Filmen sågs på DVD hos Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Oerhört fin liten bit, en delikatess bland de andra pralinerna i boken. En 50-talist, men ändå så välbehållen och intressant. Mystiskt dimmoln till sjöss leder sex månader senare till att Scott (Grant Williams) börjar krympa. Först nästan omärkligt och bara som en oroande aning, men ganska snart är han nere på halvmeter-, decimeter- och centimeternivå. Katten blir en livsfarlig fiende och spindeln (hello TLOTR) får sig en ordentlig kyss på slutet. Specialeffekterna och perspektivskiftena gör hela filmen och det är fängslande att följa Scotts kamp och utmaningar i källaren. Han blir som en Robinson i sitt eget hem och får helahavetstormaruppfinna sin väg till kaksmulorna. Enorma saxar, snören och tändstickor. En läcka i vattentanken blir till en tsunami. Bra är också slutet; Scott krymper och krymper och till slut är han atomliten men stor nog för kosmos och finner tröst i att det för Gud inte finns någon nollpunkt.
I Skräckens Klor känns som de lite bistrare, lite allvarligare, lite mer livsfilosofiska föräldrarna till Älskling, jag krympte barnen från 1989.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Hoppsan. Det här var en stor överraskning. Ett science fiction-drama i amerikansk medelklassmiljö. Ett skräckfyllt äventyr med filosofiska undertoner. Men den stora styrkan är perspektivförskjutningarna, sätten att använda föremål som måttstockar, den psykologiska skärpan som utmanar. Specialeffekter har naturligtvis alltid använts i film men här är det smart och exakt och för tiden oerhört fräscht. Man hade naturligtvis kunnat ta en genväg och förminskat Scott vid ett tillfälle så att säga. Men nej. Det är för enkelt. Vi ska se hur han krymper. Vi ska förstå hur det påverkar äktenskapet, vardagslivet. Vi ska inse att krympningen inte kommer att upphöra. Vi ska känna Scotts sorg, frustration, skräck och slutligen acceptans. Det här är mer än en klassisk äventyrsskräckis, det är ett psykologiskt drama av hög kvalitet.
No comments:
Post a Comment