Filmen sågs på DVD hos Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Sir Alec Guinness, denne gigant bland giganter. I den här filmen är det lite omtvistat hur många roller han egentligen gör. Han krediteras för åtta, men om det är (vilket det med största sannolikhet är) Guinness som även gör en stum och som det verkar halvdöd ”seventh duke”, halvsittande i en soffa i en hastig flashback tidigt i filmen så är det nio, och det är där jag landar. Med små och stora skillnader i minspel, röst och rörelser gestaltar Guinness de olika karaktärerna på ett väldigt underhållande sätt; särskilt den portvinspimplande Reverend Lord Henry som, i scenerna när Louis Mazzini (Dennis Price) studiebesöker kyrkan kamouflerad till nån slags biskop i Matabeleland, gnetar runt och gaggar föreläsande om än den ena detaljen och än det andra sammanhanget. Och om Guinness gör det bra så gör ju nämnde Price det sju resor bättre - det är framförallt hans voice over i kombination med det svalt implosiva i hans mördarplaner som gör den här rullen så lyckad. Det återhållsamma hämndbegäret som artigt ska portioneras ut, de hyperekvilibristiska formuleringarna som sansat flashbacksredogör för händelserna som leder upp till att han i början och slutet av filmen finner sig själv i en cell väntande på sin avrättning, sin hängning.
Sju Hertigar är stram svartkomik om hämnd, kärlek och mord, som har den inverkan på mig att jag skrattar rakt ut eller rakt in, inte sällan samtidigt. Det är smarta och finurliga dialoger och med små stick punkteras den uppblåsta ballong som hertigheten förnöjsamt svävar omkring i. Sarkasmerna duggar tätt, men med helt rätt avstånd emellan för att det inte ska bli överflödigt. Utan tvivel en film som måste ses om innan jag dör, kanske en gång om året så att jag lever lite längre.
”Please rise from that absurd position!”
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Distinkt sting. Så kan man sammanfatta denna Ealing-komedi som är charmigt elegant och satiriskt intelligent. Jag njuter nästan hela tiden av den artiga humorn och det fröjdsamma hämndbegäret. Alec Guinness är naturligtvis fixstjärnan men Dennis Price är minst lika bra. Kanske även bättre i vissa scener. Fotografen Douglas Slocombe gjorde för övrigt Indiana Jones-trilogin. Ingen liknelse i övrigt.
No comments:
Post a Comment