Nr 539: Illusionernas Stad

Originaltitel: The Bad And The Beautiful (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En ganska slät film. En av de där som gör mig lite förvirrad, to say the least. Hänger inte riktigt med, håller inte riktigt intresset uppe. Väntar på slutet. Blir aldrig överraskad, berörd, hajar inte till, tänker inte "åh fan". Jo, en gång, vid en scen i trappan, den var snygg. Äsch, det finns några bra grejer i filmen, men i det stora hela rullade den bara förbi. Dessutom är det andra gången vi ser den. Första gången var för något år sedan, men vi glömde lägga upp den på bloggen. Nu när vi såg den andra gången mindes jag ingenting förutom att de inblandade i början och slutet sitter vid telefonen och flashbackar sig igenom sin relation till uppringaren, som vill göra en sista film. Men de vägrar, efter alla svek och dubbelspel. Eller? Smygluren i sista rutan, är det en liten möjlighet att de ändrar sig och kör på?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Andra gången jag ser den här filmen. Första gången gillade jag den men det skrev jag aldrig eftersom vi glömde bort att blogga om den. Den här gången gillade jag den också och det känns ju skönt eftersom det hade blivit väldigt konstigt annars. Illusionernas Stad har kallats den bästa Hollywoodfilmen om Hollywood. Det kan jag inte uttala mig om eftersom mina kunskaper om Hollywood är rätt begränsade men det är ett intressant grepp att visa branschen ur flera olika perspektiv; producentens, stjärnskådespelerskans, regissörens och manusförfattarens. Tydligen är den löst baserad på producenten David O. Selznicks liv i branschen. Selznick har vi ju tidigare stiftat bekantskap med genom filmer som Rebecca, Trollbunden, Borta Med Vinden och Den Tredje Mannen. Han samarbetade ju bland annat med både Affe och Welles och det finns tydligen blinkningar både till dessa och en del andra Hollywoodstjärnor i filmen. I mina ögon gör det filmen ännu mer intressant. Den vann fem Oscars, dock blev Kirk Douglas, som spelar huvudrollen som den hatade och storhetsvansinnige producenten Jonathan Shields, utan. 

Nr 538: Tootsie

Originaltitel: Tootsie (1982) IMDb Wkipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jag gillar den! En feel good film, en Woody light med bra tempo och rappa repliker. Dustin Hoffman är en havererad skådis i New York som klär sig som en kvinna (precis! hur gör man det?), söker och får en roll i en sjukhussåpa och vänder upp och ner på hela utvecklingen i serien med sin raka och självständiga stil. Till TV-publikens stora jubel. Massor av könsrollsmönster som visas upp, svårigheter som upplevs och erfarenheter som görs. Och på slutet får mannen och kvinnan varandra. "Jag var en bättre man med dig som kvinna, än jag nånsin varit mot en kvinna som man". Typ. Ja, det är ju inga djupgående analyser som görs, och det är väl det som gör att det feels good. Man kan skratta lite åt det hela, men obekvämt blir det aldrig. Sålunda ingen förändring. Undrar om den klarar Bechdeltestet?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Visst är det feel-good men det finns ändå en liten feel bad-smak i mitt tycke. Det är samma löjeväckande känsla som jag ibland får av 40-talets screwballkomedier. Det bedrägligt enkla i att kunna klä ut sig som kvinna och plötsligt förstå hur det är att vara kvinna känns väldigt konservativt och aningen ofräscht. Det gör mig lite provocerad men det är bra tänker jag. Jag gillar att bli provocerad och jag gillar att filmen inte ber om ursäkt för sig. Och naturligtvis finns det en hel del element som både är underhållande och problematiserande. Jag vet inte hur övertygande Dustin Hoffman är som kvinna men att han spelar en skådis som spelar en kvinna som spelar en roll i en TV-serie är smart och kul. Och väldigt meta.

Nr 537: Sagan Om Konungens Återkomst - Härskarringen

Originaltitel: The Lord Of The Rings - The Return Of The King (2003) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Jaha. Sista filmen. Extended edition, vilket alla tre filmerna har varit, och det är ju egentligen inte de som är med i boken, men ibland får man leva på kanten. Över fyra timmar således, vilket ibland känns lite, men det är aldrig någon större fara. Historien knyts ihop i samma bombastiskt färgrika och effektfulla stil som de två föregångarna. Och slutdelen i boken är bortrationaliserat i filmen, vilket faktiskt känns ganska naturligt. Det är liksom en självklar peak i och med ringen i elden, och att fortsätta med ett närmast nytt äventyr som det ju är i boken hade nog känts lite utdraget. Allt som allt är de här tre ringenfilmerna en ljuvlig filmupplevelse och de har en sådan fullkomligt självklar plats i boken oavsett vad man tycker om genren. Det har jag fått lära mig. Alas!

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Inledningsvis får vi veta Gollums historia och hur han först kom över ringen som nu har hamnat i Frodos ägo. Den besvärande och beräknande Gollum som nu leder Frodo och Sam in i Mordor med en enda avsikt - att själv komma över ringen. Konungens Återkomst, den tredje och längsta filmen (ca fyra timmar extended version) sätter punkt för ringentrilogin och äventyret avslutas lika storstilat som det började. Slaget på Pelennors fält framför den vita staden Minas Tirith, ringens upplösning på Domedagsbergets branter och därefter kröning och hemfärd. Historien om Härskarringen är utan tvivel ett filmhistoriskt mästerverk och det svårt att uppleva något liknande i den här genren. 

Nr 536: Sagan Om De Två Tornen - Härskarringen

Originaltitel: The Lord Of The Rings: The Two Towers (2002) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Jag kan bara säga en sak: Gollum! Helt klart en topptrefavorit alla kategorier när det gäller filmkaraktärer. Så rolig, så gullig, så hemsk, så otäck, så mänskligt odjurig. Så klurig, så falsk, så border line, så modig och tvivlande, rädd och överraskande. Och rösten! Är det något som sitter kvar efter den här filmen, förutom alla lysande specialeffekter, storslag och musik - då är det Gollum. Jag älskar Gollum.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Äventyret fortsätter. Efter att Brödraskapet har upplösts får vi nu följa tre parallella historier. Frodo och Sam fortsätter ensamma mot Mordor, endast i sällskap av den förrädiske Gollum. En varelse så djupt förälskad i ringen, sin precioussss, att han gör allt för att komma över den. De andra hobbitarna har blivit kidnappade av orcher men hamnar till slut bland levande träd. De tre omaka musketörerna; människan Aragorn, dvärgen Gimli och alven Legolas hamnar bland Rohans hästfolk och leder tillsammans med kung Théoden ett gigantiskt slag vid Helms klyfta. Trots att det händer väldigt mycket i andra filmen så tappar den dock fart. Aldrig så det blir tråkigt eller långsamt men det känns att den är lite av en transportsträcka mot tredje filmens upplösning.

Nr 535: Sagan Om Ringen - Härskarringen

Originaltitel: The Lord Of The Rings: The Fellowship Of The Ring (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Oh, så trevligt! Äntligen ser vi Ringenfilmerna. Och jag har nyss läst böckerna, på originalspråk, och för inte så länge sedan var jag på Nya Zeeland och vandrade längs Mount Dooms västsida. Innan vi började titta var jag skeptisk, eftersom jag i minnet hade förra upplevelsen av filmen, för kanske 10 år sedan, då jag inte alls gillade den. Men nu, med böckerna färska i huvudet och en möjlighet att hänga med i detaljhandlingen, är det riktigt spännande och imponerande att kolla. Jag gillar allt; balansen mellan specialeffekter och historieberättande, skådespeleriet, karaktärerna, musiken, miljöerna (som ofta stämmer väldigt väl överens med hur jag föreställt mig dem när jag läste böckerna) - allt är en väldigt fint avvägd rätt, dock serverad i en aning stora portioner; med det menar jag längden. Ibland försvinner energin lite i olika replikskiften, men inte alls på det sätt jag hade befarat, då böckerna är späckade med hither and thither och oändligt många högtidliga samtalspassager. Så filmen vinner över boken, och det ska bli ett sant nöje att fortsätta titta på de resterande två delarna. Alas!

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Med väldigt höga förväntningar känns det tveklöst som att ringentrilogin är en av det här projektets stora upplevelser. Ambitiöst och storslaget rakt igenom. Peter Jackson har gjort en Tolientolkning nästan skrämmande lik böckerna, åtminstone bild- och upplevelsemässigt. Det är ett epos som innehåller allt en bra saga ska innehålla; rätt och fel, gott och ont, ljus och mörker, magiska miljöer, vackra landskap, allt rikligt kryddat med visuella effekter som stundtals tar andan er en. Brödraskapet med hobbiten Frodo i spetsen ska föra Härskarringen till den enda plats där den kan förstöras, mörkrets rike Mordor. Från alvernas magiska skogar till dvärgriket långt under bergen, kämpandes mot orcher, troll och vålnader. Ständigt sökande skydd från mörkrets härskare Saurons allseende öga. Ringen har en skrämmande makt över de som kommer i dess närhet och splittrar till slut Brödraskapet. Härskarringen är spännande och skrämmande och en fantastisk början på en underbar resa i Tolkiens värld.

Nr 534: Mildred Pierce - En Amerikansk Kvinna

Originaltitel: Mildred Pierce (1945) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Flashbacknoir. Efter att hennes exmake blivit mördad berättar Mildred (Joan Crawford) i polisförhör sin livshistoria. Ledtrådar och krokar läggs ut, snirklas upp och utmynnar i ett nästan grekiskt drama där avkomman står som slutligt skyldig. Förtäckta lögner, pengatörst, lyxlivslust och såpoperakaraktär på den här rullen. Ganska spännande och klurigt ibland, men inga bestående minnen som etsat sig fast.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett invecklat flashbackdrama som tar sin utgångspunkt i ett mord. Mildred Pierce (Oscarsbelönade Joan Crawford) tas snabbt in för förhör och ut rullar en såpopera om den amerikanska drömmen och ett kärleksdrama med svartsjuka, otrohet, svek och passion. Mildred är den arbetande kvinnan som jobbar sig upp i karriären och till slut öppnar en egen restaurang. Men allt föregås av att Mildreds man lämnar henne, den yngsta dottern dör i lunginflammation och den äldsta men ändå unga dottern Veda (Ann Blyth), en femme fatale som lurar och manipulerar på ett uppfriskande sätt, begär mer och mer av mamman. Klassresan och mammans nästan sjukliga vilja att behaga sin dotter påverkar Veda att kräva än mer av lyx och flärd. Charmören och duperaren Monte Beragon (Zachary Scott) ställer sig in hos både mor och dotter vilket slutligen tar en ände med förskräckelse. Det är smart och spännande och man triggas hela tiden att tänka på vem mördaren är. Ett slags Cluedo fast på film. Mycket bra.

Nr 533: Broadcast News - Nyhetsfeber

Originaltitel: Broadcast News (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Känslan av att sitta i en bil, vrida om startnyckeln och mötas av ett rosslande, ett trögt hostande. Hålla nyckeln i tändningsläget alltför länge, tills tuggandet börjar kännas oroande - detta kan aldrig vara bra för bilen, för motorn. Man pumpar lite försiktigt på gaspedalen, säger lågt till utrymmet mellan ratten och vindrutan: "kom igen nu då". Plötsligt kommer ett litet liv, en liten gnista antänder bränslet, man fylls av hopp - kanske kommer jag snart rulla på vägarna med radion i öronen, på väg mot vart jag nu är på väg. Men så dör motorn igen. Kvävs liksom av gasandet. Så känns den här filmen. Långa sjok av så utdragna och fattiga scener, dialoger och skämt att tanken surnar ihop alldeles. Och så glimmar det till, hastigt, men lika hastigt är energin borta igen. Det finns några roliga sekvenser, uttryck, och det tidstypiska med faktiskt videoband är ju kul i sig. Jack Nicholson sitter och äger bara genom att synas. Det som bland annat gnager lite så här dagen efter, fortfarande gnager, är den där grejen med att det bara fanns en kamera i intervjun där Tom (William Hurt) gråter i takt med intervjuoffret. "Och?" tänker jag, jag tänker det hela tiden. Man använder alltså ett medium, filmen, för att försöka problematisera hur nyhetsredigering går till? Alltså filmen, som i de allra flesta fall består av just klippta scener, för att åstadkomma reaktioner, situationer och så vidare. Använder filmen för att visa att det klipps i film, typ. Jag får det inte att gå ihop, det blir så oerhört platt. Moral, äckelmoral med sniffvänligt klister. Sju(!) Oscarsnomineringar!? Ingen vinst. Soppatorsk.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: James L. Brooks gör en film som är väldigt långt ifrån den fina Ömhetsbevis som vi såg för fem år sedan. Den här romantiska komedin är varken särskilt romantisk eller komisk. Och jag är ändå inte säker på att det hade hjälpt. Det finns två scener som jag minns särskilt; Videokassettscenen sticker ut och är faktiskt rätt underhållande. Likaså scenen när den kärlekskranke Aaron Altman (Albert Brooks) super till i vardagsrummet medan den neurotiska producenten Jane Craig (Holly Hunter) supportar det självgode nyhetsankaret Tom Grunick (William Hurt) när han gör sin TV-debut på bolaget. Skarpt fångat, den bjuder till och med på ett litet skratt. Jack Nicholsons anlete ankrar upp filmen till åtminstone en måttlig nivå men tyvärr är det inte så mycket mer.