Nr 880: Arvtagerskan

Originaltitel: The Heiress (1949) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Skrev ett lite längre inlägg, men det försvann. Orkar inte skriva om. Ung, vit, priviligierad, ekonomiskt oberoende kvinna, Catherine, är blyg, försynt, hämmad och väldigt upptagen med att oroa sig för vad hennes far ska tycka om hennes livsval. Fadern är änkling, burdus, onödigt hård och brutalt ärlig. Då glider Montgomery Clift in i bilden som en strålande vacker solochvårare. Han vill åt arvet, hennes. Pappan inser detta omgående och varnar dottern som naivt blundar i sin halsöverhuvudförälskelse. Pappan skjuter på vigseln och tar med dottern på Europaresa för att få henne på bättre tankar. Under tiden stabiliserar sig Clift i lyxhuset där hemma. Cigarrer och konjak, eller motsvarande. Vid hemkomst planeras det för hastigt bröllop, men fadern hotar med att ändra i testamentet, göra dottern pengalös. Då lämnar Clift skeppet, drar till Kalifornien. Catherine hjärtekrossad, och träder in i slutfasen av elektriala processen, tar avstånd från fadern som nu är sjuk och döende. Så döende att han dör. Åren går. Catherine broderar maniskt alfabetet. En dag dyker han upp igen, Clift, och vill bli tagen tillbaka. Han kan, som man säger, förklara sig. Catherine låtsas gå med i dansen. Kattans lek med råttan. Men när Clift kommer tillbaka som avtalat bommar hon igen, släcker ner och går en trappa upp. Clift står kvar utanför och bankar förgäves på dörren. Hämnden är viktig och ljuv.

Artigt och välartikulerat, särskilt första halvan. Lite sömnigt, men bra build up till ett i mitt tycke ganska lamt slut. Jag vill liksom ha ett mer fläskigt Tarantinoutbrott. Sätt nålen i skallen på honom, tre snabba skrevsparkar med stilettklackarna och sen skicka honom ut för ett stup i mörka droskan. Nope. Hon låser dörren. Ok. Grand finale.

Enorm karaktärsutveckling hos Catherine och några fina spegelscener.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Här ser vi en uppvisning i makalös karaktärsutveckling hos Olivia de Havillands naiva och lite klumpiga arvtagerska Catherine. För det första är det fantastiskt hur någon kan se både bekymrad, plågad, förälskad och förväntansfull ut på samma gång. Hur hon sedan utvecklas i både kroppshållning, röstbyte och ansiktsuttryck är definitivt värt en Oscar. Den stora behållningen för mig är just den utveckling vi får bevittna och hur hon med sin tysta och kyliga självständighet till slut, inte bara vänder sin döende far ryggen, utan också ger sin hycklande friare på båten. Låt honom stå där ute i regnet och förgäves banka på den stängda dörren. Kanske hade lite kallblodig hämnd varit uppfriskande men kalla handen är minst lika befriande.