Nr 881: Falstaff (Chimes At Midnight)

Originaltitel: Campanadas a medianoche (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Orson Welles är Shakespearekaraktären Falstaff. John, Jack, Hans. Minst tre olika förnamn på den liraren, fet som smör, uppblåst som en ballong, pillemarisk blick. Trickster, men kommer liksom inte in från sidan utan fyller upp hela synfältet. 1400-tal. England. Kung dör. Richard två tror jag. Ny kung tillträder. Henry fyra. Sonen till denne, blivande Henry fem, hänger hellre med festprissen Falstaff än ägnar sig åt... ja, vad? Prinsliga plikter? Mäktiga slott med väldiga stensalar och disiga solstrålar som skär rakt in i de rojalistiska relationenerna som tunga svärd, förebådande det som dyker upp mitt i filmen - den sex minuter stora behållningen: slaget vid Shrewsbury. Som en fältslagsmall; tassandet innan konfrontationen, frustande hästar, höjda bågar, vinande pilar, klonkande sköldar, klingande klingor, resta lansar, svingande klubbor, slamsor och blod, spjutande spjut, och så vidare. Höghastighet i både klippning och i uppspelning av vissa scener, vilket ju ser journalfilmsroligt ut. Monty Python. Avslutas med gyttjebrottning. På slutet dör kungen igen och Henry fem bestiger tronen, vänder ryggen åt sin gamla partypolare Falstaff. Som dör av sorg, eventuellt.

Ohyggligt svårt att hänga med i de där gammelrimmade dialogerna. Extremt teatraliskt - naturligt eftersom det väl är dramer för scen det bygger på. Nåt slags hopkok. Men man får ju titta på hur karaktärerna ser ut när de säger något, och utgå från det. Glad, arg, ledsen, finurlig, allvarlig. Av det som sägs fattar jag inte mycket. Men mitt i den nästan parodiska scenen där nån motståndare sticks ner av Henry fem och ska leverera det obligatoriska avskedstalet i det tysta utrymme som uppstår mellan liv och död, så säger han bland annat: "Tanken är ju livets slav, och livet är tidens narr." Fantastisk sak att säga medan man sminkar biskopen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Orson Welles har definitivt pondus som den burduse, snacksalige och lögnaktige suputen Falstaff, prins Henriks polare och festkompis. Man tycks ju aldrig ha tråkigt i Falstaffs sällskap, alltid nåt på gång liksom. Alla Haddockska och Shakespearska förolämpningar och superlativ är lite kul till en början men det blir fort lite tjatigt och tröttsamt. Sen kommer ett krig, ohyggligt och eländigt, men en av filmens absoluta höjdpunkter. Det finns inget ärofullt i detta utan endast misär fast skildrat och klippt med utomordentlig precision. Lite lustigheter också med fantastiska lyftanordningar för att placera de, av rustningar tunga, soldaterna på sina hästar. Falstaff är en bifigur i Shakespeares dramer om Henrik den fjärde får i den här filmen fullt fokus. Lärorikt och underhållande.

Nr 844: Flykt Undan Våldet

Originaltitel: The Mortal Storm (1940) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Slitningarna mellan de inuti människan varande elementen. Liten universitetsstad i södra Tyskland, 30 januari 1933. Hyperartiga familjens överhuvud, professor Victor fyller 60 år. Omåttligt populär, får många långa applåder. Varm och medmänsklig. Extremt högtidligt, kunskapsfacklan ska lämnas över. Victor har dessutom en "inte oattraktiv dotter" enligt honom själv. Lite Trump. Allting applåderas, allt från tal till ljusutblåsning. "Älska, ära och lyda".

News flash: Hitler blir rikskansler.

"Är du pacifist?"

"Jag tycker fred är bättre än krig."

Åh fan.

Alla ska få tycka som de vill, olika åsikter ska respekteras, och man ska gilla olika. Eller kanske mellan raderna: Vissa ska få tycka som de vill, vissa åsikter ska respekteras, och man gillar de som tycker lika som en själv.

"Individen måste offras till förmån för statens välfärd." Ett budskap som snappades upp av idrottsrörelsen och döptes om till "laget före jaget".

Olika politiska åsikter splittrar gamla kompisgänget. En lärare vägrar göra hitlerhälsning eller sjunga anmodad sång. Dålig stämning. Blodsdiskussion i lektionssalen. Professorn pratar om "olika raser", men att det inte är någon skillnad dem emellan. Vetenskapligt. Nazisterna åberopar rasrenhet. Bokbål anordnas, Einstein bränns. Det blir tal om koncentrationsläger. Redan då? Smuggling över gränsen, genom passet. Avskedskyss. Professorn arresteras, får besök i koncentrationslägret av frun. Även i fångenskap är professorn storsint och ber frun lämna landet med barnen. "Oroa dig inte för mig." Han dör. Eller som svärsonen uttrycker det: "Han är fri till slut." Familjen åker till Innsbruck, Österrike. Något manus av professorn som  smugglats med ska brännas. Unga paret återförenas i bergen, jagas av dödspatrull, tjejens ex. Störtlopp. Först skjuts tjejen, sen killen. Han tar henne i armarna och skidar över gränsen. Hon dör i hans famn.

Repeat.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Amerikansk antinazistisk film gjord före landets inblandning i andra världskriget. Ett aktivt ställningstagande och en fin, men obehaglig skildring av hur nazismen splittrade familjer och vänner efter Hitlers maktövertagande 1933. I centrum står den mycket omtyckta och uppskattade judiske (även om det aldrig uttalas, istället används genomgående icke-ariske) professorn Viktor (Frank Morgan) och hans familj, hans styvsöner och biologiska dotter och deras vänner. Samma dag som han fyller 60 år så kommer beskedet att Hitler har kommit till makten som Tysklands förbundskansler. Känslorna runt middagsbordet är dubbla. Styvsönerna menar att det är bra med en stark ledare som kan ena och föra landet vidare efter både ett världskrig och en depression. Samtidigt finns i professorn en stark oro för vad som komma skall. Det dröjer inte länge förrän högerarmar börjar höjas på krogarna och dotterns skam över både sina bröders och sin fästmans nazistiska sympatier skildras på ett starkt sätt. Det visar sig även bland professorns studenter att politisk vilja och idealism tycks stå över vetenskapliga fakta och i en stark scen får vi vara nära professorn när han bevittnar hur studenterna bränner böcker utanför universitetet. Det står klart att professorn inte är lämplig i det tredje riket och han fängslas. Parallellt med denna berättelse så finns även en ödesmättad kärlekshistoria som börjar som ett triangeldrama mellan dottern Freya (Maragret Sullivan), hennes nazistiske fästman Fritz (Robert Young) och deras gemensamma vän bonden Martin (James Stewart), en av få män i filmen som aktivt tar ställning mot nazismen. Flykt Undan Våldet är en riktigt bra film som trots sina 80 år på nacken är väldigt aktuell. Den har en intressant kärlekshistoria som skildras både storartat och subtilt samtidigt som den tar ett modigt socialt och politiskt ställningstagande för den tiden. Faktum är att den ledde till att alla filmer från bolaget MGM förbjöds av det tyska nazistpartiet. 

Nr 795: För Alla Vindar

Originaltitel: Written On The Wind (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Pestana Village Garden Resort, Estrada Monumental 194, Funchal, Madeira och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Semibörjar lite märkligt och stolpigt tycker jag, efter att Kyle har fyllekört hem och ragglat ut genom ytterdörren och kalendern har blåst tillbaka i tiden och historien börjar berättas. För den början är bra, men sen blir det lite segt varvat med forcerat när Kyle och Mitch träffar Lucy och Kyle väldigt hastigt bekänner det ena efter det andra, inklusive förälskelse och önskan om giftermål, barn, hus, hem. Mitch drar sig tillbaka i vänzonen. Replikskiftet mellan Kyle och Lucy får illustrera detta, när de har känt varandra i typ sex timmar:
Kyle: "Grädde i kaffet?"
Lucy: "Aldrig."
Kyle: "Det visar hur lite jag vet om dig."
Men sen stabiliserar sig filmen ordentligt och känns som ett riktigt bra avsnitt av Dallas, fast i långfilmsformat. Oljepappan med egna porträttet bakom sig på kontoret, med borrtornet i händerna. Den supande Kyle som nu, in the name of love, torkar upp. Mitch, helyllereko och stöttande, trots sin uppenbara förälskelse i Lucy, Lucy som omedelbart tar äktenskapet och nya familjen på största allvar. Och så nymfosyrran Marylee, med sin röda bil, sin röda telefon, sina röda blommor och sina av mullbärssaft röda läppar. Marylee som sitter vid flodkanten och barndomsminns äventyren med brodern Kyle, med Mitch som är som en bror, som hon är förälskad i, men inte han i henne.
Ohyggligt välplanerade scener, kassaskåpssäkert skådespeleri av samtliga i kvartetten. Det rullar på bra och blir intressant när pappan dör trappdöden, Kyle får reda på att han har en "svaghet" och kanske inte kan få barn - och börjar dricka igen, och Mitch börjar längta ända till Iran för att försöka komma bort från det outhärdliga i att inte få älska Lucy på riktigt. Dessutom finns det en pistol i var och varannan låda, så snart kommer det smälla, det är givet. Det pyser över när Mitch bekänner sin åtrå för Lucy, när Lucy berättar för Kyle att hon är gravid, vilket han tolkar som att hon varit otrogen med givetvis Mitch, när Kyle slår Lucy till golvet som får missfall, när Kyle drar iväg till närmaste bar för påfyllning. Då är vi tillbaka vid filmens början och det är inga konstigheter. Kyle kommer hem, hittar undangömda pistolen efter lite fågel, fisk, mittemellan, börjar vifta, syrran går emellan och Kyle vådaskjuts till döds. Sen följer tio minuter av lite märklig - men väldigt effektivt berättad - rättegång där det till en början verkar som att Mitch kommer hållas ansvarig för Kyles död, med väldigt god hjälp av en sårad och missunnsam Marylee. Hon vill ju ha Mitch, som fortfarande verkligen inte vill ha henne. Men hon tar sitt förnuft till fånga till slut och berättar hur det egentligen gick till, och sen sitter hon där, på faderns plats, med ett oljeborrtorn i händerna och ett familjeimperium på axlarna. Marylee går helt klart segrande ur filmen när det gäller vem som genomgår den största utvecklingen och förändringen. Mitch och Lucy lämnar the mansion tillsammans i en bil. Blev nog inget Iran då nej. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Fantastisk öppning med fyllekörning i kvällsblåsten. Det går liksom inte att värja sig. Välkommen in i den här filmen likson, nu jävlar blir det åka av. Och nyfikenheten får ju en rejäl skjuts. Tiden snurrar tillbaka och plötsligt befinner vi oss i ett slags triangeldrama men ändå inte. Ärligt talat så fattar jag inte mycket i början. Den märkliga hookup-en på kontoret, vips iväg med privatplanet och bröllopet mellan Kyle och Lucy går i sån rasande fart så jag blir helt mållös. Barndomspolaren Mitch som också vill ha Lucy har en mer tillbakahållning medan Kyle är partyprissen med ett gigantiskt hävdelsebehov. Det står snart klart att Kyles oljefarsa egentligen ser Mitch som en i familjen och inte vilken som helst. Det är egentligen Mitch som är något av en "favoritson" till oljefarsan. Det gör att Kyle i sin längtan att få bli sedd och bekräftad har lagt sig till med ett alkoholmissbruk. Men efter bröllopet med Lucy så är han helt nykter. Och så finns Kyles syrra Marylee som går sin helt egna väg. Lätt på foten skulle man kanske ha sagt. Marylee har altid varit förälskad i Mitch och hennes barndomsminnen vid floden är så vämjeligt sliskiga och outhärdliga så det kryper i mig. När Kyle får veta att han inte kan bli pappa (vilket han visst kan som det senare visar sig men då är det liksom för sent) så tar han till flaskan igen. Det ena leder till det andra och allt slutar olyckligt med både oljefarsan och Kyle som dör. Och så kommer rättegången. Vad är det med alla jävla rättegångsscener i amerikansk film, som att man behöver nånting för att försäkra sig om rättvisan eller för att man inte riktigt litar på att kunna avsluta på annat sätt. ”Hur fan ska vi avsluta det här då?” ”Äh, in med dem i rättssalen så löser det sig.” Nåväl, det löser sig ju och allt slutar lyckligt trots allt. Sammantaget så är det en film jag ändå gillar. Den är smart och allvarlig men har ändå såpoperans drama och estetik. 

Nr 789: Fellini Satyricon

Originaltitel: Fellini Satyricon (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Scener. Färgrika. Som enorma målningar i vilka personer rör sig. Berättelser som brottstycken, uthuggna och inte särskilt väl överlappande, i alla fall upplever inte jag tråden särskilt röd. Bygger delvis på Petronius ofullständiga (?) verk Satyricon som är två tusen år gammalt. Encolpius och Ascyltus. Äventyr och prövningar. Mat, sex och våld. Berättelser i berättelsen. Poesi, musik och en uttorkad hermafrodit.
Hittar ett citat från en intervju med Fellini (min översättning): "Målet var att eliminera gränsen mellan dröm och fantasi: att uppfinna allt och sedan objektifiera fantasin; att få distans till den för att kunna utforska den som något odelbart och ovetbart".
Man kan ju inte annat än säga att han lyckades helt och hållet med sitt mål, vad det nu var.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fellini på chocktåg. Vulgär och grotesk. Visuell och våldsam. Blasfemisk och dekadent. Dessutom fullständigt obegriplig. Romarriket med eller utan verklighetsförankring. Får lite Odysseus-känsla; en nyckfull äventyrsresa där vår hjälte gång på gång sätt på prov. Det är inte alls dåligt, bara väldigt svårt att följa.

Nr 758: Fel Man

Originaltitel: The Wrong Man (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Alfred Hitchcock siluettintroducerar; detta är en sann historia - och det är också allt det blir av hans medverkan i denna film. Inget trademarkat cameoframträdande.
New York, 1953. Ståbasisten och familjefadern Manny (Henry Fonda) ser sig tvingad att låna pengar, 300 dollars, för att hans fru Rose (Vera Miles) lider av tandvärk som behöver åtgärdas. På försäkringsbolagets kontor tisslas och tasslas det bland personalen; är han den man som tidigare rånat verksamheten? En kafkaliknande process drar igång. Manny hämtas av polis vid hemmet, fattar ingenting. Han förhörs, skrivtestas och konfronteras. Häktad, in bakom lås och bom, inte direkt Hilton. I cellen en scen där kameran rullar eller cirklar runt ansiktet på Manny, med intensifierad musik; övergång till rättssalen där borgen sätts till 7500 dollars. Oerhörda summor, men Manny får hjälp av frugans släkt. Kunde inte de hjälpt till med tandläkarpröjs? Manny och Rose ger sig ut på alibijakt, men alla är döda. Rose tappar det, deprimeras, anklagar Manny för allt och det mesta och slår honom med en hårborste i pannan. Hon skyller på sig själv, anklagar sig själv, upplever att alla är ute efter henne, att hon är värdelös. Från att det har handlat om Mannys våndor handlar det nu mer om fruns depression, och Mannys försök att hjälpa henne. De går till doktor, han säger ”mind in eclipse”, vilket jag tycker var fint. Sinnesförmörkelse, sinneseklips. Rose hamnar på landet, hos vänliga människor i vita kläder. Det blir rättegång med utpekande av Manny och det ena detaljerade ifrågasättandet efter det andra och de flesta inblandade verkar tycka det är ofantligt tråkigt; en jurymedlem ställer sig upp och ifrågasätter hela kalaset, vilket resulterar i att allt måste tas om. I väntan på detta en scen där Manny ber till högre makter och dubbelexponeringen kryper in ett ansikte på en annan man som visar sig vara den skyldige rånaren. Fel man och rätt man i samma bild, bedårande fint gjort. Den rätte mannen blir även han utpekad utom allt rimligt tvivel och den stora kvarnen fortsätter mala. I eftertexterna berättas om fruns tillfrisknande, det tog två år.
Hittade och läste en mycket intressant analys av den här filmen skriven av Jean-Luc Godard. Han går bland annat igenom vissa scener i detalj; kameravinklar, bildkomposition, klippning och repliker. Men han går också ner på det psykologiska djupet med växelspelet i relationen mellan karaktärerna och hur scener speglar varandra. En ganska lång och ganska hyllande text skrev han, Godard. Det fanns bara en kort kommentar till den texten, och den hade ungefär innebörden: ”Varför fundera och analysera så mycket av en film? Det blir ju omöjligt att njuta av den då.” Fantastiskt att de båda vägarna i synsätt korsas där och så. Jag känner ofta, kanske egentligen alltid, att jag är i båda de förhållningssätten och i allt mittemellan. Vill kunna förstå och analysera mer än vad jag har verktyg till, och vill också bara kunna kolla en rulle utan att fundera för mycket. Svepas med, hänföras, försvinna in i bilderna. Ständig dragkamp, hittar sällan liksom en bra nivå. Avundas både dem som verkligen kan ge sig in i att konstruera ett intellektuellt och metodiskt sprängschema av en film, och dem som bara låter sig sköljas över. Tetigt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "This is Alfred Hitchcock speaking. This is a true story. Every word it". Det är nog det mest anmärkningsvärda i hela filmen för kort därefter står det nämligen i förtexterna "The story, all names, characters and incidents portrayed in this production are fictious." Hmm... tror Affe kanske övredrev en aning där i motljuset i början. För spänningens skull. För det är faktiskt en hyggligt bra rulle. Ja, lite mer än så faktiskt. Snygg, välspelad, spännande, Väldigt mycket Hitchcock. Rättegångsscenen ur huvudpersonen Mannys perspektiv är oerhört intressant och välskapat. Jag kan nästan förstå hur förvirrande och obegripligt allt måste ha känts. Tematiken återkommer för övrigt i I Sista Minuten men i lite högre tempo, med lite mer dramatik, lite mer action, och i lite mer färg.

Nr 746: Fascisten

Originaltitel: Il Conformista (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Apartamentos Caribe, Av V Centenario 3, i Playa de la Américas på Teneriffa och på Draken Film av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Med tanke på att det är färgfantomen Vittorio Storaro som fotat denna rulle känns det väl sådär att se den streamad på en dåsig laptopskärm. Saken blir inte så mycket bättre av att filmen är så högridderligt dubbad att det ibland ser ut som att de pratar bredvid mun. Skulle ju suttit på Draken i Göteborg, eller kanske nån megaduk i Italien, i det där Cinecittà i Rom, suttit där lite fascistiskt tillbakalutad och njutit av Storaros färgkompositioner, de uppfriskande, tiltade kameravinklarna, löven som blåser och ger eko in i (tydligen) Gudfadern Del II, Den Fjärde Mannen och Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel. Har försökt hitta lövblåsarscenen som ska finnas i Gudfadern, men lyckas inte. De två andra finns lättillgängliga.
Marcello (Jean-Louis Trintingant) verkar vilja vara fascist, eller i alla fall normal. Ingen annan verkar tycka att han är vare sig det ena eller det andra. På Draken Films hemsida, där jag streamade filmen, står det nåt i stil med att Marcello förväxlar normalitet med konformitet. Jag blir lite snurrig av alla ismer och teter. Inser att jag egentligen mest ser ”fascist” som ett skällsord från Italien, och att jag funderar på om det inte är fullkomligt normalt att vara konformist? Eller kanske ännu hellre att det är fullkomligt normalt att anse sig själv inte vara konformist, men att man är det? Filmen bygger på boken Il Conformista (på svenska Anpasslingen), och synonymer till anpassling är medlöpare, opportunist, kameleont, vindflöjel, etcetera. Konformism har synonymer som likformighet, likriktning och traditionstrohet. Ja, det är inte lätt.
Marcello får i uppdrag av OVRA (som verkar ha varit anti anti-fascism) att lönnmörda sin gamle anti-fascistiske professor som befinner sig i exil i Paris. I flashbacks från och med bilen som är på väg till mordet visas brottstycken ur Marcellos liv; hur han som pojke skjuter en övergreppsbenägen chaufför, hur han träffar sin fru, hur han hälsar på sin mamma i familjevillan och hur han hälsar på sin pappa på demensboendet. Tyvärr har jag lite svårigheter att hänga med helt och hållet var i kronologin man är, och dessutom försvinner textningen titt som tätt. Men fotot är fängslande och givetvis blir det spännande på slutet, och jag misstänker att det inte är Storaro som springer genom skogen med anti-stedicamen.
Mycket om ricinolja också. Verkar ha varit populärt som tortyrmetod att låta meningsmotståndare dricka stora mängder av det. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Årets första film är en visuell och psykologisk upplevelse utöver det vanliga. Det är verkligen inte helt lätt att hänga med i den icke-linjära intrigen där politik, psykologi och sexualitet vävs samman på ett estetiskt men samtidigt även lite grumligt sätt. Stilen, miljöerna och fotot tycks ibland överskugga intrigen och budskapet vilket gör det hela lite väl komplicerat. Ändå är Fascisten en fantastisk film som ger mig en stor filmupplevelse. Den ger mig helt nya perspektiv på fascismen och dess olika aktörer. Individualism, kollektivism, konformism, tradition - teman som tillsammans blandas in den eleganta berättelsen. Bravo Bertolucci!

Nr 739: Förtorkade Liv

Originaltitel: Vidas Secas (1963) Wikipedia IMDb
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Brasiliansk Cinema Novo. Kärnfamilj går genom torrt land, rundvandrarna, på jakt efter ett bättre liv. Jobbar för en fjärdedel av kalvfödseln, blir blåst på konfekten. Fiolspel, myggsurr, fågelkvitter, kobjällror och historiens minsta storband utgör ljudfonden - ingen pålagd musik vad jag minns. Utspädd sprit och kortspel lockar pappan över ruinens brant och i klammeri med lagens långa arm piskas han på samma vis som han själv tidigt i filmen piskade en åsna till lydnad och underkastelse. Flämtande, uttorkade djur. Fåglar i sträck som drar. Brännande solen hela tiden som ett intensivt stirrande öga: iakttar misären nere på torra jordskorpan. Hunden skadeskjuten. Korruption. Krävande boss. Bränn ner skiten, det går åt helvete med alltihop. Eller? Pappan får möjlighet att knivdöda tidigare förtryckare, men avstår. Hämnd, till vilken nytta?
”Kommer vi nånsin att leva ett bättre liv?”
”Kanske, kanske inte. Lång väg att gå, men jag har nya sandaler."

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ärligt talat har jag glömt bort det mesta av filmen nu när det är dags att recensera den. Känns inte alldeles rättvist men vad ska man göra. När jag läser Roberts inlägg och går tillbaka till boken och läser om den så känns det ändå som att jag gillade den när jag såg den. Men jag minns inte vad jag tyckte. Otäckt. Ett minne från filmen har dock etsat sig fast och det är hundens sista tankar och iakttagelser när den lägger sig ner för att dö. Så fantastiskt fint och sorgligt skildrat. Jag kan inte komma ihåg om jag har sett ett liknande perspektiv i någon annan film. Just den scenen, eller snarare minnet av den scenen, är helt klart uppe och nosar på en femma. Men på grund av rådande omständigheter så ger jag filmen en diplomatisk trea. Rakt av. Utan vidare eftertanke.

Nr 729: Fat City - Chansernas Stad

Originaltitel: Fat City (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Billy dras med the boxing postkarriär blues och drar till gymet för att återuppliva sin gamla alkoholiserade kropp. Där träffar han Ernie, en ung naturbegåvning enligt Billy. Kontakt med manager, in i ringen, boom krasch i mattan. Upp på hästen, även Billy vill börja fajtas igen. Spruckna ögonbryn och boxningsscener som spänner mellan enormt taffliga till hyggliga, det är definitivt inte Rocky eller Tjuren Från Bronx, här är det mer känslan av föreningsboxning. Alkoholiserad får man nog även kalla barhänget Oma som efter andra träffen med Billy faller igenom på en vinglig promenad från baren och tårögt utbrister: "I love you so much.”
Fetstaden, drömmen som aldrig slår in, eller illusionen att det överhuvudtaget finns en dröm att drömma. En film som håller sig på mattan och slutscenen med Billys projicerande och det stumma umgänget över en kaffe blir nästan en svart sketch. Riktigt bra.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Help Me Get Me Through The Night. Kris Kristofferson. De vemodiga countrytonerna i inledningen får plötsligt en helt ny innebörd när de bäddar in stämningen i Fat City. Fat City - en term för den amerikanska drömmens chimär, det onåbara målet, en hägring. Exboxaren Tully, en dagdrivare som längtar tillbaka till något tidigare som kanske aldrig fanns. Den unge talangen Ernie som gör sin flickvän på smällen och tvingas in i äktenskapets skugga. Den alkoholiserade och ambivalenta barflugan Oma som lämnar Tully för att gå tillbaka till sin misshandlande pojkvän. Tränaren Ruben som alltid är beredd att göra sig en hacka på uppgjorda matcher. Alla cirkulerande i det undre skiktet av samhället som i en roman av Charles Bukowski. Men det spretar ibland, det står stilla ibland, det är rätt tråkigt ibland men det kompenseras av vissa scener som är riktigt bländande. Jag gillar framför allt slutscenen där Tully och Ernie mitt i den knäpptysta manligheten sammanfattar precis allt i hela filmen. Utan ett ord. Och boxningsscenerna är så enkla och tafatta att det känns som att jag ser en match på BK Älgen en fredagkväll där ingen jävel är nykter och aldrig har boxats förut. Mycket spännande. 

Nr 725: Frihetens Nävrätt

Originaltitel: Faustrecht der Freiheit (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Den sista av fyra filmer i boken signerade Rainer Werner Fassbinder, och den enda där han själv medverkar som skådespelare. I Frihetens Nävrätt gör han huvudrollen Fox, en lågavlönad tivoliarbetare som vinner femhundratusen Mark på lotto. Vinsten gör honom attraktiv i de mer välbärgade lägren, och han blir involverad med Eugen som sakta och säkert dränerar Fox på både pengar och värdighet. Några fula familjeföretagsavtal, svindlande affärer och en lyxfällelivsstil senare ligger Fox i slutscenen åtminstone medvetslös, förmodligen död via piller, i en tunnelbanenedgång. Han muddras av några ynglingar och lämnas åt sitt öde där på stengolvet; utfattig, övergiven och oälskad. Can´t buy me love.
Nya tyska filmen minsann, det finns lite nya vågor lite överallt, och med jämna mellanrum. Med jämna mellanrum även ganska ojämnt skådespeleri av särskilt Fassbinder i den här rullen upplever jag, och det är nog därför jag inte hamnar högre i betyget. Ibland extremt stelt, och då menar jag inte att det kanske är en stel situation som eftersträvas, för den kommer liksom på köpet varannan gång. En av höjdpunkterna är definitivt när vår vän ”Mr Schwanz Kaputt” (El Hedi ben Salem) från Rädsla Urholkar Själen gör come back i Marrakech.
Dock säreget på Fassbindervis, man kan liksom känna att det är hans film. Människan, trasig i sin längtan och strävan efter bekräftelse, all bissniss att hålla reda på, egenbedrägeriet och så de som inte drar sig för att lura skjortan av varandra. Vardag här på planeten, går i gamla och nya vågor.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi stannar kvar i samma år, 1975, och fortsätter de homoerotiska inslagen från förra filmen. Nu handlar det om klass, om kön och om Franz "Fox" (Rainer Werner Fassbinder själv) som efter en lottovinst tar klivet från gatan in i de finare salongerna. Det passar honom inte alls blir han till slut varse men innan dess hinner han bli både förälskad och grundlurad. Föremålet för hans förälskelse är den snobbige Eugen (Peter Chatel) som först tycks lite underlägsen och imponerad av den streetsmarta Fox' hårda attityd. Relationen dem emellan växlar snabbt och Eugen visar sig snart vara ett riktigt litet arsel och slutligen ligger Fox, heartbroken, pank och livlös, i tunnelbanan. Jag gillar den sköna atmosfären i filmen, den skickliga beskrivningen av klasskonflikt, den individuella kampen i ett kapitalistiskt samhälle. Jag gillar Fox' protester, ibland tysta och sublima, ibland extremt utåtriktade. Jag gillar scenen i Marrakech när Hedi ben Salem (Fassbinders riktige älskare) plötsligt gör entré igen - lika oväntat som fullständigt självklart. Trots detta så är det något som skaver genom filmen, kanske är det tempot, kanske är det ett haltande skådespeleri. Sammantaget så är det trots allt en schysst frullerulle som definitivt har sin plats i boken.

Nr 700: Fifflaren

Originaltitel: The Hustler (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Vinna eller förlora? Talang och karaktär. Leva låta leva, leva låta dö. Äh, jag stöter upp på högstanivån, det är ju ändå nr 700. Blytung öppning och underbart att inte få se sista stöten i första blåsningen; så elegant och välredigerat. De frysande jazzvinjetterna, de inrökta biljardhallarna med halta inventarier, de rutinmässiga beställningarna i baren om det finns nån. Rökningen över duken och sittandet på bordskanterna går dock bort - det var strängt förbjudet när jag hängde i liknande miljöer för evigheter sedan. Likaså minns jag förbudet mot masséstötar som återfinns men inte efterlevs i den här rullen, men det var inte överallt det gällde.
Inte helt olikt Rocky i långdistansmötet mellan Fast Eddie (Paul Newman) och Minnesota Fats (Jackie Gleason). Sekonder på sidorna, ge inte upp, har du fått nog? Och så sitter Piper Laurie där helt plötsligt, känd från Twin Peaks, sitter där och visar sig ha ganska ordentliga bekymmer med alkoholen. Lika som med Fast Eddie, och lika barn leka bäst även om det också sägs att opposites attract. De stänger in sig själva och varandra i ett litet utrymme med wisskykhyssar och ömsom älskar ömsom grälar. Fantastiskt bra spel mellan Newman och Laurie. Bara att njuta och tro på allt som sägs, allt som görs. Lite Vem Är Rädd För Virginia Wolf, men budgetstyle. På picknickfilten känns det meta när Fast Eddie beskriver känslan av flow i vissa situationer, när allt bara går av sig självt, jockeyn på hästen och nerver ända ut i kön som en förlängd arm. Jag tänker att just för att Newman har precis den förmågan som skådis kan han leverera den scenen så trovärdigt och beskriver egentligen sig själv där och då. Brutna tummar, men Piper stannar som en textrad ur Time av Waits; ”she said she´d stick around until the bandages came of”. Piper hela tiden utsökt balanserande mellan nyktert förälskad, tipsy mollstämd och berusat dekadent. Så slutar hon på badrumsgolvet och sista duellen är ett faktum.
Fifflaren är en sån där film som jag bara vill ska fortsätta, även om den kanske blir en smula långdragen på sina ställen. Biljardscenerna är fantastiskt fräscha och säkert har det mycket att göra med att regissören Robert Rossen själv verkar ha varit i så att säga branschen, och att legenden Willie Mosconi är inblandad i närbilderna. 25 år senare kom The Color Of Money med Newman som en äldre Fast Eddie och Tom Cruise som den yngre och hungrige arvtagaren Vincent Lauria. Den såg jag säkert tjugo gånger när den kom och nu blir det till att se om den ikväll. Och så funderar jag på att köpa ett biljardbord.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Okej. Sista filmen för i år. Nummer 700. Jag känner mig mottaglig, öppen och generös. Skulle jag ha sett den vid ett helt annat tillfälle med helt andra förutsättningar skulle den kanske ha stannat på en 4 eller 4+. Men nu är det som det är. Det är en riktigt bra film med utmärkta rollprestationer. Paul Newman som Fast Eddie, en stöddig fifflare i biljardsvängen. Piper Laurie som den deprimerade och försupne skönheten Sarah. Det är välregisserat med ett fantastiskt foto, särskilt drabbningarna vid biljardborden. Scenerna mellan Newman och Laurie skapar en sån där fin nerv som man längtar efter att få se. En kärlek lika vacker som omöjlig. Bitterhet, cynism, svek och dekadens men det hela känns väldigt trovärdigt och finkänsligt. Fifflaren får mig att längta till biljardborden. Det är bra tror jag. En riktning för det nya året kanske. Gott slut.

Nr 643: Ficktjuven

Originaltitel: Pickup On South Street (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Knepigt och rörigt om en ficktjuvad mikrofilm som innehåller amerikanska statshemligheter. Den ska inte få hamna i händerna på kommunister. Svartvitt och mörkblött i hamnkvarteren. Hårdhänta kyssar, en kallblodig ihjälskjutning och en massa skrymslen och vrår att gömma sig i. Regissören Samuel Fuller träffade vi senast i Shock Corridor, och nog finns det en liknande desperat nerv även i denna rullen. Den här Ficktjuven borde ju vara en inspirationskälla till den andra Ficktjuven, i alla fall minns jag själva ficktjuveriscenerna som snarlika varandra.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Jävligt bra början. Blickarna. Händerna. Visuellt och lekfullt. Närgånget. Kameran fortsätter vara intim genom hela filmen och skapar personliga porträtt. När Ficktjuven gjordes var kalla kriget i antågande och kommunisträdslan omsluter filmen som en våt filt. Grundstoryn är annars rätt spännande och skådespelarna levererar på det sätt jag kan förvänta mig av en noir från den här tiden. Men det blir tyvärr inte så intressant som jag hade hoppats. Tyvärr hackade nätet störande genom hela filmen så den 80-minuter långa rullen tog hela vägen från Arlanda till Ljusdal att se.

Nr 628: Fåglarna Sjunga Klockan 1.45

Originaltitel: Sabotage (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Strömavbrott i hela London, sand i maskineriet. Bion slocknar och folk vill ha pengarna tillbaka. Föga anar de att händerna bakom sabotaget är händerna som gett dem filmen; det är biografägaren himself. Han är dock inte hjärnan bakom attacken - planerna har smitts av en terrorledare av okänd härkomst. Scotland Yard involveras. En liten pojke blir ovetande sändebud för nästa överraskning; en bomb (maskerad till den fiktiva filmen "Bartholomew The Strangler”) som ska brisera vid tunnelbanestationen Piccadilly Circus. Pojken blir av flera olika anledningar fördröjd, uppehållen och försenad vilket resulterar i att han själv tillsammans med en busslast passagerare flyger i luften kl 13.45. Ytterligare minst en  explosion och ett knivmord senare är det dags att packa ihop. Inte helt enkelt att hänga med i dialogen. Inte en av Affes bästa. Tecknad film i filmen av ingen mindre än Walt Disney.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ännu en Hitchcock. En tidig sådan. Byggd på boken The Secret Agent men det kunde inte filmen heta eftersom Hitchcock redan lanserade en film med just denna titel samma år. Fåglarna Sjunga Kl 1.45 anspelar på det terrordåd som sker i filmen vid just den tidpunkten. En obehaglig scen som även mötte en del kritik och som Hitchcock själv ångrar enligt boken 1001. En terrorgrupp från ett icke namngivit europeiskt land har slagit fäste i London. Att döma av brytning och namn samt mot bakgrund av 30-talets europeiska strömningar kan man lätt dra slutsatsen att det skulle röra sig om nazister. Oavsett så får jag ändå en viss sympati för en av medlemmarna, biografägaren Karl Verloc (Oscar Homolka). Hans ovetandes hustru som bara får heta Mrs Verloc (Sylvia Sidney) och hennes lillebror, den oskyldige Steve (Desmond Tester) är viktiga och intressanta biroller. I utkanten av familjen spanar Scotland Yard som har fattat misstankar mot biografägaren. Jag utgår från att det finns mängder med nyinspelningar och ripoffs av denna film som känns både klassisk och modern på samma gång. Bristande textning och kvalitet gör det däremot inte alldeles lätt att hänga med och det sänker tyvärr totalbetyget. Av Affes alla 18 filmer i boken så hade denna med lätthet kunna plockats bort.

Nr 603: Fantasia

Originaltitel: Fantasia (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 24: Vilken underbar julaftonsrulle! Med stut och stout kan man luta sig tillbaka och bara sköljas över av den här överraskningen. Det jag trodde skulle vara ett Kallepotpurri liknande det som sänds kl 15 samma dag, visar sig vara ett sinnesretande mästerverk. Färger och toner ackompanjerar varandra i olika oerhört varierande korta teman; allt från dinosauriernas uppgång och fall till Musse som trollkarl. Klassiska stycken av Bach, Tjajkovksij, Beethoven och Stravinskij. En riktigt festglad Bacchus, dygnets rytm och årstidernas växlingar. Att jag aldrig hört talas om denna tidigare är en gåta, men från och med nu kommer jag kolla på den varje julafton i resten av mitt liv.
Tilläggas måste också att personen Walt Disney börjar tornar upp framför mig som ett filmgeni. Tidigare har Walt Disney till största delen varit en arty signatur i början av tecknade filmer. Jag har aldrig, innan vi började med det här projektet, tänkt på Walt Disney som en person, lite som med McDonald´s. Det är ju också namnet på någon. Som barn gillar. Och som är död.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Disneys tredje långfilm har sitt egentliga ursprung i att man ville ge Musse Pigg lite upprättelse. Disneys galjonsfigur hade liksom blivit lite bortglömd och behövde få möta publik igen. Det resulterade i en så kallad Silly Symphonies-film, Trollkarlens lärling. Istället för att släppa den som en egen kortfilm så beslutades att den skulle inkluderas i en längre film tillsammans med flera andra musikaliska animationer. Resultatet blev Fantasia, en film som bryter med det mesta jag har sett. För mig är det vanligaste i filmskapande att musiken skapas eller läggs till redan färdiga bilder eller färdig film. I Fantasia så skapas filmerna efter ett antal klassiska mästerverk vilket ger både experimentella och underhållande upplevelser av bild och musik. Inte minst den precisa synkronisering som ljud och bild matchar varandra är häpnadsväckande. I åtta olika delar ackompanjerade av Philadelphia Orchestra får vi möta både abstraktioner, sagor, jordens skapelse, myter och baletter. I ett ljuvligt litet mellannummer presenteras till och med ljudspåret som en egen aktör och vi får en visuell demonstration av hur ljud kan se ut. Mina favoriter bland de olika delarna är Trollkarlens lärling av Paul Dukas där Musse i ett försök att leka trollkarl verkligen tar sig vatten över huvudet. Pastoralsymfonin av Beethoven tar oss till antikens gudavärld med fauner, pegasushästar, my little ponys och keruber i ett flygande fläng ska få ihop det med varandra och festa till lite. Timmarnas Dans av Ponchielli är ett underbart stycke där strutsar, flodhästar, elefanter och alligatorer dansar sig genom dygnet. Fantasia liknar inget annat jag har sett och jag är glad att jag har fått uppleva den.

Nr 542: Förspillda Dagar

Originaltitel: The Lost Weekend (1945) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Flaskan i ett rep hängande utanför fönstret. Bara de går snart så jag kan ta mig ett järn. Jag lurar iväg dem, jag måste vara ensam, måste ha en rackare. Sluta lägg er i. Lägg er i. Brorsan och flickvännen oroar sig för mig. Jag vill skriva min bok. Jag sätter mig här, redo för att skriva. Jag skriver titeln och vem den är skriven av, sen tar det stopp. Jag behöver en drink. Snart ska jag börja skriva. Jag ska bara ner till Nat´s först och ta en stänkare. Har inga pengar men får nog krita. Annas kan jag panta nåt, jag pantar skrivmaskinen. Nu vaknade jag på torken. BaksmälleRitz. Hang Over Plaza. Jag drar, dricker mer, hallucinerar, den gömda flaska i lampan. Nu pantar jag hennes rock, ska köpa en puffra och göra slut på mig själv. Hon övertalar mig. Jag ångrar mig, igen.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Billy Wilder skapade en vågad och nyskapande film om en alkoholiserad författare som kämpar med och mot spriten. Filmen utspelar sig under en helg där författaren Don Birnam (Oscarsbelönade Ray Milland) går genom alkoholistens alla stadier, förnekelse, lögner, storslagenhet, bakfylla, återställare, abstinens, jakten på pengar, stölder, delirium, avgiftning, självmordstankar, ånger. Det må vara koncentrerat och draget till sin spets men det skickligt och  annorlunda. Jag är övertygad om att Mike Figgis har sett den här filmen innan han gjorde den mycket mörkare Leaving Las Vegas 50 år senare där Nicolas Cage bestämmer sig för att supa ihjäl sig. Riktigt så modiga var inte Hollywood på den här tiden. Förspillda Dagar slutar naturligtvis lyckligt dessvärre.

Nr 529: Fyra Bröllop Och En Begravning

Originaltitel: Four Weddings And A Funeral (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Sjuan/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Bra manusidé; följa ett kompisgäng under några år på högtidsstunder där det finns utrymme för både tillknäppt formalitet vid altaret och uppknäppta skjortor på efterfester. Feel good, skratt och nervöst stammande förfrågningar. Hugh Grant är verkligen förvirrad, ända till slutet, in i kaklet, försenad och förvirrad. Om Grant känns en smula seg och två smulor tillgjord kapar Rowan Atkinson showen som den svettpärlenervöse prästen som ska viga ett par för första gången. Mr Bean, det går inte att tänka på något annat än Mr Bean, men lite mer lågmält, perfekt avvägt. Andie MacDowell vet man ju inte var man har någon gång, och hon levererar det absolut värsta ögonblicket i filmen när hon i slutkysscenen säger något i stil med "har det slutat regna?". Scenen jag såg fram emot mest är den på begravningen när John Hannah reciterar dikten Funeral Blues av den brittiskamerikanske poeten W. H. Auden. Jag mindes den som mycket starkare än idag, men den håller fortfarande bra klass. Överlag tyckte jag att filmen var mer smetig och utdragen än jag mindes den från förr om åren.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Klassisk 90-tals romcom. Trevlig film. Charmigt underhållande. På en feel good-skala mellan 1 och 10 så hamnar den på en 11. Fullständigt ofarlig. Intressanta karaktärer men inget övertygande skådespeleri direkt. Hugh Grant gör sin grej. Andie MacDowell är mysigt svår. John Hannah deklamerar med skotsk brytning. Simon Callow är frodig. Kristin Scott Thomas är förvirrad. Rowan Atkinson är rolig. På riktigt. Jag gillar den.

Nr 523: 42:a Gatan

Originaltitel: 42nd Street (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och av Robert på DVD på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Länge sen vi såg denna nu, men jag minns att det var en riktigt bra behind the stage-film med väldigt intressant koreografi. Dock gör just koreografin mig lite fundersam, eftersom många av de skickliga tagningarna och vinklarna bara kan ses av filmtittaren, men hyllas ändå av publiken i filmen. Men det är väl så det är med film, det behöver ju inte vara verkligt, eller hålla ihop, eller stämma. Fantasi, Robert, har du hört talas om det?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En mycket tidig musikal som faktiskt tillhör en av de bättre i genren. Filmen var en förebild för många andra så kallade bakom kulisser-musikaler, mycket troligt även Den Stora Premiären som vi såg ganska nyligen, faktiskt film nr 500. Det är nästan lite slentrianmässigt jag ger musikaler låga betyg så när jag såg 42:a Gatan bestämde jag mig för att försöka öppna upp sinnet lite mer. Kanske är det filmens naiva manus som ändå är rätt underhållande, kanske är det dansnumren och låtarna som är rätt okej men mest är det nog de imponerande tagningarna under dessa dansnummer. Bland filmens karaktärer ser vi bland annat den stressade teaterdirektören, den trakasserade koreografen, den fryntlige sponsorn, de kaxiga flickorna, den förnäma primadonnan, den missförstådde skådisen och den unga dansösen. En rätt fantastisk uppställning och rollbesättning måste jag erkänna. Kanske finns det nåt i de här gamla musikalerna som jag helt enkelt har förbisett.

Nr 512: Främlingar på tåg

Originaltitel: Strangers On A Train (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet på av Jimmy på Regementsgatan 36A och av Robert i Leslies hus på Weka Street i Ahipara, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Tennisstjärnan Guy blir under en tågresa intensivt uppvaktad av den minst sagt påflugne och mystiske Bruno. Under en lunch tillsammans i Brunos kupé föreslår han ett mordbyte; Bruno ska mörda Guys nuvarande fru Miriam – gravid med en annan mans barn – som inte vill skiljas på grund av att gå miste om Guys prispengar, och Guy ska mörda Brunos pappa, som är som en igel på Bruno att han ska skaffa ett jobb, en utbildning, ett liv. Guy viftar bort förslaget och de båda skiljs åt, dock med den lilla detaljen att Guy glömmer sin tändare i kupén. Den oberäknelige Bruno väljer, lite psykopatdoftande, att fullfölja sin del av bytet; han skuggar Miriam på ett nöjesfält, och stryper henne i skydd av mörkret, snyggt filmat genom reflektionen från Miriams glasögon som kastats i gräset. Misstankarna riktas kort därpå mot Guy, vars enda alibi för tidpunkten för mordet är en överförfriskad professor, full av minnesluckor, som sjunger getsånger på ett tåg. Bruno börjar dyka upp lite överallt i Guys tillvaro, socialiserar med hans vänner och bekanta, ringer honom, skickar en lapp med instruktioner om hur han ska döda Brunos far och skickar till och med en pistol till Guy för ändamålet. Guy vågar inte gå till polisen av rädsla för Brunos hotelser om att han ska säga att Guy var inblandad redan från början. Dock är polisen i allra högsta grad inblandad då de övervakar Guy och hans företaganden, misstänkt som han är.Mot slutet är det dags för tennisturnering för Guy, med sekvenser så fenomenalt filmade och ihopklippta att det verkligen känns som en riktig match, vilket känns ovanligt på film när det gäller sport i allmänhet och bollsport i synnerhet, i alla fall när det handlar om längre sekvenser. Och detta är alltså 1951. Spänningen i slutskedet av matchen kombineras fint med korsklippning som visar hur Bruno med långa fingrar försöker få upp en tändare som han tappat ner i en gatubrunn. Efter matchen blir det kamp mot klockan för att hinna fram till tivolit där Bruno ska plantera tändaren på mordplatsen vilket ska visa att Guy var där, och således var den som mördade sin fru. I jakten på transportmedel rekvirerar polisen en förbipasserande bil i värsta actionrullestil, och allt kulminerar i en dramatisk karusellscen där maskineriet skenar, hästarna galopperar, Bruno och Guy brottas, barnen skriker och omgivningen yrselsnurrar. Totalt haveri, Bruno dör under bråten och lämnar efter sig en öppen hand där tändaren vittnar om Guys oskuld.
Hitchcock är definitivt de små detaljernas mästare; allt är genomtänkt, planterat och smidigt genomfört. I den här filmen imponeras jag verkligen av både foto och redigering, samtidigt som skådespeleriet är klart över godkänt. Ett storslaget farväl till Affe!

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Affe har 18 filmer med i boken och vi har säkert betat av hälften. Trivsamma stunder för det mesta. Främlingar På Tåg är inget undantag. Det är snarare ett av hans starka kort i leken. Ett spänningsdrama om ett oskyldigt möte som får oanade konsekvenser. Den framgångsrike tennisspelaren Guy (Farley Granger) möter Bruno (Robert Walker) på ett tåg. I ett förtroligt samtal framkommer att de båda männen har någon i sin närhet de gärna skulle vara utan. Bruno spekulerar i det perfekta mordet, ett slags mordbyte, som för Guy endast är galen idé som snabbt kan viftas bort. Tills Bruno börjar dyka upp lite här och var i Guys liv. Hitchcock leder oss ömsom varsamt, ömsom forcerande, men alltid med stadig hand, genom filmen. Intensiva scener med ett fantastiskt foto- och klipparbete. Modern och klassisk på samma gång. Och Affe själv, han kämpar på med kontrabasen på perrongen.

 

Nr 505: Feber I Blodet

Originaltitel: Splendor In The Grass (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Överraskande bra från tidigt 60-tal. Spännande, gripande och inte alls sliskigt om kärleken som verkar ta de vägar den vill. Titeln kommer från några rader i en dikt - Ode: Intimations of Immortality - av den brittiske 1800-talspoeten William Wordsworth. Oerhört vackert slut som med hjälp av dikten binder ihop början.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ännu en film som behandlar genus- och klassproblematik i mellankrigstidens USA. Men där t.ex. Jätten koncentrerar sig mest på att vara episkt storslagen så är Feber I Blodet ett melodram som lyckas med konststycket att både överraska och vara romantiskt förutsägbar. Warren Beatty gör sin debut som den populäre överklasskillen Bud. Han är tillsammans med medelklasstjejen Deanie (Natalie Wood) men slits mellan de olika krav som familjen och samhällets normer ställer på honom. Deanie är den uppoffrande flickvännen som bokstavligt talat går ner på knä för Bud och när pressen på honom blir för stor och han lämnar Deanie och småstaden för sina studier försöker hon ta sitt liv. Slutet är i bästa Paraplyerna i Cherbourg-stil. Översättningen från originalets Splendor In The Grass är däremot inte helt övertygande. Och apropå Splendor så kan det ju nämnas att Natalie Wood (som egentligen hette Natalia Nikolajevna Zacharenko) drunknade 1981 efter att ha fallit från sin lustjakt som just hette Splendour. Fast med ett u.

Nr 477: Förföljaren

Originaltitel: The Searchers (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En västern bland alla västerns. Fast ändå inte kanske? John Wayne är underligt ilsk och hatisk mot indianer redan i början av filmen. Efter att ha tillbringat åratal i ett sökande efter sin brorsdotter som blev kidnappad av indianer hittar han henne i ett läger, och det första han vill göra är att skjuta henne eftersom hon blivit besudlad av indiankulturen och blivit "en av dem". Mycket krig, bistra miner, fallande hästar, krutrök och prärier. Indianhövdingen Scar ska på något vis vara förföljarens spegelbild läste jag nånstans. Det lät intressant.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Kolossen John Wayne spelar den rasistiske våldsverkaren Ethan. En arg jävel som hatar indianer. Oklart varför. Att hans bror med fru mördas och deras döttrar kidnappas av comancher lindrar knappast hatet. Under fem år får vi följa jakten genom ett klassiskt västernlandskap, den rödgula öknen snyggt fångad av fotografen Winton C. Hoch.  Förföljaren klassas som en av de bästa västerfilmerna. Oklart varför. Kanske är det för att den innehåller de nödvändiga elementen; soldater coming home from war, dammiga kofösare, onda indianer, hämndlystna Texas Rangers, hästjakter, mexikanare, sheriffer och längtande kvinnor med ett jävlaranamma. Och så det oändliga ökenlandskapet. Oftast representerat av studiobakgrund. Regissören John Ford är känd för att göra filmer som förhärligar amerikansk historia och kultur och vi har tidigare bland annat sett Vredens Druvor, en klart bättre rulle än Förföljaren, både som film och som historisk skildring. Men som ett gammalt västernfan så känns det ändå lite bekvämt och trevligt att se en rak och okomplicerad västernrulle som skjuter från höften. Men nåt toppbetyg blir det inte. That'll be the day.

Nr 459: Festen

Originaltitel: Festen (1998) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: Det blir ju klurigt att se den här rullen när jag vet om själva startmotorn - sonens tal - och den fortsatta historien. Men visst är det en fantastiskt medryckande liten pjäs det här. Några väldigt finurliga kameravinklar och bedårande klippning tapetserar detta rum i vilket bekännelser, lögner, uppdämt raseri och familjetragedier utgör möblemanget. Jösses vilken usel metafor. Ja ja. Jag minns att jag första gången jag såg den här filmen tyckte den saknade något, någon slags förklaring till varför det blivit som det blev. Inte för att det måste finnas något sådant i filmer, men min känsla var sådan i det här fallet. Och sen upptäckte jag i mig själv att den förklaring eller länk jag sökte gick att finna - om man vill - i en liten händelse under middagen, då farfadern drar en fräckis, precis som hans son pappan gillar att göra. En tradition måhända, genom familjeleden? Jag gillar kökschefen i källaren också.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Dogma 95. Det danska filmmanifestet som krävde handkamera och autentiskt ljud och ljus. Kul idé men inga regler utan undantag. I Thomas Vinterbergs Festen finns flera av dessa. Men det spelar ingen roll. Jag ser inte filmen som ett ideologiskt experiment utan som den välskrivna och välregisserade kvalitetsfilm den faktiskt är. Festen exploderar egentligen från första stund och sedan följer en och en halv timme starkt familjedrama med spets. Spännande kameratricks gör att man får känslan av att vara en fluga på väggen. Och hur obehaglig fest man än har hamnat på så vill man bara vara kvar. Inte missa något. Det är något voyeuristiskt över det. En slags skamfull njutning. Dansk film håller kvalitetsfanan högt.