Originaltitel: Goldfinger (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: James Bond minsann. Den enda Bondfilmen i boken, den tredje i Bondordningen. En ung och smärt Sean Connery gör sitt allra bästa mellan biljakter, guldfynd och tillfälliga förbindelser - inklusive det härliga axelgreppet vid snedkyss. Pussy Galore förresten, vilket rollfigursnamn! Fort Knox ligger illa till med sin enorma guldreserv som galenmiljonären Auric Goldfinger vill smitta med radioaktivitet i 58 år så att hans egna ädelförråd ska stiga i värde. Laser mellan benen, hattkastaren Oddjob, en Aston Martin full av gadgets som olja, kulsprutor, rök och katapultstol. M, Q, Miss Moneypenny, 008. Allt så välbekant och så... halvhäftigt. Bond har aldrig varit nån jättefavorit, men visst är det sevärt och underhållande. En Oscar för bästa ljudeffekter. Pang pang.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: I den tredje filmen i evighetsföljetongen om agent 007, med rätt att döda, så hittar serien sin stil och karaktär som man om och om igen återkommer till. Oavsett om Bond spelas av Sean Connery, Roger Moore, Timothy Dalton, Daniel Craig eller vilken smokingklädd machokille som helst. Mr Connery blir dock urtypen av James "shaken, not stired" Bond. Så snygg och charmigt manipulativ att han inte bara lyckas få bondbruden Pussy Galore (Honor Blackman) att byta sida utan dessutom sexuell läggning. Vad säger feministerna om det? Filmen är en ganska medioker historia med alla klassiska teman. Det blir aldrig tråkigt men aldrig riktigt underhållande heller.
Originaltitel: Dead Man (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Fredrik på Brunnsgränd 3 i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Jim Jarmush igen, men det var länge sen sist. Stranger Than Paradise och Down By Law tidigare, har vi sett nån mer? Johnny Depp är den reinkarnerade och pånyttdöende William Blake som får vara med om både det ena och det andra bland indianer och cowboys. En acidwestern. En psykedelisk western. Svartvitt och skruvat med syner och drömmar. Fear and loathing in Ohio in slow motion. Känns bröderna Coen, känns Blodets Meridian av McCarthy. Fumliga gevär och långsamma pickadoller. Ledsagaren Nobody som en tidig Chief från Gökboet, innan han hamnade där. Och så musiken. Neil Young, som på allvar verkar ha stått ensam i en studio och improviserat elgitarr till filmen - något jag sa att det lät som när vi såg filmen. Men jag tycker det oftare är malplacerade gitarrångor än spotongnissel. Men när det sitter sitter det sitter det. Började läsa lite William Blake såklart efter filmen och minsann var det inte han som skrev dikten som anspelar på bibeln och så vidare och så vidare och till slut filmen Triumfens Ögonblick men den engelska titeln Chariots Of Fire. En film att se om och om och om.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Tredje och sista Jarmush-filmen i boken. Det är en meditativ och kontemplerande resa han tar oss med på när vi får följa hur en skadeskjuten och dödsdömd revisor, William Blake (Johnny Depp), tvingas in i vilda västerns laglöshet. Men tempot är lågt och långsamt och det är ingen Techinicolor som färglägger äventyret. Istället är det Robby Müllers svartvita foto och Neil Youngs dead strings som ackompanjerar Blake genom ödemarken när han möter den ena bisarra karaktären efter den andra, bland annat Iggy Pop i klänning. Dead Man är en postmodern western med massor av kulturell kuriosa. Förutom referenserna till 1700-talspoeten Wiiliam Blake så heter en av sherifferna som jagar Blake Lee Hazelwood efter countrysångaren med samma namn och den snacksalige indianen som hjälper Blake heter Nobody, "My name is nobody", vilket är en referens till en italiensk westernfilm med samma namn. Kul Jarmush, kul.
Originaltitel: Y Tu Mamá También (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Det är några riktigt bra scener som räddar den här upp på fyranivån. Jag tänker på de långa tagningarna, de med väldigt mycket dramaturgi och fantastisk timing - från lågvibrerande till sexextatisk på några ögonblick och ner igen, utan klipp men med tokbra skådespelarinsatser. Jag tänker på scenen vid bekännelsebordet med skål för både det ena och det andra, din morsa också. En rättfram, naken rulle, om uppbyggd, benhård och brusten vänskap. En av huvudpersonerna spelas av Gael García Bernal, och honom såg vi tydligen senast i Älskade Hundar.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: En mexikansk roadmovie om barndomsvännerna Tenoch och Julio som tillsammans med den något äldre Luisa ger sig iväg på jakt efter en fiktiv strand med namnet Den Himmelska Munnen. Filmen skjuter både högt och lågt men har en intensitet som framför allt kommer fram mellan karaktärerna men också i de långa tagningarna som känns så realistiska och närvarande att de nästan känns omöjliga att göra. Regissören Alfonso Cuaròn har gjort ett utmärkt jobb med att ta fram det bästa hos skådespelarna och spänningen mellan Tenoch och Julio. Killarnas machoattityd och kaxighet är riktigt irriterande till en början men utmanas och förändras genom relationen till Luisa vilket ger karaktärerna ett djup som från början verkade ganska främmande. Det är ett sexigt drama om vuxenblivande, vänskap och identitet. Och det är riktigt bra.
Originaltitel: Mon Oncle (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD och Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: För lång för lång, känns som att varannan film är för lång för lång. Kanske är det mitt modern människotålamod som tryter, kanske är det ett större behov av snabbare händelseförlopp som pockar på uppmärksamhet. Även om denna verkar ha varit Tatis största kommersiella framgång tycker jag inte den kommer upp i samma liga som Playtime - men är bra mycket skarpare än Semstersabotören.
Min Onkel är i stora stycken en underhållande drift med den moderna tekniken; i sina bästa stunder i scenerna med den gapande fiskfontänen som sätts igång och stängs av beroende på vem som ringer på portklockan. Även alla dessa ringsignaler som skär genom fågelsången och som glappar och stör är fina exempel på de ständiga ljud som omger oss. Överhuvudtaget är olika ljud en genomgående ingrediens i Min Onkel, såväl som i tidigare Tatifilmer vi sett. Fotsteg, bilar, klockor - alla vardagsljud förstärks och nästan karikatyriseras (första gången jag skriver det ordet). Monsieur Hulots taffliga kroppsspråk och sprättiga gångstil är ett trademark av rang. Historien om pojken och hans relation till sin farbror och övriga familj lägger jag knappt märke till. Så fort Hulot kommer in i bilden är allt ljus på honom. En del skratt, en del fniss, en del gäsp.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Jaques Tati gör entré ännu en gång, den här gången som morbror till en pojke som växer upp i ett übermodernt sterilt teknikhem. Tati spelar som vanligt monsieur Hulot och vi vet ju att där han befinner sig blir tillvaron allt annat än tillrättalagd. Naturligtvis lockar Hulots lättsamma och naiva livsstil pojken till allehanda upptåg till föräldrarnas förtret. Jag måste beundra Tati för hans skarpsynthet och förmåga att visa på samhällets komplexitet på ett både komiskt och underfundigt sätt. Däremot blir det lite för tjatigt emellanåt. Ljudarbetet är som vanligt imponerande.
Originaltitel: Double Indemnity (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Billy Wilder igen. Manus och regi. Han växer och växer, den där Wilder. I tidigare filmer som Sunset Boulevard och I Hetaste Laget har vi fått se noir och komedi på hög nivå. Nu var det dags för noir igen, och det är skuggade hattar, cigarrer och cigaretter, pistoler och regn, hemliga möten och infiltrerande misstänksamhet som bubblar upp och kokar över. Försäkringsplanering, riggat mord och trippelspel bakom alla ryggar. Och spindeln i nätet; en underskön kvinna med vristkedja. Och 40-50-talssignumet: mannen tar ett ordentligt hårt tag kring kvinnans axlar innan de förenas i en snedhuvudkyss med ihopknupna läppar.
I början berättas slutet och i återblickar följer man historiens in -och utveckling. Det känns som en bra indikation - om man redan från början vet hur det ska gå men ändå tycker filmen är bra, då är det något som gjorts rätt. Just diktafonandet genom filmen påminner om Sean Penns film Milk. Sju Oscarsnomineringar utan vinst.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Försäkringsagenten Walter Neff (Fred MacMurray) förälskar sig i Phyllis Dietrichson (Barbara Stanwyck), en femme fatale som lyckas övertyga honom att delta i mordet på hennes make. Grundhistorien är lika enkel som delikat och vi har sett den tidigare i Het Puls. Vid sidan av, i en utmärkt biroll, står Neffs chef och vän Keyes (Edward G. Robinson) som med stort engagemang tar sig an fallet och går in för att bevisa Dietrichsons skuld. Förhållandet mellan Dietrichson och Neff blir alltmer ansträngt och ett mord blir plötsligt ett till. Och ett till. Och det är där ungefär som filmen börjar. Och slutar. Det här är en fin noir med tempo och spänning rakt igenom. Boken lyfter särskilt fram relationen mellan Neff och Keyes som något unikt i film från den här tiden. Jag håller med. Manlig vänskap i känsliga ögonblick var nog inte vardagsmat på 40-talet.
