Nr 855: Hôtel Terminus: Klaus Barbie, sa vie et son temps

Originaltitel: Hôtel Terminus: Klaus Barbie, sa vie et son temps (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: En film om tortyr, som i sig är tortyr. Hota mig med att jag måste se den igen och jag kommer berätta vad du vill. 4 och en halv timme automateldspepprande av som det känns som tusentals olika talking heads, korsklippta med varandra i olika tid och rum på olika språk med olika kvalitet. Det handlar om Barbie. Vem? Klaus Barbie. Ok, never heard of, förrän nu. Säger väl i och för sig mer om mig än om filmen. Det finns säkert en struktur, typ från oskyldigt beskedlig barndom via ideologiskt vägval till andravärldskrigsövergrepp och slutligen rättegång och livstidsdom efter 40 år på fri fot under cover som nån Altmann. Stör mig också på att filmskaparen/intervjuaren vid säkert ett tjog tillfällen går in och lägger orden i munnen på dem han intervjuar. Dirigerar liksom. Fint slut dock med överlevande barnet som nu är vuxet och återvänder till det hem hon bortfördes från av SS. Filmen Natt Och Dimma figurerar också. Den tyckte jag bättre om.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: "When he was sober he was a great teacher". Bruna trådar som spinner kors och tvärs över både tid och plats, mellan offer, vittnen, händelser, källor. Tydligen ska vi få en bild av den mytiske never-heard-of-nazisten Klaus Barbie, vem han var och varför. Redan innan första timmen är över är jag tappad. Och då är det nästan fyra timmar kvar. Här finns inte alls samma engagerande eller känslomässiga dramaturgi som i Shoah, inte i närheten av stringensen eller värdigheten. Visst är det ett medvetet val att inte skildra någonting av Förintelsen eller ens miljöerna i bild men det kräver därför, i mitt tycke, ett mycket mer effektivt nyttjande av berättelserna. Här hoppas det hit och dit och det är mängder av personer som ska säga sitt. Det blir otillgänglighet och fruktansvärt tråkigt. Jag ser hellre nio timmar Shoah när helst ni önskar än står ut med denna igen.

Nr 819: Mordet På En Kinesisk Bookmaker

Originaltitel: The Killing Of A Chinese Bookie (1976) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Han driver en klubb. Strippor och poetisk burlesque. Han har ambitioner, som inte uppfylls. Hur ska han betala sin pokerskuld på 23000 dollar? Han får i uppdrag att mula en kines av rang i undre världen. Tanken är inte att han själv ska överleva eldstriden, men det gör han, och går och åker sen omkring skadeskjuten genom halva filmen. Show must go on.
Sunkig klubb, skönt sunkig känsla i filmen, men jag hittar tyvärr inte riktigt in. Var mer eller mindre förberedd på det i och med att det är Cassavetes. Kommer ibland på mig själv med att känna mig som en i publiken på klubben som tappar tålamodet när det inte blir nån action. Gormar kom igen nu för fan.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Autogenererad text med allt vad det innebär. Alla repliker kan därmed översättas till i princip vad som helst. Som att det inte skulle vara svårt nog att begripa sig på John Cassavetes. Pengar, skulder, strippor, poker, drinkar, kostymer, beställningsmord, skottlossning. Samtliga ingredienser som finns i en hårdkokt thriller. Men ändå... det räcker inte hela vägen. Bästa sekvensen måste ändå vara mordkvällen; telefonsamtal i telefonkiosken, taxi downtown, hamburgare i baren, smyger på bookien i badet, skjuter, flyr, hoppar på bussen, hoppar av, hoppar in i taxin, hoppar av, in i en annan taxi, hem. Där upptäcker vi att han själv är skjuten. Och han upptäcker att han är lurad. En känsla vi alla kan känna igen oss i.

Nr 804: Snacka Går Ju...

Originaltitel: Say Anything... (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Cameron Crowes regidebut. Avgångstalande, framtidsrädda ungdomssnillet Diane (Ione Skye) övertalas av ordinäre, kickboxande utsiktslöse Lloyd (John Cusack) att gå på dejt med honom. Dejten går bra, Diane bedömer Lloyd vara okomplicerad och de båda inleder en relation, till en början en vänskaplig sådan - Diane ska stipendieåka till England om 16 (!) veckor. Lloyd får komma hem på middag hos Diane och hennes ensamstående pappa, där Lloyd bedöms vara mer eller mindre utan räddning, karriärmässigt, eftersom han helt enkelt inte har en aning om vad han vill göra i framtiden. Detta motsatsförhållande mellan Diane och Lloyd verkar magnetiskt, de attraheras av varandra. Ganska omgående blir det sex i bilen till låten In Your Eyes av Peter Gabriel. Ordentliga Titanicvibbar där, med heta droppar och skakande kroppar. I en överraskande sidohistoria misstänks Dianes pappa för ekobrott - något han heligt förnekar all kännedom om, och Diane tror honom, på samma vis som hon alltid har trott och litat på honom. Dagarna går, resan till England kryper närmare, och Diane - pressad av pappan att gå rätt väg och pressad av anklagelserna mot samme pappa - gör det enda rimliga; hon gör slut med Lloyd. Då börjar det även regna. Dagarna går igen. Är sju obesvarade samtal verkligen gränsen, frågar sig Lloyd via sina vänner? Nja. Han växlar upp och ställer sig lite semistalkande utanför Dianes sovrumsfönster och drar igång "deras" låt In Your Eyes på en bergsprängare som han håller på raka armar ovanför huvudet. Pappan lägger sig med kläderna på i ett tomt badkar i en väldigt märklig scen. Känns orealistiskt liksom. Ok om han hade satt sig på toalettstolen med huvudet i händerna, och inte riktigt vetat hur han ska ta sig ur detta. Men i badkaret? Nykter, med kläderna på? Diane hittar en besvärande mängd cash i ett skrin, konfronterar pappan som tvingas erkänna. Där säger hon filmtiteln, att hon alltid känt att hon kunnat say anything till honom, men nu är allt förstört. Pappan åker i finkan, Diane och Lloyd flyger till England, mot en oviss men kärleksfull framtid.
Ojämn rulle, scenmässigt. Ibland känns det oerhört styltigt och ibland överraskande bra. Pluspoäng för historien med pappan där samtalen mellan far och dotter inte alls känns lika klichéartade som de borde göra. Utrymme för självrannsakan och ärlighet bland all välmenad lögn. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det är bara att bestämma sig vilket humör man vill vara på. Jag bestämmer mig för att den här inte alls gör mig på bra humör. Möjligen vissa scener men på det stora hela, nej. Den är hysterisk och tröttsam, orimlig och överdriven. I boken står det att regissören Crowes regi debut "skildrar tonårsromantik precis som den är". Jag måste å det bestämdaste dementera detta. Tonårsromantik är definitivt inte så enkel så att den kan skildras "som den är". Och om det skulle gå, är det då någonting vi skulle vilja se? Är det sedan nyskapande att få se grabben i filmen göra allt för att få tjejen? Kanske, kanske inte. Visst är det lite charmigt när han beklagar sig för sina tjejkompisar eller står med bergsprängaren över huvudet spelandes deras låt men samtidigt kliar det fruktansvärt i mig. Historien med hennes pappa är dock uppfriskande och ger filmen behövliga andningspauser. Alla 80-talsdetaljer gör filmen också lite mer intressant: selfie med självutlösande kamera, kassettspelare i bilen, videokamerorna, bergsprängaren, telefonsvarare, filmen Cocoon på VHS. 

Nr 733: Vi Charmörer

Originaltitel: Babes In Arms (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Story Hotel, Nordenskiöldsgatan 24, Malmö, och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Vad du vill på trettiotalet. Käck och näpen ungdomsrevolt. Mickey Rooney så där irriterande energisk; det här fixar vi, häng på mig, jag tar ton, jag spelar och ni kompar, jag regisserar och tar kontrollen, jag bestämmer, jag är enväldig, jag dikterar villkoren, jag får med mig massan, jag röker en cigarr och hostsnubblar mig ut, roligt va? Dra ollon dra ollon, här i vår runkarklubb. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Tvålfager children of the revolution-ultra light. Tonårsskådisarna Judy Garland och Mickey Rooney i sällskap av ett gäng fånigt musicerande barnskådisar. Kidsen vill uppträda, föräldrarna vill att de studera. Generationsuppror a' la 30-tal. En del musiknummer som jag känner igen, bland annat den gamla enerverande dängan Good Morning (Godmorgon, hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon i kör). Det här projektet har faktiskt lärt mig att uppskatta musikaler, eller kanske vänja mig vid dem, men det här är inte särskilt bra. Kanske finns det några få tillfällen i filmen som jag faktiskt blir lite intresserad men de har jag i så fall glömt. 

Nr 714: Showtime

Originaltitel: All That Jazz (1979) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Bob Fosse, om Bob Fosse tydligen. Hjälp alltså. Jag minns endast väldigt fragmentariska bitar och då är det i skrivande stund bara två veckor sedan vi såg den. Kommer starkast ihåg att jag bara önskade att den skulle ta slut nån gång, och då kan jag ju inte ge den nåt högt betyg, men det handlar väl mest om den berömda dagsformen. Booze and drugs and sex in the sjukhussäng. Hjärtproblem de luxe, men the show must go on. Koreografin must go on. Och så Byebyelife på slutet, i all djävla evinnerlighet. Roy Scheider från Hajen spelar huvudrollen. Det är mäktigt.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Nja. Det är något med klippningen, med dramaturgin, med historien, ja med det mesta egentligen som inte känns särskilt övertygande. Bob Fosse verkar ha gjort en överdrivet narcissistisk hyllning till sig själv som inte berör mig på något sätt. Det är sex och knark och dans, dans, dans. Stundtals snygga scener men det hjälper inte upp en i annars rätt dålig film. Sju år tidigare gjorde han Cabaret. Hur kunde det gå så fel sen kan man ju undra?

Nr 684: Zabriskie Point

Originaltitel: Zabriskie Point (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bio Capitol i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva om den här filmen. I likhet med en annan Antonioni, Blow-Up - Förstoringen, så fattar jag inte mycket av handlingen. Otextad och förgrymmat segdragen, så tankarna går istället till System H och att säkra fordon mot rullning där i biosalongen. Det är ju verkligen inte ofta vi ser en film tillsammans på bio, så därför var jag extra taggad. Tyvärr infriades inte förväntningarna, hur de nu såg ut. Egentligen infriades de väl kanske fullt ut, eftersom de enda förväntningar jag har om jag ska se en film av Antonioni är att jag inte kommer förstå nåt. Slutscenerna med det sprängande huset är dock sevärda. Grus- och sandorgien i Death Valley kommer jag minnas. Och lite av filmmusiken, psykedeliastämningarna med Pink Floyd. Kanske måste jag se om även den här med en filmvetare i bakgrunden. 
Mark Frechette (Mark i filmen) och Daria Halprin (Daria i filmen) blev nåt slags ihop efter filmen och flyttade till Mel Lymans kultfamiljesekt Fort Hill Community. Tre år senare rånar Mark en bank och åker i fängelse, där han dör lyftande vikter. Daria gifter sig med Dennis Hopper. Ovanstående lilla stycke låter ju som en tio gånger mer intressant film än Zabriskie Point.

Jimmys betyg: 2

Kommentar:  Bio Capitol i Göteborg. En gigantisk biosalong. Ljuvligt. Lutar mig tillbaka och vill låta en för mig helt obekant film överraska mig. Men tyvärr. Jag kämpar med att hänga med, dras in i scenerierna och i stämningen men det finns hela tiden ett motstånd. En otextad distans. En del intressanta förutsättningar finns ändå för att filmen skulle kunna attrahera mig. Oförutsägbarheten, de okända amatörskådespelarna, vidfilmsformatet, alternativkulturen och popkonsten i all ära, men det lyfter ändå inte den här filmen. Slutet spränger allt i bitar och jag känner mig lika frågande och oengagerad som jag gjort sedan första rutan. Men biostolarna var sköna.

Nr 654: Den Gyllene Karossen

Originaltitel: Le Carrosse d'or (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ridå upp, och in på metascenen rullar semiMacGuffin-karossen som en länk mellan den gamla och den nya världen. Peru, och ett nyanlänt italienskt commedia dellárte-sällskap gör sitt bästa för att liva upp livet. Camilla (Anna Magnani) uppvaktas - förutom av Felipe i sällskapet - av en tjurfäktare och en vicekung, men hon är mest intresserad av sina två timmar på scen varje kväll, då hon genom att spela någon annan kan realisera sig själv. Den Gyllene Karossen utvecklar och invecklar sig i farsfart till en gestaltning av spänningsförhållandena mellan åtrå och avvisande, mellan nyfikenhet och girighet och mellan rampljus och backstage. När Camilla på slutet står mellan mig och den nedsänkta ridån och erkänner att hon saknar sina beundrare, känns det som att ha följt en titthålsoperation i ett dockskåp, men utan att egentligen veta hur det gick när bedövningen släppte.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Jag måste googla kaross för att få veta vad det egentligen betyder. Kaross kommer av latinets carrus som betyder kärra eller vagn via italienskans carrozza via franskans carrosse. Okej, då klarnar det lite bättre. Det är nämligen en gyllene vagn som står lite i centrum av den här berättelsen. Eller nja, i centrum står egentligen den italienska commedia dell'arte-aktrisen Camilla (Anna Magnani) som på en liten turné i 1700-talets Peru, den nya världen, blir uppvaktad av diverse män, bland annat den spanske vicekungen som ger henne en gigantisk guldvagn i present. Vagnen är som hämtad ur Disneys Askungen. Fast i guld då. Jean Renoirs farsartade historia blir ett rätt tröttsamt teaterstycke kompat av Vivaldi. Truffaut har tydligen kallat filmen för "den noblaste och mest förfinade film som någonsin gjorts". Jag håller inte med. Det bästa i filmen är när Camilla får frågan vad hon tycker om den nya världen och lite blasé svarar att "den blir nog bra när den blir klar". Men Den Gyllene Karossen tror jag har svårt att nånsin bli riktigt bra.

Nr 601: Herrar Föredrar Blondiner

Originaltitel: Gentlemen Prefer Blondes (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 22: Redan öppningsscenen gör mig loj och uppgiven. Medioker sång och dans. Halvtafflig koreografi. Och sen fortsätter det med diamanter, bystskakningar och den ena hänförda mannen efter den andra, så fort hon visar sig, Marilyn. Jag vet inte jag, i mina ögon är hon extremt överskattad. Men olympierna i hudfärgade kalsonger var minst sagt oväntade. Även i denna figurerar dubbdrottningen Marni Nixon bakom de högsta tonerna. Lite Milli Vanilli-feeling på det. Nämnde henne i My Fair Lady, som jag gav ett högt betyg. Underligt, trodde inte jag gillade musikaler? Tre skorstenar på båten över Atlanten. Snart är det dags för fyra.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag räknar till fjärde filmen med Marilyn Monroe i det här projektet. Från ganska anonyma men rätt okej biroller I Asfaltens Djungel och Allt Om Eva till lysande stjärna i I Hetaste Laget. Nånstans däremellan gjordes den här musikalen tillsammans med Jane Russell. Och även om jag kan förstå att filmen rönte stor framgång när det begavs sig, och kanske att den dessutom provocerade en del genom sina vågade och starkt sexuella anspelningar, så är det så mycket i här som jag bara inte klarar av. Jag funderar till exempel på om det det faktiskt är från boken av Anita Loos som ligger till grund för musikalen som ligger till grund för filmen som begreppet dum blondin kommer och jag retar mig på hur filmen utnyttjar detta så fånigt, så tramsigt, så förlöjligande. Däremot finns det några scener som räddar den här filmen från ett rejält bottennapp. Numret när Jane Russell sjunger Anyone Here For Love omringad av halvnakna muskulösa gymnastikolympier som träningsdansar vid fartygspoolen är vansinnigt bisarr och alldeles underbar. I scenen med Diamonds Are A Girls Best Friend hamnar jag plötsligt i Madonnas Material Girl-video. Igenkännande och snyggt rött på rätt sätt.

Nr 589: Bankdeckaren

Originaltitel: The Bank Dick (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 10: Jag var nere på 1+, men det finns ju faktiskt några roliga scener. Han är en drumlig buffel, den där dicken. Super och stryper barn. Pratar otydligt och hamnar i nån slags hjältefälla som han inte alls är förtjänt av. Och så biljakten på slutet; helt vansinnigt svängigt och snabbspolat. Finns liksom ingen ambition att det ska verka på riktigt. Hoppas jag.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Nej. Såna här filmer gillar jag inte. Det är fånigt, intetsägande och olustigt. Clowneri i sin sämsta form. Det enda bra i filmen är egentligen biljakten på slutet. Den är å andra sidan både rolig och välregisserad. Egberts Sousés (W.C. Fields) mumlande och grymtande påminner om Leif GW emellanåt och det är faktiskt lite småkul att den svenska undertexten översätter en del av detta till frågetecken. Manusförfattaren och skådespelaren Fields är tydligen en känd komiker och vaudevilleestradör och det jag ändå gillar med honom, när jag läser på lite, är att han på inget sätt är politiskt korrekt, varken i sina roller eller som privatperson. Ett egoistiskt fyllo som avskyr barn och små hundar tydligen. En misantrop och cyniker, lite grann som Bukowski. Det finns nåt uppfriskande i det. Tyvärr lyckas det inte bli särskilt bra film.

Nr 578: Vi Mötas I S:t Louis

Originaltitel: Meet Me In St. Louis (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Judy ”Trollkarlen Från Oz” Garland i en ny musikal. Bara det gör mig instinktivt sömnig. Technicolor, vilket ger en Disneytouch. I St Louis är det världsutställning på gång och alla flickor letar efter pojkar. Pappan i familjen vill flytta till New York, men det blir inget med det. Ibland borde man inte titta på film, åtminstone borde man ibland inte blogga om film. Det finns bättre och sämre dagar för det, men snart drar vi igång decemberracet. Inför en sådan uppgift måste bloggen vara ren, annars är man helt chanslös.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag har tänkt mycket på denna film sedan jag såg den. Och jag blir inte riktigt klok på vad jag egentligen har sett. Vad vill han säga egentligen den där Minelli, regissören som bland annat gav oss musikalerna En Amerikan i Paris och Den Stora Premiären och den dramatiska Illusionernas stad? Lite googlande och research hjälper mig dock att komma en aning närmare. I Vi Mötas i S:t Louis blandar Minelli både musikal och melodram i en rörig kompott som smakar både sött och bittert. Samtidigt som det är en hyllning till den traditionella kärnfamiljen så ger den även en känga till det konservativa Hollywoods värderingar. När minstingen Tootie (extreme child alert by the way som belönades med en Oscar) med allt sitt prat om död, mord och lik och sedan i ett raseri slår sönder snögubbarna på självaste julafton så ser jag det som en befriande reaktion mot allt ovanstående. Naturligtvis mjuknar allt när Judy Garland sjunger "Have Yourself A Merry Little Christmas" och familjen segrar till slut. Även om det finns befriande element som jag uppskattar i film, schysst kameraarbete, en genusmedvetenhet, några tjusiga melodier (även om det mest är igenkänningsfaktorn som skänker en viss trygghet), ett historiskt sammanhang (det amerikanska livet i början av förra seklet och Världsutställningen i S:t Louis som definierad fond), så är det alldeles för många pinsamheter och skämskuddevarningar för att jag ska kunna ge den ett högre betyg. Sorry Minelli.

Nr 559: A Chinese Ghost Story

Originaltitel: 倩女幽魂 Ch'ien-nü Yu-hun (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det är ju verkligen en humörberoende sport det här med att kolla på film. Igår var jag trött som en traktor när vi kollade den här Hong Kong-rullen, och jag är helt och hållet medveten om att jag inte gör den rättvisa med det här betyget. Men så är det, ibland stämmer inte frekvenserna. Det finns definitivt kvaliteter i filmen, i hur den berättas; det känns ovant och kanske är det så at orken inte fanns där för att hänga med i svängarna bland sjalar, spöken, besvärjelser och utrop. Det här är verkligen en av de filmer i projektet som jag skulle velat haft lite handledning inför, under och efter för att uppskatta mer. Kanske borde vi läsa på lite mer inför vissa filmer? Låta det ta lite längre tid att uppleva? Vi har hittills haft nån slags bild av att filmerna ska ses ungefär självstående och bedömas utefter det. Det är givetvis en omöjlighet, eftersom allt man sett och ser bildar grund för nästa upplevelse, men strävan har funnits där. Det är mest av allt en fråga om tid känner jag. Tid och logistik, vi är ju två om det här projektet, och det ska samsas med jobb, relationer, resor, andra intressen, årstider och livet i stort. Hade jag kunnat trycka på en knapp just nu, som skulle ta mig till Ingmar Bergmans biolada på Fårö, och att jag skulle få stanna där resten av mitt liv och bara kolla på film, läsa om film, kanske göra lite film, men att det var det jag skulle få ägna resten av dagarna åt, inget annat - då skulle jag trycka på den knappen. Och den knappen går ju faktiskt att uppfinna, skapa själv. Nåväl, i all min oförståelse känner jag att det finns mycket mycket mer i den här filmen att upptäcka och beundra. Men jag antar att det får bli när jag flyttat till Fårö.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Fantasygenren har egentligen aldrig varit min melodi. Det finns dock undantag. A Chinese Ghost Story är dessvärre inte ett av dessa. Jag försöker tränga in i filmen, bli engagerad, berörd men ju mer jag anstränger mig desto mer tappar filmen. Här blandas det friskt mellan humor, romantik, klassisk skräck och asiatiska myter a'la Hsia Nu eller Crouching Tiger, Hidden Dragon och det är uppenbart att det inte funkar för mig. I sina sämsta stunder är det som en gapig parodi på något helt obegripligt, i sina bästa stunder en visuell upplevelse i magi och akrobatik som tyvärr inte kommer till sin rätt i den dåliga YouTube-kvaliteten. Regissören Ching Siu-tung har en film med i boken och jag undrar om det kanske är en för mycket.

Nr 558: En Skön Historia

Originaltitel: The Philadelphia Story (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/Tivo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Ja, herregud. Minns knappt något av den första versionen vi såg, som är en senare produktion. Men spännande blir det ju aldrig, och föga intressant är det mest hela tiden. Mer intressant är det att läsa att den amerikanske filosofen Stanley Cavell i boken Pursuits of happiness djupanalyserar sju Hollywoodfilmer från 30 -och 40-talet, där bland annat denna versionen av En Skön Historia finns med. Cavell myntar begreppet Comedy of remarriage, en subgenre till dåtidens komedier som för att undkomma Produktionskoden (eller Hays-koden) lät de inblandade gifta sig, skilja sig, interagera med andra, för att sen gifta om sig. Ingen otrohet alltså. Finurligt. Men Cavell har givetvis blivit ifrågasatt. Sånt där är kul att läsa om. Mycket roligare än att kolla på själva filmen. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det finns ett oändligt antal remakes genom filmhistorien. Oftast är det nyinspelningar av gamla klassiska historier. I boken finns det några stycken där både originalet och nyinspelningen är med. George Cukors En skön historia från 1940, som egentligen är en filmatisering av Philip Barrys fars High Society, är alltså originalet till Charles Walters musikaliska uppdatering En skön historia, från 1956. Jag skulle kunna kopiera det jag skrev om den för detta är snudd på identiskt bortsett från sångnumren. Den största skillnaden är väl att 1940-versionen är sämre. Den kaxiga societetstjejen Tracy Lord spelas i denna film av Katherine Hepburn som faktiskt hade gjort samma roll på Broadway och till och med ägde rättigheterna. Hon sålde dessa till MGM med kravet att hon än en gång skulle få spela huvudrollen. Och det märks att det är Hepburn som är den stora stjärnan. Även om jag tycker att det för det mesta både är larvigt och tråkigt så är det Hepburn som fyller ut varje scen. Vän av ordning noterar säkert karaktärsnamnet Tracy Lord. Det ska naturligtvis inte förväxlas med en annan karaktär vid namn Traci Lords, även om hon också var rödhårig. Denne Lords har så vitt jag vet inte någon film med i boken.

Nr 546: Människor Emellan

Originaltitel: The Big Chill (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Nope. En av ändå relativt få filmer som jag inte förstår varför den har en plats i boken. Känns som ett slags experiment, kanske en förfilm, filmade repetitioner, vad vet jag. Krystat, händelselöst, smetigt och utdraget. Kändistätt dock, vilket ju egentligen bara gör saken värre. Det enda jag kan hoppas på är att det är samma sak som med några andra filmer vi sett tidigare - när jag ser om den (om jag ser om den) så visar det sig att jag har missat hela grejen och plötsligt strålar den fram i all sin genialitet, välter omkull mig, gräver sig igenom mitt arroganta motstånd och sköljer sin djuphavsfiskerom över mitt utsvultna sinne.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Å, det skulle kunna vara så bra. Den har liksom alla förutsättningar för att vara det. Det gamla kompisgänget som strålar samman när en vän ska begravas. Det idealistiska 60-talet som bytts och bryts mot ett materialistiskt 80-tal. Och under helgen tillsammans så väcks både gamla och nya känslor till liv. Det är ju sånt här jag gillar. Lite generationsfilm, lite kammarspel. Men de lyckas verkligen sabba nästan allting. Trots en väldigt namnkunnig ensemble. Det är dålig dialog, överspelat skådespeleri, tråkig handling. Den saknar näst intill konflikt och trampar mest vatten. Så varför får den inte ett lägre betyg då? Dels för att det trots allt finns något intressant i filmens manus som man inte tar vara på, och dels för det effektfulla i att all musik som spelas genom filmen är 60-talshits, både diegetisk och icke-diegetisk. The Big Chill ger mig mest obehagsrysningar. Gör om och gör rätt skulle jag vilja säga till alla inblandade.

Nr 526: Mad Max

Originaltitel: Mad Max (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Kanal 5/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Nja, inte min typ av film. Fart och fläkt och dystopi, men jag får liksom inte riktigt känslan av att det har gått åt helvete, och i så fall varför, och i så fall varför de är ute på vägarna och brummar. I beskrivningen av filmen står det att Max har en familj som blir dödad och att han sedan ger sig ut för hämnd, men fru och barn dör när det är typ en kvart kvar. Däremot ger de sig iväg på små solotripper ett flertal gånger i filmen, vilket gör att jag sitter och tänker: "nu dör de, nu börjar filmen", men varje gång återvänder de. Besvikelsen liksom, när de inte dör. Efter ett par sådana känslor är filmen slut. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Mer eller mindre våldsamma framtidsdystopier finns det många av. Vi har sett en hel del av dessa. De bästa är de som i fin balans smälter samman en mörk framtidsvision med filosofiska undertoner och där det eventuella våldet både känns trovärdigt och i viss mån legitimt. Clockwork Orange och Blade Runner är fina exempel på detta. Mad Max å andra sidan lyckas väldigt dåligt. En ung Mel Gibson spelar polisen Max Rockatansky som försöker upprätthålla någon slags ordning i ett kargt och våldsamt Australien där bisarra motorcykelgäng skövlar och sätter skräck i samhället. Det är biljakter och explosioner och ganska tråkigt. Och dessutom finns hela tiden den där förväntan om att filmen ska sätta igång på allvar. Det händer aldrig. Mad Max fick två uppföljare, The Road Warrior och Mad Max Bortom Thunderdome. Jag vill minnas att dessa filmer lyckades bättre än den första filmen. Jag får helt enkelt kolla det.

Nr 524: Supernollan

Originaltitel: The Jerk (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Vet inte hur många gånger i livet som jag har tänkt tanken: "jag förstår inte vad som är roligt". Men nu var det verkligen dags igen. Jag förstår helt enkelt inte vad som är roligt  när det gäller det mesta i den här filmen. I början sitter lodisen Navin (Steve Martin) vid en husvägg med en termos och börjar berätta för en inzoomande kamera hur han hamnade där. Vi får följa honom från uppväxten i Mississippi varifrån han ger sig av för att hitta rätt rytm i livet. Han hamnar i St Louis där han uppfinner ett slags glasögonhållare och blir stenrik. Han träffar kvinnor och det blir komplikationer. Han blir stämd av en hel hoper människor för att glasögonhållarna har gjort dem skelögda. Han blir utfattig och då är vi tillbaka i början vid husväggen. Då rullar familjen in med kvinnan i hans liv och de tar med honom hem och allt blir bra.
Några saker som tydligen ska vara fantastiskt roliga: 
*Navin är vit men uppvuxen i en svart familj. Repliken "Jag har inte haft det lätt, jag föddes som ett svart fattigt barn" tycker vissa är oerhört rolig.
* En galen prickskytt försöker skjuta Navin vid en bensinmack, men träffar hela tiden burkar med olja som står bredvid. De börjar rinna och Navin förstår inte hur det går till.
* Navin lämnar sin Marie efter att ha fått ge tillbaka alla pengar till de som stämt honom. På vägen ut säger han att han inte behöver någonting längre, "förutom det här askfatet" och förutom massa andra grejer som han plockar åt sig när han hasar ut med byxorna vid fötterna.
Som sagt, jag förstår verkligen inte. Jag förstår inte varför Martin anses rolig, det jag tycker han mest ägnar sig åt är att överspela och vara släpigt seg. Och jag förstår ännu mindre varför den här filmen är med i boken. Då har han ju gjort massor av bättre prestationer i andra filmer. Hade vi haft betyget supernoll hade den här filmen fått det.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Supernollan var den tredje mest sedda filmen i USA 1979. Som om det skulle vara ett mått på kvalitet. Sorry, men Steve Martins första stora filmroll är ett lysande bevis på ett fantastiskt magplask. Och åter igen minns jag den här filmen som rolig.  Och i ett naivt sammanhang som präglades av plastig 80-talsunderhållning så kanske jag tyckte att den stack ut och vågade ta ut svängarna lite. Men hur jag faktiskt tänkte och tyckte när jag såg den som knapp tonåring minns jag naturligtvis inte. oOch om den överhuvudtaget har haft någon glans så har den i alla fall helt försvunnit med åren. Martin har vissa kvaliteter, absolut, men i den här filmen fånar han för det mesta till det bortom alla gränser. Det som skulle kunnat vara skruvad humor med viss finess landar pladask.

Nr 499: New York Dansar

Originaltitel: On The Town (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Utmattande tråkigt och glättigt. Tre flottister har ett dygn på sig att göra New York medan skeppet ligger i hamn. Och de dansar sig genom allehanda muséer och andra kulturinrättningar på jakt efter kvinnor i allmänhet och Fröken Vändkors i synnerhet. Dock är det kvinnorna som är de påstridiga och initiativtagande och det bubblar av hulahulaboppbopp och det känns som att alla som är med är helt fantastiska sångochdansare, men det blir så förbenat tjoochtjim att jag går av på mitten ibland. Två bra saker; 1. Hur början och slutet knyts ihop med den bastante kranföraren som blir förbisprungen av nästa gäng permisionister. 2. Mittenakten i Gene Kellys korta tolkning av händelserna under dygnet i New York. En stor röd japanring där skuggorna speglar den med dessa mått mätt suggestiva dansen. Lite noirbalett, och jag tänker att herregud vad bra det skulle kunna vara med tanke på hur grymma dansare de måste vara. Jag bävar för alla dessa musikaler vi har kvar att se.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det är helt sjukt vad musikaler det har gjorts. Och det är helt sjukt att så många av dessa är med i boken. Det har gjorts musikaler där man dansar, där man steppar, där man glittrar och glättar, musikaler där man sjunger alla repliker, musikaler där sångerna endast är en del i handlingen. Det har gjorts musikaler om andra musikaler, musikaler med intrig, utan intrig, musikaler med stil, utan stil och i revystil. Det har också gjorts en musikal om tre fjantiga matroser (Kelly, Sinatra och Munshin) som dansar i land i New York och har 24 timmar på sig att göra stan. Det ska hinnas med både det ena och det andra och framför allt ska de hinna ligga (även om detta naturligtvis inte sägs i filmen). Herregud, den är ju från 1949, då låg man minsann inte, även om kvinnorna är både på och villiga. Så mycket kvinnligt initiativ har jag sällan sett på film. Det höjer filmen ett litet snäpp. Liksom början och slutet. Annars kan den här filmen dansa hem. Jag undrar för övrigt om Gyllene Tider har sett den här filmen?

Nr 462: Ingen Fara På Taket

Originaltitel: Bringing Up Baby (1938) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: "Världens bästa komedi" skriks det ut på framsidan av omslaget, tydligen enligt en omröstning gjord 2012, av den brittiska filmtidskriften Sight & Sound. Samma tidskrift arrangerar vart tionde år en omröstning gällande vilken som är den bästa filmen någonsin. Första gången, 1952, vann Cykeltjuven. De fem efterföljande omröstningarna (1962-2002) vann Citizen Kane. Nu senast, 2012, petades Orson bort och upp på tronen steg ingen mindre än - hör och häpna - Affe, med Studie I Brott. Jag håller ju inte med i något av fallen, särskilt inte i det senaste. Och i fallet med kvällens rulle, Ingen Fara På Taket, har jag sällan önskat så intensivt att det bara ska vara över snart. Det skulle i så fall vara när jag låg halvt medvetslös av sjösjuka på en gunggungande båt utanför Ko Phi Phi i Thailand och väntade på att gruppen skulle bli klar med sitt andra dyk så vi kunde åka in till fasta landet. I likhet med båtliggandet ändrar jag inte ansiktsuttryck särskilt mycket när jag ser denna film. Jakten på det försvunna benet, en tam leopard, vem vill bli miljonär och "gay" som utropas för kanske första gången på film, och då inte innebär glad, uppsluppen. Replikerna skriks ut, irriterande högt tonläge. Det ska bli kärlek mellan Cary Grant och Katharine Hepburn, och det blir det också. Och hela manligheten rämnar på slutet, när brontosaurien faller som ett korthus nedanför de lyckliga tu som fått varandra. "Roligare kan det knappast bli" tycker Aftonbladet på framsidan. Jo, det kan det. Det kan faktiskt det.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Howard Hawks har 11 filmer med i boken. Den första såg vi i Italien 2010, Utpressning. Lågt betyg. Den andra såg vi 2012, Rio Bravo, ganska högt betyg. Den tredje 2014, Ingen Fara På Taket. Lågt. Ojämn rackare den där Hawks. Ser vi en Hawksfilm vartannat år så hänger han med under hela projektet. Vill vi det? Eller är det en regissör man vill bli av med så fort som möjligt? Efter den här filmen så tror jag mer på det sistnämnda. Jag litar inte på honom. Lika lite som jag litar på kritikerna som säger att Ingen Fara På Taket är världens bästa komedi. Det är den inte. Inte alls.

Nr 416: Aska Och Diamanter

Originaltitel: Popiół i diament (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: En polsk James Deanrulle signerad regissören Andrzej Wajda som vi träffar för första gången. Svartvitt, rörigt och obegripligt. Det är slutet av andra världskriget i alla fall, så mycket förstod jag. Jag får lite samma känsla som när jag såg Blow-Up för inte så länge sedan. Då förstod jag ingenting, men efter att ha fått guidning av kommentatorspåret vid en andra titt öppnades ögonen. Tyvärr tror jag inte på samma uppenbarelse med Aska Och Diamanter. Den får helt enkelt förpassas till arkivet med en lättnadens suck. Två scener håller sig kvar:
1. Den enorma matsalsduken som ganska långsamt dras undan och tar med sig porslin, glas, mat och ljus i djupet.
2. Den tydligen berömda  och hyllade slutscenen när huvudkaraktären Maciek (Zbigniew Cybulski) skottskadad och på gränsen till galen tar sig över ett fält är ett skrattbränsle och en studie i överspeleri.
Hoppas att de andra två Wajda-filmerna i boken håller högre klass.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Andra världskrigets sista dagar. Polen är befriat. Men från vad egentligen? Maciek är medlem av motståndsrörelsen som får i uppdrag att mörda någon. Oklart varför. Ja, det mesta i den här filmen är ganska oklart.  Svartvitt polskt sömnpiller som klarar sig tack vare fotot, framför allt mot slutet. Jag vill minnas att det var en scen som jag gillade men jag minns inte vilken. Eller vad den handlade. Eller varför jag gillade den. Nja, det är mer aska än diamant över den här rullen men tydligen var den polska filmen något att räkna med under den här perioden. Nåja, vi får väl se när vi ser Wajdas andra filmer som är med i boken. 

Nr 412: Akira

Originaltitel: アキラ (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Neo-Tokyo 2019 efter ett massförstörelsekrig som förändrat hela världsbilden. Motorcykelgäng rivaliserar, det sprängs grejer nästan hela tiden. Jag fattar noll av handlingen, tror att filmen ska vara 1 h 12 min och ser inga problem med att det snart ska ta slut, men det visar sig att den är 2 h 4 min. Bedrövelse, mer sprängningar och motorcykelåkning. Och enorma mentala krafter. Regissören Katsuhiro Otomo gjorde Mangaförlagan, på nätta 2182 sidor. Inte min påse det här, måste nog sjunka ner lite längre i animeträsket.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Akira är en orgie i animationsvåld  och enligt boken ska handlingen vara bedrägligt enkel. Jo, jag tackar. Bedrägligt var ordet. Jag har aldrig förstått mangagenren och gör det inte mer efter detta nätta tvåtimmarsäventyr med undergångstema. Det här är definitivt en film för fansen, inte för mig. Akira harakiri.

Nr 382: Aguirre - Guds Vrede

Originaltitel: Aguirre, der Zorn Gottes (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Jag känner mig lite genrös idag och väljer att se det avhuggna huvudet som fortsätter räkna till zehn och Kinskis snedstela gång som stor humor. Inledningsscenen med det branta nedsteget lovade runt, men höll tunt. Oerhört märklig film, full av skvalp och tristess i bilder och klippning. Kinskis galna ögon, visst, men kom igen för fan. Eldorado, apor och en flotte med kanon och häst. Amazonas och odrickbart vatten. Djungel och tysta kvinnor. Pilar och falu rödfärg som blod. Och inte vet jag hur det såg ut på 1500-talet, kanske som i filmen, kanske inte. Det kändes i alla fall mer som en utomhusteaterfestival i Belgrad på 70-talet. Och dubbat var det också, precis som Fitzcarraldo. Nej, den här hamnar långt bak, men vi ställer negern längst fram.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Werner Hertzogs uppenbara fascination för båtar seglar upp i denna film, hans första internationella succé. Ända upp i trädtoppen som i en hallucinatorisk scen på Amazonasfloden där conquistadorerna, febriga och svältande, under ledning av förrädaren och revoltören Don Lope de Aguirre (Klaus Kinski) söker efter El Dorado. Som vi vet släpar ju Kinski med hela skådespelarteamet en hel jävla ångbåt över berget i Fitzcarraldo, tio år senare. Det slits och släpas en hel del i denna film också. Som i den fantastiska inledningsscenen där de spanska soldaterna drar både kanoner och slavar upp och ner för bergen. Där både börjar och slutar det bästa med den här filmen. Visserligen bjuds det på en del intressanta  foton och scenerier men på det stora hela är det en bisarr plåga som i sina absolut sämsta stunder för tankarna till Monty Python och i sina bästa till Apocalypse, även om det är en fruktansvärd hädelse att jämföra dessa filmer med varandra i samma mening. En svag tvåa får det bli och då är jag på riktigt bra humör.