Originaltitel: Le Notti Di Cabiria (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Umeå och Sundsvall och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Cabiria (Giulietta Masina) puttas i floden av Giorgio men fiskas upp av ynglande pojkar och armlungräddas av några män på strandbanken. Trots att Cabiria gett Giorgio hör och häpna kamelhårsulster, så valde han att rånknuffa henne och dra med stålarna. Cabiria, van och härdad, klackar vidare genom de prostituerade nätterna, hänger som i Grease med de andra nere vid korsningen. Då och då en torsk, här och där en cig. Bland surrande vespor och fiater förströelsetråkar hororna varandra, kattfajtas och hårdrar. Utanför en klubb som heter något så anmärkningsvärt som Kit Kat - anmärkningsvärt eftersom vi nyss såg Cabaret som i stora delar utspelar sig på en klubb med det namnet, fast i Berlin - träffar Cabiria på en megakändis och följer med honom hem, via mambodans på Picadilly. Det blir hummer och champagne till tonerna av Beethoven innan det himmelska samkvämet avbryts av en återvändande flickvän, nyss ordentligt örfilad, nyss ordentligt örfilande, och Cabiria förpassas in på toaletten, gömmer sig där med kall kyckling och en signerad idolbild. Smygtittande får hon nyckelhålsblicka tillbaka in i världen hon för en kort stund fick besöka. Morgonsorti genom glasdörrar så intensivt putsade att man inte ser dem. Ett slags gräns tänker jag, mer eller mindre osynlig. Tillbaka i den rinnande rännstenen. Ett religiöst följe passerar, drar nästan med sig Cabiria, men hon missar precis anslutningen, räddningen, frälsningen, biljetten från fördärvet. Istället blir hon på nytt upplockad, hamnar i stadens utkanter där fattiga, utsvultna och sjuka bor i jordhålor i marken. En barmhärtig samarit sprider hopp om livet i form av förnödenheter och Cabiria imponeras, följer efter mannen, följer med. Jesus, kan man tänka. Cabiria ber Madonnan om ett mirakel: ”Hjälp mig förändra mitt liv!”. Inget händer. Cabiria blir frustrerad och börjar häckla nunnor. Det kan ju aldrig vara bra, karmamässigt sett. Hon går på trollerishow och blir upplockad på scenen, hypnotiseras, går in i en drömvärld, gestaltar den inför publiken, utlämnande, allt är vackert tills förtrollningen bryts. Skamsen inför att ha levererat sina drömmar och bedrägerier inför öppen ridå flyr hon ut, träffar Oscar. Äntligen en man som förstår, som vill väl. Eller...? Cabiria säljer allt och satsar på kärleken, tror på det. På slutet ett grekiskromerskt drama balanserande på klippkanten. Och till sist ungdomens glädje som hopp och tröst.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den naiva men självsäkra, stolta och snacksaliga Cabiria drömmer om bestående kärlek. Hon skäms över sitt liv men är aldrig så nedslagen att hon kan bjuda på ett skratt, lite godhet och en och annan dans. Cabiria är en snäll människa vars godhet utnyttjas av andra. I en scen dras tankarna ofrånkomligen till Pretty Woman och det känns för ett ögonblick att filmen skulle kunna utvecklas till en klassisk kärlekshistoria där den rike mannen räddar den prostituerade kvinnan och ger henne ett värdigt liv. Skönt att det inte blev så. Cabiria är snabbt tillbaka på gatan bland hemlösa, prostituerade, torskar, nunnor och samariter. Jag läser att en scen blev bortklippt efter premiären för att den väckte anstöt hos den katolska kyrkan. Det handlar om en scen där en samarit sontant delar ut förnödenheter till människor boende i hålor. Det var tydligen för mycket för kyrkan. Scenen klipptes dock in igen. Cabirias nätter bjuder egentligen på så mycket hopp men det är en fin skildring av människans förmåga att alltid resa sig, att oavsett hur jävligt livet är ändå kunna gå rakryggad och stolt genom det. Cabiria är på så vis ett föredöme.
Originaltitel: Mujeres al borde de un ataque de nervios (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Plejmo på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Pedro Almodóvar har tre filmer med i boken. Det är denna, Allt Om Min Mamma och Tala Med Henne. According to mina betyg till de andra filmerna verkar jag tycka att Kvinnor På Gränsen Till Nervsammanbrott hamnar nånstans mittemellan. Det är ju dock omöjligt att veta, eftersom jag inte kommer ihåg ett dyft av de andra filmerna. I vanlig ordning är det dagsformen som avgör, det börjar kännas mer och mer så. Jag skulle kunna höja den här filmen till skyarna för det tydliga och överdrivna skådespeleriet, men jag väljer nog att sänka den lite för de hyperteatrala och slaskiga scenerna, och med slask menar jag att det tar så lång tid ibland att jag kokar kaffe under tiden. Jag skulle kunna tycka att de grälla färgerna tydliggör, men jag upplever att de dränker. Jag skulle kunna tycka att det är uppfriskande och utmanande med repliker som ”Kvinnor är inte farliga om de behandlas väl" eller ”Det är lättare att förstå sig på en motor än en karl”, men jag gäspar mest i baksätet. Ja, filmen kom 1988. Det är 2017 nu. Har vi kommit längre? Orsaken till allt ståhej, allt balanserande på gränsen, är en man vid namn Iván. Honom ser man inte mycket av, och det verkar ju också vara just orsaken till nervkollapserna. Och så vidare. Gazpachon med sömnpiller - är den tokigt rolig eller tokrolig? Pastellfars kanske. Äh, jag är bara grinig. Det är ju fantastiskt roligt med portvaktskvinnan som är Jehovas Vittne och bekänner att ”Jag skulle vilja ljuga, men det dumma är att vi vittnen inte får det”. Snacka om sanningsserum. Och så är det kul att detta är innan både mobiltelefoni och internet. De går liksom ut för att ringa när den fasta telefonen är sönder. Ut till en telefonkiosk. Stenåldern.
Värt att notera är att filmen som dubbas i början är Johnny Gitarr. Den är med i boken, men den har vi inte sett ännu. Spännande.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Excentriskt och överdrivet. Vräkigt och kitschigt. Almodóvar räds inte att provocera, att skruva upp och åt relationsdramatiken, och jag beundrar honom för det. Ibland blir det fars och buskis av det hela och då tänker jag på den manliga brittiska humorn, Monty Python och En Fisk Som Heter Wanda t.e.x, som tycks komma undan med vad som helst. (Wanda utkom för övrigt samma år som denna film.) Kanske för att där är komiken det uttalade. Här är det outtalat eller tveksamt explicit och då blir det lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det tragiska, det bisarra och det tokiga. Jag gillar den ändå. Den är uppfriskande.
Originaltitel: Kind Hearts And Coronets (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Sir Alec Guinness, denne gigant bland giganter. I den här filmen är det lite omtvistat hur många roller han egentligen gör. Han krediteras för åtta, men om det är (vilket det med största sannolikhet är) Guinness som även gör en stum och som det verkar halvdöd ”seventh duke”, halvsittande i en soffa i en hastig flashback tidigt i filmen så är det nio, och det är där jag landar. Med små och stora skillnader i minspel, röst och rörelser gestaltar Guinness de olika karaktärerna på ett väldigt underhållande sätt; särskilt den portvinspimplande Reverend Lord Henry som, i scenerna när Louis Mazzini (Dennis Price) studiebesöker kyrkan kamouflerad till nån slags biskop i Matabeleland, gnetar runt och gaggar föreläsande om än den ena detaljen och än det andra sammanhanget. Och om Guinness gör det bra så gör ju nämnde Price det sju resor bättre - det är framförallt hans voice over i kombination med det svalt implosiva i hans mördarplaner som gör den här rullen så lyckad. Det återhållsamma hämndbegäret som artigt ska portioneras ut, de hyperekvilibristiska formuleringarna som sansat flashbacksredogör för händelserna som leder upp till att han i början och slutet av filmen finner sig själv i en cell väntande på sin avrättning, sin hängning.
Sju Hertigar är stram svartkomik om hämnd, kärlek och mord, som har den inverkan på mig att jag skrattar rakt ut eller rakt in, inte sällan samtidigt. Det är smarta och finurliga dialoger och med små stick punkteras den uppblåsta ballong som hertigheten förnöjsamt svävar omkring i. Sarkasmerna duggar tätt, men med helt rätt avstånd emellan för att det inte ska bli överflödigt. Utan tvivel en film som måste ses om innan jag dör, kanske en gång om året så att jag lever lite längre.
”Please rise from that absurd position!”
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Distinkt sting. Så kan man sammanfatta denna Ealing-komedi som är charmigt elegant och satiriskt intelligent. Jag njuter nästan hela tiden av den artiga humorn och det fröjdsamma hämndbegäret. Alec Guinness är naturligtvis fixstjärnan men Dennis Price är minst lika bra. Kanske även bättre i vissa scener. Fotografen Douglas Slocombe gjorde för övrigt Indiana Jones-trilogin. Ingen liknelse i övrigt.
Originaltitel: Zabriskie Point (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bio Capitol i Göteborg.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva om den här filmen. I likhet med en annan Antonioni, Blow-Up - Förstoringen, så fattar jag inte mycket av handlingen. Otextad och förgrymmat segdragen, så tankarna går istället till System H och att säkra fordon mot rullning där i biosalongen. Det är ju verkligen inte ofta vi ser en film tillsammans på bio, så därför var jag extra taggad. Tyvärr infriades inte förväntningarna, hur de nu såg ut. Egentligen infriades de väl kanske fullt ut, eftersom de enda förväntningar jag har om jag ska se en film av Antonioni är att jag inte kommer förstå nåt. Slutscenerna med det sprängande huset är dock sevärda. Grus- och sandorgien i Death Valley kommer jag minnas. Och lite av filmmusiken, psykedeliastämningarna med Pink Floyd. Kanske måste jag se om även den här med en filmvetare i bakgrunden.
Mark Frechette (Mark i filmen) och Daria Halprin (Daria i filmen) blev nåt slags ihop efter filmen och flyttade till Mel Lymans kultfamiljesekt Fort Hill Community. Tre år senare rånar Mark en bank och åker i fängelse, där han dör lyftande vikter. Daria gifter sig med Dennis Hopper. Ovanstående lilla stycke låter ju som en tio gånger mer intressant film än Zabriskie Point.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: Bio Capitol i Göteborg. En gigantisk biosalong. Ljuvligt. Lutar mig tillbaka och vill låta en för mig helt obekant film överraska mig. Men tyvärr. Jag kämpar med att hänga med, dras in i scenerierna och i stämningen men det finns hela tiden ett motstånd. En otextad distans. En del intressanta förutsättningar finns ändå för att filmen skulle kunna attrahera mig. Oförutsägbarheten, de okända amatörskådespelarna, vidfilmsformatet, alternativkulturen och popkonsten i all ära, men det lyfter ändå inte den här filmen. Slutet spränger allt i bitar och jag känner mig lika frågande och oengagerad som jag gjort sedan första rutan. Men biostolarna var sköna.
Originaltitel: The Incredible Shrinking Man (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Oerhört fin liten bit, en delikatess bland de andra pralinerna i boken. En 50-talist, men ändå så välbehållen och intressant. Mystiskt dimmoln till sjöss leder sex månader senare till att Scott (Grant Williams) börjar krympa. Först nästan omärkligt och bara som en oroande aning, men ganska snart är han nere på halvmeter-, decimeter- och centimeternivå. Katten blir en livsfarlig fiende och spindeln (hello TLOTR) får sig en ordentlig kyss på slutet. Specialeffekterna och perspektivskiftena gör hela filmen och det är fängslande att följa Scotts kamp och utmaningar i källaren. Han blir som en Robinson i sitt eget hem och får helahavetstormaruppfinna sin väg till kaksmulorna. Enorma saxar, snören och tändstickor. En läcka i vattentanken blir till en tsunami. Bra är också slutet; Scott krymper och krymper och till slut är han atomliten men stor nog för kosmos och finner tröst i att det för Gud inte finns någon nollpunkt.
I Skräckens Klor känns som de lite bistrare, lite allvarligare, lite mer livsfilosofiska föräldrarna till Älskling, jag krympte barnen från 1989.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Hoppsan. Det här var en stor överraskning. Ett science fiction-drama i amerikansk medelklassmiljö. Ett skräckfyllt äventyr med filosofiska undertoner. Men den stora styrkan är perspektivförskjutningarna, sätten att använda föremål som måttstockar, den psykologiska skärpan som utmanar. Specialeffekter har naturligtvis alltid använts i film men här är det smart och exakt och för tiden oerhört fräscht. Man hade naturligtvis kunnat ta en genväg och förminskat Scott vid ett tillfälle så att säga. Men nej. Det är för enkelt. Vi ska se hur han krymper. Vi ska förstå hur det påverkar äktenskapet, vardagslivet. Vi ska inse att krympningen inte kommer att upphöra. Vi ska känna Scotts sorg, frustration, skräck och slutligen acceptans. Det här är mer än en klassisk äventyrsskräckis, det är ett psykologiskt drama av hög kvalitet.
Originaltitel: Cabaret (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Östersund och Stockholm och av Robert på fulstream på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Liza Minelli, Berlin och The Kit Kat Klub. Nazismens diskreta utbredning; från bespottad tiggare till front row audience. Trekantsdramatik och brittisk återhållsamhet. Inte din ordinära musikal i den meningen att sångochdansnumren framförs på en klubbscen av folk som faktiskt så att säga har där att göra, och inte av vemsomhelst varsomhelst hursomhelst kring exempelvis en lyktstolpe i regn. Minelli känns så oerhört berömd, men jag vet inte om jag nånsin har sett henne tidigare i något, jag har i alla fall inte sett Cabaret förut, men trots det är hon som en starkt lysande megastar i mitt medvetande. Ögonen, utstrålningen, rösten. En fixstjärna.
Rapp klippning, rappa steg, rapp dialog. Livet är en cabaret, kan du tycka. Morgondagen är vår, kan man tro. "Do you still think you can control them?"
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Willkommen! Bienvenue! Welcome! Till Berlin tidigt 30-tal. Hänförelsens tid. Burleskens och dekadensens epok. Och nazismens vaknande. Filmen bygger på en musikal som bygger på en pjäs som bygger på en bok. Ett populärkulturellt fenomen måste vi väl kalla den. Och Liza Minelli som den energiska, storögda Sally Bowles, den fantastiska entertainern på The Kit Kat Klub som hamnar i ett erotiskt triangeldrama. Även om filmen innehåller ett mycket fint skådespeleri, många fräscha sångochdansnummer, tjusigt foto och en ömtålig kärleksaffär med twist så tillhör den här filmen Minelli. Från början till slut. Så intimt förknippad med Cabaret att hälften vore nog. Filmen vann bland annat bästa regi på Oscarsgalan och slog därmed Gudfadern på fingrarna.
