Originaltitel: Alien (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Hjärtslagen, det tunga stjärnkrigsskeppet, 2001vakuumet, the "chestburster". Som jag upplever det presenteras aldrig Sigourney Weaver som en huvudperson - alla ska med - men står till slut kvar som ensam heroinna. Och som i alla filmer som har med rymdbesättning att göra finns det en stor, svart, bullrig man med i bakgrunden. 24-timmarskarantänen känns ju en aning bisarr, men trappar effektivt upp spänningen med det klassiska filosofiska dilemmat; ska man rädda en men kanske på grund av det senare döda alla? Komamask - en frätande behållare. Starka signaler till Riket när Ashs huvud ligger på en bänk. Regissören Ridley Scott gjorde sedan både det ena och det andra, till exempel Black Rain och en annan kvinnohjälterulle; Thelma och Louise. Genom det här projektet får man reda på saker man inte trodde var möjliga.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Mitt under brinnande Star Wars-hysteri tog Ridley Scott sci-figenren till helt andra världar. Den klassiska skräckisen där människor attackeras av elaka rymdvarelser fick en helt ny kostym i Alien. Visst har den sina sprickor men på det stora hela är Alien ett elegant och nervpåfrestande mästerverk. Monstret, som är designat av konstnären Giger, känns unikt. Den fräscha blandningen av organisk och metallisk varelse gör att Robocop kan gå och lägga sig. Ridley lyckas göra både miljöer och handling skönt vilsamma och obehagligt påfrestande på samma gång. Varje detalj känns välplacerad. Inget lämnas åt slumpen. Inte ens hjärtslagen. Kurragömmalek och hjältesaga. Sigourney Weaver blev megakändis och kanske den första kvinnliga actionhjälten på film. Monstret återkom, som brukligt, i ett antal uppföljare.
Originaltitel: Mean Streets (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert i Clooneys hide out, Järpnäset.
Roberts betyg: 2
Kommentar: New York, lotto, skulder, restauranger, hemliga förhållanden. Tidig De Niro, tidig Keitel, tidig Scorsese. Det görs många försök att hitta den imploderande aggressivitet som i senare filmer bränt hål på duken - men i Dödspolarna når varken skådespelarna eller regissören ens halvvägs. Keitel gör helt enkelt ett dåligt jobb, han är stum och stel. De Niro lyckas bättre, men känns lite för galen för att det ska bli nervigt. Scorsese ligger ofta kvar alldeles för länge i scener som har laddats ur för länge sedan. "Free drinks for everybody" sägs fyra gånger i eftermälet av flaggfirandet. Det är tre gånger för många. Dessutom är handlingen i filmen närmast omåttligt tunn, och blir utspädd av olika suggestiva färgpartier som bara känns placerade. En film med mörkt foto och tunga fötter. De Niro får öva på skott i halsen inför Taxi Driver.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Scorsese och DeNiro gör gatorna osäkra i sitt första samarbete tillsammans, ett partnerskap som resulterade i åtta filmer. Tyvärr får jag inte samma känsla som i exempelvis Taxi Driver. Scorsese känns sökande, vad är det jag vill egentligen? DeNiro känns lite för överspelad. Keitel är bara stiff. Ändå är det nåt med den här streetsmart-attityden i gamla citymovies som jag attraheras av, men tyvärr är det alldeles för lite streetsoul i Dödspolarna för att jag ska fastna.
Originaltitel: Såsom I En Spegel (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Clooneys hide out, Järpnäset.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Första Fåröfilmen och andra hela rullen med fotografen Sven Nykvist, och det är nästan uteslutande på grund av denne Nykvist som Såsom i en spegel får en fyra av mig. I vanlig ordning går det rejält upp och ner i skådespeleriet när det ska teatras på film. Harriet Andersson går från riktigt bra - i vissa av de scener när hon byter skepnad - till att vara helt bedrövlig i vardagsscener med bror, man och far. Men det är väl knappast hennes fel, hon gör väl som hon blir tillsagd. Unge Lars Passgård gör en lika vinglig Minus, och jag tycker nästan bäst om honom när han rör sig i tystnad i de olika rummen i huset. Max von Sydow är stel och stolpig, men det är roligt att han fick öva på excorsism så tidigt. Och så Gunnar Björnstrand som farsan, en enda lång kramp - utom när han under trädgårdsmiddagen går in i huset och ventilerar.
Men fotot! Scen efter scen som glöder och biter sig fast. Otroligt hög nivå rakt igenom och bilderna i huset med dörren på glänt och ljuset som ett svärd över golvet, och dropparna i vraket, och Harriet på övervåningen i sin rit - de bilderna är fantastiska. Jag älskar Sven Nykvist.
Bara fyra personer i filmen. Och en helikopter.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Första delen i Gudstrilogin. Allt utspelar sig under ett dygn på en semesterö (Fårö) där fyra personer vistas; den karriäristiske och frånvarande fadern, den schizofrena och gudstrogna dottern, den pubertala och stressade sonen och den saklige och uppgivne svärsonen. Filmen pendlar mellan golv och tak, ungefär i samma takt som dottern Karin (Harriet Andersson) slungas runt i sin sjukdom. I sina bästa stunder är den sugande och intensiv, i sina sämsta ett styltigt spektakel som är alldeles för pretentiöst. Det absolut bästa är filmens foto som, i kombination med den isolerade miljön, alldeles perfekt fångar familjens utsatthet och förtvivlan. Bergman visste vad han gjorde när han lät Sven Nykvist fånga detta drama på bild. Även om skådespeleriet och regin emellanåt är lite överdramatiserat så sitter varje bild precis där den ska. Utmärkt längd för övrigt.
Originaltitel: 12 Angry Men (1957) IMDb Wikipedia
Filmens sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Clooneys hide out, Järpnäset.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Den långa juryrumsscenen i början klyver mig. Visst, den är lång. Visst, den funkar. Men är det nödvändigt att den ska vara så lång? Så repeterad? Jag får männen, jag får fläkten som inte fungerar, jag får vattenautomaten, jag får hettan utanför. Det är bra info, men jag tänker hela tiden på varför det ska göras i en enda tagning? Det blir lite krystat i mig. Likadant med scenen på toaletten. Det är som att greppet går före resultatet. Nåväl, Henry Fonda bränner upp hela bilden med sin blotta närvaro, samma som Brad Pitt i sina bästa stunder. Men är han egentligen en bra skådis? Nja, jag vet inte jag. Säkert bra på teaterscenen. Elva skyldiga mot en oskyldig. Efter en rejäl långbänk med besök hos olika perspektiv på begreppen sanning och bortom rimligt tvivel är förhållandena de motsatta – en skyldig och elva oskyldiga. Ett lite pinsamt spelat sammanbrott senare är alla överens: det finns tvivel. Alla inblandade gör en bra insats. Svetten lackar, det känns intimt och frustrerat. När regnet kommer lättar det lite, vi är på väg att befria(s). Men kanske hade jag velat se mer kött i resonemangen, jag skulle velat att filmen var dubbelt så lång. Idén är ju strålande, men på en och en halv timme känns det lite forcerat att vända så många gamla gubbar över ända. Det blir liksom en gubbe var sjunde minut. Summa sumiljurium alltså: lite för mycket teater på film för min smak, och tyvärr kryper den inte in under huden på mig på det sätt som jag tror den gör på andra. 1998 såg jag en uppsättning av pjäsen på Västerås stadsteater. Det var sista föreställningen och i slutet när alla gick ur juryrummet slängde en av skådisarna en mugg vatten i ansiktet på vad jag tror var jurymedlem nr 8. Ett litet hyss. Så trevligt kan det vara att spela teater.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Sidney Lumets långfilmdebut är en tät och svettig skildring av en jurys överläggning i ett fall där en ung man står åtalad för att ha mördat sin far. Hela filmen, bortsett från prolog och en kort epilog, utspelas i juryns överläggningsrum. Det kräver en hel del av en film att upprätthålla intresse och spänning med de förutsättningarna. Att 12 Edsvurna Män klarar detta beror framför allt på den smarta regin och manuset som är tillräckligt dramatiskt utan att tappa i trovärdighet. Efter en kort stund har man fått klart för sig vilka alla de 12 jurymedlemmarna är vilket är otroligt skickligt i en film på drygt en och en halvt timme. Samtidigt sker oväntade vändningar under filmens gång. De knivskarpa dialogerna (och monologerna för den delen) och det självsäkra spelet driver filmen fram mot ett beslut ställt "bortom allt rimligt tvivel". En av de mer intressanta rättegångsfilmerna jag har sett utan att utspelas i en rättssal.
Originaltitel: À Bout De Souffle (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Förunderlig. Vågar man skriva det? En djävligt hal film i alla fall. Spretig, svagt flaxande som en sömnig höna. Lite vind, lite luft, sen stilla. Sängscener med smak av oändlig men inte särskilt intim pardialog. Inbjudan följd av utskuffning. Örfil. Pang! Mycket behagliga jump cuts, särskilt i bilbörjan och vid skuggningsscenen. Tempo, klipp bort skiten. Var är Antonio? Feta cigaretter och grimaser. Titta in i kameran babies. New York Herald Tribune. Finns det nån kvällsscen? Måste kolla det. Känns väldigt ljus och lätt, det där polismordet berör ju inte alls - ligger bara där i bakgrunden och skvalpar. Slutet med skjutspringet var säkert ett försök till att åstadkomma en odödlig slutscen. Dra fingret över läpparna.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Jean-Luc Godards debutfilm som (även den) gavs ett amerikanskt ansikte i form av Richard Gere. Det är väldigt intressant att europeiska filmer inte tillåts ha ett eget liv utan att Hollywood ska vara där med sina feta fingrar och kladda. Jag kan inte yttra mig över den amerikanska efterlagan men originalet är ett välgjort kärleksdrama kryddat med såväl film noir som existensiellt drama. Filmens huvudkaraktärer är ett slags gränslösa antihjältar fångade mellan traditionella värderingar och ett kärleksspel de inte riktigt har grepp om. Jean-Pauls Belmondo spelar den kaxiga ynglingen Michel som iklär sig en Humphrey Bogart-attityd, röker sin chesterfield och försöker fixa stålar för att ta sig till Italien. Jean Seberg är hans amerikanska flickvän Patricia som avspänt och kyligt hanterar Michels löften om ett bättre liv. Historien kompliceras av att Michel har skjutit en polis och numera är efterlyst och jagad. Jag gillar den nonchalanta och jazziga beat-atmosfären i filmen och spelet mellan Michel och Patricia. Det är liksom osympatiskt men ändå fräscht. Kuriosa: François Truffaut har tydligen bidragit till manuset och en av scenerna utspelar sig på Orly flygplats, samma vy som förra filmen, Terrassen. Allt hänger ihop. Fortfarande. Är det inte fantastiskt?
Originaltitel: La Jetée (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
R
oberts betyg: 4
Kommentar: Paris efter tredje världskriget. Minnet som ett museum. Tidsresa tillbaka till barndomsintrycket, del av det. Stillbilder i varierande hastigheter följande efter varandra, ett långsamt kollage. Film ju är just det, bilder som följer varandra, följer efter varandra - stillbilder egentligen, bara oftast i högre hastigheter än i Terrassen. Ekelöf sa att poesin inte ligger i orden, utan mellan dem. Så också med film; poesin ligger inte i bilderna, utan mellan dem, i hur de sammanfogas och i vilken hastighet. Det korta ögonblick av svart som vi inte uppfattar, illusionen av att det är en enda lång bild. På slutet, när mannen springer, ökar hastigheten mellan klippen - eller minskar tiden mellan klippen? Vad hade Gunnar sagt? Förmodligen: "inget av dem och båda".
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ett 25 minuters science fiction-äventyr klätt som ett kyligt och okonventionellt bildkollage. Chris Markers stillbildsfilm återskapades drygt 30 år senare som De 12 apornas armé signerad Terry Gilliam men här är det en poetisk resa i minnet där huvudrollsinnehavaren återskapar minnet av en vacker kvinna och en våldsam händelse på boardinplattan på Orly flygplats i Paris. Terrassen är ett udda men intressant filmgrepp som utmanar min förståelse av vad film är. Eller inte är. Jag gillar den.
Originaltitel: Suspiria (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Jisses amalia. En väldigt egen film. En väldigt speciell film. Mycket olika ljus i olika styrkor. Blixtarna knastrar och åskan går med jämna mellanrum. Scenen med skalpellen som försöker lirka upp haklåset är så utdragen att den blir komisk, likaså den mekaniska fladdermusen. Maskar droppar från taket i dansskolans elevrum. Det är en villervalla av mord och skrik. Mot slutet brinner hela skiten och det är väl det enda rätta antar jag. En del riktigt snygga miljöer, exempelvis simbassängen. Men jag hookar inte. Jag bryr mig inte. Skulle i och för sig vara nice att se nyinspelningen om den kommer. Vem får för sig att göra om den här? Varför?
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Tredje skräckfilmen på rad och den här filmen blir jag fanimig inte klok på. Jag har nog aldrig sett något liknande. Kämpar och kämpar för att komma in i den, för att hitta något att hålla fast vid, men den glider liksom undan åt alla håll samtidigt. Exteriören är en dansskola där mystiska saker försiggår. Det finns en gnutta klassisk historisk häxkult inkastat, flickor som försöker undkomma mördare, regn, blixtar och dunder och gothiska miljöer. Och så musiken som i ena stunden låter som Mike Oldfields Exorcisten-soundtrack men snabbt övergår till en obehaglig ljudkakafoni levererat av det italienska progrockbandet Goblin. Kuriosa: en av eleverna Pat spelas av den svenska porrskådisen Eva Axén. Hon blir naturligtvis mördad.
Originaltitel: Scream (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Kanal 5 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Tengens i Ås.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Slutet är så lamt utdraget att solen slocknar. Visst. Scream har allt en skräckfilm ska ha - och gör absolut ingen hemlighet av referenser och mallföljning - men till skillnad från kittlingen när den kom har den idag skrumpnat ihop till en dammig förteckning av genregrepp. Det bästa är att rektorn blir rädd för sin egen spegelbild två gånger på kort tid.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Wes Craven som bland annat gjorde Terror på Elm Street skrämde återigen skiten ur biopubliken när han kastade in den moderna kultfilmen Scream i mitten av 90-talet. Filmen kryllar av referenser till skräckgenren, så till den milda grad att det blir riktigt roligt. Just här låg filmens absoluta styrka, att få mig att skratta samtidigt som jag visste att jag när som helst kommer att hoppa till. Tyvärr klarar inte Scream av att hålla ställningen vid för många tittningar. Trots att den är skräckfilmen personifierad och spelar ut genrens alla kort på ett riktigt roligt sätt så är den mycket ett barn av sin tid. Drew Barrymoores inledningsscen är en av de allra bästa och Nick Caves Red right hand är ett stilfullt och smart val av soundtrack.
Originaltitel: Funny Games (1997) IMDb Wikipedia
Filmens sågs internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Saxat ur det jag skrev för över ett år sedan när vi såg 2007-versionen: En oerhört stark öppning – jag är uppe på en femma. Det låga tempot, de små antydningarna till att något inte står rätt till. Planteringarna; kniven, telefonen, äggen icke att förglömma. Den långsamma, krypande insikten. Skådespeleriet, särskilt från Anns sida; jag är hos henne, i misstänksamheten, i stegringen.
Så tycker jag inte nu. Eller jo, jag tycker det om 2007-versionen, men inte om originalet. Jag tycker Naomi Watts gör en mycket färgrikare prestation överlag, även om Susanne Lothar är bättre på att se helt förstörd ut på slutet. Men i början känns det inte lika skarpt, givetvis till största delen på grund av att jag vet vad som kommer hända - jag sitter liksom med facit i hand på fotbollsläktaren och kunde gjort det bättre själv. Saxningen fortsätter:
Sen dippar det en aning när urverksorangerna drar ut på replikerna lite väl mycket, tar ett varv extra i rondellen. I och för sig är det bra när sonen flyr och blir jagad – äntligen en unge jag tror på – men jag skulle gärna haft lite högre hastighet allt som allt ända in till den långa, helt fantastiskt täta vardagsrumsscenen, när de två herrarna lämnat huset. I kameraväg innehåller den bara två korta panoreringar, men känns bred som en öken. Det är Roy Andersson goes realfeel. Där också en liten eloge till det omvända hjältereceptet; det är Ann som håller modet uppe, som är samlad, som tar sig loss, hjälper mannen upp, fönar telefonen, tar sig ut genom staketet, försöker skaffa hjälp. Mannen gråter, sitter hjälplös kvar i hemmet och kan som bästa bidrag gömma sig i källaren.
Detta tycker jag fortfarande, förutom att sonen i originalet inte är i närheten av hur jag minns sonen från 2007. Sax, varsågod:
Jag är inte helt nöjd med fjärrkontrollen – det är nog till slut ändå den som drar ner betyget. Även om jag genom den fjärde väggen vid flera tillfällen fått reda på att jag inte kan förvänta mig en klassisk plott, tycker jag det inslaget är en punktering. Jag antar att det har att göra med slutreplikerna om fiktion, verklighet och parallella universum, men där har de tappat mig.
Här får jag nog be om att inte hålla med alls. I originalversionen känns det som en av de bättre ingredienserna - det att Paul tar fram fjärrkontrollen och ändrar förloppet. Experimentfilm var namnet.
Jag är bara glad att ingen klarade sig med livet i behåll.
Det skriver jag under på vilken dag i veckan som helst. Om Funny Games är kittlande vid första titten är den lite småseg vid andra. Betyget får dock bli en blandning av alla olika intryck. Lite minus i originalet för skådespeleriet, men lite plus för experimenten. Lite minus för experimenten i 2007-versionen, men lite plus för skådespeleriet. Hur hamnade jag här? Ingen aning. Nu kliver jag ur arkivet.
Jimmy betyg: 4-
Kommentar: Projektets största och hittills enda misstag var när vi klippte den här filmen för ett år sedan. Trodde vi. I själva verket såg vi den amerikanska versionen från 2007. Så kan det gå. Misstaget har rättats till och nu kan vi med gott samvete lägga den här österrikiske hemintrångsfilmen till handlingarna. Tyvärr präglas omdömet en hel del av detta misstag. Den amerikanska versionen var en liten pärla så originalet borde rimligtvis ha en hel del att tillföra. Eftersom filmerna i stort sett är identiska, bortsett från språket och skådespelarna då, så var det tyvärr att hoppas på för mycket. Det här är en film som, vid en andra titt inte tillför särskilt mycket alls. Jag ger den ändå ett generöst betyg för sättet den kommenterar det obehagliga och meningslösa våldet på. Den mest intressanta scenen är när mannen och hustrun lämnas bundna i vardagsrummet. En oerhört tät klippning som varar i säkert 10 minuter.
Originaltitel: The Battle Of San Pietro (1945) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Kistan på huvudet. Vem ska hamna i den? Son, dotter, make, far, mor? Märkligt mycket bomber och granater och en överdos av militär strategi inriktning toppar och dalar. Vid samma tidpunkt spelades bilderna från koncentrationslägren i Natt och dimma in. Där de scenerna bara blottlägger det mänskliga vansinnet försöker denna propagandarulle på stramt officermanér förklara krig som ett sätt att befria. Och det verkar den ju ha lyckats med.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: The Battle Of San Pietro är en dokumentärfilm om hur amerikanska förband lyckades rädda den belägrade byn San Pietro i norra Italien från tyskarna i slutet av andra världskriget. Stundtals känns det som att man tittar på en krigsstrategisk informationsfilm för att sedan kastas rakt ut i de våldsamma striderna. Det sprängs hit och dit och kameran fångar till och med dödsskjutningar. Ändå blir man aldrig riktigt berörd. Mot slutet när de amerikanska soldaterna gräver ner sina döda kamrater, lastar lik på lastbilar och befriar bybefolkningen som stapplande kommer ut ur sina grottor och källare så är propagandasyftet ett faktum. Bäst är när en kvinna kommer med kistan balanserades på huvudet, helt plötsligt. Bara går där med armarna hängandes rakt ner och en lång kista på huvudet. Hur fan fångade man den scenen? Helt fantastiskt. I övrigt visar det här bara jänkarnas propagandafabrik i fullt maskineri.
Originaltitel: Strictly Ballroom (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Moulin Rouge light, ej kokbar. Romantik, romantik. Färger, starka färger. Klipp, klipp. Jag känner inget. Jag ser inget. Jag hör inget. Den här filmen får mig att stänga av. Inte ens dansen är sevärd. Jag gillar ju dans. Vad är detta?
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Jag erkänner. Det är inte med helt rättvisa ögon jag bedömer den här filmen. Flera gånger upptäcker jag att ögonlocken har varit slutna både en och två sekunder för länge. Och det är inte filmens fel. Pastellrullen Strictly Ballroom håller tempot uppe sina dryga 90 minuter. Baz Luhrmann, som efteråt gjorde både Moulin Rouge och Romeo och Julia, håller sig även här till sitt fartfyllda berättande, sina rebellromantiska huvudrollskaraktärer och mustiga biroller men hur mycket jag än vill ryckas med så klarar jag det inte. Den är för puttenuttig och Luhrmann håller sig alldeles för nära ringside för att det ska bli någon riktig nerv i filmen. Tyvärr.
Originaltitel: Collateral (2004) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4+ hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: De spärrar liksom inte ens av brottsplatsen. Och de kastar bevismaterial genom fönstret. Okej om det hade varit pure action och att det hade behövts för tempot, men Collateral är en tunggumpad sömngångare, dessutom av lägsta kvalitet. Tom Cruise känns bara uppblåst fånig och överagerande i precis varje sekund. Jamie Foxx klarar sig bättre, men jag tycker inte att det funkar alls för honom i de scener där han ska gå från valp till iron man; ex när han ska utge sig för att vara yrkesmördaren Vincent, eller när han kör taxin och på ett ögonblick bestämmer sig för att volta den, för att liksom visa vem som verkligen bestämmer. Det som funkar bra tycker jag är uppbyggnaden av ljudmassa som plötsligt övergår till tystnad; ex bildörr stängs eller helikopterscener över stan. Också en pinne upp i betyget för sista offret, den såg jag inte komma. Kanske säger det mer om mig än om filmen.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: En "spännande thriller för vuxna" står det i boken. Bara det borde ju få en att dra öronen åt sig. När vi efteråt upptäcker att det är Michael Mann, ja samme Mann som gjorde Manhunter (Röda draken) och 80-talsdiscot Miami Vice, så nickar vi förstående. Collateral är en våldsam besvikelse som räddas över 2-strecket av ett antal snygga foton och ljudläggningar. Tom Cruise är lika gråtråkig som hårfärgen, Jamie Foxx gör sitt bästa och emellanåt funkar det men tyvärr faller även han ner i helt omotiverade flygturer. Filmen saknar överhuvudtaget trovärdighet och är lika spännande som Kalle Ankas husvagnssemster.
Roberts betyg: 4
