Originaltitel: Fitzcarraldo (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Djungel, galenskap och en stor grammofontratt med Caruso strömmande ur sig. Besynnerlig film, dokumentär på så vis att de ju släpade båtrackarn över ett berg vid inspelningen. Bra scener med de spända, knirrande repen och när ångaren sliter sig och slår mot kanter och rev i floden. Kinski med hyperögon och svettig energi. En smula lång dock.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Herzogs märkliga film med Klaus Kinski i huvudrollen är en film utöver det vanliga. Jag förundras över det realistiska i uppförandet som bekräftas av det faktum att Herzog faktiskt lyckades få crewet att släpa en ångbåt över Perus berg. Filmens största behållning är just de scener där Kinski, som spelar den operaälskande affärsmannen Sweeney Fitzgerald, lyckas få ursprungsbefolkningen att släpa hans ångbåt över berget i jakt på de gummiplantage som ska göra honom rik. När Sweeney står i fören på båten, till tonerna av Enrico Caruso från grammofonen, ser jag en envishet, inte bara hos karaktären Fitzgerald utan även hos regissören Herzog, att genomföra ett omöjligt uppdrag som ska lämna ett avtryck åt eftervärlden, svårt att övermästra. Till historien hör att Herzog ville ha Mick Jagger i hvvudrollen som Fitzcarraldo men det slutade med att hans antagonist Klaus Kinski fick rollen. Ett bra val tycker jag. Filmen liknar inget annat jag har sett och den måste upplevas.
Originaltitel: Die Hard (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: De medhårsstrykande planteringarna inledningsvis; skorna ska tas av, jul, LA, trassel i förhållandet, barn, polis. En färsking till limousinechaufför (svart), (kunde han inte fått sitta i garaget helt ovetande genom hela filmen?). Tyska terrorister, två av dem bröder. Sprängdeg, cigaretter, komradios. En hacker (svart). Gisslan. Ett vitt oskyldigt linne som stegvis blodas och smutsas ner. En man mot tusen. En pistol mot hundra kanoner. David mot Goliat. Blåvitt mot Milan. En lokalpolis (svart) som hanger in there och till slut övervinner sin värsta fiende - det dödande skottet. Trigger happy FBI (Johnson and Johnson, not related). Hypersnokande journalist. Grande finale, helikoptrar, maskingevär, explosioner. Sedan filten över axlarna, mötet med kompanjonen, vänner för livet. Tack för kaffet.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Bruce Willis spelar den ensamme snuten John McLane som hindrar ett avancerat terroristrån genom sin självuppoffrande och kaxiga antiattack. Barfota och med ett linne som blir skitigare och skitigare för varje scen ger McLane enmansarmén ett ansikte. Det är snabb action med lika smarta som uppenbara planteringar och med ett tempo och en underhållande spänning som ger många samtida actionfilmer ett blekansikte. Die Hard är möjligen vid första anblick en enkel actionrulle men vid närmare betraktelse ser vi en smart och nyskapande hjältehistoria som samtidigt är en underhållande berättelse i juletid. Willis, tidigare skådis i Par i brott, får genom Die Hard ett genombrott som placerar honom högt på actionfilmernas piedestal. "Yippiee-ki-yay motherfucker"
Originaltitel: Rocky (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Dananaaaa, dananaaaa. The italian stallion får chansen att gå en jippomatch mot världsmästaren Apollon (från tidningen MAD när det begav sig). Inte särskilt mycket boxning, vilket är riktigt skönt, även om jag kanske skulle vilja haft några minuter mer på slutet, i the big fight. Koreografin, huvudkastningarna och blodeffekterna sitter som smäckar. Scenen när Rocky springer uppför trapporna i Philadelphia är en direkt produkt av att uppfinnaren av Steadicam (Garret Brown) testade att filma sin flickvän när de båda sprang upp och ner för samma trappor. Resultatet blev så bra att produktionen för Rocky ville använda sig av samma miljö när Rocky löptränar. Lite som med Polisskolan-filmerna blir Rocky-filmerna lite sämre för varje ny film. Undantaget fyran med Ivan Drago. Den är sjukt hård.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Så är det. Jag älskar den här filmen. Har alltid gjort. Den är naturligtvis ett standardformulär av den amerikanska drömmen men den har hela tiden underdogperspektivet. Den lilla människan mot en hård men likgiltig värld. David mot Goliat. Sylvester Stallone skrev manus med hjälp av den forne proffsboxaren Chuck Wepner och han hade som krav att själv få spela huvudrollen som amatörboxaren Rocky som genom ett reklamjippo får chans att möta The Heavy Weight Champion Of The World - Apollo Creed (Carl Weathers). Det är ett sentimentalt porträtt av vit arbetarklass där huvudkaraktärerna är indrivare, slaktare, affärsbiträde och gymägare. Filmen har mängder av fantastiska scener där trappscenen måste vara en av filmhistoriens mest klassiska. Slutscenen, när den sönderslagna men fortfarande stående Rocky ropar på sin älskade Adriaaan, balanserar fint på gränsen mellan sorg, smärta, komik och ett jävlaranamma. Bill Contis nästan militäriska musik är genialisk och numera ett oförglömligt soundtrack. Det här är det bästa Stallone har gjort, tyvärr sabbade han det med en rad uppföljare och ett antal überamerikanska krigsfilmer och tafatta actionrullar.
