film, men den kommer inte upp på min högsta hylla. Vad saknar jag? Är det svärtan som är för tunn?
Väldigt intressanta specialeffekter, särskilt med löjtnant Dans ben. CGI. Vid ett tillfälle, när han ska häva sig själv upp i rullstolen, ser man att han tar stöd mot golvet med sina osynliga ben. Mig lurar de inte.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: En episk tidsskildring och sentimental karaktärsstudie. Forrest Gump har alltid berört mig på ett alldeles särskilt sätt. Ibland känns det nästan lite pinsamt. Robert Zemeckis berättelse om den enkla mannen med 75 i IQ ska naturligtvis beröra men emellanåt känns det faktiskt som att man stoppar ner fingrarna lite väl långt i den söta Hollywoodsylten. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den och övertygas av det fantastiska livsöde som spelas upp under de dryga två timmarna. Tom Hanks gör en känslig och stark tolkning av mannen som på ett eller annat sätt lyckas bli inblandad i de största händelserna i amerikansk nutidshistoria. Det är nog en av det mest intelligenta filmerna jag har sett vad gäller bild- och händelsespråket, den träffar helt rätt i medvetandet och bygger fast sig för evig tid.

Nr 235: Les Maîtres Fous

Originaltitel: Les Maîtres Fous (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köket på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ja, vad i helsefyr är det jag tittar på? Behovet av att kategorisera smyger sig på direkt. Är det en dokumentär? En parodi? En blåsning? En blandning? Otvivelaktigt fångar bilderna mig. Afrika. Guldkusten. Ghana. Accra. En franskspråkig voice over kommenterar och förklarar vad som händer. Olika ceremoniella aktiviteter. Snabba klipp, korta sekvenser, blanda och ge precis som du vill. Vardag vid marknaden, högtid ute i skogen. Dokufiktion, etnofiktion, visuell antropologi. Det mals ner så gott det går, men vad är det? Hauka härmar och tolkar sina kolonisatörers ceremonier. För att ta makten över sina förtryckare? För att hålla sig afrikanska? Ska hunden kokas eller stekas? Trägevär, klapp klapp. Dagen efter är alla lyckliga igen - särskilt flickvännen eftersom mannen inte längre är impotent. Se, så lycklig hon ser ut.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den franske dokumentärfilmaren Jean Rouch har dokumenterat, eller vad fan man ska kalla det, Hauka-sektens årliga ritual. Riten handlar om att Hauka-medlemmarna sätter sig i trans och blir besatta av de västerländska kolonisatörernas andar. Ingenjören, majoren, läkaren, läkarens fru och Gud vet vilka personer som träder fram. Fradgande munnar, himlande ögon, besatta människor som bränner sina kroppar med facklor. Jag vet inte vad jag ska tro eller tycka men jag blir tveklöst både intresserad och fascinerad. Robert ställer de frågor jag själv vill ställa men jag undrar även - finns Hauka-sekten fortfarande men framför allt, hur har detta årliga spektakel utvecklats?

Nr 234: Varulven

Originaltitel: The Wolf Man (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Oväntat bra. Antar att Affe Hitchcock sett The Wolf Man´s öppning innan han gjorde Fönstret åt gården; med ett teleskop panorerar Larry gator och lägenheter och fastnar till slut vid ett fönster ovanpå antikaffären där en kvinna smyckar sig. Larry spelas av Lon Chaney Jr, son till mannen med de tusen ansiktena. Efter lite transport med plantering av vargkäpp, sägendikt och pentagram hos spåmannen eskalerar det ganska hastigt till kvinnoskrik, vargyl, orolig häst och varulvsjakt i dimmiga skogen. Larry slår ihjäl varulven med silverkäppen men blir själv biten. It´s on! Inget onödigt slask där inte. Många väldigt fina och väl genomtänkta bilder - bland annat på skjutbanan med dialog långt bort i bild; känns riktigt fräscht. Men överlag fina bildkompositioner. Riktigt rutten känns dock klippningen i scenen när Larry staplar in i huset. Dörren öppnas två gånger. Larry ramlar i betjäntens famn två gånger. Det är liksom inte ens på gränsen. När kvinnoliket hittas och spåmannen ligger död bredvid med bara fötter börjar jag tänka på filmen Silver Bullet från 1985 - en film baserad på Stephen Kings novellsamling Varulvens år. Sluten i The Wolf Man och Silver Bullet är om inte identiska så tvåäggstvillingska. Fem ljus i staken - pentagram.

2010 kom en remake med monsterfilmsfantasten Benicio Del Torro som Lawrence Talbot och Anthony Hopkins som hans far. Den vill jag verkligen se.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Man märker snabbt vilka den här tidens stora stjärnor var. Lon Chaney och Bela Lugosi återkommer frekvent i filmer med groteska, övernaturliga eller rena skräckinslag. I Varulven är det dock Lon Chaney Jr, son till den berömde skådespelaren, som iklär sig jakhårsdräkt och ger sig ut på jakt när månen lyser full. Junior går i farsans fotspår och fortsatte med varulveriet i hela fyra filmer till efter den här succén. Bela spelar Bela, en zigenarson som varit varulv under årtionden men som blir ihjälslagen av Lon som spelar Larry. Bela biter Larry innan han dör och vips, förbannelsen fortsätter sitt arvetåg. Okej, jag fattar poängen med den mytiske vargmannen som har fascinerat mängder med människor under århundraden... eller vad vet jag.  Självklart ska det göras film om denne håriga man full av undertryckt sexuell energi. Och det ska göras många filmer. Många filmer ska det göras. Men vad är det då som gör att just Varulven sticker ut? Inte vet jag men jag antar att den var en av de första som gav denne gestalt - hälften man, hälften varg - dess populärkulturella och sceniska förkroppsligande. Filmen är okej, riktigt intressanta bildlösningar och en del schyssta skuggor. Skådespeleriet är vad man förväntar sig. Men jag går hellre igång på mer moderna varulvsfilmer som exempelvis nämnda Silver Bullet från 1985 (som tyvärr inte är med i boken).

Nr 233: Fargo

Originaltitel: Fargo (1996) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa Val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fargo, den falsksanna historien om hur ekonomisk skämsel leder till kidnappning (med snygga passningar till både Broken Blossoms - Körkarlen - The Shining och Psycho) leder till lösesumma leder till polismord leder till fadersmord leder till mord i en väldig massa kategorier leder till frimärksavslutning i sängen.
Med en unik känsla för lågtempererad svarthumor berättar bröderna Coen en tragikomisk saga där de små detaljerna får möjlighet att breda ut sig över hela bilden. Öppnabildörrsplinget - bara det värt en Oscar. "Yjaah"-svar med samtidig huvudnickning. Norm sonofaGunderson. Kidnapparna med horor - klipp till tvtitt. Scenen med mannen som kontaktat polisen med sina misstankar om att mördarna kan befinna sig i en närbelägen stuga. Dock känns sidohistorien med psyksjuke Mike som en darling de borde dödat. När alla andra trådar korsar varandra finvävt är Mikehistorien en fristående sketch som inte lagrats helt förtjusande; lite fuktskadad kork i den flaskan.
Stormare och Buscemi passar varandra perfekt som tyst vs kolerisk kidnappare, Frances McDormand är delikat i rollen som stålsnut med dagisleende, men min favorit är utan tvekan William H. Macy som den implosionsfrustrerade bilförsäljaren som med förhalanden, lögner och desperata planer krampaktigt håller kvar i den tunna tråd som räddar honom från avgrundsfallet. Året efter gjorde han rollen som Little Bill i Boogie Nights som jag tycker påminner en hel del om den i Fargo.
Fargo känns på sina bästa ställen stillsamt intensiv och kliniskt träffsäker. På sina sämsta ställen kan scenerna kännas en aning utdragna, några scener till och med onödiga. Men en grym film är det. Yjaa!

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Bröderna Coen har ett väldigt tilltalande berättarspråk - försiktigt vilsamt, ödemättande och provocerande på samma gång. Det skapar en sublim humor som liksom ligger och sjuder genom hela filmen. Det är en modern och vansinnigt intelligent film som utspelas i Minnesotas bistra och snöiga miljö där ett bedrägeri leder till ett uppgjort kidnappardrama som leder till ett trippelmord som ska lösas av den höggravida konstapeln Marge Gunderson (Frances McDormand). Det morbida morddramat utgör en skön kontrast mot den varma anständighet som skildras genom inte minst konstapel Gunderson. Coens karaktärer är minnesvärda och underhållande, banala och enkla men även slipade och absurda karikatyrer som är saknar motstycke i andra filmer. McDormand, William H. Macy och Steve Buscemi är filmens fixstjärnor. Yjaah!