Showing posts with label Y. Show all posts
Showing posts with label Y. Show all posts

Sunday, October 25, 2020

Nr 852: Yi Yi - Ensam Tillsammans

Originaltitel: Yī Yī (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Födsel, barnets första sting av attraktion, ungdomens första dejt och förälskelse, giftermål, separation, minnet av den första förälskelsen 30 år tidigare, karriärbyggnad, familjebildande, svartsjuka, existensiella tvivel, flykt och undandragande för att "hitta sig själv" och nån slags mening, försöket att återuppleva det förflutna, hemkomst, åldrande, insjuknande, död, begravning och farväl.
Tre generationer med en mängd olika personer som lite huller om buller illustrerar och väver samman ovanstående ingredienser i livscykeln. Och så ett knivmord som krydda.
Nästan obehagligt naturliga karaktärer, särskilt pappan. Och särskilt samtalen mellan pappan och japanen. Det är nåt med hur japanen talar engelska och uttrycker sig. Aldrig hört det tidigare, har väl alltid hört nån stereotyp, nu känns det som att avlyssna ett autentiskt samtal. Så känns det överlag genom hela filmen,; som att man befinner sig bara en liten bit ifrån. Inte helt utifrån betraktande, inte helt inne i samma rum. Alltid lite distans, nånting mellan tittaren och scenen; en dörrkarm, ett balkongräcke, nån möbel, eller som oftast en glasruta av nåt slag. Långsamt berättande, tid för detaljer och för ögonen och sinnet att vila i det som ses. Måste nån gång se om Edward Yangs A Brighter Summer Day som jag tyvärr inte alls hängde med i på samma sätt som den här. 
Närsomhelst kan en fönsterruta förvandlas till en spegel. Som när man åker tåg och tittar ut på landskapet; med bara en liten fokusförflyttning ser man plötsligt sig själv i rutan. Vem är det där? Och vart är det på väg? Minns du?
Läste tydligen också essä av Kent Jones. Försök till tankar kring den: Klichén om modern life. Ingen känsla av kontinuitet. Överallt ser likadant ut överallt, (jag tänker: som den satiriska storstadskartan med flod, broar, hippa kvarter, gamla kvarter, viktig byggnad, köpcenter, marknad osv.) Vi har tappat kontakten med den naturliga rytmen etc. Men: är dessa förändringar permanenta? Eller tillfälliga? Till vilken grad måste vi anpassa oss till dem? Vad, exakt, har förändrats och vad har inte gjort det? Detta försöker karaktärerna ta reda på genom att söka sig till före detta kärlekar, astrologer, mästare osv. Men frågorna kan bara besvaras av oss själva, av den som ställer dem. "Tid att tänka". Yang ger varje karaktär - och tittaren - tid att tänka. "Opersonligheten" i urban existens är a state of mind; vilken som helst korsning, vilket som helst café eller hotellrum är personligierat (mitt ord) av mänsklig närvaro. (Här tänker jag på tågåkandet igen, som jag nämnde ovan. Minns hur jag som liten, på tåget mellan Göteborg och Kalmar eller vice versa, för första gången insåg för mig själv, eller i alla fall undrade, om det kunde vara så att alla hus som tåget passerade, som svischade förbi, hade samma grundmurade betydelse för någon annan som ett visst hus i Borgholm hade för mig? Helt galet. Att alla hus betydde något stort för någon).

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ännu en film signerad Edward Yang, kanske lite mer lättillgänglig dock än A Brighter Summer Day. Det finns en finkänslighet, en ärlighet, en autenticitet som inte känns helt vanlig. Kanske har det att göra med att Yang använder amatörer i rollerna. Kanske inte. Hur som helst så är det fint skådespeleri rakt igenom. Jag gillar hur man använder reflektioner, detaljer och den fina väven mellan generationer. Det hela börjar med bröllop och slutar med begravning och däremellan målas ett helt liv upp med kärlek och svek, barnets nyfikenhet, den ungdomliga kärleken och svartsjukan, längtan, minnena, sveken. Här finns karriären, uppgången och fallet, mänskliga tillkortakommanden, sjukdom och död. Allt på tre timmar. Här finns också kärnan i den svenska titeln - vi föds ensamma och vi dör ensamma och däremellan lever vi våra liv ensamma men ensamma tillsammans. Det är nåt sorgligt men vackert i det.

Sunday, September 20, 2020

Nr 848: Yukinojo Henge - En Skådespelares Hämnd

Originaltitel: Yukinojō Henge (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Hämnden, den ljuva, ska utkrävas av sonen efter 20 år av kringflackande som kvinnoimitatör i kabukisällskap. Tre män med girigheten som starkaste band hålls ansvariga för föräldrarnas väg in i galenskap och självmord. Verkar handla om ris, ytterst.
Hämnarsonen spelas av Kazuo Hasegawa, en maratonskådis som i och med den här filmen tangerar medverkan i 300 rullar. Han spelar dessutom ytterligare en roll i filmen, en slags tafrånderikagetilldefattigagestalt. De båda karaktärerna spelar mot varandra i samma bild vid ett flertal tillfällen, och det vanligaste verkar vara att det löses genom klippning och stand ins. Men vid åtminstone två tillfällen ser man båda ansiktena i samma bild, och jag utgår från att det är två olika klipp lagda över varandra, eftersom de aldrig korsar varandras väg och eftersom i alla fall jag upplever att de liksom agerar lite grann otajmat i just de scenerna, som om den andre inte riktigt är där. Fick en tanke på att det hade varit helt fantastiskt om det är så att jag har missuppfattat hela grejen, och att det inte ens är så att det är samma skådespelare i båda rollerna, och att jag bara hemskt gärna vill att det ska förhålla sig så.
Upplever att det ofta är ganska teaterfilmblandat uppbyggt med hur historien förmedlas. Typ tre olika sätt. 1. Vanliga repliker i vanlig dialog. Inte sällan berättar någon för någon annan något som denne annan redan vet, men tittaren måste ju också få reda på det. Exempelvis varför hämnden ska utkrävas, vad det var som hände i barndomen. 2. Voice over som berättar vad personen tänker, antingen när den personen är ensam, eller när personen är i en vanlig dialog med annan. 3. Ensam person berättar typ för sig själv - och därigenom för tittaren - vad den tänker eller planerar att göra. Den sista känns ju mest teaterlik. Och som ett deckargrepp, när historien då och då summeras i den trötta detektivens huvud, när denne sitter med en starkdryck vid sidan av en grammofon spelande klassisk musik med det oupphörliga regnet strilande i mörkret utanför.
Några riktigt fina scener, exempelvis svärdduellen med de gnistrande, klingande bladen i svarta tomheten.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Japansk noir i kulissmiljöer. En remake av skådespelaren Kazuo Hasegawas succéfilm Yukinojo Henge från 1935 där han återigen skulle få göra sin dubbelroll som den kvinnoklädda kabukiskådisen Yukonojo som hämnas sina döda föräldrar och som tjuven Yamitaro som hjälper honom/henne. Scenerna berättas ofta genom tjuvens sardoniska iakttagelser från hustaken eller genom Yukinojos vemodiga falsettröst. Visst är det överdramatiserat men det ger samtidigt filmens särskilda karaktär. Vissa scener har även en intressant serietidningsestetik, till exempel under de svarta fightingscenerna, de konstgjorda miljöerna eller klippningen när tjuven smidigt försvinner över staketen eller upp på taken. Det är snyggt panorerat i CinemaScope hela vägen, stilistiskt och absurt humoristiskt men samtidigt en lek med deckargenrens skugglika uttryck.

Saturday, May 19, 2018

Nr 732: Yol

Originaltitel: Yol (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Permission från turkiskt Alcatraz; fängelseön Imrali i Marmarasjön. Vi får följa en handfull fångar på deras respektive bumerangfärder med buss, ånglokståg och snöpuls. Hem till minerade gränsland och konflikter äldre än minnet. Skuld, skam, heder, stolthet, förtryck, flykt, koder, löften, svek, straff, lagar, regler, sorg och tandvärk. Sen tillbaka till fängelset. För mig helt omöjligt, tyvärr, att hänga med i vem som tar vem. En inte helt ovan känsla i det här projektet, och det känns synd eftersom jag ändå känner att den här rullen har nåt speciellt. Jag är bara inte mottaglig för det, jag greppar inte sammanhangen. Regisserad på distans inifrån fängelset av Yılmaz Güney.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag vill tycka om den. Jag anstränger mig för att förstå, lägga på minnet, följa med i spåren. Och jag känner att det finns något djupt intressant, en kokande vrede, en poetisk känsla för detaljer, en politisk ambition, en mänsklighet. Jag anar allt detta men får inte ihop det. Jag läser mig till handlingen och vissa bitar faller på plats men filmen blir fortfarande endast ett fönster mot en värld jag inte förstår. Jag skulle vilja ge den mer tid, se om den, prata om den, analysera den utifrån statsvetenskapliga, sociologiska, teologiska och maktteoretiska perspektiv på samma gång. Men jag väljer att låta den vara. Känns bäst så.

Sunday, April 8, 2018

Nr 721: Yankee Doodle Dandy

Originaltitel:Yankee Doodle Dandy (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Halvsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Oerhört trallvänliga melodier; Over there, Mary´s a grand old name och You´re a grand old flag. Jag kommer på mig själv gå och nynna på dem flera dagar efter filmen. I nåt nummer vävs även den gamla höglandshiten Auld Lang Syne in, ett grepp som exempelvis Tom Waits tog om sin låt New Year´s Eve många långa år senare. I en intervju i Rolling Stone har Waits sagt att det var ”chockartat" att se Yankee Doodle Dandy (eftersom han gjorde det först efter att han spelat in låten) och upptäcka att hans manöver var en ofrivillig repris. Så kan det gå.
Patriotismen flödar, om inte ohämmat så med närmast frenetisk energi ur munnar, genom dansande kroppar, ut i steppande fötter, särskilt då på James Cagney som spelar giganternas gigant på Broadway - George M. Cohan, så populär och moralhöjande att han fick medalj av presidenten. Det är där filmen börjar och slutar och däremellan nedslag i nåt slags redovisning av Cohans olika produktioner. Välgjort och rappt rappt i dialogen. Massor av olika scener ur olika musikaler. Vajande fanor, stolta marscher och en orubblig övertygelse att den amerikanska förträffligheten ska råda bot på världskrig. Jag blir faktiskt lite avundsjuk, skulle vara intressant att känna så, att det man gör har sån enorm betydelse, att stoltheten liksom sipprar ut ur öronen. Kanske ska testa det idag när jag kör tåg till Västerås. Bära uniformen med spikrak rygg, honnörhälsa på passagerarna och blåsa nordösterut i 200 med ett enda stort svenskt leende. Steppa lite på perrongen over there i Skövde.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag hade aldrig hört talas om George M Cohan innan detta men tydligen betraktas han som den amerikanska musikalens fader. En irländsk-amerikansk sång- och dansman som tillsammans med sin familj The Four Cohans dominerade seklet innan första världskriget. Det här är filmen om hans karriär, även känd som "The Man Who Owned Broadway". I rollen som Cohan ser vi den övertygande James Cagney, på gränsen till överspelande men uppriktig och ärlig i sin prestation. Filmen är en superoptimistik och megapatriotisk hyllning till USA, gjord i samband med USAs inträde i andra världskriget. Mycket propaganda liksom vilket stör mig en aning. Musikalnumren avlöser varandra och det är svängigt och lekfullt. Snyggt filmad och fint spelad men varför måste de snacka så fort. Som om de går på speed liksom. Tre välförtjänta Oscars måste jag säga; manlig huvudroll, musik och ljud. Den riktige Cohan dog samma år som filmen hade premiär.

Sunday, December 10, 2017

Nr 691: Ye Ban Ge Sheng

Originaltitel: Ye Ban Ge Sheng (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: På en vind gömmer sig en snubbe i svart cape och extraknäcker som sångcoach. Han har huserat där i 10 år eller mer - vanställd av en syraattack vill han inte visa sig offentligt, vill inte visa sig överhuvudtaget, vill betraktas som död och glömmas bort. Men han glömmer inte själv sin älskade, och därför sjunger han vid midnatt, för att hon ska ana någonting, liksom glömma men ändå minnas. Lite Fantomen På Stora Operan, lite Elefantmannen, lite De Bestialiska.
Jag tycker att filmen är riktigt bra på sina ställen, men jag har betydande problem att hänga med i handlingen, mycket på grund av helt makabra undertexter. Dels försöker det ibland sättas nytt kinesiskt hastighetsrekord, men den stora tröskeln och samtidigt källa till stor underhållning är själva översättningarna. Vad sägs om ”In empty court there flies firefly flows, and in high pedestal there walksn foxs”. Man får liksom gissa sig fram, och ibland gissar jag nog ganska fel. Skulle gärna se om den här med ordentlig översättning. Scenen när bandagen åker av första gången är riktigt bra, bästa scenen faktiskt. Ve och fasa.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ännu en del i det stora Fantomenskådespelet som började med Gaston Leroux' roman redan 1919. I Weibang Ma-Xus version är Fantomens skyddsling en ung manlig skådespelare istället för en kvinna som i den tidigare versionen. Det skapar mer komplexa relationer, en annan dynamik, tvetydig och intressant. Tyvärr så får vi gissa oss till dialogen på grund av den bristfälliga och förvirrande textningen men det verkar som att Fantomen, som egentligen är den före detta operastjärnan Song, vill föra ihop den unge mannen med sin egen förlorade kärlek men drabbas av svartsjuka när han inser att mannen redan är förlovad. Det är tysk expressionism så det spricker och även om kvaliteten inte är den bästa så är det ett mycket fint arbete med ljus och skuggor. Filmen har både fått en egen uppföljare och två nyinspelningar i Hong Kong. 

Saturday, July 2, 2011

Nr 310: Yeah! Yeah! Yeah!

Originaltitel: A hard days´s night. (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund

Roberts betyg: 2

Kommentar: Regisserad Beatlemania, på väg från Liverpool till London för tv-spelning. Det är mycket spring, jage, dans, bus, dryga kommentarer och nyfikna utflykter. Och en väldans massa Beatleslåtar - gärna samma låtar flera gånger, lite som Simon and Garfunkels soundtrack till Mandomsprovet. Jag tycker om musiken, men jag ser inte hur filmen kompletterar, lyfter eller sänker den. I de flesta fall känns det bara som att "nu stoppar vi in en låt och låter Beatlarna jagas av fans eller poliser". Och i de fall Beatles står på scen är det väldigt illa synkade och enformiga musikvideor som bjuds. Det finns några lustiga scener och uttryck, men over all får den här rullen gärna ta vägen ut i soptunnan , via scengolvets fallucka. No! No! No!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Någon beskrev den här filmen som "popfilmernas Citizen Kane". Jösses. Man häpnar ju. Andra säger att Yeah! Yeah! Yeah! förändrade musikfilmen för all framtid. Jag måste ju naturligtvis då fråga hur musikfilmen såg ut innan den här filmen. Betlarna spelar sig själva under en dag i en popstjärnas liv med intervjuer, jagande fans, dryga TV-producenter och naturligtvis den efterlängtade spelningen i TVs prime time med skrikande fans. Allt kryddat med en engelsk humor som tyvärr är av den mossigare varianten. Låtarna håller men filmen är lite väl ostämd för min smak.