Originaltitel: The Haunting (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Det här projektet slutar aldrig överraska. Den här filmens regissör och producent är identisk med mannen som regisserade och producerade Sound Of Music. Robert Wise heter han minsann, och det enda som är gemensamt med dessa två filmer kan väl vara att det är ett stort hus med i båda.
I denna rullen heter huset Hill House, och där spökar det. Dr Markway (Richard Johnson) hyr in sig i det övergivna vinkelbygget och anlitar två kvinnor för att utföra vetenskapliga experiment i syfte att bevisa att det förekommer övernaturliga aktiviteter lite här och var i allmänhet och på Hill House i synnerhet. Efter en mycket lovande inledning med voice over, fina bildkompositioner - särskilt utmärkande är kuddåldrandet av den lilla flickan Abigail - och spännande åkningar börjar jag efter halva resan undra lite grann vart vi är på väg. Några klassiker får vi stifta bekantskap med i form av doktorns hustru som tittar ner från vinden och handen som inte var en hand. Eller? Det blir aldrig så där otäckt som jag gärna vill att det ska bli. Och doktorns rekordsnabba svar på tal i varje dialog naggar spänningen i kanten.
På 90-talet var hör och häpna både skräckmästaren Stephen King och mogulmogulen Steven Spielberg inblandade i en tilltänkt remake av denna skräckis, men planerna rann ut i den berömda sanden efter att de had agreed to disagree. 1999 kom dock en fullgjord remake ut från annat håll, men det är faktiskt inget jag är jättesugen på att kolla in.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Det spökar i huset på Hill House. Det vet alla. Och det är därför som Dr Markway (Richard Johnson) bestämmer sig för att genomföra ett parapsykologiskt experiment med den nervöse och hämmade Elanor (Julie Harris), den öppna, konstnärliga Theodora (Claire Bloom) och brorsonen till husets ägare, den skeptiske Luke (Russ Tamblyn). I filmens skickliga och skarpa prolog får vi lära känna husets historia där fyra kvinnor dött under mystiska omständigheter. Det börjar lovande och utvecklas på ett spännande men inte fullt så otäckt sätt. Lutande bilder, speglar och skuggor, bankanden och skakanden är välgjorda ingredienser men äts dessvärre upp av den snabba och sakliga dialogen. Theadoras sexuella inviter mot Elanor är inte fullt så vågade som de skulle kunna ha varit. Det spökar på Hill House är en klassisk rysare som uppenbart har inspirerat mängder av filmer i genren.
Originaltitel: Week-end (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: "Johnny Guitar till Gösta Berling!". Anropsrepliken i slutet av filmen är så fantastiskt konstig. Jag tittar tillbaka i bloggen på tidigare filmer av Godard som vi sett och det är genomgående bra eller väldigt bra betyg. Det är genomgående en fascination för det experimentella, det humoristiska, det skruvade. Så också i denna fantastiskt brinnande road movie, denna pikanta pikaresk. Efter lite undersökande visar det sig också att både Johnny Gitarr och Gösta Berlings Saga är två filmer - som dessutom båda är med i boken. Mycket intressant, precis som hela Utflykt I Det Röda. En tidig säkert åtta minuter lång scen med sexuella beskrivningar i dunklet följs av den tydligen trademärkta bilköscenen. Tut! Tut! Till slut får man se vad kön beror på. Det är också inledningen till fler och fler bilvrak, vissa i lågor, vissa uppochner, vissa uppklämda mot träd. Bredvid vraken blödande, döda, hängande människor. Överallt dessa bilvrak och lik. En kvinna står och avgrundsskriker efter sin handväska som blivit kvar i en brinnande bil, samtidigt som en man äts upp av lågorna i bilen bredvid. Allt blir värre och värre, konstigare och konstigare. Jag tycker mycket om det. Kannibaler. Underliga figurer. Konstiga karaktärer. Jag gillar det surrealistiska, det absurda. Men hela tiden en känsla av logik. Kanske beror det på att det - enligt det jag läser om filmen - kryllar av historiska referenser och sammanhang. Det här är en film jag gärna tar med mig till rymden. Otäckt med grisen och hönan som slaktas. Jag får vibbar av Fear And Loathing In Las Vegas, Svart Katt, Vit Katt, och Jacques Tati. En fin födelsedagsrulle!
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: En åtta minuter lång tagning där Mireille Darc beskriver en sexuell händelse eller dröm för sin man följs av en tio minuter lång kameraåkning av en trafikstockning där djur, båtar, picknickar och en sjuhelvetes massa blod avlöser varandra. Det är de bästa scenerna i den här surrealistiska apokalyptiska mardröm om det äkta paret som är på väg till fruns föräldrar för att säkra arvet från sin döende mor. Den pikareska resan blir mer och mer urflippad och jag förstår mindre och mindre. Det smått lustiga vänds snabbt till obehag Eet obehag som är lika frånstötande som lockande. Usch.
Originaltitel: Il Deserto Rosso (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Tinnitus. Pastell. Dimma. Förvirring. En ljugande son - han kan stå och gå. Dova mistlurar, svepande fartyg, skratt - höga och onaturliga. Skorstenar. Industrier. Intensivt rött. Blått. En barack i hamnen. Trängsel. 60-talskostymer. Och Giuliana, vilse i sig själv, i världen.
Det känns lite på samma sätt som när vi såg vår första Antonioni; Blow-Up - Förstoringen. Det känns som att jag behöver lära mig att se hans filmer. Se om dem. Få hjälp igenom dem. Ledas. Och att jag då kommer tycka väldigt mycket om dem. Ser fram emot den tidiga trilogin.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: Antonionis första färgfilm och det är verkligen en färgstark film. Inte minst på det uttrycksfulla sättet han färglägger de industriella miljöerna, fabriker, rör och maskiner men även de förstärkta och ibland helt onaturliga färgerna i naturen. På detta lägger han även en expressionistisk färgpalett som följer huvudpersonens känslostämningar. Giuliana (Monica Vitti) är den neurotiska gifta mamman som dras till en resande företagsledare som både tycks fängslas och skrämmas av hennes paranoida beteende. Jag vill jämföra Den Röda Öknen med en annan 60-talsfilm, Polanskis Repulsion, som kom året efter. Även där beskrivs en kvinnas maniska beteende men på ett mycket mer nära och intensivt sätt. Den Röda Öknen når inte hela vägen in, den känns nästan för intellektuell och experimentell för sakens egen skull. Det är färgerna och miljöerna, det italienska industrilandskapet med sina monotona fabriker, stora fartyg och tjutande mistlurar, som är behållningen av denna film.
Originaltitel: Do The Right Thing (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Fredrik på Brunnsgränd 3 i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Sommarens hetaste dag, rödmålade väggar, is över kroppar, vattenlek med brandposten, fläktar, svett, pizzaugn och rasmotsättningar.
Mookie (Spike Lee) är ett pizzabud på Sal´s pizzeria i Brooklyn, New York och rör sig mellan gathörn och i trappuppgångar med sina försenade kartonger. I lokalradiostationens stora fönster mot gatan sitter DJ Mister Senor Love Daddy (Samuel L. Jackson) och vidarebefordrar sina intryck in i etermikrofonen. Da Mayor glider runt lite halvpackad och stöter på Mother Sister, medan Smiley försöker sälja bilder av Martin Luther King JR och Malcolm X. En stor gestalt som kallas Radio Raheem vandrar upp och ner för gatan med en enorm hiphopdånande bergsprängare på axlen. På pizzerian kämpar italienamerikanske Sal med sina två söner för att få busineesen att gå runt. I ett gathörn har ett koreanskt par öppnat en grönsaksrörelse.
Spänningen mellan de svarta, gula och vita i grannskapet är minst sagt påtaglig. Vad gör koreanerna där, och hur kunde de få igång sin ruljans så snabbt? Varför sitter det inga porträtt av svarta kändisar på pizzeriaväggen? Varför hänger de svarta ungdomarna bara på trappavsatserna utan att jobba? Polisen glider förbi i slow motion och synar de bofasta som blänger tillbaka. Det är ett ekorrhjul av fördomar, irritation, hat, missnöje, misstänksamhet, missunnsamhet och uppgivenhet. Filmen utspelar sig under denna enda dag, från morgon till kväll, och framåt skymningen briserar all denna spänning i ett gruff som blir slagsmål som blir polisinblandade kravaller med dödlig utgång som blir upplopp och totalförstörelse av pizzerian.
Dialogen är fantastiskt rapp och vältajmad. Hela filmen är inspelad på Stuyvesant Avenue i Brooklyn. Kulisser och tillfälliga byggnader monterades upp inför inspelning, och de boende i området fick stå ut med två månaders tystnad tagning hela dagarna. Det är en fin blandning av boxningsdans, slögång, gammelsnack under parasollet, ostdividerande, radiofraser, föräldraskap, rastlöshet, hetta och en vilja att göra både ingenting och i alla fall något.
En rasrulle som väcker tankar - inte levererar svar.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Do The Right Thing är en protestfilm. Radikal och med väldigt stora plakat. Men det är helt okej. Det är så den ska vara. Det är också så jag uppfattar 80-talets hiphopscen - revolutionär och arg men också samhällsmedveten, stolt, identitetsskapande. Långt innan den blev materialistisk och kommersiell, ytligt slätstruken. Spike Lee fångar hiphoprörelsen när den var som viktigast. Mest angelägen. Do The Right Thing är en rapp och humoristisk film i samma anda som Boyz N The Hood och Clerks men med ett betydligt större djup och en helt annan insikt. Det är först när de spänningar som sjuder under ytan exploderar och kokar över som jag inser detta. Jag överraskas av vändningen, när det lättsamma gatuglidandet och den coola streetattityden på ett ögonblick byts mot våld och brutalitet. Spike Lee bäddar för detta genom hela filmen på ett otroligt smart sätt. Do The Right Thing avslutas med citat från både Martin Luther King och Malcolm X. Yo!
Roberts betyg: 3
