Nr 885: Once Upon A Time In China

Originaltitel: 黃飛鴻 Wong Fei Hung (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet/DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Karatelördag, film numero due. I likhet med tidigare filmen idag, Piratpatrullen 2, så upplever jag det som rörigt. Ja, omöjligt att hänga med. Detta är det absolut mest vanliga tillståndet för mig i det här projektet; att jag inte fattar handlingen. Det är ju helt uppenbart att det finns en handling, och jag känner en slags besvikelse varje gång. Kanske mer med den här filmen, jämfört med den tidigare idag, eftersom det här redan från början med drakdans och strandmotion känns som att det finns ett mer konstnärligt och råare anslag i bild och berättande. Vackrare, stiligare, elegantare. Och det fightas ordentligt och om minsta lilla så klart. Och jäklar vad det går sönder grejer hela tiden vid dessa fighter; lösöre, hela inredningar, delar av byggnader. Även i denna film en kolonialkritik, som jag uppfattar det. Och filmen igenom dyker det upp karaktärer som jag misstänker är närmast mytologiska. Aunt 13 exempelvis, eller huvudpersonen Master Wong (Jet Li). Men jag sitter helt enkelt och tittar på, som det kallas, rörliga bilder utan att fatta ett dyft. Black Flag Army. Nåt amerikanskt fort. En hel del Matrixdoftande slowmosekvenser. Shadowless kick. Wongs paraplyfight. Oerhörda mängder stegar på slutet. Kulan som fingersprätts iväg rätt in i pannan på motståndaren.

Definitivt en film som jag skulle vilja se igen efter att ha gått grundkursen. Men så tänker jag ju om nästan alla filmer. Det är ju nån bug, helt klart.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den framgångsrike mångsysslaren och folkhjälten Wong hamnar i vägen för stans indrivare och hans gangstergäng. Stackars residenset bränns ner. Samtidigt pågår ett politiskt och militärt spel mellan diverse västerlänningar och kinesiska intressen i en invecklad intrig som jag nog aldrig skulle fatta om jag så såg om filmen flera gånger. Den stoiske hjälten Wong tycks ställas emot allt och alla när han, i scener som nästan trotsar tyngdlagen, ska navigera i detta kaos. Samtidigt finns det, i jämförelse med förra filmen, en mycket högre konstnärlig ambition i den här filmen tycker jag. Både i berättelse, dramaturgi och foto men även i fightingscenerna som känns mer innovativa (kan bero på något mer avancerad teknisk trickfilmning). 

Nr 882: Henry V

Originaltitel: Henry V - The Chronicle History of King Henry the Fifth with His Battell Fought at Agincourt in France (1944) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Filmatisering av Shakespeares pjäs. Grymma miniatyrer av landskap, softa kulisser och dukar. Fantastiska kostymer på både människor och djur. Vissa såg ut som vandrande spelkort. Intressant grepp att börja på teaterscenen i The Globe i London och sen förflytta handlingen till Frankrike via Southampton och sen tillbaka till Londonscenen igen. Slaget vid Azincourt var det jag väntade på men blev inte lika impad som av Slaget vid Shrewsbury som vi såg i förra filmen Falstaff. Falstaff ligger väl och dör i en säng i denna rullen om jag fattade det rätt. I övrigt förstod jag inte ett endaste smack av dialogen. Otextat, och jag gav nog upp redan efter 5 minuter. Vem som helst kunde sagt vad som helst när som helst. Skulle faktiskt vara kul att se den med text och eventuellt hänga med i handlingen. Nu blev det mer att bara försöka parera alla som skrek i tid och otid. När de inte viskade. Teaterviskade.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Överflygning av London anno sent 1500-tal och inzoomning av Shakespeares The Globe där teatersällskapet välkomnar till uppsättningen av Henry the fifth, the chronicle history of king Henry the fifth with his battle fought at Agincourt in France. Jag är redan trött. Otextat är det också. Sedan, i en fin övergång från teatern och in i berättelsen, in i den filmiska delen, vaknar jag till lite. Det börjar med Falstaffs död (som förra filmen slutade med, inga jämförelser i övrigt) och fortsätter till det franska hovet som nonchalant och blaséartat inväntar den engelska invasionen. Nu somnar jag nästan igen. Sedan kommer då slaget om Agincourt och jag hajar till lite. Men det här är verkligen tråkigt och helt intetsägande. Liksom i förra filmen får vi dock även här bevittna den fantastiska nerhissningen av rustningsryttaren i sadeln. Det höjer betyget till ett plus.

Nr 881: Falstaff (Chimes At Midnight)

Originaltitel: Campanadas a medianoche (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Orson Welles är Shakespearekaraktären Falstaff. John, Jack, Hans. Minst tre olika förnamn på den liraren, fet som smör, uppblåst som en ballong, pillemarisk blick. Trickster, men kommer liksom inte in från sidan utan fyller upp hela synfältet. 1400-tal. England. Kung dör. Richard två tror jag. Ny kung tillträder. Henry fyra. Sonen till denne, blivande Henry fem, hänger hellre med festprissen Falstaff än ägnar sig åt... ja, vad? Prinsliga plikter? Mäktiga slott med väldiga stensalar och disiga solstrålar som skär rakt in i de rojalistiska relationenerna som tunga svärd, förebådande det som dyker upp mitt i filmen - den sex minuter stora behållningen: slaget vid Shrewsbury. Som en fältslagsmall; tassandet innan konfrontationen, frustande hästar, höjda bågar, vinande pilar, klonkande sköldar, klingande klingor, resta lansar, svingande klubbor, slamsor och blod, spjutande spjut, och så vidare. Höghastighet i både klippning och i uppspelning av vissa scener, vilket ju ser journalfilmsroligt ut. Monty Python. Avslutas med gyttjebrottning. På slutet dör kungen igen och Henry fem bestiger tronen, vänder ryggen åt sin gamla partypolare Falstaff. Som dör av sorg, eventuellt.

Ohyggligt svårt att hänga med i de där gammelrimmade dialogerna. Extremt teatraliskt - naturligt eftersom det väl är dramer för scen det bygger på. Nåt slags hopkok. Men man får ju titta på hur karaktärerna ser ut när de säger något, och utgå från det. Glad, arg, ledsen, finurlig, allvarlig. Av det som sägs fattar jag inte mycket. Men mitt i den nästan parodiska scenen där nån motståndare sticks ner av Henry fem och ska leverera det obligatoriska avskedstalet i det tysta utrymme som uppstår mellan liv och död, så säger han bland annat: "Tanken är ju livets slav, och livet är tidens narr." Fantastisk sak att säga medan man sminkar biskopen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Orson Welles har definitivt pondus som den burduse, snacksalige och lögnaktige suputen Falstaff, prins Henriks polare och festkompis. Man tycks ju aldrig ha tråkigt i Falstaffs sällskap, alltid nåt på gång liksom. Alla Haddockska och Shakespearska förolämpningar och superlativ är lite kul till en början men det blir fort lite tjatigt och tröttsamt. Sen kommer ett krig, ohyggligt och eländigt, men en av filmens absoluta höjdpunkter. Det finns inget ärofullt i detta utan endast misär fast skildrat och klippt med utomordentlig precision. Lite lustigheter också med fantastiska lyftanordningar för att placera de, av rustningar tunga, soldaterna på sina hästar. Falstaff är en bifigur i Shakespeares dramer om Henrik den fjärde får i den här filmen fullt fokus. Lärorikt och underhållande.

Nr 880: Arvtagerskan

Originaltitel: The Heiress (1949) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Skrev ett lite längre inlägg, men det försvann. Orkar inte skriva om. Ung, vit, priviligierad, ekonomiskt oberoende kvinna, Catherine, är blyg, försynt, hämmad och väldigt upptagen med att oroa sig för vad hennes far ska tycka om hennes livsval. Fadern är änkling, burdus, onödigt hård och brutalt ärlig. Då glider Montgomery Clift in i bilden som en strålande vacker solochvårare. Han vill åt arvet, hennes. Pappan inser detta omgående och varnar dottern som naivt blundar i sin halsöverhuvudförälskelse. Pappan skjuter på vigseln och tar med dottern på Europaresa för att få henne på bättre tankar. Under tiden stabiliserar sig Clift i lyxhuset där hemma. Cigarrer och konjak, eller motsvarande. Vid hemkomst planeras det för hastigt bröllop, men fadern hotar med att ändra i testamentet, göra dottern pengalös. Då lämnar Clift skeppet, drar till Kalifornien. Catherine hjärtekrossad, och träder in i slutfasen av elektriala processen, tar avstånd från fadern som nu är sjuk och döende. Så döende att han dör. Åren går. Catherine broderar maniskt alfabetet. En dag dyker han upp igen, Clift, och vill bli tagen tillbaka. Han kan, som man säger, förklara sig. Catherine låtsas gå med i dansen. Kattans lek med råttan. Men när Clift kommer tillbaka som avtalat bommar hon igen, släcker ner och går en trappa upp. Clift står kvar utanför och bankar förgäves på dörren. Hämnden är viktig och ljuv.

Artigt och välartikulerat, särskilt första halvan. Lite sömnigt, men bra build up till ett i mitt tycke ganska lamt slut. Jag vill liksom ha ett mer fläskigt Tarantinoutbrott. Sätt nålen i skallen på honom, tre snabba skrevsparkar med stilettklackarna och sen skicka honom ut för ett stup i mörka droskan. Nope. Hon låser dörren. Ok. Grand finale.

Enorm karaktärsutveckling hos Catherine och några fina spegelscener.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Här ser vi en uppvisning i makalös karaktärsutveckling hos Olivia de Havillands naiva och lite klumpiga arvtagerska Catherine. För det första är det fantastiskt hur någon kan se både bekymrad, plågad, förälskad och förväntansfull ut på samma gång. Hur hon sedan utvecklas i både kroppshållning, röstbyte och ansiktsuttryck är definitivt värt en Oscar. Den stora behållningen för mig är just den utveckling vi får bevittna och hur hon med sin tysta och kyliga självständighet till slut, inte bara vänder sin döende far ryggen, utan också ger sin hycklande friare på båten. Låt honom stå där ute i regnet och förgäves banka på den stängda dörren. Kanske hade lite kallblodig hämnd varit uppfriskande men kalla handen är minst lika befriande.

Nr 873: Barfotagrevinnan

Originaltitel: The Barefoot Contessa (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Ett riktigt flashback -och voiceovermonster. Börjar i regn på begravningen av Maria (Ava Gardner), där regissören Harry (Humphrey Bogart) närvarar lite i skymundan i egenskap av nära vän. Via hans knarriga mungipevoiceover förs vi bakåt i tiden och får genom kanske åtta olika flashbacks följa Marias väg från enkel klubbdansös i Madrid till stjärnstatus i Hollywood, vidare till baronessa i Italien. Hela tiden med Harrys blick för film och manus; som att filmen skapar sig själv under tiden den utspelas. Mellan dessa flashbacks landar vi kontinuerligt på begravningen igen, där det bara regnar mer och mer. Ibland är det Humphrey som voiceovrar, ibland är det svettiga och filmbästa birollen Oscar (Edmond O'Brien) som sufflerar. Bästa scenen/scenerna tycker jag är när Maria möter greven på festen. Det gestaltas i två olika perspektiv och gör mötet lite mer spännande och intressant. Maria och greven gifter sig, men tyvärr berättar inte greven att han är impotent (bland många andra krigsskador - endast hjärtat fungerar som det ska) förrän efter vigseln. Detta gör att Maria tar tingen i egna händer och befruktar sig med utomstående part. Själva graviditeten når aldrig greven, men bara det att Maria varit med en annan ger honom grönt ljus för två skott; ett i Maria och ett i älskaren. Man kan ju tycka att de kunde ha snackat om det där innan?

Tillbaka på begravningen har solen kommit fram och deltagarna lämnar platsen. Kvar står en staty av Maria. Läste nåt om att Frank Sinatra tog hand om den statyn efter inspelningen, efter att han och Gardner separerat. Lite halvcreepy?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: I boken står det att filmen har en tacksamhetsskuld till Citizen Kane när det gäller den "mosaikliknande uppbyggnaden som ger oss möjlighet att se en av filmens personer med de andra personernas ögon". Nu var det länge sedan jag såg Citizen Kane (kanske dags igen eftersom den tycks vara riktmärke för mängder av efterkommande filmer) men det är just det jag gillar med Barfotagrevinnan - alla ständiga voiceovers kan däremot lätt bli lite störande men att huvudkaraktären Maria Vargas (Ava Gardner) får sin berättelse berättad av flera personer gör henne mer intressant, outgrundlig. Dessutom är den klassresa Vargas gör genom olika sociala världar också fint skildrad - från rökig nattklubb i Madrid där den fattiga dansösen först gör entré, (dock får vi endast se henne genom männens hänförda blickar), via Hollywoods glamorösa men bedrägliga showbusiness till den sydeuropeiska aristokratin där hon slutligen får sin grevinnetitel. Alla miljöer lika introverta och dekadenta med en undergångsstämning tungt vilande över sig. Ständigt, men inte alltid närvarande, vid hennes sida finns regissören och vännen Harry Dawes (Humphrey Bogart), känsligt betraktande och stödjande. Joseph Mankiewicz har ändå gjort ett bra jobb, kanske inte lika bra som i Allt Om Eva och Spöket Och Mrs. Muir men inte långt ifrån.

Nr 858: Sorgens Stad

Originaltitel: 悲情城市 Bēiqíng chéngshì (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Regissören heter Hou Hsiao-hsien. Bara det fick mig att misstänka att det skulle bli lite rörigt - vilket jag i och för sig misstänker inför varenda film numera, är kanske åldern - så jag läste om handlingen innan jag såg den här filmen. Tur var nog det, för annars hade jag förmodligen inte fattat ett jota den här gången heller. Nu var det lättare, om än inte lätt, att hänga med i svängarna. Många snarlika namn, Taiwan och familjerelationer som filmas lite på halvdistans, genom dörrposter, genom rutor. Jag är som tittare inte helt åskådare, inte helt deltagare. Påminner såklart då om Edward Yang och Yi Yi - Ensam Tillsammans som vi såg för inte så länge sedan. Taiwanesiska nya vågen, ytterligare en våg. 
Filmen utspelas mellan 1945-1949 och berör känsliga ämnen som 28 februari-händelsen och den därpå följande Vita Terrorn. Men i centrum familjen Lin, och livet i en mindre stad i närheten av Taipei om jag fattat det rätt. Äldsta brodern driver bar och försöker få ordning på särskilt tredje brodern som återvänt från något av alla krig man kan återvända från och börjat deala knark och syssla med falska japanska yen. Han torteras till mental oigenkännlighet. Fjärde brodern är döv fotograf och det ges en del skönt och tålmodigt utrymme för honom att skriva sina lappar i kommunikationen med andra.

Flera ganska långa scener med sällskap som sitter runt ett bord och gör något; äter, dricker, diskuterar politik, spelar spel, sjunger, spelar, konfliktmedlar och festar. Mellan scenerna stilla, dunkla övergångsbilder; skog, hustak, ledningar.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den vemodiga känslan infinner sig snabbt. Och jag förstår ganska omgående att det inte kommer bli några lättsamma två och en halv timmar. Taiwanesisk ny våg med historiska fakta, kulturella seder, inhemska och uthemska konflikter jag inte alls är hemma med. Men så är det ju allt som oftast i det här projektet. I Sorgens Stad får vi ändå en stor gnutta ödmjukhet mitt i det invecklade. Ofta stilla kamera med fint djup, inga snabba klipp. Som en lång episk dikt där melodin och känslan ibland överskuggar innehållet. Handlingen, som jag förstår det, kretsar kring en familj, närmare bestämt några bröder där en är saknad i nåt krig, en annan just hemkommen från nåt krig, en tredje är dövstum fotograf och en fjärde som är äldst och tydligen har mycket att säga till om därför. Det är en hel del element av dirty money, kollaboratörer, politik men också nära vänskap och stilla, väldigt kommunikativa, scener. Det är fint men komplicerat.

Nr 854: Mannen Från Västern

Originaltitel: Man Of The West (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på iTunes/internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag har själv kommit ner från en natt i ett vindskydd på Getryggen längs Bohusleden, och Gary Cooper kommer in från väster med lite för mycket pengar och ett förflutet som gör honom misstänkt och halvt igenkänd. Cooper ska enligt egen uppgift till Fort Worth för att anlita en lärarinna till den skola han ska starta hemma i byn. Han har, visar det sig under filmens gång, en brottslig och våldsam bakgrund, men har ändrat livsinriktning och vill nu leva rättrådigt. Det sympatiserar tittaren med. Är det en så kallad antihjälte? Nja, känns inte riktigt så. Antihjälten ska väl vara, så att säga, bad guy fortfarande? Efter att ha blivit utsatta för ett misslyckat tågrån hamnar Cooper med följe (Miss Ellie och nån snubbe, skön karaktär) i hans gamla hemtrakter där de konfronteras med Coopers släkt tillika forna kumpaner. Riktiga råskinn. Det blir dragkamp om lojaliteterna. Kvinnan tvingas strippa efter påtryckningar och hot från en av busarna. Detta speglas effektfullt senare i filmen när Cooper drar kläderna av denne buse i en fistfight. Mer psykologiskt/mentalt övertag i den första scenen vs mer fysiskt och våldsamt i den andra. Miss Ellie blir kär i Cooper, men Cooper har både samvete, fru och barn där hemma. Dessvärre för Miss Ellie, och kanske även för Cooper, vem vet. Blir ingen vildavästernromans där i alla fall.

Det ska rånas en bank i en gruvhåla som, visar det sig, inte längre har nån bank. Gruvan stängd, allt öde. Fiasko. Till slut show down med onkeln som irrar omkring i bergen och tjoar, och som sen får rulla djävlar i min låda utför sluttningen. Cooper och Miss Ellie rullar bortåt med häst och vagn. Cooper hem till sitt, antar jag, och Miss Ellie hoppade väl av vid Southfork och blev oljefamiljens matriark.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den f.d. busen Link Jones (Gary Cooper) ska med tåget för att hämta en lärarinna till en nystartad skola. Det blir inte mer helylle än så. Redbart och reko helt enkelt. Tågresan tar dock en oväntad eller, i västern-sammanhang, väntad vändning när de blir utsatta för ett klassiskt tågrån. Link hamnar på efterkälken och slår följe med saloonflickan Bille Ellis (Julie London) och dandyn Sam (Arthur O´Connell). Mitt ute i friluftslivet. Just start walking. Det dröjer inte länge innan de hamnar på mammas gata så att säga, den övergivna gården är alltför bekant anar man i Links ansikte. (Okej, han säger det också.) Där huserar diverse onklar, kusiner och andra partner-in-crimes. Det blir början på ett nedtonat, intensivt och obehagligt nästan gisslandrama. Sam stammar skräckslaget, Ellis söker trygghet i Links famn medan han försöker avstyra medverkan i ett planerat rån i gruvstaden Lassoo. Link får snabbt ett ont öga till en av busarna, Coaley, då han under hot tvingar Ellis att klä av sig. På vägen till Lassoo blir det därför lite tafatt förnedrings-wrestling i spenaten mellan Link och Coaley som slutar i gunfight och plötsligt är dandyn Sam död. Lassoo blir inte riktigt som planerat. Övergiven, öde så när som på det gamla bankparet som inte längre har någon bank att driva. Allt slutar med klassisk shotdown, Busarna trillar av pinn en efter en och slutligen står Link och onkeln (Lee J. Cobb) kvar för en sista uppgörelse. Hjälten och damen rullar till slut vidare mot nya äventyr. Han på sitt håll, hon på hennes visar det sig.

Det är effektfull musik längs hela vägen, riktigt bra foto, snygga och effektfulla interiörer i det skumma huset och exteriörer i den övergivna spökstaden, lite mossiga skjutscener kan man tycka men på det hela taget väldigt fina ambitioner. En intressant iakttagelse är att i den gamla västern så verkade tågets tidtabell helt bygga på passagerarnas hjälp att lassa på ved till loket längs vägen. Tillitstabellen kallades den.

Nr 853: Ond Stad

Originaltitel: The Phenix City Story (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Inleds med reportern Clete Roberts som ger sig ut i verkligheten och intervjuar människor på gatan som var med om det filmen sen handlar om; det vill sägas politisk korruption och organiserad brottslighet i Phenix City, som kulminerar med mordet på politikern och advokaten Albert Patterson.

"Om man riktar ljuset på en råtta så gömmer den sig, oavsett om den är i the City dump eller i the City Hall" säger en av de intervjuade. Det uttrycks oro för riggade val, kriminalitet, hot, våld och mord. Kamp för frihet. Gå och rösta för ett Good America. Ja, det känns ju igen. Får inte riktigt grepp om den där inlednjngen. Roberts spelar typ sig själv, och han verkar intervjua människor som faktiskt var med om händelserna när det begav sig, men det är iscensatta klipp? Intressant hybrid, och skarp växling mellan "reportage" och "spelfilm/fiction", för sen följer då själva filmen. Berättarrösten är sonen John Patterson som kommer hem från vad jag fattar det som är tjänstgöring i andra världskriget. 14th Street har förvandlats till en gata full av ruffel, bluff och prostitution. Neon, fylla, slagsmål och pengar pengar pengar. "The Machine" med Rhett Tanner i spetsen kontrollerar verksamheten. Sonen John åker på däng, söker upp för att dänga tillbaka, blir less och vill förändra. Pappan inte lika motiverad, tvekar om han ska bli nån typ av statsåklagare? Det blir ändå krig mot brottsligheten. Och då börjar onda krafter smida onda planer i bastun. Krig mot kriget mot brottsligheten. Död svart flicka slängs på Pattersons gräsmatta. Liten vit pojke på cykel körs över. Budskapet är tydligt, this could happen to you. Upprörda känslor. Johns fru vill dra. John vill hjältestanna och kämpa för den goda saken. Pappa Patterson tar ett steg in i leken, som advokat. Korrupt jury resulterar i "obegripligt" domslut. Våldet eskalerar. Män, kvinnor, barn. Media tystas, kyrkan tystas. Bomber och granater. Patterson ångar på. Folket lyssnar,  less på lögner. Vilken alarmist han är, Patterson. Under tiden spelar polisen kort. Pappa Patterson skjuts utanför sitt kontor. Folket vill göra uppror, lyncha,  mörda. Sonen John hindrar dem, gjuter olja på vågorna med brandtal. Ringer upp "State Capitol"(?) och låter denne höra folkets ilska genom luren. Nu blir det åka av. In med Marshal law, nån form av beväpnad armé. Hårt mot hårt, upprensning i träsket. Verkar funka, men "hur länge ska det hålla?" Och så talet på slutet. "Med Guds hjälp ska jag inte misslyckas!"

Skönt att det var då, och så långt borta. Helt andra tider nu, här.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fram tills jag såg filmen så utgick från att den handlade om Phoenix, huvudstaden i Arizona med drygt 1,5 miljoner invånare. Men ack så fel jag hade. Hade jag läst lite mer noggrant så hade jag ju sett att den handlar om Phenix, ett samhälle i Alabama med endast 30 000 invånare som fick epitetet The Wickedest City in the U.S. på grund av korruption, sexhandel, spel och allehanda gangsteraffärer. Ond Stad är en primitiv lågbudgetfilm som inte ber om ursäkt för sig. Den börjar med nåt slags halvdokumentära dramatiserade vittnesmål från några av stadens invånare som var med när det hände så att säga. Sen kommer berättarrösten som introducerar Phenix i nån slags reklamfilmsstil, med skillnaden att det här inte är en stad man gärna åker till. Nog för att Phenix har flest kyrkor i hela Alabama men vad gör det när den samtidigt har varit en av de mest korrumperade städerna under hundra år. "Fancy women, slot machines and booze, The Phenix city blues" sjunger Monroe-fatalen på nattklubben The Poppy Club medan hon sexigt rör sig flirtande bland männen i lokalen. Det är på På 14:e gatan det händer, där spelas det med märkta kort, där misshandlas de som protesterar, där säljs det sex i gathörnen och maffian gör upp planerna i bastun. Mitt i historien står pappa Patterson, advokaten som vägrar låta sig köpas av någon sida och hans militäre son, nyss hemkommen från sin placering i Västtyskland. De är inte överens om vad som behövs göras, pappa vill först inte blanda sig i medan sonen blir allt mer engagerad i att bekämpa brottsligheten. När allt eskalerar ger sig pappa advokaten sig in i leken vilket kommer att stå honom dyrt. Istället för en personlig vendetta så lyckas sonen ändå mobilisera de goda krafterna i staden och genom ett telefonsamtal kallar han in armén som snabbt städar upp i staden. Inte en dag för tidigt kan man tycka.

Nr 849: Höjd 24 Svarar Inte

Originaltitel: Giv'a 24 Eina Ona (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Israel-Palestina. Detta virrvarr av förlovat och utlovat land, banker, remsor, murar och höjder. Gud och FN och resten av världen. Inte blir jag klokare i sakfrågan - vad den nu är - av denna film, men den är intressant gjord med fyra olika personers perspektiv och anledningar till att ge sig av mot en av alla höjder och hålla den innan nån form av vapenvila kickar in. Alla kommer dö, det får man reda på från start. Sedan då återblickar. 

1. Irländske britten James som är förälskad i judinnan Miriam ("israelisk judinna född i Palestina").

"Var är Irland? I England?"

"Hell no!"

"Var är Israel? I Egypten?"

2. Newyorkamerikanen Allan, turisten som joinade kampen. "Kampen mellan ont och gott är oändlig", som Allan får förklarat för sig i sjukhussängen, av en rabbin. "Om du verkligen tror på Gud, så har du valt att kämpa för det goda." Mhmm.

3. Sjuksyrran Esther som "föddes här i närheten". Ja, det var väl typ allt om henne.

4. Multispråkaren David (polska, ryska, hebreiska, ryska, jiddisch, engelska), född i Israel. Handgranatsbrottning och en grottscen med egyptisk nazist?

Nåt lite berömt citat också mitt i filmen? Om att antingen driva in i öknen eller knuffas ut i havet?

På slutet vajar i alla fall israeliska flaggan på höjd 24.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Provocerande pro-israelisk skildring av fyra stupade soldater under det så kallade Frihetskriget 1948-1949, eller arabisk-israelska kriget. Redan inledningsvis får vi veta att huvudpersonerna kommer att dö vilket är ett intressant grepp för att sätta stämningen och skapa engagemang för berättelsen. Genom tillbakablickar får vi veta deras bevekelsegrunder för att ta sig an det militära uppdraget att försvara en strategisk plats i konflikten. Det är intressant att se hur konflikten mellan Palestina och Israel började även om det naturligtvis är en väldigt ensidig och partisk bild. Det känns väldigt mycket som att titta på en israelisk propagandafilm förklädd till krigsdrama. Effektivt. Särskilt i scenen när judarna drivs ut ur Jerusalem av anonyma araber till dramatisk musik som ska påminna om historiens avskyvärda pogromer. Och så slutet... inte The End utan snarare The Beginning när flygfoton vittnar om den israeliska statens framväxt och de israeliska bosättningarna på palestinsk mark. 

Nr 842: O Pagador De Promessas (Sv titel: Löftet)

Originaltitel: O Pagador de Promessas (1962) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på tåget mellan Västerås och Karlstad och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg; 3

Kommentar: Neojesus har lovat att bära ett kors flera mil och få in det i kyrkan. Detta eftersom hans åsna, som genom ett mirakel, tillfrisknade efter bön. Han är dock inte det minsta välkommen när han kommer fram. In hit äga du icke tillträde. Vänd om, gå iväg, försvinn. Neojesus framhärdar, uthärdar. Det uppstår kommers, kampsportsdans, övertalningsförsök. Till slut dödas Neojesus och bärs ceremoniellt in i kyrkan på det kors han själv släpade dit. Han höll sitt löfte.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett par. Han släpandes på korset. På axeln. Över hängbron. Över prärien. Över stäppen. Hon snett bakom. I regn. I sol. I lera. Längs vägen. På stranden. Genom byar. Över klippor. Under palmer. Under gatlyktor. Uppför trappan. Den längsta Golgatan ever (typ fem mil). Och så... framme. Santa Barbaras kyrka tornar upp sig. Äntligen vila. Torkar svetten ur pannan. Och så gnabbet dem emellan. Hans kall, hans löfte, hennes motvillighet, hennes längtan hem. Där börjar filmen som har fått den svenska översättningen Löftet. Och där börjar även motgångarna. För tror vi att han blir insläppt i kyrkan. Icke sa nicke. Trots att han har lovat att om hans bästa vän åsnan blir frisk så ska han bära ett kors till Santa Barbaras kyrka. Till Santa Barbaras ära. Hädelse menar prästen eftersom mannen egentligen har vänt sig till gudinnan Yansa inom Canbdomblé-religionen. Under de dagar som går cirkulerar allt kring mannen och hans kors. Media ser möjligheten till ett scoop. De gör honom till en revolutionär hjälte. Hallicken som tycks styra och ställa i området raggar upp mannens fru och lovar guld och gröna skogar. Eller åtminstone en väg ut för henne. Candomblé-folket ser honom som en symbol för motståndet mot kyrkans diskriminering. En slags festival sker på trappan med dansbattle och capoeira. Mannen vill inget annat än att komma in i kyrkan. Har man lovat så har man. Det finns något beundransvärt i mannens kompromisslösa hållning kan jag tycka. Han vägrar ge med sig, tar inte ställning för eller emot något. Hans bästa vän, åsnan, har blivit frisk. Han har avgett ett löfte. Det är det som betyder något. Det är det som gör honom till den människa han vill vara. Till slut kallas polisen till platsen och i det tumult som uppstår så blir mannen skjuten. I en slags religiös ceremoni lägger Candomblé-folket honom på korset, använder det som murbräcka, och bär in i honom i kyrkan. Löftet uppfylls. Det är en vacker, bisarr, sorglig och grym film där vår hjältes naivitet, kyrkans intolerans och människors utnyttjande av varandra, kostar honom livet men samtidigt öppnar porten till någon typ av försoning. Kanske. Kanske inte.

Nr 839: Alice

Originaltitel: Něco z Alenky (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Filmen bättre än boken! Tillåt mig jubla. Jan Švankmajer, den gamle militanta surrealisten, öppnar sin absurda verktygslåda och tolkar klassikern Alice i underlandet på ett stopmotionskruvat, animationsförvridet och pixilationsbegåvat sätt. Som tur är - för mig - läste jag boken dagen innan och kunde därför bara njuta av hur filmen både följer, avviker från och förgyller textversionen. Alice, i en uppenbart oral fas, smakar på allt som kommer i hennes väg, och hon krymper och växer och gråter och gläds i sitt förföljande av den vita kaninsekompisen. Skolbänken är the rabbit hole; för att slå sig fri från det strikt logiska kunskapsförtryck som utövas av det samhällssanktionerade utbildningsväsendet måste det unga barnet vända sig mot och penetrera själva sin utgångspunkt, som genom denna perspektivförflyttning blir individens juxtaposition. Fantasin blir ett hjälpmedel och redskap för barnet att uppnå inte bara en större förståelse för sitt inre mentala landskap, utan också och framför allt en acceptans för det oändligt oförklarliga och ologiska som utgör den omedelbara bild av verkligheten som barnet möts av vid varje givet ögonblick, men som förnekas och bortförklaras av den rationella vuxenvärlden. I drömmen är allt tillåtet, men att ta med drömmen in i det vakna ses som sinnesförvrängt, hallucinatoriskt, om det inte handlar om en putslustig sekvens där man är överens med sig själv och eventuella åhörare bredvid i kanske sängen eller vid frukostbordet att detta, detta är så långt från den verkliga verkligheten att det enda vi kan, ska och måste göra är att skratta åt det, förskjuta det, distansera oss från det, så att det inte kommer oss närmare. Vi vill under inga omständigheter få syn på oss själva. Därigenom blev filmen naturligt också ett inlägg i den då jämförelsevis ganska milda Palmemordsdebatten. Švankmajer har alltid varit tydlig med var han står i frågan. Det krävs ju ingen avancerad hjärngymnastik för att räkna ut att den stressade kaninen egentligen är på väg från Skandiahuset till tunnelbanan, eller att Alice med sin klumpiga bevishantering och irrande, vilsna personlighet är en reinkarnerad spaningsledare med dinglande revolvrar. Eller att hela rättegången på slutet är en fascinerande skicklig framtidsskildring av den ikoniskt förvirrade presskonferens som hölls i juni 2020.
Och visst finns det även i denna film en klassiker: yxan genom dörren. Kaninen ska bara in. Det placerar denna rulle i så fint sällskap som Broken Blossoms, Körkarlen, Mother India och The Shining. 

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Något från Alice. En dröm, eller en mardröm. En surrealistisk delvis, ja mestadels, animerad tolkning av Lewis Carrolls Alice i Underlandet (som jag läste första gången dagen innan denna film). Kristýna Kohoutová briljerar i rollen som Alice, både filmens berättare och huvudperson, med sin återhållsamma och avslagna mimik. Jan Svankmajers dockor är obehagligt skräckromantiska. Det skruvar till det i mig då min bild av kaninen, hattmakaren, påskharen och de andra djuren får sig en rejäl knock. Det är naturligtvis ett smart grepp av filmskaparen då det förstärker det absurda och fullkomligt ologiska i berättelsen. Filmen tycks ta ännu ett steg i det mörka undermedvetna som boken egentligen bara ger oss en föraning om. I boken uppfattar jag det som att det är Alice själv som driver berättelsen, genom sin naivitet och sin förmåga att ifrågasätta och kommunicera. I filmen känns det snarare som att hon blir jagad, tvingad till handlingar. Om boken är en bisarr men lite spännande tripp på någon hallucinogen drog så är filmen snarare en snedtändning, föreställer jag mig. Jag tror att jag gillar idén och föreställningen om samt alla referenser, inte minst populärkulturella, till Alice mer än själva berättelsen. Eller också har jag helt tappat mitt barnjag och min fantasi. Kanske är jag för vaken och formellt formad för att våga se lite djupare, inte minst i mig själv. "Du måste blunda, annars ser du ingenting", säger Alice inledningsvis i filmen. Hon har säkert rätt.

Nr 838: Mother India

Originaltitel: Bharat Mata (1957) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Är det Bollywood innan Bollywood? Bröllop, sång, dans, familjeintrig och så bröllop igen en generation senare. Men ruffigare än jag föreställer mig Bollywoodfilm. Färgerna, dansen och sången känns lite mindre glättiga, och mer allvarliga. Men alldeles för långt och utdraget för att jag ska digga. Är det en krönika över Indiens historia? Modern som i frånvaron av fadern uppfostrar, försörjer barnen, är hon själva landet? Plogen dras bryskt, ryskt och Eisensteinskt. Svetten rinner, blicken stålsätts, hedern framförallt. Det stora Indienformade sädesfältet. Är allt symboler för historiska skeenden? Kolonisatörer? Vapen, strid om skörder. Menas inbördeskrig? Utbildning och läskunnighet. "Du har förändrat landet".
Mycket familjevåld, hedersrelaterat. Verkar gå i arv, som det mesta gör. Den kainochabelska relationen bröderna emellan. Ena sonen som går, som fadern gjorde. Och var tar pappan egentligen vägen? Han drar ganska tidigt i filmen efter en arbetsplatsolycka där han förlorar båda armarna. Tar sin skam och numera värdelöshet och går. Mamman slutar aldrig vänta, längta, hoppas på hans återkomst. Vad gör han nu? Livet fortgår. Man förlorar delar av sig själv, och ägnar sedan resten av livet åt att sakna, leta. Som en underström, under all vardag. Barndomen, exempelvis. Första kärleken. Glädjen. Så till sist, mamman skjuter sin son i ryggen. Hon kan "döda en son, men inte ge upp sin heder". Hårda bud.
Bäst är faktiskt ett par tre i sammanhanget ytterst korta nästan inklippsscener som har otrolig himmelshöjd i sig och är guldsvarta i natten eller djuplilarosa i skymningen. Små oaser i torkan.
Och så ännu en yxa genom dörren. Så förknippat med Nicholson i The Shining och Jerzy Balowski i Hemma Värst, men vi har också sett det i både Broken Blossoms och Körkarlen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Episk familjekrönika i technicolor. Indiskt melodram. Från vaggan till graven. Nästan i alla fall. Åtminstone från bröllop till våldsamt familjedrama där den åldrade mamman skjuter sin upproriske son i ett sista desperat försök att rädda byn, hedern, värderingarna. Så, nu var den filmen spoilad men oroa er icke. Fram till denna dramatiska upplösning får vi följa ett helt liv i ett slitsamt koncentrat och det är för det mesta riktigt bra. Ibland är det dock lite tafatta komiska försök att lätta upp den allvarstyngda berättelsen. Det lyckas inte alltid. Visuellt är det oftast hänförande; från de uppställda blickarna framåt, uppåt, som från en sovjetisk propagandaaffisch, till det strävsamma arbetet på fältet där mamman drar plogen med söner som knuffar på, till silhuetterna som i nederkant rör sig mot en rodnande kvällshimmel, till det ovälkomnade regnet som sköljer bort hus och hem, till den våldsamma höstacksbranden, ja det finns många fantastiska scener. Och så musiken, den typiska hindifilmens sånger som brister ut i tid och otid. För mig tillför de inte mycket men det är samtidigt ett typiskt väntat element. En fundering som dröjer sig kvar är att man inte riktigt knyter ihop tråden med maken som efter att förlorat båda sina armar lämnar sin familj. Han finns liksom med i kvinnans medvetande, en gnutta hopp om återvändande, men inget händer. Det är små planteringar som inte plockas upp vilket drar ner betyget något. Det finns många tolkningar av Mother India och hjältinnans kamp mot feodalherren samtidigt som hennes försök att stävja sin rebelliske son. Och det är faktiskt intressant att läsa om filmens symboliska karaktär och dess status som den indiska urfilmen, the mother of all hindi films.

Nr 835: Röda Och Vita

Originaltitel: Csillagosok, katonák (1967) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Svartvitt Cinemascope glidande över floden Volgas strandkulleområden. Hästar, ofrivilliga bad, kattochråtteavrättningar, människor som blir fösta hit och dit, beordrade det ena eller det andra. Är du ungrare? Kan du ryska? Är du bolsjevik? Kosack? Tatar? Armenier? Oavsett svar och oavsett fråga så känns det som ett lotteri vad som ska hända därefter. Det handlar tydligen om ryska inbördeskriget. Anonymiserat dödande, man (jag) vet inte vem som dödar vem, och det finns definitivt en distans där; jag förblir i princip helt oberörd. Bara förvirring, men den är jag så van vid nu. Ungefär som inför upprepade, standardiserade rapporteringar om krig i nån helt annan del av världen. Det som fastnar mest är den plötsliga skogsvalsen, med orkester. Och slutscenerna var mäktiga, som att man sitter på kullen ovanför de sista framryckningarna och tittar på. Fältslag.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Starka bilder och snygga scener men trots den tydliga avgränsningen i både tid och rum så får jag inte ihop vilka som är vilka. Sjuksyrrorna är ju de enklaste att identifiera. De väna, ljuva, livgivande och -tagande. De nakna. De röda fattar man ju är socialister, revolutionärer kanske, men de vita då? Är det militären, regeringstrogna, tsarens män? Och så har vi ju kosackerna och tartarerna, vilka är det och på vilken sida står de? Och så alla frågor om vilka som är ungrare? Det leks spring-så-skjuter-vi lite här och där, ställs upp folk på led, flyttas personer hit och dit, rids lite fram och tillbaka, lite som att man liksom vill blanda på korten för publiken. Titta här, titta där, rött kort, svart kort, nej men titta, det röda var här och inte där. Looky looky, no hands. Samtidigt blir det en kollektiv rörelse som nästan liknar dans, något som blir väldigt explicit i scenen med sjuksyrrornas björkvals till blåsorkestern och som blir ännu tydligare i Miklós Jancsós nästa film, Röd Hymn.

Nr 831: Järnmannen

Originaltitel: Człowiek z żelaza (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Uppföljare till Marmormannen, och ca 1 h 45 min in i filmen är man i en scen tillbaka i korridoren där den filmen slutade, där Birkuts son Maciej och filmaren Agniezska skrider fram med nån slags vilja i blicken.
Men i Järnmannen är det radiojournalisten Winkel som får nåt uppifrånuppdrag att typ smutskasta numera hamnarbetaren och strejkledaren Maciej. Tror jag. Känner mig enormt oinspirerad när jag ser den här filmen och sitter mest och funderar på kollektivism, individualism, socialism, kommunism och liberalism. Fastnar i ismnätet. Spritförbud, telefonförbud, strejkförbud, blockader. Staten som en tvångströja, både hindrande och skyddande. Hamnarbetarliv matter! Inte samma gripande nerv som i Marmormannens renare perspektivförflyttningar.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Järnmannen har tyvärr inte samma exakthet, inte samma engagerande envishet som Marmormannen men det är inte dåligt för det. I Marmormannen är det den kvinnliga filmstudenten som gräver sig genom historien för att hitta sanningen. I Järnmannen är det en medelålders manlig och alkoholiserad radioreporter som, vad det verkar, motvilligt får uppgiften att hitta tvivelaktig information om strejkledaren Maciek, son till den förra filmens legend Mateusz Birkut (och samma skådespelare Jerzy Radziwiłowicz). Vi är i hamnkvarteren i Gdansk, det är 1980 och det är fackföreningen Solidaritet som leder strejken. Vi får, återigen i tillbakablickar, veta att Birkut dödades vid strejken i Gdansk 1970, tio år tidigare, något som också antyds i förra filmen. Macieks tjej är Agniezska, filmstudenten, som numera sitter fängslad. Att Wajda vill skildra avgörande politiska skeenden i den polska historien är uppenbart, och han lyckas bra med det. Men han drivs inte bara av en ideologisk strävan att skildra utan också att kommunicera dessa skeenden, att göra sig till tolk. Där ligger både hans styrka och kanske också hans svaghet. Oavsett vad så visade ju ändå det kommande årtiondet att fackföreningen Solidaritet faktiskt lyckades att fälla den polska kommunistregimen, naturligtvis med stark påverkan av Östblockets totala upplösning. Solidaritets ledare Lech Walesa medverkar som sig själv i filmen med den största pennan jag någonsin har sett, på film eller i verkligheten. Den pennan skrev historia.

Nr 827: Mr Smith I Washington

Originaltitel: Mr. Smith Goes To Washington (1939) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Läser i samma veva boken Hjälten med tusen ansikten av Joseph Campell - om hjältemytens standardstruktur genom historien och i olika kulturer. Monomyten. Ligger tydligen till grund för George Lucas utformning av hans stjärnkrigsfilmer.
Noterar och funderar på följande utifrån den läsningen gällande denna rullen:
* Smith får uppdraget (kallelsen) genom en slump/tillfällighet. Den singlade slanten hamnar på högkant och pekar mot hans namn istället för på något av de två ursprungligen tilltänkta.
* Vägvisaren/mentorn Clarissa är kvinnan som redan kan allt om senatens labyrinter. Hon ger honom råd och direktiv.
* Tröskelväktarna - som ska erbjuda motstånd och förhindra överfärden - är media (illvilliga bilder och skvaller) och redan tillsatta senatorer (lyssnar inte, konspirerar med varandra, korruption).
* Symboliska döden/pånyttfödelsen - kan det jämföras med när Smith förlorat drar sig undan och hämtar kraft vid Lincolnstatyn, och kvinnan/vägvisaren Clarissa kommer och peppar honom till come back?
* Sista stora striden är filibustern. 25 timmars kamp mot systemet, både fysiskt och mentalt. Kollaps mot slutet.
* Fadern dör. Smiths pappas tidigare vän, tillika idol för Smith, erkänner sitt brott och springer ut och vill skjuta sig. Han befrias då från "den mörka sidan".
* Smith återställer det "forna glansiga", den ärliga demokratiska processen, som nu åter kan nyttjas av de levande och kommande. Rättvisan segrar, monstret förgörs.
* Smith upphöjs i senaten. 
Sen börjar allt om i ett evigt kosmogoniskt kretslopp. Avfärd - Invigning - Återkomst. 
Kommer Trump statyeras?

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En pedagogisk hyllning till det amerikanska politiska systemet. Jag blev däremot knappast något klokare av det men det är en bra film. Mr Smith är scoutledaren som av en slump lyckas bli senator. Allt är möjligt i det förlovade landet. Hans första rundtur i Washington blir en storslagen lovsång till den amerikanska demokratin, dess historia och konstitution och jag är helt med på noterna. Sedan följer ett drama om konspiration, korruption och rättfärdighet. Mr Smith visar sig vara mycket mer en den bortkomne och obetydlige scoutledaren. Han blir individualisten som vägrar att dansa efter partipiskan och idealisten som efter ett 25-timmars maratontal efter bästa filibusterinstitution lyckas försäkra sig om sitt försvar och nå rättvisa. Thank you, mr president.

Nr 821: Galakväll På Operan

Originaltitel: A Night At The Opera (1935) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Denna gång tre bröder istället för fyra senast det begav sig, i Fyra Fula Fiskar. Det är tio år sedan, och kanske är det för att jag har blivit äldre som jag tycker bättre om den här rullen. Grouchos tvångsmässiga vitsdragande känns fortfarande allergiframkallande, men några gånger flinar jag lite. Bland annat i hyttscenen där till slut 15 personer trängs och stångas, och Groucho ber någon att beställa upp en större hytt. De tre skäggen i sängen som blir utbytta är lite lustigt. Hyperfarsen med sängarna som byter rum. Akrobatiken på slutet. Men framförallt känns det skönt med ordentliga avbrott i form av opera, musik och dans, särskilt på båten. Snygg koreografi och grymt pianobattle toppat med harpa. Skulle verkligen vara intressant att se om Fyra Fula Fiskar och ta temperaturen nu. Kanske är jag på väg att bli ett Marx-fan?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det gäller väl bara att sänka garden antar jag. Låta sig dras med. Jag har under projektets gång upptäckt att det är en rätt bra strategi för att överhuvudtaget kunna orka med detta fullkomligt överambitiösa evighetsprojekt. Allt är inte bra. Långt ifrån. Mycket är till och med ganska dåligt. Men alla filmer har ändå något jag kan uppskatta, en liten detalj, en scen, någon smart eller snygg lösning eller en replik. Om jag bara låter mig drabbas så kan jag i värsta fall ändå stå ut. Jag var beredd med garden när det återigen var dags för bröderna Marx men klarade denna klart bättre än den tidigare Fyra Fula Fiskar. Det är möjligt att det faktiskt är en bättre film men för min del så fastnade jag för vissa scener där pianoduellen på båten är den klart bästa.

Nr 815: The Butcher Boy

Originaltitel: The Butcher Boy (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Francie (Eamonn Owens) har en överdjävlig barndom. Pappan super, spelar trumpet och drar fram livbältet när det ska uppfostras. Mamman går in i psykbryt och maniskt bakande innan hon begår självmord. Francie rymmer hit och dit, pratar med sig själv, med sin bästa kompis Joe, med jungfru Maria och utsätts för prästeliga övergrepp på anstalt. Det börjar koka över för Francie och han blir mer och mer utåtagerande. Svordomar, våld, vandalisering, mobbning och trakasserier. Pappan dör soffdöden och Francie får smaka på elchocker för att lugna sig. Istället slaktar han en kompis mamma som varit på honom hela filmen. Och han på henne. Till sist bränner han ner sitt hus och hamnar, om jag fattar det rätt, bakom lås och bom tills han är vuxen och ska slussas ut via halvvägshem. Då spelas han av Stephen Rea, som i filmen spelar försupne trumpetpappan. Skillnaden är att han nu har färgat håret orangeaktigt. Vad är grejen med det? Inte hårfärgningen alltså, utan att Rea spelar sonen som vuxen? Är det att han har blivit/kommer bli som sin far? Fattar inte.
Själva historien känns väldigt intressant, men jag skulle hellre velat se en mer lågmäld approach. Francie är så intensiv och Tommyochannikatommyig att jag knappt kan bärga mig. Det står i vägen för mig, och jag inser att det är min förlust, men jag har nån issue med barnskådisar som tömmer hela magasinet.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Comicvinjett till Mack The Knife. Passande. Fin a-haövergång till verkligt foto. Vad finns mer att säga? Det är Irland, 60-tal och Kalla kriget. Filmen tar socialbänksrealismen till en helt ny nivå. Vad menar jag med det? Socialbänksrealism? Francie är en störig och skrikig värstingunge med en deprimerad och labil mor och en alkoholiserad pappa. Francie flyr till en fantasivärld där han kan spela ut hela registret och det blir allt annat än trevligt. Jag fick bra känsla från början med den skruvade handlingen och så, men sen blir jag mest irriterad. Jag gillar det oväntade och osentimentala, det mörka och våldsamma men det är något med intensiteten som gör att jag ledsnar. Sinéad O'Connor dyker upp i en märklig roll som jungfru Maria. Ingen Oscar för den prestationen i alla fall.

Nr 814: Klute - En Smart Snut

Originaltitel: Klute (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Märklig särskilt svensk titel. Varför bindestreck följt av två om inte lögner så tveksamheter. Han är ingen snut, väl? Han är privatdetektiv. Snut för mig är polis, rätt av. Smart får mina tankar att vindla antingen åt att hans enormt skarpa analysförmåga kommer vara i centrum, alternativt att det är ett lite ironiskt doftande epitet och att det skulle hamna mer åt Den galopperande detektiven-hållet. Inget av dessa två inträffar.
Istället tycker jag att den kunde - om det bara ska vara ett namn - hetat Bree. Det är hon, Bree (Jane Fonda) som transporterar den här filmen framåt. Det är hon som prostituerar sig, får obscena samtal, går i terapi, får ihop det med Klute (Donald Sutherland), nästan blir mördad och till slut väljer att försöka starta nytt slags liv, ett där hon är älskad trots fel och brister, sedd och accepterad av Klute. Det är kring henne historien kretsar, och Klute finns med lite i kulissen och drar slutsatser.
Det letas efter en mördare, och det är faktiskt chefen. Det får man reda på ganska tidigt, väl? Han sitter på sitt kontor och lyssnar på smyginspelade hämningssläppande samtal med tidigare anlitade prostituerade. Och sen kommer Klute, den smarte snuten, också fram till det via tryckfelsnisse. I alla fall uppfattar jag det så, och därför uteblir lite av ahamomentet på slutet, eftersom... ja, det är ju mycket riktigt han chefen som kommer instövlande där och sen självhoppar genom rutan. Nedstörtad ängel.
Punktbelyst spänning och ett slags mörkt, småglansigt foto. Lite som Gudfadern tänkte jag, och se på tusan om fotografen inte är den tydligen enormt legendariske Gordon Willis. Pinsamt att inte ha vetat vem han är. Hela Gudfaderntrilogin, en handfullWoody Allen, och Alla Presidentens Män (samma regissör som denna rullen - Alan J. Pakula).
Jane Fonda naturligt briljant, särskilt tycker jag i terapirumsscenerna som liksom bryter av thrillerhistorien och fogar samman hennes karaktär.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Stor middag och sedan tillbakablick som det verkar till förhöret med kvinnan om hennes försvunne make. Därefter vinjetten som ackompanjeras av en avlyssnad sexlinje. Det här bådar gott tänker jag. Nåväl, det är Klute (Donald Sutherland) som ska försöka ta reda på vad som har hänt maken som tydligen har levt ett dubbelliv. Det mysteriet vilket är ett mord löses ganska tidigt i filmen, åtminstone för tittaren. Utredningen för dock Klute till callgirlen Bree (en briljant Jane Fonda) som verkar ha något med den döde maken att göra. Bree vill bli skådis. Går på auditions och intervjuer förgäves. Samtalar med terapeuten om vilken bra skådis hon egentligen är. Hon är ju prostituerad. Bree är karaktären som för filmen framåt. Hon är så mycket mer än bara den godtrogna lycksökerskan med ett hjärta av guld eller bitchen som använder Klute för sin egen njutning. "Don't be upset, I never come with a John" säger hon till honom efter att förfört honom. Det är den motstridiga Bree som den här filmen handlar om, inte den ganska ensidige Klute. På så vis är det mycket mer en karaktärsdriven film än en hårdkokt thriller. Det är snyggt filmat och komponerat och det är en fin dynamik mellan Sutherland och Fonda. Dock står den lite och trampar vatten efter ett tag upplever jag.

Nr 806: Rätta Virket

Originaltitel: The Right Stuff (1983) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: NASA. Ljudvallen, en demon att besegra. Mach 1.0, Mach 2.0. Pang. Machomän och oroade hemmafruar. "Gifter man sig med en jaktpilot, gifter man sig med flygvapnet". Och vidare till rymdkapplöpning. Urvalstester. Försökskaniner. Labbråttor. Till slut är de utvalda och redo, de sju bästa nationen har att uppbringa, och då kan jag ju inte undgå att tänka på exemelvis De Sju Samurajerna. Misslyckade uppskjutningar i form av utgår jag från arkivbilder, men till slut upp i omloppsbana, och här de absolut bästa scenerna, jorden runt, gryning på gryning, däremellan stjärnklar tystnatt och fullmåne. Kubrickfeeling. Underbart. Och nere på jorden sitter aboriginer och eldar och didgeridooar och detta förenas med högteknologin i rymden i form av mystiska, oförklarliga eldflugor. Eller? Och så neråt neråt i en brinnande kapsel, nödsituation, Ikaros för i helvete, men plötsligt som ett hack i skivan Glory Glory Hallelujah och välkomstkortege med fladdrande fanor och är det en drömsekvens innan kraschen? Nej, han verkar ha klarat sig oskadd och är livslevande. Hur? Ingen aning. Som att den delen, de scenerna söps bort på wrap partyt, bara att tuta och köra. På slutet drar alla till Houston och då är det väl dags för månen antar jag.
Lång film, över tre timmar, och med de ibland ganska obegripliga hoppen och övergångarna i historien känns det som en sövande gasbromsgasbromsupplevelse mellan de suveräna flygscenerna.
Mycket Glenn för pengarna.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Väldigt snygg inledning. Ljudvallen sprängs. Dödlig utgång som det verkar. Eller? En föraning eller en illustration av pilotfruarnas ständiga dödsskräck. Individuell konkurrens, internationell kapplöpning. Snabbare, högre, längre. Månen är målet men så långt kommer vi inte i den här filmen. Däremot några snygga varv runt jorden med mäktiga rymdbilder. Filmen har högtflygande ambitioner på många sätt. Både som handling och produktion. Påkostad och ambitiös. Episk och realistisk. Det finns inget förskönande i karaktärerna utan här är det hard core pilots av rätta virket som gäller. Lite macho men det kanske krävs för den typen av resor. Vad vet jag? Tyvärr är det en hel del märkliga klippningar som gör att både spänning och tempo haltar störande mycket. Lite för lång också. Levon Helm (trummisen i The Band är filmens berättare). Cool röst till en hyggligt cool film.

Nr 804: Snacka Går Ju...

Originaltitel: Say Anything... (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Cameron Crowes regidebut. Avgångstalande, framtidsrädda ungdomssnillet Diane (Ione Skye) övertalas av ordinäre, kickboxande utsiktslöse Lloyd (John Cusack) att gå på dejt med honom. Dejten går bra, Diane bedömer Lloyd vara okomplicerad och de båda inleder en relation, till en början en vänskaplig sådan - Diane ska stipendieåka till England om 16 (!) veckor. Lloyd får komma hem på middag hos Diane och hennes ensamstående pappa, där Lloyd bedöms vara mer eller mindre utan räddning, karriärmässigt, eftersom han helt enkelt inte har en aning om vad han vill göra i framtiden. Detta motsatsförhållande mellan Diane och Lloyd verkar magnetiskt, de attraheras av varandra. Ganska omgående blir det sex i bilen till låten In Your Eyes av Peter Gabriel. Ordentliga Titanicvibbar där, med heta droppar och skakande kroppar. I en överraskande sidohistoria misstänks Dianes pappa för ekobrott - något han heligt förnekar all kännedom om, och Diane tror honom, på samma vis som hon alltid har trott och litat på honom. Dagarna går, resan till England kryper närmare, och Diane - pressad av pappan att gå rätt väg och pressad av anklagelserna mot samme pappa - gör det enda rimliga; hon gör slut med Lloyd. Då börjar det även regna. Dagarna går igen. Är sju obesvarade samtal verkligen gränsen, frågar sig Lloyd via sina vänner? Nja. Han växlar upp och ställer sig lite semistalkande utanför Dianes sovrumsfönster och drar igång "deras" låt In Your Eyes på en bergsprängare som han håller på raka armar ovanför huvudet. Pappan lägger sig med kläderna på i ett tomt badkar i en väldigt märklig scen. Känns orealistiskt liksom. Ok om han hade satt sig på toalettstolen med huvudet i händerna, och inte riktigt vetat hur han ska ta sig ur detta. Men i badkaret? Nykter, med kläderna på? Diane hittar en besvärande mängd cash i ett skrin, konfronterar pappan som tvingas erkänna. Där säger hon filmtiteln, att hon alltid känt att hon kunnat say anything till honom, men nu är allt förstört. Pappan åker i finkan, Diane och Lloyd flyger till England, mot en oviss men kärleksfull framtid.
Ojämn rulle, scenmässigt. Ibland känns det oerhört styltigt och ibland överraskande bra. Pluspoäng för historien med pappan där samtalen mellan far och dotter inte alls känns lika klichéartade som de borde göra. Utrymme för självrannsakan och ärlighet bland all välmenad lögn. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det är bara att bestämma sig vilket humör man vill vara på. Jag bestämmer mig för att den här inte alls gör mig på bra humör. Möjligen vissa scener men på det stora hela, nej. Den är hysterisk och tröttsam, orimlig och överdriven. I boken står det att regissören Crowes regi debut "skildrar tonårsromantik precis som den är". Jag måste å det bestämdaste dementera detta. Tonårsromantik är definitivt inte så enkel så att den kan skildras "som den är". Och om det skulle gå, är det då någonting vi skulle vilja se? Är det sedan nyskapande att få se grabben i filmen göra allt för att få tjejen? Kanske, kanske inte. Visst är det lite charmigt när han beklagar sig för sina tjejkompisar eller står med bergsprängaren över huvudet spelandes deras låt men samtidigt kliar det fruktansvärt i mig. Historien med hennes pappa är dock uppfriskande och ger filmen behövliga andningspauser. Alla 80-talsdetaljer gör filmen också lite mer intressant: selfie med självutlösande kamera, kassettspelare i bilen, videokamerorna, bergsprängaren, telefonsvarare, filmen Cocoon på VHS.