Nr 863: Céline Och Julie Gör En Båttur

Originaltitel: Céline Et Julie Vont En Bateau (1974) IMDb Wikipedia 

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Tycker det börjar bra i lite skön Alice i underlandetstil, men börjar sen spåra så jag inte hänger med knappt alls. Ombytta rollkaraktärer, tidsloopar, huset på 7 bis Rue du Nadir aux pommes, nåt mordmysterium som ska lösas, ny dag taxiresa, ny dag magisk karamell, ny dag spådomar. Känns som en hippiekittelbrygd med ingredienser som Måndag Hela Veckan, Memento, Alice och lite Cluedo. Den surrealistiska blandningen blir inte min typ av te, i alla fall inte denna gång. Så djävla snurrigt liksom. Hittar ingen finess i det, och långt utav bara helvete, tre och en halv timme. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Regissören Jaques Rivette var tydligen filmkritiker innan han började göra film. Han ville väl visa världen hur det egentligen skulle göras tänker jag. Hans filmer blev väl inga storsäljare direkt, svårtillgängliga och i vissa fel helt misslyckade projekt. Med den här filmen ville han göra en lättsam dramakomedi. Ja, jag vet inte. Särskilt lättsam är den då rakt inte även om det finns en sprudlande glädje och nyfikenhet i filmen. Det är en sprakande labyrint mellan dröm och verklighet och tydligen fick skådespelarna mycket fria tyglar utforma sina egna roller. Men det är långt och det är rörigt, irrationellt och ologiskt. Men så kan man också göra film. Tydligen.

Nr 845: Crumb

Originaltitel: Crumb (1995) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Om bröderna, kanske familjen Crumb, men mest om tydligen världsberömde serietecknaren Robert. Känns ofta som att de i familjen berättar lika mycket eller mer för varandra än för kameran. Som en slags familjeterapi. Bekännelser som vågar utsägas i skydd av den påslagna kameran. Robert verkar varit en klassisk nörd, tjejerna helt ointresserade tills han blev känd, då ville alla posera och frottera. Han känns lite som en blandning av Borat, Erik Edlund och Stig Helmer. Folk älskar hur Robert genom sina bilder beskriver "hur det verkligen är". Hur han släpper fram fantasi och uppdykande inre bilder och filterlöst (eller mer genom sitt eget filter) presenterar detta för omgivningen. Konstnären som fokuserar på sitt inre och sedan ger uttryck för detta. Och talking heads kommer till bordet. Beskriver, analyserar, chockas, äcklas, beundrar, förminskar, förstorar, räds, närmar sig, attraheras, slår ifrån, tar avstånd och fördömer. Kvinnan säger "oansvarigt!". Mannen säger "dessa fantasier finns!". Mitt betyg grundar sig mest i att jag blev både imponerad och intresserad av att veta mer om Crumb. Spännande och modig filur. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Första gången jag kom i kontakt med Robert Crumb, vad jag minns, var i en bok av Charles Bukowski - Captain Is Out to Lunch and the Sailors Have Taken Over the Ship. Jag minns att jag tyckte Crumbs illustrationer gick så väl ihop med Bukowskis chauvinistiska vardagsdekadens. Det tycker jag fortfarande när jag ser denna dokumentär om undergroundtecknaren som lyckades bli både hyllad och avskydd. Under filmen inser jag också att han har gjort flera skivomslag varav åtminstone ett står i min hylla - Cheap Thrills med Big Brother & The Holding Company. Det mest intressanta med den här dokumentären är att den inte bara är en krönika över Robert Crumbs liv utan att den sätter in honom i flera kontexter, inte minst den familjära vilket gör filmen lika mycket till ett spännande familjeporträtt. Det visar sig att Robert kanske är den minst missanpassade av syskonen där alla har sin egen briljans, sin egen obesvärade genialitet. Den ene brodern mediterar på San Franciscos gator, den andre kämpar med sin depression hemma hos in mor och Robert lever ett, emellanåt glamoröst men oftast ett hårt arbetande, liv som tecknare. Hans illustrationer, tänker jag, ska förstås mot bakgrund av 60-talets hippieperiod och en tid där uppror mot etablerade samhällsnormer frodades. Visst är vissa alster väldigt provocerande men de är också ärligt opolerade. Kanske modiga. Vackra ibland. Jag läser lust, lidande, fruktan och rädsla i hans bilder som ofta är bisarra och psykadeliska. I slutet av filmen går en trött och slutkörd  Robert i pension och drar sig tillbaka till ett hus i Frankrike.

Nr 784: The Crying Game

Originaltitel: The Crying Game (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Öppnar med lågtempoklassikern When a man loves a woman och en flirt på ett nöjesfält, för att liksom direkt vagga in tittaren i tron att nu blir det heterolove för hela slanten. IRA tillfångatar brittisk soldat och skogsgömslar. Nedräkning: 3 dygn, sen skjuter vi. Fången och fångvaktaren bondar, och i det ingår att fången berättar för fångvaktaren om kärleken där hemma. Fotografi visas. Tjänst efterfrågas. Löfte avges. När det till slut blir dags för avrättning kommer första överraskningen; rule brittania anländer med fullt understöd, fången flyr - tillåts fly - men springer huvudstupa in i lastbil och dör. Där var jag nog beredd på ett annat scenario (det var jag inte, eftersom jag har sett filmen tidigare, men man får ju låtsas). Till exempel att fången flyr och sedan ska bli jagad resten av filmen för att han har sett ansiktet på IRA. Istället får fångvaktaren gå under jorden, efter att han tagit sig över vattnet, till Londontrakten, och börjar byggknega. Han söker som avtalat upp fångens kärlek för att berätta vad som hänt, men blir ganska omgående själv lite uppeldad och betuttad, och därmed kan han inte riktigt få ur sig det han kom för att leverera. Här känns det lite som en andra film har dragit igång. Inte alls dumt. Nu har det liksom glidit över till att handla om deras relation. Dags för en av de mer berömda twistscenerna som i alla fall jag vet om. Full frontal penis. Detta var vad det snackades om när filmen kom. Avslöjandet mottas inte helt utan konvulsioner; fångvaktaren spyr vasken full och får höra: "jag trodde du visste". Ilska och höjda ögonbryn. Men vänskapen överlever, blir starkare. Var ska filmen ta vägen nu? Jo, här dyker IRA upp igen. Överlevare från skogen i början av filmen har sniffat upp fångvaktaren och kräver att han ska utföra terror, mord. Annars ryker kärleken. Utpressning, förföljelse, tvång. Fångvaktaren får helt enkelt ta och berätta för kärleken om varför han kom dit i första taget. Nu är det de två mot världen. Det blir riktigt hårda handskar på slutet med automateld på öppen gata och lägenhetsskytte. Fångvaktaren tar på sig hela baletten, gör tid för kärlekens skull. De håller ut tillsammans där i besökssalen på fängelset till avslutningslåten Stand by your man.
Känns lite som tre filmer i en som mer eller mindre sömlöst glider över i varandra. Överraskande, utmanande, spännande. Eller som bartendern Cole säger, handduksputsande ett glas: "Vem känner till hjärtats alla hemligheter?".

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Har helt och hållet missat att se den här. Men nu i efterhand gör det inte så väldigt mycket. Den är dock ganska intressant, inte minst ur ett queerperspektiv. Och då menar jag inte bara Jaye Davidsons karaktär Dil utan ännu hellre Forest Whitakers rollfigur, den brittiske militären Jody som kidnappas som gisslan av IRA och sedan omkommer i ett flyktförsök. Det hela utvecklas till ett slags film noir i independentformat när Jodys kidnappare (Stephen Rea) söker upp "änkan" i London och inleder en relation med "henne". Men historien kommer ikapp. Visst är det fräckt och vågat men det lyfter aldrig riktigt. Det är åtrå, mystik och erotik blandat med den reella konflikten mellan Storbritannien och IRA. Känns kanske lite som effektsökeri även om jag inser att filmen definitivt har en målgrupp. Jag hör nog dessvärre inte till den tyvärr.

Nr 687: Cabirias Nätter

Originaltitel: Le Notti Di Cabiria (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Umeå och Sundsvall och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Cabiria (Giulietta Masina) puttas i floden av Giorgio men fiskas upp av ynglande pojkar och armlungräddas av några män på strandbanken. Trots att Cabiria gett Giorgio hör och häpna kamelhårsulster, så valde han att rånknuffa henne och dra med stålarna. Cabiria, van och härdad, klackar vidare genom de prostituerade nätterna, hänger som i Grease med de andra nere vid korsningen. Då och då en torsk, här och där en cig. Bland surrande vespor och fiater förströelsetråkar hororna varandra, kattfajtas och hårdrar. Utanför en klubb som heter något så anmärkningsvärt som Kit Kat - anmärkningsvärt eftersom vi nyss såg Cabaret som i stora delar utspelar sig på en klubb med det namnet, fast i Berlin - träffar Cabiria på en megakändis och följer med honom hem, via mambodans på Picadilly. Det blir hummer och champagne till tonerna av Beethoven innan det himmelska samkvämet avbryts av en återvändande flickvän, nyss ordentligt örfilad, nyss ordentligt örfilande, och Cabiria förpassas in på toaletten, gömmer sig där med kall kyckling och en signerad idolbild. Smygtittande får hon nyckelhålsblicka tillbaka in i världen hon för en kort stund fick besöka. Morgonsorti genom glasdörrar så intensivt putsade att man inte ser dem. Ett slags gräns tänker jag, mer eller mindre osynlig. Tillbaka i den rinnande rännstenen. Ett religiöst följe passerar, drar nästan med sig Cabiria, men hon missar precis anslutningen, räddningen, frälsningen, biljetten från fördärvet. Istället blir hon på nytt upplockad, hamnar i stadens utkanter där fattiga, utsvultna och sjuka bor i jordhålor i marken. En barmhärtig samarit sprider hopp om livet i form av förnödenheter och Cabiria imponeras, följer efter mannen, följer med. Jesus, kan man tänka. Cabiria ber Madonnan om ett mirakel: ”Hjälp mig förändra mitt liv!”. Inget händer. Cabiria blir frustrerad och börjar häckla nunnor. Det kan ju aldrig vara bra, karmamässigt sett. Hon går på trollerishow och blir upplockad på scenen, hypnotiseras, går in i en drömvärld, gestaltar den inför publiken, utlämnande, allt är vackert tills förtrollningen bryts. Skamsen inför att ha levererat sina drömmar och bedrägerier inför öppen ridå flyr hon ut, träffar Oscar. Äntligen en man som förstår, som vill väl. Eller...? Cabiria säljer allt och satsar på kärleken, tror på det. På slutet ett grekiskromerskt drama balanserande på klippkanten. Och till sist ungdomens glädje som hopp och tröst.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den naiva men självsäkra, stolta och snacksaliga Cabiria drömmer om bestående kärlek. Hon skäms över sitt liv men är aldrig så nedslagen att hon kan bjuda på ett skratt, lite godhet och en och annan dans. Cabiria är en snäll människa vars godhet utnyttjas av andra. I en scen dras tankarna ofrånkomligen till Pretty Woman och det känns för ett ögonblick att filmen skulle kunna utvecklas till en klassisk kärlekshistoria där den rike mannen räddar den prostituerade kvinnan och ger henne ett värdigt liv. Skönt att det inte blev så. Cabiria är snabbt tillbaka på gatan bland hemlösa, prostituerade, torskar, nunnor och samariter. Jag läser att en scen blev bortklippt efter premiären för att den väckte anstöt hos den katolska kyrkan. Det handlar om en scen där en samarit sontant delar ut förnödenheter till människor boende i hålor. Det var tydligen för mycket för kyrkan. Scenen klipptes dock in igen. Cabirias nätter bjuder egentligen på så mycket hopp men det är en fin skildring av människans förmåga att alltid resa sig, att oavsett hur jävligt livet är ändå kunna gå rakryggad och stolt genom det. Cabiria är på så vis ett föredöme.

Nr 682: Cabaret

Originaltitel: Cabaret (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Östersund och Stockholm och av Robert på fulstream på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Liza Minelli, Berlin och The Kit Kat Klub. Nazismens diskreta utbredning; från bespottad tiggare till front row audience. Trekantsdramatik och brittisk återhållsamhet. Inte din ordinära musikal i den meningen att sångochdansnumren framförs på en klubbscen av folk som faktiskt så att säga har där att göra, och inte av vemsomhelst varsomhelst hursomhelst kring exempelvis en lyktstolpe i regn. Minelli känns så oerhört berömd, men jag vet inte om jag nånsin har sett henne tidigare i något, jag har i alla fall inte sett Cabaret förut, men trots det är hon som en starkt lysande megastar i mitt medvetande. Ögonen, utstrålningen, rösten. En fixstjärna.
Rapp klippning, rappa steg, rapp dialog. Livet är en cabaret, kan du tycka. Morgondagen är vår, kan man tro. "Do you still think you can control them?"

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Willkommen! Bienvenue! Welcome! Till Berlin tidigt 30-tal. Hänförelsens tid. Burleskens och dekadensens epok. Och nazismens vaknande. Filmen bygger på en musikal som bygger på en pjäs som bygger på en bok. Ett populärkulturellt fenomen måste vi väl kalla den. Och Liza Minelli som den energiska, storögda Sally Bowles, den fantastiska entertainern på The Kit Kat Klub som hamnar i ett erotiskt triangeldrama. Även om filmen innehåller ett mycket fint skådespeleri, många fräscha sångochdansnummer, tjusigt foto och en ömtålig kärleksaffär med twist så tillhör den här filmen Minelli. Från början till slut. Så intimt förknippad med Cabaret att hälften vore nog. Filmen vann bland annat bästa regi på Oscarsgalan och slog därmed Gudfadern på fingrarna.

Nr 668: Ceddo

Originaltitel: Ceddo (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Friluftsteatern ger: Ceddo - en kostymdramatisk religionskomedi på kolonien.
Medverkande: 
Kolloföreståndaren: Fransmannen (langar fulsprit till ockerpriser, annars helt tyst).
Konfirmationsledaren: Prästen (drömmer om fulla hus i bastkyrkan på sin egen begravning, annars helt tyst).
Huvudkolloledaren: Imamen (radbandsbeordrar nya regler på kollot, hans tur nu).
Övriga kolloledare: (hejar på Imamen, annars hänger de mest i cabrioletmoskén och inväntar östliga vindar).
Före detta Huvudkolloledare: Kungen (trött på knopar och lägereld, vill ha skrivbordstjänst de sista åren).
Kollobarnen: Ceddo (tycker nya ledarna är sjukt mossiga, vill leka som de gjorde med gamla ledaren, Kungen).
Kollopraktikant: Prinsessan (gangstergrabbarnas våta dröm).
Ringmöten på gården. Vem ska lyda vem, och varför? Röda vita rosen, men sen ska vi ut och bränna grannbaracken.
Musik: Cut ups från actionscenerna i Mitt Namn Är Shaft. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Senegalesisk religions- och byhistoria på två timmar. Byns ceddo (krigarklass, ofrälse) hotas av lite allt möjligt - katolicism, kolonialism, islamism, slavhandel. Jag förstår att de blir förbannade. En prinsessa rövas bort och hålls som gisslan. En hämnd för att kungen flirtar lite med den vresige imamen som intagit byn med sitt följe. Flera försök att frita prinsessan misslyckas. Samtidigt hålls öppen debatt på torget. Det anklagas hit och dit, argumenteras och motargumenteras. Stämningen är minst sagt upprörd. Imamen radar lugnt upp den nya ordningen. Kungen känns lite pressad. Sen utbryter nåt slags inbördeskrig vilket jag inte alls fattar. Prästen dödas visst och kyrkan bränns ner. Även kungen får sin del av mordvapnen. När prinsessan återkommer till byn så är alla i full färd med att få sina nya muslimska namn. Det gillar hon inte så hon skjuter imamen. Bara så där. Inga krusiduller där inte. Sen är det slut. Allt sker liksom en ordning och i ett tempo som i min bok bryter mot ganska många av traditionella filmers konventioner. Här är det liksom rakt på sak. Inga undermeningar. Inget överflöd. Det som på något sätt bryter lite mot filmens berättelse är musikvalet. Men även det är briljant och elegant då regissören Sembène använder sig av amerikansk afromusik och negro spirituals, ett intressant grepp då historien kommer att visa det tragiska öde som väntar dessa människor.

Nr 567: Casino

Originaltitel: Casino (1995).IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Mycket bra. Helt klart min favorit av Scorsese. Fem år efter Maffiabröder, även den ett samarbete mellan Scorsese och författaren Nicholas Pileggi, och även den med De Niro och Pesci i rollerna. Casino rullar på som ett glimrande roulettehjul; man vågar knappt titta bort ett enda ögonblick av rädsla för att missa var kulan hamnar nästa gång. Vem vinner och får stoppa de feta sedelbuntarna innanför västen? Vem drar nitlotten och hamnar i ett hål i öknen? Pengarna byter fickor, byter ägare, byter ägare igen. Blåsarna blir blåsta. Fenomenala Sharon Stone med sina pälsar och allt sitt bling bling. Från sockersöt ungeskort till genomtrasig kokainhora. Otäckt bra gör hon det. Hon och De Niro i den ständiga dragkampen. Han som öser ekonomisk och materiell uppmärksamhet över henne. Hon som aldrig har älskat och aldrig kommer älska honom. Pågränsenvardagen. Lögnerna, misstänksamheten, anklagelserna, misstron, hennes flykt från honom, hans jakt på henne. Denna gången får vara den sista, även om förra gången var som denna gången. Finfina kameravinklar, åkningar, lösningar. Öknen i solbrillorna; over the top, javisst! De Niro som den kolugne casinodrivaren, ögonen på allt och alla, kontrollerande, beräknande, manipulativ. Vill inte ha några scener, diskret hantering är a och o. Pesci, psykopaten som slår först och inte ens bryr sig om att undra varför. Minsta lilla triggar igång myran. En penna i halsen, en pistol mot tinningen, pang pang. Och sen ombytta roller. De Niro helt vansinnig på hemmaplan, klarar inte av att kontrollera sin fru, hon gör honom galen. Då är Pesci där, den lille token, och försöker lugna honom. Inga scener tack. Så janus. Så igenkänningsbart, känner jag, och det är ju både tragiskt och kittlande, att jag har varit i sådana relationer, kanske fortfarande är, med mig själv och andra. En blandning av De Niro och Stone. Replikerna regnar omkring, blandas med varandra. Det kunde varit jag och någon. De helt sjuka föreställningarna, anklagelserna, förebråendena. Fullt krig uppe på slagfältet och samtidigt så djupt nedborrade i skyttegravarna. Spänningen i det, när som helst smäller det, utan förvarning, utan anledning. Alla går bakom ryggen på alla, och till slut har man gått bakom ryggen på sig själv så grundligt att man bara ser ännu en fiende i spegeln. Foto av Robert Richardson som bredvid Storaro är den ende nu levande som vunnit tre Oscars för bästa foto. Och James Woods så knarkranglig och hallickslim. Enligt osäkra nätkällor ska han ha ringt upp Scorsese när han fick höra att det fanns intresse för honom till en roll i Casino. Ett meddelande: "Any time, any place, any part, any fee". Och så var det med det.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Oj oj oj. Fem år efter succén med Maffiabröder är Pesci och De Niro tillbaka med ännu en hårdkokt historia signerad Scorsese och Pileggi. Och den här gången toppar kvartetten sin tidigare prestation. Det är Las Vegas och det är 70-tal. Maffian har ett stort inflytande över spelverksamheten i ökenstaden och Ace (De Niro) får en placering som casinochef vilket passar honom som kuperingen i kortleken. Allt rullar på, pengarna flödar, in och ut, och hamnar i allehanda fickor. Allt är ett spel. Ginger (Sharon Stone) är kasinodrottningen som charmar kostymen av De Niro. Han vill ha henne. Hon vill ha hans pengar. En omöjlig relation som de ständigt kommer tillbaka till. Så underbart tragiskt och trasigt. Sen har vi polaren Pesci som gör slarvsylta av både den ena och den andra. Casino är som sitt namn - ett färgstarkt, spektakulärt, berusande och våldsamt äventyr med nerverna på helspänn. Tappa inte koncentrationen, då förlorar du allt. 

Nr 551: Carrie

Originaltitel: Carrie (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Namnet Carrie sägs 63 gånger på 92 minuter vilket ger ett cpm (carrie per minute) på 0,68. Att jämföra med Europes hit Carrie som är 4 min och 30 sekunder med ett cpm på 3,33. Nästa projekt blir att undersöka hur många gånger Carrie säger "mama" i filmen. Där kan vi nog komma upp i ett mpm på åtminstone 0,3. I övrigt en klart intressant film med lysande insatser av framförallt Sissy Spacek som Carrie och Piper "Twin Peaks" Laurie som Carries mamma - eller mama då. Tydliga referenser till Hitchcocks Psycho i form av knivmusik, Bates High School och det lite öde huset med en gestalt i fönstret på övervåningen och gardinen som dras för. Och så en ny liten upptäckt: Split Diopter. Jag lade märke till något underligt i en scen i klassrummet där det var fokus på Tommys ansikte, ofokus på hans hår men samtidigt fokus på Carrie som sitter långt bak i klassrummet. Hur funkar det? Efter lite efterforskande och anlitande av firma Malmsteen sprang jag på tekniken som alltså kallas split diopter, där man helt enkelt verkar ta bort halva kameralinsen för att kunna få till den här effekten av "dubbla" fokuseringar. Tydligen är regissören till Carrie, Brian De Palma känd för att använda sig av denna teknik, och det är flera filmer i boken som innehåller inslag av detta; Hajen, De Omutbara (av De Palma), Alla Presidentens Män och De Hänsynslösa. Överlag är Carrie ganska innehållsrik när det gäller effekter av olika slag. Det är slow motion, split screens, fast forward, baklängestagningar och såklart mycket specialeffekter med blod och knivar. Jag tycker att det blir för mycket av det goda, att medlen inte helgar ändamålen, och därför kliver jag ner från 4-platån. Fotnot: Hela detta inlägg (inklusive titlar och både Robert och Jimmys kommentarer) har har ett tbc (total carrie count) på 15.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Sissy Spacek såg vi första gången i Det Grymma Landet men det är i Carrie som hon blommar ut ordentligt. Filmen har en väldigt tydlig 70-talsaura över sig, lite B-filmsaktig med sin karaktäristiska tonårsskräck. Men det är samtidigt en bra skildring av utanförskap och tonårsångest vilket manifesteras i Carries fanatiskt förtryckande mamma, hennes utsatthet i skolan och inte minst inledningsscenen när hon får sin första menstruation. Skolbalen är dock filmens signum. Tyvärr leker Brian De Palma lite för mycket med filmredigeringsprogrammet när han parallellvisar olika händelser i samma filmruta. Lite onödigt tycker jag. Den nerblodade Carrie stående som en fallen ängel med en blick som bokstavligt dödar är tillräckligt skrämmande.

Nr 466: Caravaggio

Originaltitel: Caravaggio (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fattar inte helt handling och relationskopplingarna, men det får väl räcka med att det känns lite spännande och invecklat. Konstnären Caravaggio lever rövare på olika ställen i Italien, men mest Rom om jag förstår det rätt. 1500-tal. Många av scenerna skulle kunna vara målningar, väldigt fint ljussatt och rena bilder. Festliga anakronismer duggar tätt; en moped, en miniräknare, en bil, en skrivmaskin, cigaretter, trafikljud. En söndagsrulle som avslutar vår intensiva filmvecka - en film varje dag i sju dagar. Härligt!

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Caravaggio ligger för döden i början av filmen. Oklart varför men filmen fortsätter därefter i tillbakablickar. Klassiskt grepp. Lika klassiskt som hans konst kanske. Vad vet jag. Jag kan inte helt ärligt säga att jag känner till särskilt mycket om Caravaggio även om det är nåt bekant över de målningar som visas i den här filmen. Jag vet inte särskilt mycket mer om honom efter att ha sett filmen heller. Men det är fina scener och det är roligt med moderna artefakter lite här och där. Jag tänker att Caravaggio säkert har visats som analysobjekt på någon konstlinje på någon folkhögskola någonstans. Jag undrar hur diskussionen gick. Eller nej, det gör jag faktiskt inte.

Nr 426: Cyclo

Originaltitel: Xích Lô (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Vatten i olika sammanhang - i ena stunden oerhört värdefullt och aktsamt behandlat, i nästa stund slösas det hej vilt. Fiskens naturliga element tvingas i kroppar; det ska rinna rakt igenom och pissas ut och tillfredsställa iakttagaren. Blod ur näsan, blod ur djuren - grisens år är i stundande; blod ur magen, blod ur ryggen. Kniv in i och ut ur kroppen. Cykeltaxin som en snirklande handsöm genom Saigons misär. De Niro satt i en av plåt. Och hela tiden filmens öppning i förgrunden; faderns råd nästan bön till sonen: lev ett annat liv, gör något bättre. Myrgestalterna spiralerar in och ner sig i hörn, ingen återvändo, ingen utväg, ingen väg. Pengar ska byta ägare, kroppar ska lemlästas, djur ska slaktas och användas som smuggelutrymmen för droger som ska säljas för pengar som ska byta ägare.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vietnamesiskt 90-tal, fjärran från de amerikanska krigsskildringarna. En ung cykeltaxiförare får sin cykel stulen och dras in i kriminalitet för att betala av skulden till kvinnan han har hyrt den av. Den kedjerökande hallicken Poet tvingar pojken till diverse brott samtidigt som han övertalar pojkens syster till prostitution. Regissören Tran Anh Hung skapar en intim, smygande och närmast poetisk berättelse i ett tempo som balanserar på gränsen till alltför långsamt, nästan nervöst och oroligt. Det är vatten och färger, blod och avgaser, tårar och svett. Det är Hô Chi Minh-stadens korrumperade baksida och det är ingen behaglig historia vi får vara med om. Bäst gillar jag när berättelsen plötsligt stannar upp och vi ser sjungande krymplingar på gatan, klappande barn i klassrummet, en bogserande militärhelikopter som välter. Och så Radioheads Creep på nattklubben. Det är de ögonblicken som ger filmen dess luft. Dess andetag. Utan dessa tillfällen hade de två timmarna nästan blivit outhärdliga.

Nr 422: Chungking Express

Originaltitel: 重庆森林 (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Hong Kong. Två slags kärlekshistorier. En polis. En blond peruk i knarkbissniss. Produktplaceringar; Coca Cola, Heineken. Tänkte på Old Boy - Hämnden, särskilt i början. Och den där känslan igen, så stark, att detta är en film som förmodligen är grym, men att jag inte fattar varför eller hur. Mycket olika stilgrepp i kameraarbetet. May. Ananas på burk.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Chungking Express är sammansatt av två historier i följd men det tog ett tag för mig att fatta det. Två kärlekskranka poliser - den första sörjer en flickvän som dumpat honom och bestämmer sig för att bli kär i den första kvinnan som kommer in i en bar. Hon smugglar knark men det fattade jag inte heller. Den andra polisen, nr 663, har också blivit dumpad. Servitrisen på stamstället faller för honom och inleder en märklig stalking. Det hela är mycket intressant och fotot snyggt för det mesta. Tyvärr var det alldeles för många frågetecken under filmens ca 100 minuter. Spännande soundtrack med California Dreamin' spelandes typ fem gånger och en kantonesisk version av Cranberries Dreams (sjungen av Faye Wong som spelar servitrisen).

Nr 411: Clerks

Originaltitel: Clerks (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Fredrik på Brunnsgränd 3 i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Dialogbaserat, svartvitt och på många ställen riktigt skarproligt i och kring ett snabbköp och en videouthyrningsaffär. Manus och regi av Kevin Smith som även spelar karaktären Silent Bob - tyst så till vida att han inte säger någonting i hela filmen förrän i slutet. Antiklimax om du frågar mig, jag hade föredragit att han varit tyst rakt igenom. På flera ställen, men särskilt ett - en lång dialog i affären mellan jag minns inte vad de heter - känns det lite för manusklamrande, känns som en repetition där man inte hittat texten riktigt, pauserna finns inte, replikerna kommer som störtskurar, känns inte alls naturligt, bara textvirtuost, lite som en tidig Winnerbäck. Men ibland klockrent, som när Jay skriker "Yeah" åt att en kund inte är välkommen tillbaka. Måste ses för att förstås.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Med en budget på drygt 27 000 dollar och en inspelningsperiod på 21 dagar debuterade Kevin Smith med ett litet mästerverk inom den amerikanska undergroundfilmen. Den utspelar sig i och kring en närbutik i New Jersey under en dag där vi lär känna butiksbiträdet Dante (Brian O’Halloran), som ältar sina relationsproblem  och egentligen inte skulle ha jobbat den här dagen och hans polare i videobutiken intill, den oförskämde och ansvarslöse Randal (Jeff Anderson). Två uttråkade slackers, utmärkta företrädare för generation X. Det bästa med Clerks är dialogen - rapp, fyndig, komisk, och soundtracket som frossar i amerikansk alternativ rock, grunge och punk. Smith introducerar dessutom karaktärerna Stoner Jay och Silent Bob som återkommer i andra filmer. Clerks betraktas av fansen som en kultfilm och om man vill så finns det en hel värld att upptäcka i Smiths skapande. Men Clerks fungerar utmärkt på egen hand som en skruvad underhållningsfilm på två timmar.

Nr 357: Cléo Från 5 Till 7

Originaltitel: Cléo de 5 á 7 (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Ännu en sån där fransk nya vågenrulle som jag inte kan ta till mig på det sätt som jag tror att det går att ta till sig en sådan film. Jag tror helt enkelt att jag har för lite sånt kött på benen. Underliggande den ytliga och nästan i realtid berättade historien om en kvinna som väntar på sitt cancerbesked ska det ska ju handla om existensialism och feminism och annat som intresserar mig oerhört, men jag får inte grepp om det. Snyggt med stumfilm i filmen och färg och svartvitt blandat i början. Left bank film, vs Right Bank film. Antar att det handlar om vilken sida av floden Seine?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den franska nouvelle vague har helt klart sina starka sidor. Det här är dock inte en av dem. Det riskerar, som ofta i den här genren, att bli lite för pretentiöst. Vi får följa sångerskan Cléo (Corinne Marchand) under ett par timmar när hon väntar på resultatet från en läkarundersökning. Hon går på gatorna kring Gare de Montparnasse, sitter på café med väninnor, träffar en soldat på permission. Social realism på ett svalt franskt sätt. Men jag lyckas aldrig känna något. Den färglagda inledningsscenen när Cléo sitter hos en spådam är snygg.

Nr 268: C I Uppförande

Originaltitel: Zéro De Conduite (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Mysanarki på internatskola. Nye läraren ägnar sig stundtals åt en tvärvändning mot den gamla invanda pennalismen. Till barnens förtjusning härmar han Chaplin, tar med dem på stadsvandringar och släpper tyglarna i klassrummet. Tjuvrökning på toaletterna, kuddkrig i slow motion i sovsalen, fastsurrning av sovande lärare och takklättring a´la Maddicken. Med små medel framkallar Jean Vigo en skön känsla av rolig revolt och patetiska, förlegade makthavare (med den fantastiske lille ljusröstade rektorn i spetsen). Vigo experminterar sparsamt med animation, slow motion, baklängesspelning och spretande kameravinklar.
Vigo har även bland annat gjort L´Atalante, som är med i boken, och den lilla bassängpärlan Taris, roi de léau - en kortfilm om den franske simmaren Jean Taris.
Vigo fick turbekulos vid 21 års ålder och dog åtta år senare, endast 29 år gammal.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Kanske är jag orättvis i mitt omdöme men det här är i mitt tycke ett verkligt bottennapp. Unga djävlar på internatskola är undertiteln på filmen men inte ens det gör den mer sevärd. Jean Vigo är uppenbart intresserad av surrealismen och vill liksom leka fram en alldeles egen estetik, där formen på olika sätt ska tjäna handlingen. Resultatet blir varken eller - en film som formmässigt är både torftig och trist och en handling som är föga intressant. Tyvärr, det här blir ett C i filmskapande.

Nr 267: Citizen Kane

Originaltitel: Citizen Kane (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Rosebud.
"Om rubriken är stor blir nyheten viktig."
Historien om en tidningsmagnats uppgång och fall, berättad huvudsakligen genom fem olika flashbacks. Mr Thompson är på jakt efter lösningen på gåtan med Charles Foster Kanes sista ord. Han möter Kanes tidigare vänner, kollegor, fru och butler - men gåtan förblir olöst för alla utom publiken. En släde från när Kane var liten, fattig och bodde hos sina föräldrar ses kastas in i elden på slutet av filmen. På släden står ordet Rosebud. En symbol för det oskyldiga, lekande barnet - ännu inte genomsyrad av sensationslystnad eller ensamheten på toppen i strålkastarljuset.
Citizen Kane är extremt genomtänkt, komplex och storstilad. Vissa bildkompositioner, övergångar och tekniska lösningar är fenomenala, särskilt flaggskeppet djupfokus. Men jag känner inte att historien greppar tag i mig, det blir lite av en klolös uppvisning. Visst ska filmen vara med i boken, men jag stämmer inte in i Världensbästafilmhyllningskörerna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Världens bästa film har den kallats. Tänker man på när den är gjord så häpnar man över den innovativa fototekniken där man lyckas behålla fokus på både förgrund och bakgrund samtidigt. I kombination med ett spännande regiarbete ger detta en flerdimensionell känsla samtidigt som man tillåter flera saker att hända i samma filmruta. Citizen Kane var den 26-årige Orson Welles debut och han spelar själv huvudrollen, mediamogulen Charles Foster Kane. Kane föds fattig men lyckas genom en testamenterad guldgruva bygga upp ett populistiskt tidningsimperium. Filmen börjar svepande, i en nästan gotisk atmosfär, med Kanes död och hans sista ord "Rosebud". Därefter kastas man direkt in i en medial dödsruna i form av en journalfilm över Kanes liv. Sedan återges den komplexa historien i tillbakablickar av Kanes vänner och kollegor som var och en bidrar med en pusselbit i mysteriet Kane och i jakten på betydelsen av hans sista ord. Citizen Kane är en skickligt uppbyggd film som i sina bästa stunder sopar banan med de flesta moderna filmer men i sina sämsta stunder är överdrivet förklarande. Ett effektivare och modigare klibbarbete skulle ha maxat filmen. För det är ett mästerverk vi har att göra med här.

Nr 171: Collateral

Originaltitel: Collateral (2004) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4+ hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: De spärrar liksom inte ens av brottsplatsen. Och de kastar bevismaterial genom fönstret. Okej om det hade varit pure action och att det hade behövts för tempot, men Collateral är en tunggumpad sömngångare, dessutom av lägsta kvalitet. Tom Cruise känns bara uppblåst fånig och överagerande i precis varje sekund. Jamie Foxx klarar sig bättre, men jag tycker inte att det funkar alls för honom i de scener där han ska gå från valp till iron man; ex när han ska utge sig för att vara yrkesmördaren Vincent, eller när han kör taxin och på ett ögonblick bestämmer sig för att volta den, för att liksom visa vem som verkligen bestämmer. Det som funkar bra tycker jag är uppbyggnaden av ljudmassa som plötsligt övergår till tystnad; ex bildörr stängs eller helikopterscener över stan. Också en pinne upp i betyget för sista offret, den såg jag inte komma. Kanske säger det mer om mig än om filmen.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: En "spännande thriller för vuxna" står det i boken. Bara det borde ju få en att dra öronen åt sig. När vi efteråt upptäcker att det är Michael Mann, ja samme Mann som gjorde Manhunter (Röda draken) och 80-talsdiscot Miami Vice, så nickar vi förstående. Collateral är en våldsam besvikelse som räddas över 2-strecket av ett antal snygga foton och ljudläggningar. Tom Cruise är lika gråtråkig som hårfärgen, Jamie Foxx gör sitt bästa och emellanåt funkar det men tyvärr faller även han ner i helt omotiverade flygturer. Filmen saknar överhuvudtaget trovärdighet och är lika spännande som Kalle Ankas husvagnssemster.

Nr 146: Cinema Paradiso

Originaltitel: Nuovo Cinema Paradiso (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Vad du än gör, älska det. Så säger biografmaskinisten (drängen) Alfredo till den dåmera halvvuxne buspojken och lärlingen Totó (Emil) när denne tar det skarvdunkande tåget bort från sin italienska hemby för att bli hörd talas om. Dessförinnan har de båda vänskapat i maskinrummet på biografen Cinema Paradiso, som efter en brand som kräver Alfredos syn byggs upp igen och får förnamnet Nuovo. Totó får ta över kameran och förälskar sig i en blåögd kastanjehårsdonna och väntar 100 och 100 nätter under hennes fönster. På nyårsafton fyrverkerislängs allt gammalt ut och Totó och donnan förenas äntligen i en filmremsekyss. En militärtjänstgöring och en donnaflytt senare är det alltså dags för Totó att lämna uppväxten och leta liv på annat håll. Efter 30 år - och som betydande filmskapare - återvänder han för att närvara vid Alfredos begravning. Totó tas i en bedårande scen emot av sin stickande mamma; uppnystandet stannar när Totó återvänder till sitt förflutna. Då har Cinema Paradiso varit nerlagd i sex år och spindelväven klättrar uppför träpelarna. Alfredo har lämnat efter sig en ihopklippt filmrulle med alla censurerade kyssar som skurits bort genom åren. Sen spränger de biografen åt helvete.
Cinema Paradiso är en oerhört behaglig blandning av fotogenljusdunkla medelhavsrum, solvarma torg, svettiga salonger och få men välkammade människoporträtt. De två timmarna är rikligt marmorerade med klipp ur filmhistorien och det känns så fantastiskt skönt att Totós enda riktiga förälskelse inte återvänder på slutet.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Från en italiensk oscarsvinnare till en annan. Cinema Paradiso är regissörens Giuseppe Tornatores nostalgiska uppgörelse med sin egen barndom i en tid då folk gick på bio, inte bara för att se film utan för att umgås, inte bara för att uppleva utan för att leva. I centrum står biografen Cinema Paradiso där den lilla pojken Totó blir kompis med maskinisten Alfredo. Tornatore illustrerar denna relation på ett väldigt hjärtligt och charmigt sätt, en relation som blir språngbräda för den lille Totós framtida äventyr. En fantastiskt behaglig film som man nästan vill flytta in i för ett ögonblick. Fina scener och en riklig flora av den tidiga filmhistorien på Paradisos vita duk. En optimistisk film som lämnar en varm känsla i maggropen.

Nr 145: Cykeltjuven

Originaltitel: Ladri di biciclette (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av världens bästa filmer står det på omslaget. Det håller jag inte med om. Jag förstår inte storheten, även om jag tycker bra om filmen. Lite Chaplin i neorealspeed. En man i Rom, Antonio, blir med jobb som affischuppklistrare (Rita Hayworth gör come back efter Mulholland Drive) efter två års väntan, men blir av med cykeln redan första dagen. Antonio och hans son Bruno tar upp jakten på tjuven och besöker en mängd olika samhällsplatser; polisstation, marknad, kyrka, restaurang, spågumma, fotbollsstadion, cykeltävling och säkert några fler miljöer. Hela tiden omringade av ett storstadsmyller av människor, bilar, spårvagnar, broar och vatten. Efter att förgäves ha försökt få tag på tjuv och cykel ser Antonio ingen annan utväg än att själv stjäla en cykel. Cirkeln är sluten.
Lille Bruno är charmig rakt igenom (uppfiskad ur slummen och gjorde sen filmkarriär), Antonios brännande ansikte passar utmärkt i svartvitt, särskilt i de lite hunddystra ögonblicken. Pantsättningen av lakanen i början doftar gullig desperation och jag funderar på vad de tyska unga männen i regnet betyder? Är det Nazi som trampar in över den italienska ungdomen? De Sica ska bli ett sant nöje att utforska vidare.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En liten italiensk godbit. Ett neorealistiskt drama som emellanåt nästan doftar lite stumfilmskomik. Utomordentliga skådespelare, hämtade direkt från gatan. Scener så så realistiskt skildrade att man kunde tro att de nästan gjordes på plats, skarpt dokumentära i sin komposition. Efterforskningar visar att så även var fallet. Lille Bruno blir exempelvis nästan överkörd av en bil i en scen, helt oplanerade situationer som ger filmen den nerv som håller intresset uppe. Jag gillar också att den är så koncentrerad i sin handling. Cykeltjuven utspelar sig i princip under en dag där far och son söker genom Roms alla tänkbara miljöer efter den person som stulit den, för brödfödan, så viktiga cykeln. Möjligen är en del scener lite väl utdragna, jag tror att filmen hade vunnit på att koncentreras ytterligare, låt oss säga en nedbantning till en knapp timme. Om man får lämna en rekommendation så här 60 år senare. Filmen fick dock en Oscar för bästa utländska film. Säkert helt rätt beslut.

Nr 106: Clockwork Orange

Originaltitel: A Clockwork Orange (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Slåss du för mycket, eller har du börjat slåss dagligen? Har du märkt att du inte bara våldtar kvinnor, utan också börjat döda dem? Då har vi lösningen för dig. I samarbete med inrikesministeriet har vi utvecklat ett antabus mot våld -och sexmissbruk. Preparatet intas optiskt via droppar. Om du är på väg att sparka, slå, knulla eller så - då! kickar illamåendet in! Vissa biverkningar kan förekomma; de vanligaste är att nionde blir outhärdlig och att du kan uppfattas som en inordnad samhällsmedborgare. Om du känner att du har tappat kontrollen är det vi som har tagit den. Slå till nu!
Visst står väl 2001-ett rymdäventyr i skivbacken? Stanleys fantastiska bilder, perfektionismens vackra sida. Det ryskengelska språket känns Monty Python. Visitationsscenen i fängelset så oerhört bra. Överkonstapeln gör den absolut bästa prestationen i den här filmen. Höghastighetstrekanten en pärla - vilken tid det måste tagit. Men är det bara jag, eller vem har klippt ihop vinglasscenerna mot slutet? Olika mängder vin i olika klipp. Stanley, för fan. Alex de Large inspirerade en handfull att våldta och döda. Travolta lockade ner hundratusentals ungdomar i discodansens fördärv. Travolta - de Large: 1-0.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag får en känsla av att Clockwork Orange liksom pågår på en massa olika plan samtidigt, medan jag fastnar mellan våningarna. Jag tappar koncentrationen emellanåt och tyvärr blir filmen lite otydlig. Så mycket förstår jag att det är en samhällskritisk film men vad kritiserar den? Den samtida och framtida våldsromantiken, den statliga anpassningen, det politiska maktspelet, det statliga våldsmonopolet? Antagligen allting. Kanske är filmen som sin huvudperson Alex De Large (Malcolm MacDowell) som slår, sparkar och våldtar allt och alla utan egentlig orsak. MacDowell gör antagligen sitt livs största roll i den här filmen och lyckas bra med att få fram den psykopatiska karaktären vars största intressen är ultra-våld, pornografi och Beethoven. Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka men det är uppenbart att det finns något i filmen som tilltalar mig. Det estetiska i både karaktärer och miljö som gör det omöjligt att riktigt tidsbestämma filmens handling fascinerar mig. Tydligen utspelar sig Clockwork Orange i en inte alltför avlägsen framtid vad nu det betyder (80-, 90-, 2000-tal?) samtidigt som mängder av artefakter och prylar placerar handlingen i en väldigt tidstypisk miljö. Kubrick leker med det estetiska på samma sätt som han leker med det rent filmtekniska. V i förevisas både super-speed-threesome och slow-mo-violence. Det finns något absurt och komiskt i hur karaktärerna porträtteras och agerar samtidigt som det är djupt obehagligt och krypande emellanåt. Dock är filmen på tok för lång. En halvtimme kortare hade inte skadat. Kanske hade den till och med blivit bättre. Skarpare. Mer koncentrerad. Lite mer tydlig.

Nr 102: Chinatown

Originaltitel: Chinatown (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Privatdetektiven Nicholson får ihop det med kvinnlig klient vars make vänstrar (eller?) med det barn kvinnan har med sin far. Hualigen. Men spännande blir det aldrig. Mest segt och utochinvecklat. En nynoir som kör på tvåans växel rakt igenom. Ibland trycks jag bak en aning mot sätet när accelerationen sätts in, men när kopplingen trampats ner och jag väntar på treans sköna brummande blir det motorbroms istället. Fortfarande tvåan. Chinatown känns som en blandning av valfri "Det våras för"-film, Ford Fairlane och Ace Ventura. Med en liten kryddblandning bestående av några imponerande långa tagningar och en fin slutscen. Jag gillar de små humorpärlorna; gässen, slagsmålen, mannen som visiterar Nicholson och i flykten torkar sig i pannan med den nyfunna näsduken, dyrkscenen när Nicholson tar fram den klassiska hårnålen, men dörren öppnas av hembiträdet innan han hinner skrida till verket. Polanski själv får äran att snitta näsan på Nicholson, plåstret åker på och stannar där nästan hela filmen. Ett riktigt bottennapp är när Nicholson drar för gardinerna samtidigt som ljuset släcks, som för att markera att nu är det mörkt minsann. Omtagning, skulle jag tänkt och sagt. Vad gjorde den lille Roman då? Var han på dejt med sin trettonåring?

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det bästa med den här filmen är att Jack Nicholson har en plåstrad näsa större delen. Det säger en del. Han ser också till att betyget nätt och jämt klättrar upp på en tvåa. Han har varit bättre. Faye Dunaway är sval och mystiskt på ett obegripligt sätt. Regissören Roman Polanski är överskattad. Åtminstone här. Manusförfattaren Robert Towne belönades med en Oscar för ett manus så fruktansvärt invecklat och ointressant så man nästan somnar. Det gjorde jag inte. Jag stod ut i 2.05. Det är en bedrift.