Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Jag gillar den! En feel good film, en Woody light med bra tempo och rappa repliker. Dustin Hoffman är en havererad skådis i New York som klär sig som en kvinna (precis! hur gör man det?), söker och får en roll i en sjukhussåpa och vänder upp och ner på hela utvecklingen i serien med sin raka och självständiga stil. Till TV-publikens stora jubel. Massor av könsrollsmönster som visas upp, svårigheter som upplevs och erfarenheter som görs. Och på slutet får mannen och kvinnan varandra. "Jag var en bättre man med dig som kvinna, än jag nånsin varit mot en kvinna som man". Typ. Ja, det är ju inga djupgående analyser som görs, och det är väl det som gör att det feels good. Man kan skratta lite åt det hela, men obekvämt blir det aldrig. Sålunda ingen förändring. Undrar om den klarar Bechdeltestet?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Visst är det feel-good men det finns ändå en liten feel bad-smak i mitt tycke. Det är samma löjeväckande känsla som jag ibland får av 40-talets screwballkomedier. Det bedrägligt enkla i att kunna klä ut sig som kvinna och plötsligt förstå hur det är att vara kvinna känns väldigt konservativt och aningen ofräscht. Det gör mig lite provocerad men det är bra tänker jag. Jag gillar att bli provocerad och jag gillar att filmen inte ber om ursäkt för sig. Och naturligtvis finns det en hel del element som både är underhållande och problematiserande. Jag vet inte hur övertygande Dustin Hoffman är som kvinna men att han spelar en skådis som spelar en kvinna som spelar en roll i en TV-serie är smart och kul. Och väldigt meta.
No comments:
Post a Comment