Nr 188: Maffiabröder

Originaltitel: Goodfellas (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Min känsla innan den här filmen var att det är en riktig höjdare. Men i takt med att filmen rullar förändras känslan, sjunker hypen. Efter att tidigare i det här projektet haft nöjet att få se Tjuren från Bronx - även den med De Niro och Pesci i huvudrollerna - har jag svårt att släppa in Maffiabröder. Rollerna De Niro - Pesci är en smula omvända här än i Tjuren från Bronx. Pesci är den labile, De Niro den något samlade. Kanske är det just det som gör att jag skruvar lite på mig. Det blir inte riktigt rätt. Visst är det bra, det är jättebra. Spelet, dialogen, stämningen. Men jag hittar inte riktigt nerven. Lite samma känsla som i Mean Streets, men med slick och kostymer. I likhet med Tjuren från Bronx bygger Maffiabröder på en verklig persons öde och handlingar; Henry Hill (Ray Liotta) som även gestaltas i sin ungdom av Christopher Serrone och jag är meget imponerad av att de kunde hitta en kille med en så liknande blick som Liotta. Eller är det linser?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Scorsese vevar igång soundtracket redan från första scenen och sedan avlöser godbitarna varandra genom hela filmen. Liksom Tarantinos känsla för musik så har även Scorsese en tanke med val av låtar. Vad tanken än är så är den bra. Det är första gången jag ser den här filmen och jag frågar mig hur jag har kunnat undvika den så länge. Det är ju ett suveränt maffiaepos som spelas upp. Maffiabröder inte bara doftar streetsmart, den smakar streetsmart. Oändligt mycket mer än exempelvis Dödspolarna. Den bygger på en verklighetsbaserad bok av Nicholas Pileggi och kanske är det därför man lyckas komma så nära huvudpersonerna. Filmen känns som en 30-årig wallraffhistoria där åskådaren blir en medskapande infiltratör i den undre världen. Ray Liotta gör en bra karaktärstolkning men mina främsta hjältar heter Robert De Niro och Joe Pesci. Liksom i Tjuren från Bronx är det dynamiken mellan deras karaktärer som ger filmen dess spända nerv.

Nr 187: Busters Miljoner

Originaltitel: Seven Chances (1925) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Andra Långgatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Precis samma stapplande inledning som i föregående Keatonrulle, med den skillnaden att det inte riktigt tar fart på samma sätt i den här. Ett skönt grepp är förflyttningarna med bilen, där Keaton bara sitter still medan bakgrunden förändras. På ett ögonblick är han framme; leder tankarna till Snatch. Eller vilken film det nu är. Nåväl, jakten på en fru innan klockan sju drar igång. Efter att ha blivit nekad ett antal gånger av främlingar går filmen in i ett litet parti där Keaton själv helt ogenerat sållar bort kvinnor på grunder som språk, ras och ålder. Nånstans måste tydligen gränsen dras för de där miljonerna. Efter en annons i tidningen kommer flera hundra kvinnor till kyrkan där Keaton somnat på första bänk. Sen följer den givna sista jakten, och det är det bästa i filmen. Keaton springer gatlopp med brudarna efter sig; de dyker upp här och de dyker upp där och till sist har gummen en lavin av stenbumlingar att dansa mellan i en slänt. Väl hemma är det såklart för sent att gifta sig med den första tilltänkta, men såklart går klockan fel så det blir gift ändå. Tur det.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Keaton fortsätter att leverera både stillsam galenskap och hysterisk akrobatik. I den här filmen har han ett gigantiskt arv att vänta om han lyckas bli gift samma dag innan klockan sju. Det som sedan följer saknar egentligen helt rim och reson och det är det som är skönt med Keatons filmer; en slags rationell nonsens i ett tempo som får varje modern actionfilm att blekna. Keaton för tankarna till den samtida Charlie Chaplin men där Chaplin var en clown som kommenterade en allvarlig samtid är Keaton snarare en avantgardist, mer upptagen av verklighetens och illusionens beskaffenhet än att vara politisk korrekt.

Nr 186: Fart, flickor och faror

Originaltitel: Sherlock Jr (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Förälskelse direkt. Jag vill inte välja mellan Keaton och Chaplin. Jag tar dem båda två, tack. Gyllene Tider eller Noice? Synth eller hårdrock? Öl eller vin? Kött eller fisk? Moral eller etik? Både och går bra. Testa själv.
Efter en slö inledning där jag förbereder mig för en film på jobbet brakar det plötsligt lös. Ett drömspel, kaskader av surrealistiska trick och illusioner. Sekvens efter sekvens av stum beundran. Inträdet i filmen han själv maskinerar är ett växelspel mellan film och teater, bokstavligt talat. I de snabba scenförändringarna som följer använde sig Keaton och hans kameraman (förmodligen Byron Houck. Houck var baseballspelare i Vernon Tigers som ägdes av Keatons vän Fatty Arbuckle. Arbuckle blev 1921 anklagad för att ha våldtagit skådespelerskan Virginia Rappe som några dagar senare dog. Arbuckle blev efter tre rättegångar helt frikänd från alla anklagelser. Rappe var vid sin död förlovad med Henry Lehrman, en bland annat skådespelare som började sin karriär hos DW Griffith för att senare i livet regissera självaste Chaplin. Allt går runt.) av lantmätarutrustning för att så precist som möjligt kunna bestämma kamerans och Keatons positioner i varje klipp. Sen vaknar han.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag läser någonstans att Buster Keaton var sin egen stuntman och att han dessutom lyckades bryta nacken under ett trick. Inte konstigt med tanke på de enormt våghalsiga scener som den här filmen ger prov på. Men det är inte bara de akrobatiska sekvenserna som lyfter den här filmen. Den innehåller även optiska lösningar som gör att man gapar. Scenen när Keaton i sin dröm befinner sig på vita duken och kastas mellan en rad olika miljöer (som bara kan hända på film) är oerhört raffinerad. Hur lyckades de med den exakthet och elegans som måste till för att scenen inte ska bli ett magplask? Samma fråga kan för övrigt ställas om det pärlband av hysteriska scener som följer. Keaton är kul men det är inte hans starka sida. Istället är det hans förmåga att vara surrealistisk i en tillvaro, lika verklig som hans egna stunts.

Nr 185: Enter The Dragon

Originaltitel: Enter The Dragon (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Alléstigen 7A i Västerås.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Jim Kellys ultraafro, de bisarra pisksnärtsljuden vid sparkar och slag och slutscenerna med speglarna räddar upp den här skitfilmen från nivå 1. Ytterst trista fightingscener, ytterst patetiskt manus, ytterst öronvåldande musik. En ung Jackie Chan blir knockad. Bruce Lees sista film. Tack och hej.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Enter The Dragon, som influerade hela kampsportgenren och mängder av tevespel, är en B-film med Hollywoodbudget som bärs upp av Bruce Lees magnifika lek med både sparkar, slag, pinnar och ansiktsuttryck. Det är ett stycke klassisk filmhistoria som tar ljudeffekter till en helt ny nivå. Filmen är ett intressant studieobjekt och föremål för mängder av analyser. Men det tar vi en annan gång.

Nr 184: Les Vampires

Originaltitel: Les Vampires (1915) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund och Utlandagatan 2, Mattsonsliden 10 ochVasaplatsen 7A i Göteborg.

 
Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jag var helt enkelt tvungen att se om den här märkliga, långa, skruvade historien. Vid första titten fattade jag absolut ingenting. Det var bara bilder och skyltar. Jag var så off side att jag kände att det inte var någon mening att kommentera filmen. Vid andra titten blev det bra mycket bättre. Även om jag inte hängde med i alla svängar så fanns det en ryggrad att hålla sig i när intrigen skenade iväg. Les Vampires känns långt, långt före sin tid i fråga om både berättarstruktur och fantasirikt innehåll. Lönndörrar och hemliga prång, gardingömslen och små pistoler. Det kryllar av små instick och galna upptåg och min personliga favorit är journalisten Guérandes medhjälpare, den sköne Manueldoftande Mazamette, som när som helst kan kolla in i kameran med oförstående blick och sedan fortsätta i filmen som om inget hänt. Underbart. Jag kommer garanterat se om Les Vampires en tredje gång för att kunna ta till mig den lite mer avslappnat. Det ser jag fram emot.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag vill så gärna pressa upp betyget för den har trots allt enorma kvaliteter. Dessvärre drunknar dessa i den ofantliga tristessen jag kände efter att ha plöjt igenom två, tre, fyra episoder av filmens tio. Les Vampires måste vara världshistoriens första filmserie, en riktig långkörare med sin totala längd, 440 min. Och den har inte ett skit med vampyrer att göra. Istället kretsar handlingen kring ett gäng skurkar i Paris strax efter sekelskiftet som kallar sig Vampyrerna. Den ryckiga handlingen villar bort mig totalt redan i första avsnittet - vad handlar det här egentligen om? Skurkar i svarta gymnastikdräkter som gör våghalsiga stunts på Paris hustak och väggar, det är biljakter, lönndörrar, hemliga lappar som skickas runt, mord, kidnappningar - allt hopkokat till en märklig dramathriller som kretsar kring huvudkaraktären Guérande (Édouard Mathé), en Tintinliknande reporter som gör allt för att avslöja Vampyrerna, samt Irma Vep, spelad av den populära Musidora. Förvisso banbrytande och legendarisk men inte så himla rolig egentligen.

Nr 183: Straw Dogs - De Galna Hundarna

Originaltitel: Straw Dogs (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Dusty trevar och mumlar sig igenom den här rullen, inte alls lika knivskarp som i Mandomsprovet. Den så kallade våldtäkten är det klart mest intressanta i filmen. Förmodligen kan man diskutera till dödens dagar huruvida Amy njöt eller inte, både och eller inget av dem - och det kan jag tycka är ett kriterium för en bra scen. Vad gäller det beryktade våldet känns det väl mest som en pangpangrulle. Inga problem. På slutet glimmar det till igen när byfånen Niles råkar döda en flicka. Påkörningen av Niles lite senare kändes väldigt underlig; det är nåt som inte stämmer med tid och rum där. Vill gärna se den nyinspelning som är på gång till 2011, med Alexander Skarsgård i en av rollerna.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Förväntningarna var högre än resultatet. Hoffman är den amerikanske matematikern som flyttar till sin frus hemby i England. Där möts de av gamla pojkvänner och trångsynta och alkoholiserade bybor. Äktenskapet knakar och Hoffman drivs mer och mer mot vansinnet tills han slutligen tar lagen i egna händer och gör allt för att skydda det hörn han har trängts in i. Regissören Sam Peckinpah löper verkligen hela linan ut när det gäller att teckna stereotyper. Å andra sidan väger han upp det när det handlar om de moraliska aspekterna i filmen och svårigheterna att identifiera sig med någon. Det är svårt att förstå karaktärernas motiv och handlingar vilket är både frustrerande men ändå intressant. Peckinpah planterar våldet friskt genom filmen. Björnsaxen ovanför den öppna spisen är kanske den allra tydligaste. Är den med i nyinspelningen?