Nr 87: Sommaren Med Monika

Originaltitel: Sommaren Med Monika (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på tåget mellan Uppsala och Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar:
-->Denna filmatisering av Per Anders Fogelströms bok med samma namn var ursprungligen 2650 meter lång, men efter att Statens Biografbyrå censurklippt bort 10 meter (eller 22 sekunder) våld och naket, landade den på 96 minuter. Så lång var den på den till namnet passande premiärbiografen Spegeln i Stockholm 1953, men vid senare visningar har den av någon anledning en längd på bara 92 minuter.
Om själva handlingen är inte mycket att berätta. Harry träffar Monika, de blir förälskade, säger upp sig från sina jobb och tillbringar en sommar ute i Stockholms skärgård på Harrys pappas båt. Bland klippor och skär blir Monika gravid, vilket gör att de när hösten kommer flyttar in till stan igen. Här går filmen in i en tidig version av både Bruce Springsteens låt The River (han är nitton, gör Monika gravid och gifter sig under enkla former) och David Lynchs film Eraserhead (mamman lämnar ett ideligen skrikande barn och pappan till detta i en sunkig lägenhet). Monika ledsnar alltså på att vara hemmafru, bedrar Harry med minst en nygammal förälskelse och lämnar honom till slut tittande sig själv i öppningsspegeln med sin nyfödda dotter.
Skådespelet är ofta teaterlikt, lite överdrivet och stundtals till och med krystat. Ibland känns det som en gammal pilsnerfilm, hur nu en sådan känns. Däremot är Gunnar Fischers foto bländande vackert. Skärgårdsbilderna är svartvitt gnistrande, det finns en eftertanke i varje ruta, inomhus är skuggorna skarpa och utomhus känns det luftigt matt. Jag skulle hemskt gärna varit på plats för att få sett hur regissören Bergman och fotografen samarbetade. Ett samarbete som inte verkar funkat helt och hållet är det mellan Bergman och båten Ninnes vänstra glasruta. Den krossas av en tältande, svartsjuk Lelle, men är i några scener senare hel igen. Även om det ska ha gått en tid mellan dessa scener tror jag inte att paret Harry och Monika prioriterade en glasmästare när de var så fattiga att de var tvungna att stjäla mat. Dessutom syns en mikrofon i övre bildkant i gårdsmusikantscenen i början av filmen. Den gamle Ernst verkar ha slappnat av lite väl mycket. Vid ett tillfälle ute i skärgården säger Harriet Andersson ”bara du och jag” till Lars Ekborg. Detta leder ju osökt tankarna till Thåströms låt Sönder Boulevard från skivan Skebokvarnsv. 209. Där finns textraden ”tvåtusen Harriet Andersson som ler mot mig i smyg” och ”det blir bara du och jag / bara du och jag”. Sånt gillar jag. Harrys rival Lelle spelas av John Harryson som både var far till Peter ”Så ska det låta” Harryson och dessutom gjorde Klokers röst i den svenska versionen av Snövit och de sju dvärgarna. Det är otroligt hur allt hänger ihop i hela världen.
Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Hade jag varit tonåring när Sommaren med Monika kom hade jag antagligen blivit störtförälskad i den då 21-åriga Harriet Andersson (som ska vara 17 i filmen). Det har gått snart 60 år sedan Per Anders Fogelström skrev boken Sommaren med Monika och kanske har jag helt fel men min uppfattning om kvinnorollen på den tiden motsvaras inte av Monika. Kanske är det därför jänkarna gav filmen titeln Monika, The Story Of A Bad Girl varpå filmen rönte stora framgångar på andra sidan Atlanten. Monika är den kaxiga tonåringen som förälskar sig i Harry (Lars Ekborg) och tillsammans flyr de alla förpliktelser och måsten, ut i skärgården i Harrys farsas båt där de solbadar på klipporna, planerar för framtiden och blir på smällen. Väl tillbaka i stan så händer då det som brukar hända. Vardagen och tristessen kryper sig på och för en ung äventyrslysten kvinna som Monika så innebär det naturligtvis en fruktansvärd tillvaro. Hon bedrar den godtrogne Harry som kämpar för att försörja familjen och lämnar sedan både man och barn för ett mer lustfyllt liv. Hej hej Monika, hej på dej Monika. Ingmar Bergman har gjort en vardagsnära och realistisk film som har sina brister i både skådespeleri och scripta men den stannar ändå kvar på något sätt. Den växer i sinnet och jag kommer på mig själv att flera gånger tänka tillbaka på den. Kanske är det den bedrägligt enkla historien som är tidlös och tidstypisk på samma gång. Kanske är det det utmärkta fotot där både Stokholmsbilderna och skärgårdsvyerna är fantastiskt vackra. Eller också är det helt enkelt för den bedårande Harriet som verkar ha etsat sig fast på hornhinnan.

Nr 86: Tala Med Henne

Originaltitel: Hable Con Ella (2002) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SVT av Jimmy på Bygatan 8 i Västerås och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det är nog ingen högoddsare att Almodóvar gillar rött. Draperier, väggar, rosor, överkast, blod, vaser, skynken, t-shirt, klänningar, bildskåp, gardiner, slips, kjolar, brandskåp, hårspänne, klocka, brandsläckare, soffa, bilar, dansskolelogga, coca-colamaskin utanför kyrkan, fläktfjäder, leksaksbilar, fåtöljer, fönsterkarmar, gungställning, skrivbordslampor, piller, handväska, cigarettetui och skor – för att plocka några bär ur trädet. Marco ser sin tjurfäkterska Lydia stångas in i koma av en frustande best, till tonerna av lugn stråksång. I en tillbakablick fönsterspionerar sjuksköterskan Beningno på dansösen Alicia. Efter att Beningno tagit upp hennes tappade plånbok från gatan, sprungit ikapp henne och åstadkommit den konstigaste scenen top ten nånsin bokar han tid hos hennes pappa psykiatern för att få träffa henne igen. Inga vårdköer där inte och ett tips till pappan är att kanske inte ha mottagningsreceptionen i familjens duschrum. Även Alicia hamnar i koma efter en trafikolycka. Marco och Beningno vårdar sina kärlekar på sjukhemmet medelst tvagning, hudkrämer, massage och berättelser. De båda männen utvecklar en vänskap. Marco inser att Lydia förmodligen aldrig kommer vakna, så han drar ut och reser. Lydia dör mitt i april och Beningno vårdar Alicia så väl att hon blir gravid – ett barn som sedan dödföds. För det draget får Beningno spendera tid på insidan, en tid han finner så outhärdligt ensam att han gör ett försök att träffa Alicia i Komaland, men det slutar i självmord - inklusive brev till Marco. Marco i sin tur kommer hem och tar över Beningnos lägenhet och lägger in en stöt på den nyss uppvaknade Alicia. Tät relationsdramatik.

Stumfilmen i filmen är fantastisk: Alfredo testar bantningsmedel, krymper till en pyssling och ger sig ut på upptäcktsfärd på och inuti sin medhjälperska. Stumen drar upp helhetsbetyget över medelkanten. Färgerna i filmen känns lite återhållsamma för att vara Almodóvar, men det är fortfarande pastellfeeling och riktigt snyggt. Succéboken Timmarna av Michael Cunningham ligger plötsligt och gottar sig på sängbordet. Vad är det för passning? Las Horas. Olé!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Pastellfärgernas och genusanalysernas mästare Pedro Almodóvars fjortonde film är inte lika mustig som föregångaren Allt Om Min Mamma. Den är melankolisk och komakylig utan att för den skull tappa i intensitet och intimitet. Som jag tolkar det gör Almodóvar filmer om den mänskliga komplexiteten (vem fan gör inte det?) där de manliga och kvinnliga genusen problematiseras. Det är Almodóvars styrka och som också gör honom angelägen och intressant. I Tala Med Henne är det de två kvinnorna i koma som utgör fokuset och drivkraften i filmen. Dansösen Alicia har en manlig sjuksköterska, Benigno, en stalker som länge har varit förälskad i henne och nu ser sin chans att verkligen få komma henne nära. Väldigt nära till och med. Den andra kvinnan, Lydia, hamnar i koma efter en tjurfäktning och hennes man, journalisten Marco, har svårt att acceptera hennes förändrade tillstånd. Männen utvecklar en nära och förtrolig vänskap. Almodóvar har ett vågat förhållningssätt till filmmediet och när Benigno våldtar den sovande Alicia och gör henne med barn visas istället en surrealistisk stumfilm om en man som krymper och till slut kryper in i sin älskades sköte och försvinner. Det finns säkert någon symbolik i detta. Hur som helst så känns det både modigt och extremt unikt. Sådan är han, Almodóvar.

Nr 85: Jalla! Jalla!

Originaltitel: Jalla! Jalla! (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Den har inte åldrats med nån särskild värdighet, Jalla Jalla!. Tvärt om känns den lite seg, överrynkig och halt. Torkel är stundtals väldigt bra. Och Benson. Men sen fastnar den här filmen i hissen. Dicken ska stå med hjälp av vad fan som helst. Farsan spegelprutar med sin dundrande mage och morsan snackar utrikiska utan att det landar i nåt som helst. Överbeskyddande brorsan kastar sedlar omkring sig och kulturkrocksparet kärlekspuckar varandra och badkysser sig själva vid ytan, och det är där den här rullen stannar. I exempelvis Little Miss Sunshine finns en gnagande, välplanerat långsam humor som gränsar mot svart - ibland sätter man skrattet i halsen. Jalla Jalla! känns ibland som vill den locka till närmast gapskratt, men för mig funkar det inte. Fnissar ibland. Den bästa scenen i den här filmen är när man får hundens perspektiv över häckarna.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jalla! Jalla! är Josef Fares första långfilm, gjord på sommarlovet innan sista terminen på Dramatiska Institutet. Roro (spelad av brorsan Fares Fares) är tillsammans med Lisa (Tuva Novotny) men förväntas gifta sig med Yasmine (Laleh Pourkarim, ja precis, DEN Laleh) som har en helt vansinnig bror som hotar med både det ena och det andra om inte syrran gifter sig. Bäddat för trubbel och en del förvecklingar alltså. Som en sidohistoria finns polaren Måns (Torkel Petersson) som har problem med potensen och blir allt mer desperat. Jalla! Jalla! är en varm och ambitiös komedi med ett högt tempo. Visst blir det lite mycket fars emellanåt men jag gillar Josef Fares självdistans och ibland ironiserande över kulturkrockar och fördomar. Bäst är jobbarkompisen Benson med den roliga frisyren som inte säger nåt i hela filmen. Eller gör han det?

Nr 84: Big

Originaltitel: Big (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det är inte mycket som går vägen för 12-årige Josh. Han får inte åka stora karusellen på tivolit och hans ögongodis Cynthia datar Derek. I sann nedslagen och hjärtekrossad anda drar sig Josh bort från vimlet, till utkanten av det hetsigt roliga. I de kvarteren hittar han den batteridrivna önskemaskinen Zoltar. Han önskar sig Big och vaknar nästa morgon med hår på bröstet och grov röst. Tossigt värre. En fråga som dyker upp lite innan är ju varför föräldrarna låter det väldigt lilla syskonet sova inne i Joshs rum. Nåväl, efter att ha försökt övertyga sin mamma om att han faktiskt är hennes son - men misslyckats - sticker han hemifrån och gör som Bruno K Öijer i senaste samlingen Svart som silver. Han ringer upp sin egen barndom. Till skillnad från K får han fram ett budskap som lugnar en smula. Josh och jämngamle vännen Billy drar till New York för att lösa den här skiten och Josh får mirakulöst nog anställning på ett leksaksföretag där han hoppspelar golvpiano och levererar nya fräscha lösningar på leksaker. Lika mirakulöst nog klättrar han i position till vice president på några dagar. För Josh är ett barn. Men det vet ju inte de som jobbar där. Helt sjukt. På kontoret jobbar Jon Lovitz och han gör den i särklass bästa enskilda insatsen i filmen. Han ser alltid ut som att han vet nåt som ingen annan vet. Ok, Josh fyller 13 och fixar en stor lya i centrala New York, vet inte om det är Manhattan. Efter några helt ogenerade produktplaceringar från Pepsi och Pizza Hut ligger han med Susan, en kollega. Vad säger lagen om det? Vad är hennes försvar? "Han såg äldre ut". Säg det till marinkåren. En underlig sak i sammanhanget är att Susan sov över hos Josh några dagar tidigare - utan action - men på morgonen sitter hon med sin sambo Paul i bilen på väg till jobbet. Hur hamnade hon där helt utan bortförklaringar om var hon spenderat natten? Tur att det är film. En liten nostalgikick i form av en floppydisc senare tar Susan överraskande nog trapporna när hissdörrarna slår igen framför henne - hon jagar Josh som bestämt sig för att bli liten igen. Josh hittar Zoltar och Susan hittar Josh. Josh tar sitt förnuft till fånga och önskar sig Kid och får skjuts hem av Susan. Josh krymper i steget och kommer hem till en lättad mamma. Med sig i bakfickan har han en liten öppning från Susan att de kanske kan ses om tio år. Det är ingen dålig morot för en 13-åring som fått hälsa på i vuxenvärlden men räddats tillbaka. Det håller honom nog borta från självmordet ett tag.
En lysande idé till en lättuggad feel goodrulle - en idé som förvaltats väl och fortfarande känns barnsligt mogen och omoget barnslig på samma gång. Vad det nu betyder.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Regissören Penny Marshall har gjort en söt film där Tom Hanks spelar en 12-åring i en 30-åringskropp. Hanks är en bra skådis och gör en trovädig insats i rollen som Josh, och det är det som lyfter filmen. Samspelet med bästa polaren Billy (Jared Rushton) är också charmigt och kul. Men där någonstans stannar mitt intresse. Big är en schysst idé men det blir alldeles för förutsägbart och oengagerande efter ett tag.

Nr 83: Dom Kallar Oss Mods

Originaltitel: Dom Kallar Oss Mods (1968)
Filmen sågs av Jimmy på tåget mellan Bollnäs och Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Svartvitt, närbildande och ganska segt. Det svartvita gör att det känns länge sen. Närbilderna förlorar sin effekt efter en stund, eftersom det mesta är i närbild. I vissa scener kryper kameran upp i extrem close up, men jag känner aldrig att jag kommer innanför huden. Det sega handlar väl om att allt är berättat efter fyra minuter. Det är intressant att få se hur Salas järnvägsstation såg ut för 40 år sen. Mannen i kupén som får oväntat besök ser både avslappnad och besvärad ut på samma gång. De stora mjölktetrorna. De gamla tiorna. Samlagsscenen känns påträngande intim. Det är intressant i dessa porrtider. Det är intressant att se hur Kenta och Stoffe hjälper varandra med hårtvätt. Alla röker överallt och bland barn. Men de ändlösa berättelserna om fajtande farsor och fulla morsor, soontobepundardialogerna, de intresserar mig inte överhuvudtaget. Jag ser filmen som ett litet gulligt tidsdokument, som egentligen inte berättar så mycket. Inte mycket har förändrats, förutom rökförbudet. Och som jag har förstått det var de inte mods, de kallades bara så. Det är lite intressant.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Filmskoleeleverna Stefan Jarls och Jan Lindqvists dokumentära skildring av Kenta Gustavsson och Stoffe Svensson under revolutionsåret 1968 har kommit att bli ett klassiskt tidsdokument. Den tar ingen ställning, det förklarar ingenting och handlingen genomgår ingen som helst utveckling. Det är sporadiska och närgångna skildringar av huvudpersonernas vardag, hur de driver på Stockholms gator, mellan klubbar och brudar och bärs, varvat med berättelser om tragiska uppväxtförhållanden. Det intressanta finns i spänningen mellan huvudpersonernas egna berättelser, deras lättsinniga inställning och den nakna, okonstlade skildringen av deras liv. Jarl och Lindqvist kommer aldrig riktigt innanför huduen på huvudpersonerna men det kanske inte heller är meningen. Trovärdigheten och filmens styrka ligger snarare i den djupa solidaritet och det ömsesidiga förtroendet mellan filmskaparna och huvudpersonerna. Det märks framför allt när Kenta och Stoffe tvättar håret på varandra eller i de intima närhetsscenerna mellan huvudpersonerna och deras flickvänner. Dom Kallar Oss Mods fick två uppföljare; Ett Anständigt Liv (1979) och Det Sociala Arvet (1993). Det känns rätt uppenbart vilket öde som väntar både Kenta och Stoffe i de filmerna men jag vill se dem ändå.

Nr 82: Sista Natten Med Gänget

Originaltitel: American Graffiti (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar:

-->Den här filmen skulle ursprungligen varit 210 minuter och hetat Längsta natten med gänget, men George Lucas lyckades i sista stund få igenom en namnändring efter en vild protestaktion hos produktionsansvarige Francis Ford Coppola. Mels Drive In med sina rullskridskoservitriser. Ungdomar går steady och har cigarettpaketet upprullat i t-shirtärmen. Kill –och tjejsnack på skoldanstoaletten. Gänget The Pharaohs. Piratradiolegenden Wolfman Jack demaskeras. Richard Dreyfuss går omkring i skolans korridorer och mysler åt minnen. Det är mörkt, hinner bli ljust och sen mörkt igen på en och samma natt. Cruising down 10 street, racing cars, picking up chicks. Shotgun om framsätet, redan då. Det är roligt när The Toad ska fixa Old Harper till sig själv och sitt ragg, och butiksägaren hämningslöst skjuter efter den flyende langaren. En bedrövlig slagsmålsscen och ett knippe 60-talslåtar senare får man precis innan eftertexterna reda på de fyra huvudpersonernas framtida öde, vilket gör att jag inte kan hålla tillbaka gäspningen längre. Bästa replik: ”Slap me, scar my face!”

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den svenska filmtiteln Sista natten med gänget är en tafatt översättning av den klart bättre originaltiteln American Graffiti. "Where were you in '62?" frågar filmaffischen för att vagga in oss i en romantiserad nostalgibild över amerikanskt 60-tal där alla körde raggarrundan i flådiga bilar under en sommarnatt som aldrig tog slut. Kanske var det så, kanske inte. Jag vaggas gärna in i den tron i varje fall. Det är en underhållande film där det ena vrålåket efter det andra avlöser varandra ständigt ackompanjerad av Wolfman Jacks provocerande (åtminstone på den tiden) radisosnack och ett grymt cruisingsoundtrack som passar på vilken raggarträff som helst. Det moonas, det dricks, det racas och raggas och hånglas och dansas och mitt i allt detta står de fyra huvudpersonerna, Grabbarna Grus, som var en är en karikatyr över amerikanskt 60-tal. Men jag köper det. Och jag gillar det. I en av alla bilarna som rullar fram genom gatorna sitter en ung, nåja, yngre, Harrison Ford som efter den här filmen återkom i framgångssagan Stjärnornas Krig, även den filmen regisserad av George Lucas, och som möjliggjordes tack vare succén med American Graffiti. Tack för det.

Nr 81: Vem Är Rädd För Virginia Woolf?

Originaltitel: Who's Afraid Of Virginia Woolf? (1966)  IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar:

-->Mike Nichols, en berlinfödd tyskryss som åtta år gammal andravärldskrigsflydde till USA 1939. Efter några års teaterregisserande filmregidebuterade han med Virginia Woolf och följde året efter upp med Mandomsprovet. Ingen dålig start.
-->Det är ingen dålig start på Woolf heller. Ett till synes bekvämt par, Martha och George, (Elisabeth Taylor och Richard Burton, som vid inspelningen var gifta) promenerar hem i natten efter en fest, men så fort de kommer innanför dörren till sin akademikervilla börjar gnabbet. Sängfösare på sängfösare hälls upp och under natten eskalerar gnabbet till käbbel, till bråk, till strid, till krig. De inbjudna gästerna Nick och Honey dras med i karusellen av pikar, lögner, sanningar, lekar och sprit. Vad som är vad har jag svårt att avgöra. Alla beskrivningar av filmen som jag läst tar alla upp det faktum att det bråkas och ljugs och berättas obekväma sanningar, men vad är vad i snåret? Som jag förstår det finns det en barnlöshet hos båda paren som är navet i hela filmen. Det laboreras med skengraviditet, föräldramord och otrohet. Båda begreppen allegori (förskönande omskrivning) och eufemism (utbyte av egentligt budskap mot metafor) används av skådespelarna. Mot slutet säger Martha att lekarna blir en hjälp ”när overkligheten blir för tung att bära”. Efter det påbörjas den sista leken som innebär att George berättar hur hans och Marthas gemensamme son dog i en bilolycka. Är det slut på försöken nu? Slut på kriget? Sluter de fred, eller kommer de upplösas, förintas var för sig?
-->Överlag är det ett hisnande skådespeleri från både Burton och Taylor – ofta känns det som att det handlar om en film i deras eget vardagsrum. Tempot hålls uppe av att någon eller några hela tiden lämnar rummet för att komma tillbaka och bytas ut. Det är bara under korta stunder som de alla fyra är i samma rum. Jag tycker det hade varit ännu mer intressant om filmen uteslutande hade utspelats i huset och trädgården. Trippen till värdshuset känns kanske inte onödig, men den lättar det klaustrofobiska trycket från husets väggar, och jag tror att det lika gärna kunde lösts genom att flytta runt till andra rum i huset.
Men som sagt, poletten har inte riktigt trilla ner hos mig. Ännu.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Filmatiseringen av Edward Albees succepjäs gjordes av Mike Nichols som gjorde Mandomsprovet året efter. Who's afraid of Virginia Woolf är dock mycket mörkare, allvarligare, svartvitare... Hela filmen utspelar sig på en efterfest hemma hos det äldre, bittra och stormiga paret George (Richard Burton) och Martha (Elizabeth Taylor). Med på tillställningen är även ett yngre par. Det är en intim och nästan brutal skildring av George och Marthas verbala och psykologiska maktkamp och halva filmen känns som gjord i en enda tagning. Även om det inte är så så är det fantastiskt skickligt agerat av Burton och Taylor. Hela filmen är en orgie i förnedringar, förödmjukelser och rappa repliker. Det är knivskarpt och sylvasst. Filmen kräver dock att man är skärpt och mottaglig vilket är svårt mellan 0.00 och 2.05 en lördag natt. Det gör tyvärr att bedömningen möjligen inte är helt rättvis.

Nr 80: Mandomsprovet

Originaltitel: The Graduate (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar:

-->En liten pärla, skimrande och tät. Ben landar och åker rullband till Sound of silence. Exakta växlingar mellan skakig kamera i folksamlingar och stilla bilder i ensamhet. Mrs Robinson vill ha skjuts hem, klär av sig naken och klipps effektfullt in i Bens tafatta synfält. Inuti dykardräkten är omvärlden utestängd. Andetagen i tystnaden året innan Kubricks 2001. Hela poolscenen svindlande, upprepat nedtryckt under ytan av farsans (som gjorde rösten till KITT i Knight Rider) hand. Hoffman återhållsamt subtil – bländar med små medel. Håller upp dörren, väntar, folk strömmar ut, in. Ben valpar runt på hotellet, vågar till slut boka rum 568 på Taft Hotel till sig själv och Mrs Robinson och ringer restaurangen från lobbyhytt. Snygg spegelbordsscen. Stör ej på dörrhandtaget. Galge – wood or wire? April, come she will – ett löv i vinden, luft. Behagliga övergångar, upp ur poolen över Mrs Robinson, som motvilligt går med på att samtala med sin unge älskare. Ben tvingas ut på dejt med Mrs Robinsons dotter Elaine, tar med henne på strippklubb. När hon vänder ryggen åt en bröstvifterska på scenen upplyser Ben henne om att hon ”missar en fin effekt”. Efter den sociala kraschen hittar de fram till varandra i den inneslutna bilen. Äntligen någon som är bekväm med tystnaden. Sen brytningen, den oundvikliga. Långsamt fokus på Elaine när hon begriper nätverket. Ben bevakar och förföljer Elaine till kryddjingeln Scarborough Fair, som återkommer generande många gånger. De två återförenas, men efter att Ben fått besök av Elaines milt rasande pappa, visar det sig att hon ska gifta sig med en annan, Carl. Iväg till kyrkan. Ben passerar den underbart bistra hyresvärden, kör om på insidan med sin Alfa Romeo Spider till tonerna av Mrs Robinson, ringer 657 2036 (men det ser inte ut som att han slår det numret), får tips om presbyterianska men drabbas av bensinstopp. Efter att ha övat inför Maratonmannen tar sig Ben till slut in till bröllopet precis i tid för att få se altarkyssen. Han korsfäster sig själv på den enorma glasskivan på läktaren och skriker loss henne från det nyss ingångna förbundet. Efter att ha förseglat metodistkyrkan i La Verne med ett jättekors hoppar Ben och Elaine på bussen och sätter sig längst bak. Efter några förlösande leenden stillnar ruset och de blickar tillsammans ut och in i varsin tomhet.
Dustin Hoffman, Anne Bancroft och Katharine Ross triangeldramatiserar med intim precision och nästan otäck synergi. Brännande närbilder. Tyvärr känns Simon and Garfunkels musik ibland överanvänd, nästan besvärande - om än för sig vansinnigt behaglig. -->

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: De två första tredjedelarna av filmen får toppbetyg. Det är sällan man ser en film som är så genomtänkt, så estetiskt vacker och så intressant på samma gång. Det som faller mig allra mest i smaken är de fantastiska kameravinklarna även om det vågade triangeldramat mellan den nyutexaminerade ynglingen Ben (Dustin Hoffman), den alkoholiserade hemmafrun Mrs. Robinson (Anne Bancroft) och hennes dotter Elaine (Katharine Ross) naturligtvis smakar riktigt bra. Slutet känns aningen slarvigt och nästan lite desperat. Slutbetyget blir ändå riktigt högt eftersom Mandomsprovet är en snygg och välregisserad film med kvicka dialoger och ett självklart skådespeleri. Regissören Mike Nichols var också först att använda popuärmusik på ett integrerat kommersiellt och estetiskt sätt i film. Simon & Garfunkels musik i Mandomsprovet känns för det mesta riktigt trivsam, men emellanåt nästan malplacerad. Dock var det ett orginellt och smart knep att använda den omåttligt populära duon för att sälja in filmen.

Nr 79: Lysande Utsikter

Originaltitel: Great Expectations (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar:

-->Svartvit, kyrkogårdsdisig inledning. Trettonårige Pip stöter på en förrymd enögd fånge och hämtar artigt en fil och lite mat hemifrån smedjebostaden som han ger till fången. Fängelset skjuter med kanon en andra gång för att varna allmänheten att en fånge till har rymt och i smedjan repareras det handfängsel. Jakten är igång – riktigt snygga siluettscener när Pip och vakterna nattspringer över ängarna. I klafsleran tar allt slut och efter att Pip blivit hårdhänt luggduschad av sin elaka, nedlåtande syster, blir han skickad till Miss Havisham. I hennes mörka, hjärtbrustet döda hus står klockorna still på 08.40 – det var då hennes blivande man lämnade henne för en himla massa år sedan, precis innan de skulle gifta sig. Bibeln och bröllopstårtan är övervävda och gardinerna har inte släppt in ljus på evigheter. Miss Havisham är minst sagt bitter och hämndlystet inställd till män – och hon har adopterat stjärnflickan Estella som hon uppfostrar i samma anda. Detta får Pip erfara på en gång och i massor, vilket givetvis och i klassisk föräldraspeglingsanda (systern får här vara surrogatmamma) resulterar i att han blir förälskad i Estella. Det blir också en fantastisk slagsmålsscen mellan Pip och fickkillen Herbert, ett slagsmål som slutar med två käftsmällar från Pips sida och sedan är det ”God middag då”. När Pip fyller fjorton blir han smedjelärling hemma hos Joe och Estella flyttar till Frankrike. Så kan det gå. Hopp fram till när Pip ska föreställa 20, men ser ut som åtminstone 35. Han får ett mystiskt erbjudande från en okänd person som gör att han kan åka till London och ha det bra utan att göra nånting som jag förstår det. För detta får han 250 pund om året, eller 62 pund och 10 shilling per kvartal, hur det nu går ihop. Han blir rumskompis med sin gamle kombattant Herbert och kvitterar ut pengar från den ivrigt handtvättande advokaten Jagger. Efter en glad tid i London blir han hembjuden till Miss Havisham och möts av en överraskning i form av Estella, som är tillbaka från rivieran. Hon flyttar också till London och håller hårdhjärtat Pip på behörigt avstånd. Hon blir tillsammans och gifter sig med en riktig drummel, och sen är hon borta på nytt. En dag knackar den gamle fången på dörren, med ögonlapp och hatt. Det visar sig att det är han som har finansierat hela spektaklet, eftersom han var så tacksam över att Pip gav honom mat förr i tiden, och för att fången dessutom har en dotter som han inte vet var hon är. Där ser man, undrar vem det kan vara. Pip hälsar på Miss Havisham igen, och visst börjar hon brinna. Pip river stilrent ner bordsduken för att använda som släckfilt så tårtan och hela konkarongen far i golvet. Efter att ha försökt smuggla ut den lotsutklädde fången till havs hamnar de i vattnet och Pip räddar återigen fången, han är en riktig helyllekille, den där Pip. Fången fångas. Döms till döden. Innan han dör av sig själv hinner Pip berätta för honom att Estella är hans dotter. RIP. Efter en snygg yrselscen vaknar Pip hemma i smedjan, eller ”Pip, old chap” som Joe säger tre gånger i rad och då är det nära att det brister. Han tar sig till Miss Havishams gamla hus och där väntar naturligtvis en nyskild och bitter Estella, som är i full färd att ta över platsen som hjärtkrossad madame. Men Pip sliter isär gardinerna (The Others?) och lets the light in, vilket får Estella på helt andra tankar. De omfamnar varandra och går lyckliga ut från huset. Eftertexter. Jag tycker den här filmen är väldigt ojämn mest hela tiden. Vissa scener är riktigt snygga och lite minimalistiska. Andra känns helt fruktansvärda, slaskiga. Hade det inte varit för dessa vissa scener hade jag inte kommit över en trea. Att Pip ska vara bara 20 år får jag helt enkelt bara strunta i, för det går inte att tro på även om man var tvungen. Jag läste också nånstans att det skulle finnas nåt Hitchcockliknande parti, berättartekniskt, där tittaren får reda på mer än de som är med i filmen, men jag kan inte komma på var det skulle varit. Time will tell, som Dickens sa. Nu vill jag se om remaken.

Jimmys betyg: 3 
Kommentar: Ung arbetargrabb hjälper förrymd fånge, förälskar sig i vacker överklassflicka som ger honom kalla handen, flyttar till London, blir snobb och får slutligen sin ungdomskärlek. Men filmatiseringen av Charles Dickens roman stannar inte vid detta. Tack och lov. Berättelsen är en intrig om hämndbegär, filantropi, klassresor och kärlek. Naturligtvis. Jag gillar storyn men framför allt gillar jag fotot. Vissa scener ger nästan en skräckfilmskänsla, exempelvis scenerna i början som utspelar sig på kyrkogården vid ett öde kärr. Det är där huvudpersonen Pip första gången träffar den förrymde fången Magwitch som får en avgörande betydelse i Pips liv. Relationen med överklassflickan Estella, som fostras att hämnas på alla män av den förbittrade och övergivna miss Havisham, är intressant, nästan delikat, så länge de är barn. Överhuvudtaget överskuggas de vuxna huvudkaraktärerna av alla biroller som är långt mer färgstarka och intressanta. Filmen, rankad nummer fem av det brittiska filminstitutet över alla tiders brittiska filmer, är okej. Det gjordes en amerikansk nytolkning många år senare med Ethan Hawke och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Den var också okej.

Nr 78: Snövit Och De Sju Dvärgarna

Originaltitel: Snow White And The Seven Dwarfs (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Boken öppnas, slottet träder fram, Snövit kör lite smäktande prinslovin´ call and response ner i brunnen till småfåglarnas förtjusning. Drottningen med sin enorma mantel narcciserar sig så till den milda grad att hon beordrar jägaren att ta med Snövit ut i skogen och kniva henne. Den klassiska darrande handen, som till slut släpper dolken och skonar oskyldiga, vackra flickan - låter henne rymma till skogs. Hon är en flykting i okänd terräng, nattnaturen tar skepnader av odjur och storgapade monster. Men plötsligt ljus och efter lite mer call and response med småfåglar, ekorrar, rådjur, kaniner och en sköldpadda hittar Snövit fram till hyddan vid ån. Efter att ha rättat till håret, försiktigknackat och gått in i huset, tar hon genast tag i de slarviga barnens lämningar. Hon diskar, hon dammar, hon sopar - hon sjungstädar sjuungkarlslyan tills det skiner och blänker. Tvättbjörnarna tvättbrädetvättar kläder och gardiner. Allt blir rent, allt blir fint. Samtidigt är det dags att göra kväll i gruvan. Dagens skörd - diamanter och rubiner stora som fotbollar - läggs i valvet och dvärgarna hejhåar sig hemåt. De upptäcker att det lyser i huset och bestämmer sig för en insatsstyrkenärmning. Efter att ha clearat undervåningen skickar de upp idioten på loftet så att han kan undersöka de mystiska ljuden därifrån. Han lyckas trassla in sig i kastruller och grytor och återvänder ner för trapporna som ett metallmonster och får Rodneykingspö av sina sex sambos. Snövit vaknar och namngissar sig in i varenda dvärghjärta utom Butters. De svenska dvärgnamnen är ju för övrigt helt genialiska, om man jämför med de engelska. Det är dags för mat, men innan det lite good old uppfostran; Snövit dagisbeordrar dvärgarna att de ska gå och tvätta sig efter att de har fått visa upp sina smutsiga grovarbetarnävar. Ute i baljan polerar de flintarna på varandra och grupptryckstvättar den fortfarande skeptiske Butter. Toker sväljer tvålen, var i hela dalen tog den vägen sen? Kanske något för uppföljaren, när den nu kommer? Tillbaka i slottet gör drottningen en häxblandning av skrik, vind och blixtar och extasysnurrar sig till en trollpacka med näsvårta och puckelrygg. Hon bibelförgiftar ett stort rödrött äpple och ger sig av mot dvärghyddan, där det för tillfället är stor klang -och jubelkonsert. Det är ryggmärgsjulaftonsavsnittet med schlagerhöjning och när Toker nysflyger upp i takbjälken går det över till att bli sovdags. Hur i himlen kan Snövit ta alla dvärgarnas sängar med gott samvete? Nåväl, efter en kvällsbön på knä vid sängkanten somnar hon in och på undervåningen skäggsnarkas det i byrålådor, kittlar och skåp. Drottningen Styxpaddlar sig genom natten och ekoskrattar om Snövits levande begravning. Morgon i dvärghyddan och det är dags att bege sig till gruvan. Snövit pussar iväg dvärg för dvärg och Butter smörsmälter efter läpparna mot hans flint. Snövit börjar baka och plötsligt står häxan i fönstret. Hon pedofillockar Snövit med ett magiskt äpple som uppfyller önskningar. Snövit sväljer bluffen, häxan beskriver förloppet utanför bild och Snövits hand Hitchcockfaller fram bakom en tunna, det tuggade äpplet rullar iväg. Nu djävlar kommer dvärgarna springande tillbaka efter att ha blivit hämtade av alla djur som sett vad som hänt. De jagar upp häxan på en klippkant, det är en återvändsgränd, det är högt, det är brant, det har börjat regna och blixtra. Det är Die hard. Häxan försöker hävarmsstjälpa ett stort klippblock ner mot dvärgarna, men plötsligt rasar klippan och häxan avgrundsvrålar sig ner mot en säker död. Man blir sugen att säga att hon föll på eget grepp. Nere vid hyddan blir det likvaka där allt och alla gråter; dvärgarna, himlen, stearinljusen och djuren. Det är en gränslös sorg. Snövit läggs i en kista av glas och guld. Eftersom sorgen är så oerhörd och förlamande kan dvärgarna inte förmå sig att begrava henne. Hon får ligga kvar, lit de parade i ett genomskinligt mausoleum. Entré prinsen som öppnar kistan och kysser sin Snövit och när alla sänker blicken i vördnad öppnar Snövit ögonen och sätter sig upp. Prinsen omfamnar henne, stor glädje utbryter - det är lätt att förstå. Blixtsnabbt tar Snövit farväl av dvärgarna - Toker försöker få en munpuss, men Snövit är konsekvent och ger honom bara en rackare på flinten igen. Snövit och prinsen beger sig bort i solnedgången med sin vita springare. Slottet badar i mattgula strålar. De levde lyckliga i alla sina dagar, och boken stängs.
Det jag undrar är ju varför Snövit tvunget skulle ge sig av? Kunde de inte byggt ett litet hus bredvid dvärghyddan? Hon trivdes ju jättebra. Tänk vad roligt för deras barn att få växa upp med sju dvärgar som grannar. Det är inte alla förunnat. Jag tror det var prinsen som övertalade henne. Han såg ut som en riktig kvinnomisshandlare.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Bröderna Grimm vet hur man skriver sagor. De skriver bra. Walt Disney vet hur man snor dessa. Och han snor riktigt bra. Jag gillar filmen väldigt mycket men huvudpersonen, prinsessan Snövit, ger mig inte mycket att hänga i julgranen. Faktum är att de delar av filmen där Anna-Lotta Larsson sjunger i falsett faktiskt är ganska uttråkande. Roligt blir det när dvärgarna gör entré. Scenen när de marscherar hem från gruvan, där Kloker leder sällskapet med gult frontljus medan Toker släpar efter med rött bakljus är vansinnigt rolig. Likaså när Snövit behandlar de vuxna karlarna som barn, helt fantastiskt - "marsch och tvätta er nu, annars får ni inte någon mat". Och dvärgarna lyder. Intressant i sammanhanget är också Butters mycket skeptiska kvinnosyn, "bah, kvinnfolk, ge dem lillfingret, de tar heeela handen" och så Klokers svar, "lyssna inte på lortgrisen, kom igen nu gubbar".
Snövit Och De Sju Dvärgarna är en klassiker, mycket tack vare Disneys ambitiösa mål att utveckla filmmediet. Projektet med Snövit var både modigt och dåraktigt i mitten av 30-talet - vem fan ville se 80 min tecknad långfilm? Väldigt många tydligen. Själv vill jag se mer av dvärgarna. Framför allt vill jag veta mer om dem. Var kommer de ifrån, vad har de för relation till varandra och vad händer efter att prinsen snor med sig Snövit till slottet i fjärran...?

Nr 77: Terminator 2 - Domedagen

Originaltitel: Terminator 2: Judgement Day (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En riktig långtradare. Till en början känns den fortfarande fräsch, tempofylld, nästan charmig. De första jakterna och söndertrasande skjutningarna går att mysle åt. Förresten, hur många djävla växlar har John på sin mc i flodrännescenerna? Effekterna var minst sagt i ropet då det begav sig, och silverflytaren fascinerar ännu. Men nånstans efter tredje reklampausen börjar det sega till sig, känns så långt kvar till tummen upp i eldhavet. Och det blir en transportsträcka med jag vet inte hur många försök att med pumphagel oskadliggöra en ooskadliggörbar maskin från framtiden (andra filmen på rad med tidsresa). Dock är det stundtals en fartfylld transportsträcka, en orgie i metallstånk och krutstön, fälgskär och bilkross. Hasta la action, baby. Två noter om ljudeffekter; 1) För åtminstone sex år sedan visade Sven E Carlsson hur det låter av skor mot golv när Sarah springer barfota genom psykkorridorerna. Kul. 2) Nyligen såg jag en dokumentär om han som gjort musiken till filmen, och han berättade om hur han skapat det dova, mullrande industriljud som återkommer i så gott som alla scener där den onde Terminatorn är med. Tyvärr minns jag inte vad han sa, men det var nåt orginellt i alla fall. Får leta efter det. Slutsumma; effekterna tar helt klart förstapriset, och ett helt annat pris tar slutkommentaren om att om en Terminator kan uppskatta mänskligt värde kanske vi också kan det. Så djävla dåligt, men det påverkar inte betyget, eftersom filmen i mina ögon redan är slut när tummen glider under ytan och Arnold slocknar - för den här gången.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det förhållandevis höga betyget grundar sig enbart på underhållningsfaktorn och möjligen specialeffekterna som när filmen gjordes antagligen var otroligt spektakulära. Det är mycket i filmen som är konstigt. Varför går inte T-1000:s kläder sönder när han blir skjuten? Att han själv är tillverkad i flytande metall förstår jag men kläderna snodde han ju från en snut han dödade i början. Konstigt. Varför skickas inte T-1000 tillbaka ännu längre i tiden för att exempelvis döda morsan så att grabben aldrig blir född och därmed inte kan leda det framtida upproret? Borde inte det ha varit enklare. Konstigt. Bortsett från dessa och andra detaljer som tvingar in filmen i en logisk återvändsgränd så är det en kul och fascinerande film som egentligen aldrig blir tråkig. Det karakteristiska soundtrack som inleder och återkommer genom hela filmen får topppbetyg. James Cameron, som både gjort Terminator 1 och Aliens, gjorde några år senare en mastodontsnyftare om ett sjunkande skepp.

Nr 76: Livet Är Underbart

Originaltitel: It's A Wonderful Life (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Två filmer i en. Den första väldigt jordnära och till en början väldigt välgjord om den frustrerade George som vill leva sin dröm, men som fastnar i hemhålan. Lite väl lång - den kunde kortats med en tredjedel och den tredjedelen kunde lagts på andra delen av filmen där George vid sitt eget självmordsräcke får besök av en ängel han själv måste rädda ur det iskalla vattnet. Just där en väldigt snygg scen när George dyker ner från bron och man ser märkena i snön på räcket där han haft armarna (även om det väl inte stämmer, han drar ju armarna längs med räcket, men i dykscenen är det bara två smala avtryck?). Underbart sentimentala orsak och verkananalyser när George får tillbringa tid i hemhålan som om han aldrig funnits. Inte särskilt långt till Tillbaka till framtiden, men svartvitt. Mycket skulle varit annorlunda, mycket skulle varit sämre. Och det känns bra. Det känns bra för George att sedan få komma tillbaka till den första verkligheten, och det känns bra för mig. Det känns bra för alla. Bra.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Amerikansk feelgood i juletid. George Bailey (James Stewart) har stora drömmar som sträcker sig långt utanför det lilla samhället Bedford Falls men omständigheter gör att han blir kvar och övertar sin fars lokala sparbank som hjälper vanligt folk att ha råd med bostäder. Det sticker naturligtvis i ögonen på den giriga kapitalisten och stadsbankiren Potter som gör allt för att den godhjärtade Bailey ska gå i konkurs. Bailey ser sina drömmar grusas en efter en och när han slutligen står på knäna och riskerar både utmätning och fängelse på grund av affärer som den elake Potter haft ett finger med i ser han bara en utväg... Det är en film om drömmar, om solidaritet och om kärnfamiljens lyckliga slut men det är lika mycket en film om "tänk om...". Den har ett bra driv och även om den på slutet smälter ihop i sentimentalt slisk så gillar jag den.

Nr 75: E.T. The Extra-Terrestrial

Originaltitel: E.T.: The Extra-Terrestrial (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Den håller än, den gamla godingen. Nästan alla repliker och scener sitter kvar i ryggmärgen, även om det måste varit minst 15 år sedan jag såg den senast. Elliott får en surrogatpappa i form av en varelse från yttre rymden. E.T lär sig prata, väcker vissna blommor till liv och bygger en rymdtelefon med hjälp av Atarigrafik och en sågklinga. Det är spännande, snyggt planterat och sammanblandat med några oförglömliga bilder; cykeln som lyfter genom månen, E.T ligger vitkall i tunnelvattnet, E.T glider omkring packad i huset och kollar romansfilm, E.T härmar lilla Drew Barrymore när hon skriker. På slutet blir det lite väl svampigt med hjärtmassage och repliker som "jag kommer alltid tro på dig", men det blir aldrig några grova övertramp. En familjefilm som ses lika bra solo.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En riktig charmrulle om den långfingrade trädgårdsmästaren E.T. från yttre rymden som blir kvarglömd på jorden av sina polare. Den är fruktansvärt sentimental men det är okej. I like it anyway. Drew Barrymore som lillasyster Gertie i sin kanske första roll. Sen började hon knarka. E.T. kammade hem en massa Oscars naturligtvis. Jag väntar fortfarande på uppföljaren men hoppas att den aldrig kommer, E.T. är en barndomskompis som trivs bäst i minnet.

Nr 74: Singin' In The Rain

Originaltitel: Singin' In The Rain (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jag tycker jättemycket om när de akrobatdansar och hetssteppar bland färgglada kulisser och mjuka soffor. Det är bara dansandet jag gillar, varken sången eller resten av filmen är något jag bryr mig om. Men dansandet, steppandet. Häpp! Hur orkar de? Hur kan de le så brett? Så vitt? De är så synkroniserade. Det är så felfritt, så energiskt, så utan andfåddhet, utan mjölksyra. Så elegant och starkt. Koreografin känns helt oerhört på tårna. Jag älskar Gene Kelly efter det här. Eugene, jag älskar dig.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Redan i inledningen känner jag att det här blir en lååång film. Det mest intressanta i hela filmen är dansandet. Det är imponerande och häpnadsväckande. Där stannar det för mig. Jag blir nästan provocerad av smilfinken Gene Kelly när han flinar upp sig mot kameran eller fluffar till fjädrarna för Debbie Reynolds. På med dansskorna, Gene, och gör det du är bäst på!