Nr 879: Vildast Av Dem Alla

Originaltitel: Hud (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på Google Play av Robert på rum 142 på Scandic Frimurarehotellet i Linköping.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Typ antiwestern i regi av Martin Ritt, med Paul Newman i huvudrollen och med fantastiskt foto av James Wong Howe. De ingredienserna känns igen från Hombre, men denna gången är fotot svartvitt. Otroliga ljusmörka kontraster nästan oavsett tid på dygnet, men särskilt kvällarna nätterna är fenomenala. Skänker svärta och ljus åt historien. Stort hus på prärien. Tre män och en hushållerska. Farsgubben fokuserar på boskapet och avskyr sin son Hud (Newman) som ägnar sig åt boozin' and a cruizin' och raggar upp gifta donnor. Fruktansvärt omoraliskt. Dessutom en olöst konflikt dem emellan gällande (tror Hud) en ihjälkörd bror. Visar sig senare handla mer om att pappan tycker Hud är en egoistisk, självupptagen helt igenom dålig människa, omöjlig att leva med. Lillkusinen Lonnie hamnar i lojalitetskläm mellan de båda hingstarna. Kockerskan glider runt och semiflirtar mellan grytkoken. Då smäller den till, mul- och klövsjukan. Alla djur måste avlivas. Interna familjespänningar, konflikter, what about the arv? Till slut blir det gropgrävning medelst bulldozer, vilket får mig att fundera över etymologi, och sen mer avrättas djuren i en helt fruktansvärd och remarkabel scen. Aldrig sett nåt liknande, inte gällande djur i alla fall. Tankarna går ju till krigsförbrytelser och förintelseläger. Oerhört skickligt klippt med kamera nere bland de panikslagna klövarna, benen, kropparna, mularna, ögonen. Och så en fantastiskt smutsig, tät scen när Hud tränger in hos kokerskan utan lov. Inte ett ord sägs. Bara forcering och flåsanden. Inte förrän lillgrabben kommit in och avbrutit och skickat iväg Hud kommer talet tillbaka. Och senare vid hejdået vid bussen säger kokerskan till Hud att han inte skulle varit så övergripande, tids nog hade det kunnat dansas, intresse, attraktion fanns. Inte så svartvitt alltså, lite mörkt i det ljusa och mycket ljus i det mörka. Som de två långhornen, en svart en vit, som återvänder och står och stampar i hagen bredvid varandra som yin och yang. De fick också resa vidare, men ändå. Visade upp sig liksom. Pappan måste ju dö fadersdöden på slutet och gör det, i diket. Lonnie måste ju lämna fadersgestalten Hud ensam på gården, och gör det. No happy ending what so ever. Gött.

Just ja, känns som att Ang Lee snott början av filmen rakt av till introt i Broke Back Mountain. Inte mig emot.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Suck. Hur många liknande filmer har vi sett i det här projektet? Olika men ändå samma sidor av patriarkatet. Sådan är den väl, filmhistorien. Åtminstone i den här boken. Olika nyanser av manlighet. Kvinnliga bifigurer vars uppgift är att teckna porträtten av de manliga huvudkaraktärerna. I de flesta fall. Men ändå. Filmerna ska ses och hur det än förhåller sig med den patriarkala saken så gillar jag filmerna eller inte men oftast någonstans mittemellan har det visat sig. Den här gillar jag. Mycket för att den är snyggt fotad, intressant berättad, svartvit men inte så svartvit, men också för att den så tydligt plågar mig. Den unge Lonnie, som slits mellan den godhjärtade farfarn ranchpatriarken som "läser bibeln som att han skrivit den själv" och den otrevlige, cyniske och självgode farbrodern Hud som han ser upp till. Jag speglar mig i båda. Och till och med lite i farsgubben. Sen har vi hushållerskan Alma, en frånskild medelålders kvinna, som får alldeles för lite plats enligt mig. Hennes självständighet straffas tyst av Hud i natten. Det är lager på lager av infekterade familjerelationer, generationsskiften, manlighet och modernisering. Konfliktytorna är många. Massavrättningen i kogropen som påminner om något annat. Alla lämnar. Alma tar Greyhoundbussen till någon annan lycka/olycka. Farfarn förlorar livsgnistan och dör i dikeskanten. Lonnie bryter med farbrodern och gården. Alla lämnar. Utom Hud som flinar åt ödet och öppnar en öl till.