Nr 875: Wanda

Originaltitel: Wanda (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Oglamorös 16millimeterskornig roadmovie. Diffusa och lite trögtänkta Wanda (Barbara Loden) lämnar man och barn och ger sig ut på vägarna. Ligger med främlingar, hookar upp med shady barrånare, som efter många mil utökar till bankrånare. Tankarna går självfallet till Bonnie Och Clyde. Och till Natural Born Killers. Och det lite obegripliga barnlämnandet i början får mig att tänka på barnlämnandet på slutet i Paris, Texas. Och jag tänker på Funny Games när bankdirektören med familj binds. Men framförallt tänker jag på Sombre och den obehagliga naturellnerven som fanns i den. Jag upplever inte att filmen Wanda känns särskilt naturlig eller autentisk, och det ska enligt de flesta taggarna vara den stora grejen med filmen. Jag tänker att ingredienserna, eller kanske mer medlen för filmen ger den alla förutsättningar för att kunna kännas mer naturlig; skakiga 16mm-kameran, långsamma handlingen, frånvaron av egentliga förklaringar till beteenden. Men det jag tycker står mest i vägen är dialogen. Kanske är det mesta improviserat, och kanske är det därför jag inte tycker att det funkar. Upplever att det inte finns något initiativ mellan replikanterna. Att alla inblandade liksom väntar på att den andre eller tredje ska driva, ta nästa steg. Känslan av att befinna sig i ett tidigt repetitionsskede och dra igenom för att lära känna texten, pröva tajming och tonfall. Hamna fel och rätta till, glömma och påminnas, slipa. Långt kvar till följsam och trovärdigt samtal. Detta menar jag alltså som en teknisk, eller hantverksmässig grej, inte som att det skulle vara "avsiktligt" för att skapa en ambivalent stämning mellan personerna, även om det förmodligen är tanken. Tycker helt enkelt att det misslyckas där. Men scenerna där bankrånet rekognoceras är bra, effektivt klippta och lite spännande till och med. Fantastiskt att Wanda kör vilse med blivande flyktbilen och får fråga polisen efter vägen till banken som ska rånas.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: 2010 restaurerades denna independentrulle, den enda film som regissören och skådespelaren Barbara Loden hann göra innan hon dog i fucking cancer. Mycket tråkigt. Det hade varit kul att se hur hon hade utvecklats som regissör om hon hade fått möjlighet. Loden spelar Wanda, en apatisk mamma som lämnar barn och man och stålindustrin i Pennsylvania för ett liv on the road. Hon slår följe med mr Dennis, en osympatisk och nyckfull småtjuv som avancerar till stortjuv, i en sjaskig stöldturné. Även om Wanda är både drömmande, naiv och bekräftelsesökande så är hon samtidigt ett unikum av helt oförstående handlingar. Hennes sätt att lämna sitt liv, henne underkastelse och närmast resignation för sitt eget öde varken förklaras eller kommenteras. Det skaver en del men samtidigt är det något som gör henne mänsklig, kanske inte särskilt autentisk men ändå någon jag känner starkt för. Hela filmen är liksom trött, sorglig och uppgiven och den förtvivlade slutbilden slår hårt i magen.

Nr 780: Woodstock

Originaltitel: Woodstock (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Fullspäckad med mytologiska framträdanden och groovig musik, men som film vet jag inte. Det bästa är de personliga meddelanden som ropas ut från scenen mellan akterna; allt från familjära hjärtattacksbesked till gratulationer gällande barnafödsel, via drogråd och mötesplatsförslag. Och mannen som jobbar med att tömma toaletter. Oerhört stolt över sitt jobb, vilket han ska vara. En ung och nästan tjackpundarlik Joe Cocker vibrerar ut med lite hjälp från sina vänner. Det var bland de bästa numren. Annars känns det som att festivalen aldrig riktigt kom igång. Och så det ständiga malandet om att det är så fantastiskt med att så många människor samlas på en och samma plats, utan bråk (källa på det?). Jag kan inte riktigt känna fascinationen i det. Mycket folk här. Jaha. Ring Guinness rekordbok.
Flera fina sekvenser med split screen duo och triple. Lite Dallaskänsla goes rock n´roll. Och vad hände med Jimis brinnande gitarr?
Skulle hemskt gärna se en uppdaterad version med ”50årsenare”-intervjuer med de som lever och går att få tag på. Och då menar jag besökarna och möjligtvis arrangörerna. Hur såg de på det och hur ser de på det?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar:  Woodstock Music And Art Fair 15-17 augusti. Den mytologiska bilden av festivalernas festival, urtypen för stora utomhuskonserter och symbolen för det frigjorda 60-talet både bekräftas men samtidigt bleknar en aning efter den här filmen. Det är ett okritiskt tidsdokument som använder massor av ny teknik för att få till en filmisk upplevelse utöver det vanliga, (det fattar jag mest när jag ser allt extramaterial som finns i boxen), men samtidigt brottas arrangörerna med oändliga problem till följd av en underskattning av publiken. 200 000 sålda biljetter blev snabbt till en halv miljon besökare. Artister fick flygas in med helikoptrar. Flygvapnet lejdes in för att släppa ner mat och torra kläder. Bajamajorna räckte inte till. Trafikstockning. Dålig LSD som cirkulerade på platsen. Ett oväder som förvandlade festivalen till ett lerbad. Trots detta hanterade arrangörerna det hela med peace, love and understanding i sina utrop mellan akterna. Hälsningar från föräldrar, efterlysning av läkare som kan hjälpa till med förlossning, uppmaningar att dela på maten och så vidare. Och bland ortsbefolkningen hörs både positiva och negativa röster om den unga generationens leverne men när polischefen ger sitt gillande så måste jag dra på smilbanden. Bland artisterna syns storheter som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Crosby, Stills, Nash and Young, The Who, Jefferson Airplane, Joan Baez, Santana och Joe Cocker. Rock, folk, psykedelia, flum. Jag var helt enkelt tvungen att göra en spellista med samtliga artister som spelade.

Nr 675: West Side Story

Originaltitel: West Side Story (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En slags urhistorisk tragiromantisk plot, där Shakespeares Romeo och Julia är ett välkänt exemplar på vägen. Slutet på 50-talet i New York, Manhattan, stängsel och gängrivalitet mellan polskättade Jets och puertoricanska Sharks. Gliringar och provokationer mellan gängen och polisen; det är social missanpassning som ligger till grund för problematiken. Danslokal verkar dock ha ingått. Oerhört mycket armar uppåt sträck, det kan ha varit koreografen Jerome Robbins favoritmove. Den första nästan timmen känns lite halvdan, men sen ångar det på bättre när det har hettat till mellan Maria och Tony. Balkongscenen är med, likaså missförstånden om vem som egentligen är död på slutet. Kan inte påstå att jag tappar hakan av varken musiken, sången eller dansen, men Somewhere är en fin bit och America får en att trumma takten lite försiktigt, en takt som å andra sidan är lätt att tappa bort i allt artsbytande. Tankarna går förstås till Grease, men också till en av mina favoriter: Paraplyerna I Cherbourgh, som jag tycker lyckas mycket bättre i de intima kärleksförklaringarna. West Side Story kammade hem inte mindre än 10 Oscars, och regissören Robert Wise har vi träffat på tidigare i så skilda filmer som Mannen Från Mars och Sound Of Music. Easy, Action!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: West Side Story är en så väldigt närvarande musikal i mitt medvetande att det känns som att jag har sett den. Flera gånger. Vilket jag inte har. Inte en enda gång. Det är klassisk förbjuden kärlek mellan de lite tafatta Tony (Richard Beymer) och Maria (Natalie Wood) i en Manhattankuliss där rivalitet och rasism präglar gatorna. Det är sång och dans med hits som America och Somewhere (som för övrigt är föremål för en fantastisk tolkning av Tom Waits från 1978). Det är ganska snyggt ibland, lite fånigt ibland men oftast infinner sig en feel good-känsla trots den sorgliga historien. Kuriosa: Elvis Presley var påtänkt i rollen som Tony. Det hade varit kul att se. 

Nr 626: Winchester ´73

Originaltitel: Winchester ´73 (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jag funderar på om geväret Winchester ´73 i denna filmen är en så kallad ”MacGuffin”, det vill säga ett mål eller objekt kring vilken historien kretsar, men som inte har någon egentlig eller djupare betydelse. Hitchcock brukade tydligen prata om och använda sig en del av en MacGuffin, exempelvis mikrofilmen i I Sista Minuten. Andra exempel är statyetten i Riddarfalken Från Malta och ordet ”Rosebud” i Citizen Kane. Vad finns det fler för exempel?
Det är riktigt roligt att gevärduellen på slutet innehåller bommar i halvmetersklassen med tanke på att kombattanterna i början av filmen tvingas skyttetävlingsskiljas åt genom att James Stewart lirkar en kula genom en i luften uppkastad metallring i frimärksstorlek.
Dessutom en - som jag tolkar det - homage till Wild Bill Hickock och ”död mans hand”; tvåpar i svarta ess och åttor. I pokerpartiet nånstans mitt i filmen får ena parten kåk med ess och åttor och säger något om att det var nära död mans hand, men blir brutalt överkörd av fyrtal i treor. Filmen Winchester ´73 utspelar sig dock runt nationaldagen 4 juli 1876, och Wild Bill blev skjuten till döds på grund av sin pokerhand först den 2 augusti 1876, det vill säga en knapp månad senare. Jag har svårt att tro att det är ett misstag från filmskaparna, hellre lägger jag pengarna på att det är en liten blinkning.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Första filmen i nya lyan. Det är stort. I dubbel bemärkelse. Filmen däremot är kanske inte lika stor som lägenheten och situationen som sådan. Men en helt okej invigningsrulle. Huvudrollen är ett gevär, ett Winchester repeter årsmodell 1873. Alla revolvermäns, kofösares och indiankrigares våta dröm. Tillsammans med cowboyen Lin McAdam (James Stewart) och antagonisten Dutch Henry Brown (Stephen McNally) så blir geväret ofrivilligt inblandat i ett triangeldrama som drar in en rad färgstarka karaktärer i handlingen. Det är vilda västern så det visslar om det och både frontstage och backstage finns legender som Wyatt Earp, General Custer, Buffalo Bill, Crazy Horse och Young Bull (kan det måhända vara Sitting Bull som åsyftas?). Tempot är högt och historien spännande. Dessvärre så är dialogen stolpig och lite krystad och slutscenen lämnar tyvärr en del att önska. Ändå, en välsmakad västern till söndagskaffet.

Nr 623: Walkabout - Mannaprovet

Originaltitel: Walkabout (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på tåget mellan Stockholm och Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Nicolas Roeg gör det igen; krossklippning, intensiva outbackbilder och oförklarliga händelser skapar en mystik och känsla av extrem utsatthet som går helt i hand med hans tidigare filmer Performance, Mannen Utan Ansikte och Rösten Från Andra Sidan. Hela tiden känslan att han skjuter från höften, att det inte behöver finnas en förnuftig anledning eller ett tydligt syfte med varenda scen eller bild, annat än att skapa en stämning. Kontrasterna mellan stad och vildmark är både tydliga och flytande. Riterna finns överallt. Kommunikation - det viktigaste är att hitta vatten, sen att hitta tillbaka till dit vi kom ifrån, även om det visar sig att vi inte vill dit. Slutscenen med dottern i en framtid i en tråkig tillvaro med kontorsman och civiliserat hem; hennes tankar går tillbaka till det enkla, leken i vattnet med lillebrodern och aboriginern.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Kanske var det av viss risk för förväxling med klassikern Mandomsprovet som den svenska distributören inte bara körde den svenska titeln Mannaprovet rakt av utan valde att behålla den engelska titeln innan. Jag vet inte. Spekulationer. Mannaprovet är i alla fall en helt annan film i både innehåll och form. Till skillnad från Nicholas Roeg tidigare film Performance så är Mannaprovet en mycket mer avskalad och återhållsam historia. De två barnen blir lämnade i den australiska öknen när deras far sätter eld på bilen och skjuter sig själv. Lämnade åt sitt öde påbörjar de sin vandring tillbaka till civilisationen. Hjälp tänker jag då. Child alert! Men min oro för för överdrivet och jobbigt barnskådespeleri kommer snabbt på skam. Det här funkar och det funkar riktigt bra. Sonen spelas förresten av regissörens egen son Luc. Naturligtvis springer de på en ung aborigin som är ute på sin Walkabout och relationen dem emellan skildras på ett fint sätt. Det hade varit lätt att falla i konventionens fälla och göra en spännande vildmarkshistoria med faror, äventyr och kanske lite romantik. Istället får vi ett till synes gåtfullt drama där barnens vistelse i vildmarken kryddas med ett antal scener helt frånkopplade från historien som endast finns till för att kontrastera vildmarken med civilisationen. Det är snygga och intressanta scener även om de först tycks lösryckta och svävande. Mannaprovet var en riktigt fin överraskning och en skön filmupplevelse på tåg. Dock hade den kanske krävt lite större skärm för att komma helt till sin rätt.

Nr 617: W.R. - Kroppens Mysterier

Originaltitel: W.R. - Misterije organizma (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Residensgränd 19 i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Det är nån form av godispåse innehållande sexuell frigörelse, kommunism och en orgonlåda uppfunnen av den freudianske lärjungen, tillika socialsexiatikern William Reich. Jag antar att det är satir, men helt säker är jag inte. För mig är det svårt, nästan omöjligt att hänga med i svängarna - dels för att jag inte fattar vad jag kollar på, men också för att undertexterna försvinner under perioder. Jag är övertygad om att detta är en rulle som visas på filmutbildningar världen över, och jag skulle gladeligen sitta med under en handledd visning. Men utan någon större förförståelse blir det lite tröstlöst känner jag. Den mellan händer vandrande äggulan i början var bra, oklart varför.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Försök att få ihop sex och politik, kroppslighet och kommunsim, militär konservatism och sexuell frigörelse. Dusan Makavejev försöker med detta och resultatet blir ett psykadeliskt collage, i princip utan en tråd på kroppen, eller i formatet över huvudtaget bortsett från en slags dokumentär skildring av psykoanalytikern William Reich. W.R.s kontroversiella metoder, när han bland annat samlar människor i grupp och låter de stöna, stånka och skrika för att samla någon slags kosmoerotorganisk energi (min egen definition), ledde honom rakt in i fängelset utan att passera gå. Där satt han tydligen resten av sitt liv. I en annan del av världen finns den påhittade feministen och kommunisten Milena som försöker övertyga det jugoslaviska folket om att den sexuella frigörelsen är intimt förknippad med den kommunistiska revolutionen. Åtminstone tror jag det eftersom undertexterna i dessa partier är praktiskt taget osynlig. Plötsligt möter vi sångaren i det amerikanska undergroundbandet Fugs utklädd till militär när han traskar runt på gatorna och onanerar med sitt gevär. Utöver detta så slänger man in lite dokumentära bilder från Stalin, lite elchocker och en del samlagsscener. Jag antar att det kanske både är nyskapande och provocerande men jag tycker att det hela är ganska ointressant. För tillfället i alla fall. Ambitionen har jag inget emot. Både politik och sex är saker som intresserar mig. Men här blir det tyvärr lite för konstnärligt anarkistiskt.

Nr 270: Within Our Gates

Originaltitel: Within Our Gates (1920) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Oscar Micheaux var en av de mest framträdande filmskaparna inom den för mig nya genren race film, som var poppis under den första halvan av 1900-talet. Within our gates är ett slags svar på giganten D.W Griffiths film Nationens Födelse. Och i likhet med Nationens Födelse sparas det inte på generaliseringar i Within our gates. Dock känns ambitionen att beskriva delar av hela samhällsspektrat bra mycket fräschare i Within our gates.
Historien är som vanligt omöjlig för mig att hänga med i. De evighetslånga scenerna mellan replikskyltarna och de finstilta breven sticker mig som en minnesgeting från exempelvis Les Vampires eller valfritt verk av ovan nämnde Griffith.
På slutet drar det i alla fall ihop sig ordentligt med både lynchning och faderskapschock.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Oj, oj, här var det svårt att hänga med i svängarna. Jag läser mig till att det hela handlar om en afroamerikansk kvinna som reser norrut för att fixa pengar till en skola för svarta barn. Hon har visst en kärlekshistoria med en svart man också. Förvecklingar uppstår och det hela slutar med nån slags lynchning. Tydligen är det här en av de tidigaste bevarade spelfilmerna av en svart amerikansk regissör. Borttappad och återupptäckt igen i Madrid på 90-talet. 70 års censur kan man nästan säga. Och det sa jag.

Nr 258: Willy Wonka Och Chokladfabriken

Originaltitel: Willy Wonka & The Chocolate Factory (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsagatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den excentriske chokladfabriksägaren Willy Wonka (Gene Wilder) bjuder via ett lotteri in fem barn att besöka hans hyschhyschlokaler där det experimenteras livligt med olika godsaker. Charlie är ett av de fem barnen; han är en fattig men våldsamt snäll liten pojke som bor tillsammans med sin änkemamma och fyra sängliggande mor- och farföräldrar. Väl inne i fabriken (efter dryga 40 minuter in i filmen) börjar det roliga med himmobimmomaskiner och kuttefrettimekadonker. Wonka retas och pikar både barn och vuxna i bästa Karlsson på taketstil under rundvandringen. Trots de grundliga instruktionerna att inte röra eller äta någonting faller ett efter ett av barnen för frestelsen och straffas med avsked från fabriken. Detta sker till klangerna av Oompa Loompa-arbetarnas moralkakedansochsångnummer (för övrigt fantastiskt koreograferade). Augustus faller i chokladfloden och proppar igen röret innan han skjuts iväg. Violet blir ett uppblåst blåbär efter att ha ätit ett trerätterstuggummi. Veruca blir klassat som ett dåligt ägg efter att med osmakligt tjat ha begärt ett guldigt dito. Mike Teevee krymps till tumstorlek efter en tur i teleportern "Wonkavision". 
Oväntat nog är också Charlie olydig när han tjuvsmakar en bubbeldryck och stiger till väders mot den otäcka fläkten, men lyckas rädda sig genom att rapa ur sig bubblorna. Denna sekvens kändes väldigt skev och var inget jag mindes från boken. Efter lite efterforskning visade det sig att den är specialinskriven till filmen. Mycket underlig dramaturgi måste jag säga, och absolut inget som lyfter. Charlie lyckas dock ta sig runt detta snedsteg och blir sist kvar på fabriken där belöningen till sist inte helt oväntat visar sig vara att ta över fabriken när Wonka lämnar in. Alla nöjda och glada i hissen upp till himlen.
Titta inte på tv! Ät inte godis! Lyd dina föräldrar! Gör som du blir tillsagd! Stjäl inte! Var ärlig! Då kan du nämligen få ta över en godisfabrik, alla dina drömmar slår in, när du minst anar det.
Den ytterst långa inledningen (halva filmen hinner gå innan man ens får se Willy) och de minst sagt för många och långa musikalinslagen drar ner betyget en hel del. Wonkas avsnoppande satir, de enormt välvilliga specialeffekterna och the Oompa-Loompas stabiliserar.
Oompa Loompa Doompa Dee Do!

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En moralpannkaka rakt upp i det allra heligaste. Filmen bygger på Roald Dahls barnberättelse Kalle Och Chokladfabriken men i filmen är det snarare den dryge chokladfabriksägaren Willy Wonka som är huvudperson (även om det tar halva filmen innan han överhuvudtaget presenteras). Gene Wilder, som spelar mister Wonka, ser ut att ha ganska småkul på sitt blaséartade översittarvis när han trilskas med de bortskämda ungarna på chokladfabriken men det hela blir ett lustiga huset-äventyr som engagerar måttligt. Oompa-Loompierna från Loompaland är filmens otvivelaktiga underhållningsfaktor.

Nr 208: Wavelength

Originaltitel: Wavelength (1967) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme i Italien.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det här är en film som ställer mycket på sin spets. Och det är väl själva tanken antar jag. Så lätt att såga, eller hylla, för sin simpelhet, för sin genialitet. Vad fan är det här? kan man fråga sig. Ja, va fan är det? Den här filmen kommer förfölja mig i många många år - eller kanske inte just filmen i sig, men vad den framkallar för funderingar. Som Andalusiska hunden, som Meshes of the afternoon, som Terassen. Vad är film? Vad kan film vara? Hur lätt det är att hastigt tycka bra eller dåligt. Vad gör det här med mig? Är det bra för att det är konstigt, är det konstigt att det är bra? Vilka förväntningar och åsikter har jag närmast automatiskt med mig när jag börjar titta på en film? Hade jag inte vetat vad detta var hade jag lika gärna kunnat tro att det var någon som glömt en kamera på, jämförbart med en testbild som står och tjuter. Det är enkelt att förstå att det är svårt att förstå. Blablabla. Ormdjäveln biter sig ändå bara i svansen till slut.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: 45 minuters pretentiös tålamodsprövning. Den låååångsamma inzoomningen av ett rum. En lek med kontraster, färger, exponeringar, ljudbilder. Närmare och närmare slutet. Vad ska vi få se? Jag fattar verkligen ingenting men nyfikenheten håller mig kvar. Det störande tinnitusljudet stressar. 20 minuter har gått. Känslan av en tagning . Mannen som staplar in i rummet och faller ner. Död? Mördad? Sirenerna som växer utanför föntren. Det kryper i mig. Bilden på andra sidan väggen blir tydligare. Rummet blir mindre. Besvikelsen blir en lättnad när filmen äntligen är slut. Men ändå... en filmisk upplevelse som utmanar.