Nr 745: Det Magiska Ljuset

Originaltitel: Yeelen (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Q & A med mig själv.
Q: Nianankoro är jagad av sin far. Varför då?
A: Jo, pappan har sett i en vision att sonen ska döda honom. Bättre att ta det säkra före det osäkra och föregå framtiden.
Q: Hur hindrar Nianankoro kungen från att döda honom?
A: Jo, han använder magi som gör att kungen fryser still.
Q: Hur lyckas Nianankoro hindra attacken från den rivaliserande stammen?
A: Jo, han trollar fram en bisvärm samt ordnar kraftig eldsvåda.
Q: Hur lyckas pappan hela tiden spåra Nianankoro?
A: Jo, pappan har en stor magisk träpåle som bärs runt av två tjänare. Pålen visar vägen.
Q: Varför låg Nianankoro med kungens fru? Han skulle väl bara bota hennes infertilitet med magi?
A: Jo, för att Nianankoros penis ”förrådde honom”.
Q: Vad gör pappan för att blidka gudarna i jakten på sonen?
A: Jo, bland annat offrar han en albino och en vildhund. Båda går baklänges.
Q: Vad händer med Nianankoro och hans pappa på slutet?
A: Jo, de har en magisk showdown och förvandlas till varsitt ägg.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Mycket märklig historia. Jag kallar den för Magiskt Mystiska Mali. Det är en blandning mellan afrikansk ökenroadmovie och en slags katt och råtta-lek med familjekonflikt som underliggande tema. fSonen vill själv utforska gudarnas kunskap och till sin hjälp har han morsan och morbrodern. Detta gillas inte av den tyranniske patriarken till farsa som med hjälp av en magisk påle ger sig ut att leta efter grabben för att helt enkelt ha ihjäl honom. Fullt rimligt. Det är en hel del hokus pokus och mycket som för en oinitierad tycks helt vara helt oförstående. Men det gör inget. Jag köper hela grejen.

Nr 744: Big Red One - Attackdivisionen

Originaltitel: The Big Red One (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Svartvit öppning i november 1918. Lee Marvin är en amerikansk soldat som inte tror ett ögonblick på sin tyske fiende som kommer fram ur skuggorna med händerna i vädret och påstår att (första) världskriget är slut. Marvin sticker ihjäl honom med kniv i enda åsyn av Jesus i trä på ett kors med myror krypande i ögonen. Marvin återvänder halvnöjd till sitt läger där han får reda på att kriget faktiskt är slut sedan fyra timmar. Oops. Men vad gör det, när soldater dödar, men inte mördar; enligt alla sidor av konflikten.
Hopp fram till färgfilm och Algeriet i november 1942. Andra världskriget är i full gång och Marvin är nu sergeant i 1:a infanteridivisionen, även kallad ”The Big Red One” (efter den röda ettan på axelmärket). Han basar över i synnerhet fyra infanterister, varav en är ingen mindre än Luke Skywalker (Mark Hamill) som spelar Griff med tecknarambitioner. Han dyker liksom upp i den här rullen mitt i Star Wars-hysterin. Fantastiskt oväntat, och intressant att jag nästan måste meditera bort att han inte är Skywalker, och att han inte kan ta fram ett lasersvärd. Går liksom knappt att bortse från. Den i krigsfilmer obligatoriska berättarrösten tillhör Zab (Robert Carradine) och han lotsar filmen igenom. Övriga två är Vinci (Bobby Di Cicco) och Johnson (Kelly Ward). Dessa fem på äventyr får jag följa genom olika delar av kriget. Från Algeriet till Tunis, till Sicilien, till England, till Normandie i Frankrike och D-day (18 år senare öppnar Rädda Menige Ryan med 24 minuter härifrån), till Belgien, till Tyskland och slutligen Tjeckoslovakien och fritagningen av koncentrationslägret Falkenau. På slutet gör Marvin en favorit i repris och sticker ner en uppgiven tysk några timmar efter krigsslutet, men denna gång verkar det som att offret kommer överleva, med bistånd från motståndarna givetvis. 
Det finns flera minnesvärda scener i filmen, minnesvärda av olika skäl. Ofta tycker jag det är fantastiskt foto av Adam Greenberg (Terminator och Terminator 2 - Domedagen), ett liksom krispigt Vilda Westernfoto fast i krigsmiljö. Stenhårda, intensiva närblickar, ögon som sett allt och lite till. Scenerna vid landstigningen på Ohama Beach känns verkliga, med betoning på känns. Bakhållet vid Jesusstatyn tycker jag är grymt välgjord; krypande och svettigt viskande. Den kalibrerade skjutningen vid övertagandet av vad det nu är - ett pansarfordon, ett bandfordon, en stridsvagn? - är klockrent effektiv. Några snabba i rätt tid och sen är det över, och de sicilianska liarna faller tungt i tyskt kött. The showdown på mentalsjukhuset är obehagligt bra, särskilt när en av patienterna pepprar med ett fullskratt, och majblommestriderna på slutet i Falkenau är liksom färgglatt tragiska. Skywalker tömmer ett och ett halvt magasin i en gömd motståndare. Som en metronom i ruinerna där. Ibland blir det närmast patetiskt, som när Marvin kastar iväg en bortsprängd testikel (inte hans egen) med typ orden: ”du har en kvar, don´t worry”. Eller förlossningen i pansarvagnen med gynupphängda ben i patronbälten och ”pussy, pussy” (push, push) från den assisterande soldaten. Har dock inga som helst tvivel kring att jargongen i de här miljöerna var, och kanske är, tjugo resor värre. Så vad gör regissören Samuel Fuller? Gestaltar hur det var, hur han upplevde det? Ingen aning, jag var inte där. Men det var tydligen Fuller - som vi tidigare hälsat på i Ficktjuven och Shock Corridor. Han tjänstgjorde själv i The Big Red One och hans egna erfarenheter verkar ligga till grund för filmen. Det verkar dessutom finnas en halvtimmeslång rackare som heter Falkenau, The Impossible med material som Fuller själv spelade in under kriget. Den måste jag se. Och så känns det, att den här rullen gjorde mig nyfiken på att förstå mer, se mer om kriget. Jag har ingen aning om hur nära eller långt ifrån den ligger historien, men den gjorde i alla fall att jag tyckte mig få en bättre övergreppsbild av kronologin. Det var spännande och medryckande och det är ju ett gott betyg, i alla fall ibland.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Efter att jag hade sett filmen var jag nere på en rak tvåa. Jag tyckte den innehöll alltför många tveksamheter i flera delar - skådespel, narrativ och engagemang. Jag fick känslan av att filmen inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara. Dråplig komedi eller episkt krigsdrama? Det störde mig mycket. Nu en tid efteråt måste jag ändå säga att det kanske är en av de främsta kvaliteterna med Big Red One - Attackdivisionen - att den inte faller i förutsägbarhetens frestelse utan skapar något överraskande och absurt. Kanske som kriget verkligen var. Det vet jag inget om. Det finns dessutom en hel del minnesvärda scener - slutscenerna, förlossningen, bakhållen, landstigningen. - men jag har ändå lite svårt att helt komma överens med filmen. Lite för friskt vågat helt enkelt.

Nr 743: Himmel Över Berlin

Originaltitel: Der Himmel über Berlin (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken Film av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Änglar ser saker i svart och vitt, ser Berlinbornas tröstlösa vandringar, hör deras inre malande röster, försöker trösta i all sin osynlighet. Ängeln Damiel (Bruno Ganz) blir lite på distans förälskad i livs levande trapetskonstnärinnan Marion (Solveig Dommartin) och måste störta ner för att få färgseende, för att kunna känna och älska på riktigt. Nyfikenhet dödade katten, men ängeln fick känna på ordentligt med liv. Fantastiska trapetskonster med Dommartin som lärde sig detta hant -och fotverk på åtta (!) veckor. Lite på sidan men ändå mitt i dyker Peter Falk - eller Columbo som han är mer känd som - upp i rollen som sig själv. Han ska spela in en film i Berlin, går runt och skisstecknar och visar sig vara en gammal ängel han också. Crime & The City Solution spelar på en klubb. Likaså Nick Cave and The Bad Seeds. From her to eternity.
Lugnt och behagligt tempo, poetiska livsbetraktelser, intressant tema, Columbo rules.
Kände mig lite tvungen att se uppföljaren Fjärran, Så Nära (1993) också, och tyckte faktiskt lite bättre om den. Samma tema, mer humor.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Så länge som jag har velat se den här filmen. Känns lite märkligt att jag inte har gjort det förrän nu faktiskt. Förväntningarna var höga, kanske lite för höga. Men redan i början är jag fast. Det är stämningsfullt, filosoferande och melankoliskt men fantastiskt vackert. Alla långsamma kameraåkningar. Fotot. Narrativet. Den omöjliga kärleken. Rädslan. Modet. Fallet.
Jag känner dock att jag lite grann sitter och väntar på Nick Cave vilket är lite störande för mitt eget tempo. Men sen dyker han upp. På vinyl i Marions cirkusvagn. Och senare live på klubben. En annan cameo-roll är Peter Falk. Ett oväntat och vågat inslag men det ger filmen en starkare känsla av autenticitet. Naturligtvis gjordes en amerikansk remake, Änglarnas Stad med Nicholas Cage som ängel. Men oj så långt ifrån varandra dessa filmer ligger.

Nr 742: Julietta Och Andarna

Originaltitel: Giulietta Degli Spiriti (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på DVD av Robert i rum 103 på Sea Garden Hotel i Hurghada, Egypten.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Federico Fellini läser Jungs biogfrafi "Mitt Liv: Minnen, Drömmar, Tankar”, experimenterar med LSD och går full Technicolor.
Makens otrohet får Julietta (Giulietta Masina - gift med Fellini) att vända sig in mot andevärlden för stöd och råd. Det som sker i den så kallade verkligheten framkallar fantasier, drömmar och minnen som gestaltas ömsom milt, ömsom nästan skräckfilmsaktigt. Mycket färger i denna Fellinis första färgrulle, iögonfallande kostymering och många karaktärer att försöka hålla reda på. Inte helt lätt att hänga med i vad som är flashbacks, uppenbarelser och nutid, men det blir ändå lite som att jag sugs in i scenerna. Julietta anlitar även en privatdetektiv som efter ett tag redovisar efterspaningarna på maken på ett sätt som är helt i linje med amerikanska succéprogrammet Cheaters. Oerhört roande. Jag hittar även en kort sekvens ganska tidigt i filmen där fem eller sex personer liksom dansar sig fram hand i hand, och tänker direkt på den där dödsdansen i Det Sjunde Inseglet.
Till slut har i alla fall Julietta samlat på sig så mycket styrka att hon lämnar huset och maken och går in mot skogen. Fri, menade Fellini. Ensam, tolkade Masina. Undrar vad Jung hade sagt.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fellinis första färgfilm. Och det känns som att han går helt banans med färgerna. Gillar det. Julietta spelas av Fellinis hustru Giuletta Masini och hon fascinerar och skapar ett stort intresse hos mig. Filmen är liksom en färd in i Juliettas undermedvetna, in i hennes drömmar och fantasier, triggade av makens otrohetsaffärer. Jag tappar tempot ganska ofta och har svårt att orientera mig i handlingen. Med vissa filmer känns det som att jag skulle vilja vara riktigt hög för att ordentligt sugas in. Detta är en sån film. Kanske behöver se om den.

Nr 741: El Topo

Originaltitel: El Topo (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Verkar vara själva urfilmen för genren ”Acid Western”. Alejandro Jodorowsky ligger bakom det mesta; manus, regi, huvudroll och musik. Jag får flashbacks från Freaks (stympade, dvärgar), från Svart Gud, Vit Djävul (sökandet i öknen), från Kvinnan I Sanden (det eviga grävandet), från Salò Eller Sodoms 120 Dagar (tortyren, sadismen)- ja, från en väldig massa filmer. Det är brutalt med alla splashiga skott i huvudet, i armar, i ben, knän, i magar, i bröst, i alla kroppsdelar som finns. Svartklädde hästridande mullvaden i sökandet efter ljuset, upplysningen, förblindad. Dueller med diverse mästare, tricks och tjuvknep för att vinna filosofiskt och kroppsligt. En omtalad våldtäktsscen som jag missade, märkligt, men jag kanske är en mullvad.
En av John Lennons favoritfilmer. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Psykedelisk västern, våldsam, obscen, symbolisk, filosofisk men främst av allt helt unik i västersammanhang. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad det är jag har sett egentligen. Den ensamme revolvermannen El Topo, en antihjälte som gång på gång verkar vilja bevisa sin överlägsenhet. De obegripliga scenerna avlöser varandra och ibland är det strålande men oftast inte. Den är ojämn och onåbar, kanske lite pretentiös i sina anspråk. Men att den har sin givna plats i filmhistorien, det måste jag ge den.

Nr 740: Spegeln

Originaltitel: Зе́ркало (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: I blandade sekvenser - svartvita, i färg, i slowmotion - tar den gode Tarkovsky med mig på en fragmentarisk korrespondens med det förflutna. Minnet som en snabbt försvinnande imfläck på en fönsterruta mot barndomen, uppväxten. Dröm/mardrömsbilder. De ofta långa smygande tagningarna, ibland befinner jag mig mitt i en oljemålning för att hastigt kastas in i ett svartvitt fotografi. Bakgrundsstrofer skrivna och upplästa av regissörens far. Inomhusregn, som i Stalker. Och så den fantastiska scenen med kvinnan svävande över sängen. Han är fan inte lätt att kolla på, Andrei, och man måste nog vara lite på svårmodigt humör för att hamna rätt, och idag var jag kanske på sådant humör. Idag?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Episk, personlig och drömsk. Så beskriver filmaren Brakhage (Dog Star Man) Tarkovskijs filmkonst. Jag skulle vilja lägga till sinnlig, svår och modig. Svårmodig som Robert säger. Och just där någonstans, som linjerna i en sprucken spegel, förenas dessa drag och fram träder ett alldeles eget rum. Ett rum där dröm och verklighet, dåtid och nutid, sanning och lögn både smälter samman och separeras på samma gång. Han är krävande, det måste erkännas, och han gör knappast några behagliga feel good-filmer. Men om jag släpper garden, ger upp konventioner och förväntningar så drabbar denna film mig. Och det är fint. 

Nr 739: Förtorkade Liv

Originaltitel: Vidas Secas (1963) Wikipedia IMDb
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Brasiliansk Cinema Novo. Kärnfamilj går genom torrt land, rundvandrarna, på jakt efter ett bättre liv. Jobbar för en fjärdedel av kalvfödseln, blir blåst på konfekten. Fiolspel, myggsurr, fågelkvitter, kobjällror och historiens minsta storband utgör ljudfonden - ingen pålagd musik vad jag minns. Utspädd sprit och kortspel lockar pappan över ruinens brant och i klammeri med lagens långa arm piskas han på samma vis som han själv tidigt i filmen piskade en åsna till lydnad och underkastelse. Flämtande, uttorkade djur. Fåglar i sträck som drar. Brännande solen hela tiden som ett intensivt stirrande öga: iakttar misären nere på torra jordskorpan. Hunden skadeskjuten. Korruption. Krävande boss. Bränn ner skiten, det går åt helvete med alltihop. Eller? Pappan får möjlighet att knivdöda tidigare förtryckare, men avstår. Hämnd, till vilken nytta?
”Kommer vi nånsin att leva ett bättre liv?”
”Kanske, kanske inte. Lång väg att gå, men jag har nya sandaler."

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ärligt talat har jag glömt bort det mesta av filmen nu när det är dags att recensera den. Känns inte alldeles rättvist men vad ska man göra. När jag läser Roberts inlägg och går tillbaka till boken och läser om den så känns det ändå som att jag gillade den när jag såg den. Men jag minns inte vad jag tyckte. Otäckt. Ett minne från filmen har dock etsat sig fast och det är hundens sista tankar och iakttagelser när den lägger sig ner för att dö. Så fantastiskt fint och sorgligt skildrat. Jag kan inte komma ihåg om jag har sett ett liknande perspektiv i någon annan film. Just den scenen, eller snarare minnet av den scenen, är helt klart uppe och nosar på en femma. Men på grund av rådande omständigheter så ger jag filmen en diplomatisk trea. Rakt av. Utan vidare eftertanke.

Nr 738: Kinesflickans Hämnd

Originaltitel: The Bitter Tea Of General Yen (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Shanghai, under Kinesiska inbördeskriget. Jag läser att det kriget pågick mellan 1927 och 1949, så filmen är således inspelad mitt i, och behandlar tidsmässigt - om jag fattat det rätt - den första uppblossande delen. Svenske Nils Asther spelar vad som måste vara en av historiens längste kines, general Yen, som förälskar sig i amerikanska missionärskan Megan (Barbara Stanwyck). Han låser in henne, som man gör med de man är förälskad i, och hon drömmer blandade drömmar med inslag av mar och erotik, som man gör om de man är förälskad i. Fantastiska dubbel/trippelexponeringar i de där drömsekvenserna, och det är definitivt det jag kommer minnas bäst av den här rullen. Hur Megan i sin dröm blir räddad från Yen av en maskerad hjälte, som vid närmare tillsyn visar sig vara ingen annan än - Yen igen! Fuffens och korruption och förbjuden kärlek, avrättningar på ljusa dagen som förflyttas en bit bort av hänsyn till Megan som uppfattar det en smula stötande. Megan hade egentligen tänkt gifta sig med den fästman hon inte sett på tre år, men räddningsarbete gällande barnhem kom emellan. Och Yen kom emellan. Och efter diverse bedrägerier och skvallrande inser Yen att hans makt är förlorad, han har fallit från sin tron, stålarna är slut, och han dricker sitt förgiftade te, som man gör när man förlorat allt. Megan åker, antar jag, hemåt på en båt med Yens före detta ekonomiske rådgivare. Var hennes fästman tog vägen står skrivet i stjärnorna. Märkligt slut. Nils Asther slutade på en kyrkogård i Hotagen, Jämtland där han verkar dela grav med polaren Iwo Wiklander.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Märklig svensk titel på detta kärleksdrama i kinesisk krigsmiljö. Nej, då föredrar jag den amerikanska originaltiteln. Den är ju en rätt utsökt sammanfattning av det hela. Det är inte alls tråkigt vilket jag skulle kunna ha föreställt mig innan jag tog mig an filmen men det är heller inte superspännande. Duktigt skådespeleri, tjusig inramning och fint foto. Särskilt drömsekvensen som både implicit och explicit uttrycker kärlekens inneboende dubbelnatur. Hollywoodproducerat med allt vad det innebär. Undrar hur den skulle ha sett ut om den hade varit helt igenom kinesisk? 

Nr 737: Sinnenas Rus

Originaltitel: Senso (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Förnäma salonger, djupa murriga färger i stearinljus och italienskt 1860-tal. Så var det även i den förra och första rullen vi såg regisserad av Luchino Visconti - Leoparden.
I den här filmen är det den italienska grevinnan Livia som blir upp över öronen förälskad i den österrikiske officeren Mahler. Eller Franz! som hon kallar honom, ropar på honom, efter honom, gång på gång. Franz! Franz! Var är du? Här Livia.
Omöjlig kärlek där i sjuveckorskriget, omöjlig och otillåten och oärlig, i alla fall från östra hållet. Franz är bara ute efter pengar, som den fege desertör han till sist bekänner sig vara. Livia, förblindad av åtrå, mjölkas ordentligt gång på gång - men till slut tar det stopp i och med att Franz hånar och förnedrar henne med ett överspelat och högljutt hästgarvande i närvaro av den av alla prostituerade han för tillfället hyrt in. Livia golar och Franz får smaka på säkert femton rundor bly när han ställs upp mot muren. Det hindrar dock inte Livia från att planlöst irra runt i gränderna och ropa Franz! Franz!
Tycker inte det blir särskilt taggripande eller spännande, egentligen någon gång även om det definitivt tar sig sista 45 minuterna med krigsscener och upplösning. Inledningen med vandrandet, efterföljandet och samtalandet bland Venedigs gränder och broar får mig att tänka på både Rösten Från Andra Sidan och Bara En Natt (även om den utspelar sig i Wien). Jaha?


Jimmys betyg: 3

Kommentar: Viscontis första färgfilm. Melodramatiskt kostymdrama. Överdåd och passion. Mahler och Livia. Dessertörer och aristokrater. Sex, sorg och svek. Allt slutar med en avrättning. Och Italiens enande.

Nr 736: Koyaanisqatsi

Originaltitel: Koyaanisqatsi (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Medproducent Coppola verkar inleda med åtminstone sekelgammalt piktogram från Utah. Sen tar trion över; regissör Reggio, fotograf Fricke och kompositör Glass jammar igång med lugna bergsformationer, slowmoskjuten raket, vida landskap, svallande vattenfall, forsande moln och annat som får mig att tänka på saker som varit med under ganska lång tid, relativt sett (förutom raketen då). Sen kommer kraftledningarna, maskinernas intåg, gruvdrift, skövling, bomber och granater. Fantastiska biltrafiktime-lapses, storstädernas ljus, de pulserande systemen blottläggs med filmens metodiska kirurgi, vitt och rött pumpar teknologin i omloppen, i industriådrorna. Fortare, snabbare, intensivare. Tillverkning, förflyttning, individens sårbarhet, ätasovadö, det hektiska mönstret, till synes oändligt repetitivt. Till slut högtryck, kollaps, infarkt, raketen exploderar och brinner upp, faller rykande till marken. Nedstörtad värld. Bara att börja om igen. Bygg upp, rasera. Gör, förstör.
Eller som fotografen Fricke sa: ”Jag filmade bara vad som helst som jag trodde skulle se bra ut på film." 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den får mig ibland att tänka på Moderna Tider, människans ständiga jakt på effektivitet, teknologi, utveckling. Men här har vi att göra med ett avantgardistisk multikonstverk som vill visa på världens obalans, där moderniteten äter upp det uråldriga utrymme som jordens natur och kultur har präglat. Koyaanisqatsi betyder just "liv utan balans". Till underbara och minimalistiska toner av Philip Glass tas vi med på en förförande resa, med ett nyskapande och kreativt berättarspråk och en tydlig social och politisk spegling av vår samtid.

Nr 735: Little Caesar

Originaltitel: Little Caesar (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Första rullen i nya lyan, och det känns tyvärr svårt att koncentrera sig på eller få grepp om vad det är jag kollar på. Tycker mest att det är massa snubbar som skäller på varandra och skjuter då och då. Hänger inte med i turerna överhuvudtaget. Lite synd kan jag tycka, eftersom detta uppenbarligen ska vara gangsterrullarnas urmoder, eller i alla fall en av dem. Kriminellt hierarkisk klättring av Rico, som till slut på toppen av stegen får smaka på patronerna och dör frågande sig själv: ”är detta slutet för Rico?”.  Verkar så ja.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Smågangstern Ricos polare Joe lämnar skutan medan tid är och blir underhållare i Chicago. Rico däremot gör karriär i undre världen och lyckas liksom aldrig förlåta Joe. Den snabba karriärren stupar platt med ett skott i magen under en affisch med Joe och dansösen Olga. Livet kan sluta på många sätt. En enkel film om svåra förhållanden. Den krattade manegen för diverse andra gangsterrullar som kommit att prägla filmhistorien.

Nr 734: Viridiana

Originaltitel: Viridiana (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på fmovies av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Sista filmen på Styrsö, flytten går in till centrala Göteborg. Vad passar då bättre än en Buñuel, den sista av totalt nio som är med i boken?
Viridiana (Silvia Pinal) avbryter kortvarigt, tror hon, nunnestudierna för att åka och hälsa på sin uncle uppe i ensliga bergen. Där finns även en tjänarinna och hennes dotter som inledningsvis hoppar planterat rep under trädet. Med sig har Viridiana det lilla katolska resekittet bestående av kors i olika storlekar, en törnekrona och tre grova spikar i händelse av fästelse. På gården får hon snart lära sig att handmjölka, en motvillig spendragsdebut. Hon går i sömnen, bränner garn och lämnar askan efter detta på unclens säng. Askan som en symbol för ånger och död. ”Ångern är din, för att du ska bli nunna. Döden är min, gammal man.” tolkar unclen. Sen vill han gifta sig med henne, efter att han kvällen före hennes avresa bett henne klä sig i den brudklänning hans fru dog i på bröllopsnatten, i hans armar, av en hjärtattack. Lite creepy. Jag antar att han vill ha tillbaka det förflutna. Viridiana är inte helt med på dessa noter, utan vill åka tillbaka till klostret. Unclen ber sin tjänarinna spetsa Viridianas kaffe med nån form av sömnmedel, vilket hon gör av lojalitetsskäl. Unclen påbörjar utforskning av den törnrosasovande Viridiana; händer och läppar över hennes vita varelse, men hejdar sig och lämnar. Dagen efter ljuger han för henne och påstår att han ”gjort henne till sin medan hon sov”, och att hon därför inte kan återvända till klostret. Viridiana knäckt, såklart. Sedan berättar unclen att han ljugit. Se där, ett återtagande i all hast. Detta virrvarr av lögner, ånger och härskande. Viridiana gör som de flesta skulle gjort - hon sticker, svartklädd i en svart droska dragen av en svart häst. Kommer dock inte så långt, på väg ombord på bussen hinner beskedet ikapp henne; hon måste tillbaka till bergen, hennes uncle har hopprephängt sig i ett träd.
Här går filmen in i en lite ny riktning. Viridiana stannar på gården och öppnar vandrarhem slash stödboende för diverse utstötta. En vad jag förmodar utomäktenskaplig son till unclen dyker upp och flyttar in med sin fästmö. Det uppstår oundvikliga under -och överliggande spänningar mellan de olika intressen som finns på gården. Fest eller kolera? Unclens sons fästmö sjappar, sonen dras till tjänarinnan. Föräldrafritt på gården, då anordnas party med Sistamåltidentema, ackompanjerat av delar av Händels verk Messias. Viridiana med halvbror återvänder hem och hamnar i en ordentlig rävsax; brodern bakbunden och Viridiana på väg att bli våldtagen. Halvbrodern lyckas dock muta till sig en kumpan som slår ihjäl förgriparen. Lugnet sänker sig över gården, törnekronan bränns och popmusiken skvalar. Håret släpps ur sin knut och i sista scenen anas en kortspelstrekant mellan Viridiana, halvbrodern och tjänarinnan. Inga konstigheter.
Lite vemodigt att säga hej då till Buñuel, det är faktiskt mer än tio år sedan vi i detta projekt såg hans första film, och vår första film av honom, Den Andalusiska Hunden. Han är definitivt en av de filmskapare som jag tycker tar ut svängarna ordentligt och ibland kedjefångar mitt intresse, men oftast också gör att jag undrar vad fan det är jag tittar på. En kanske skulle se om Hunden så här tio år senare för att undersöka vad jag ser i den idag? Tror jag gör det.


Jimmys betyg: 4

Kommentar: Viridiana är Buñuels återkomst till Spanien som tackar honom genom att förbjuda den här filmen. Så kan det gå. Det är #metoo-varning (som i alla andra filmer) men också mustigt och ironiskt. Religionkritiskt, samhällskritiskt och kritiskt i största allmänhet. Viridiana är samtidigt surrealistisk och realistisk i sin dramaturgi. När Viridiana samvetsgrant öppnar upp det nyärvda godset för samhällets bottenskikt så brakar helvetet lös rent ut sagt. Det blir å vilket party för hela slanten och Viridiana överger sin gudsfruktighet och ägnar sig åt kortspel resten av livet. Amen.

Nr 733: Vi Charmörer

Originaltitel: Babes In Arms (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Story Hotel, Nordenskiöldsgatan 24, Malmö, och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Vad du vill på trettiotalet. Käck och näpen ungdomsrevolt. Mickey Rooney så där irriterande energisk; det här fixar vi, häng på mig, jag tar ton, jag spelar och ni kompar, jag regisserar och tar kontrollen, jag bestämmer, jag är enväldig, jag dikterar villkoren, jag får med mig massan, jag röker en cigarr och hostsnubblar mig ut, roligt va? Dra ollon dra ollon, här i vår runkarklubb. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Tvålfager children of the revolution-ultra light. Tonårsskådisarna Judy Garland och Mickey Rooney i sällskap av ett gäng fånigt musicerande barnskådisar. Kidsen vill uppträda, föräldrarna vill att de studera. Generationsuppror a' la 30-tal. En del musiknummer som jag känner igen, bland annat den gamla enerverande dängan Good Morning (Godmorgon, hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon i kör). Det här projektet har faktiskt lärt mig att uppskatta musikaler, eller kanske vänja mig vid dem, men det här är inte särskilt bra. Kanske finns det några få tillfällen i filmen som jag faktiskt blir lite intresserad men de har jag i så fall glömt. 

Nr 732: Yol

Originaltitel: Yol (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Permission från turkiskt Alcatraz; fängelseön Imrali i Marmarasjön. Vi får följa en handfull fångar på deras respektive bumerangfärder med buss, ånglokståg och snöpuls. Hem till minerade gränsland och konflikter äldre än minnet. Skuld, skam, heder, stolthet, förtryck, flykt, koder, löften, svek, straff, lagar, regler, sorg och tandvärk. Sen tillbaka till fängelset. För mig helt omöjligt, tyvärr, att hänga med i vem som tar vem. En inte helt ovan känsla i det här projektet, och det känns synd eftersom jag ändå känner att den här rullen har nåt speciellt. Jag är bara inte mottaglig för det, jag greppar inte sammanhangen. Regisserad på distans inifrån fängelset av Yılmaz Güney.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag vill tycka om den. Jag anstränger mig för att förstå, lägga på minnet, följa med i spåren. Och jag känner att det finns något djupt intressant, en kokande vrede, en poetisk känsla för detaljer, en politisk ambition, en mänsklighet. Jag anar allt detta men får inte ihop det. Jag läser mig till handlingen och vissa bitar faller på plats men filmen blir fortfarande endast ett fönster mot en värld jag inte förstår. Jag skulle vilja ge den mer tid, se om den, prata om den, analysera den utifrån statsvetenskapliga, sociologiska, teologiska och maktteoretiska perspektiv på samma gång. Men jag väljer att låta den vara. Känns bäst så.

Nr 731: Stroszek - Balladen Om Bruno S

Originaltitel: Stroszek (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Inledande fjuttibrall i institutionscellen, och sen flyter den ena smått märkliga men helt naturliga scenen efter den andra förbi. Hallickarna i bierstugan. Dragspelandet på innergården - Bruno en berättarteknisk mästare med handsignaler och röstlägen. Interiör: sunkig lägenhet i Berlin, en liten gråspräcklig man spelar Månskenssonaten på ett ostämt piano, Bruno intill rökande en cigarett, var är Eva, hon kommer nog. Det för tidigt födda barnets gripreflexer. Bilverkstad i Railroad Flats: Clayton drar ut en tand på sig själv med hjälp av en tång. Tractor Wars - som tornerspel. Exekutiv auktion av mobila huset med snabbtungade utroparen, ortsbefolkningen på plats för att bevittna, som forna tiders avrättningar, forna tiders i denna del av världen, nutida i andra delar och framtida i nån del man kanske inte trodde var möjlig. Slutscenen helt fantastisk med sittliften, den runtkörande brinnande bilen och indianen som står på parkeringen och undrar vad som pågår. Polisen över radion: ”we can´t stop the dancing chicken”.
Balladen om Bruno S känns som ett fönster, en reva in till nåt annat, nåt verkligt. Som att befinna sig på livets bakgård, utstött bland ruttnande torrdass och trådiga tvättlinor, utan möjlighet att ens vilja ta sig därifrån. Brunos blick på samma gång oändligt långt borta och fullkomligt närvarande. 

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ibland dyker det upp människor som liksom är omöjliga på något sätt. Original där originalitet är ett alldeles för litet ord. Personer där begreppet mänsklighet får ett helt nytt liv. Som gestaltade karikatyrer av sig själva. Bruno Schleinstein är en sådan person som jag blir alldeles bländad av. En marginaliserad gatumusikant som levde en stor del av sitt liv på institutioner. Regissören Werner Herzog upptäckte hans kvaliteter och tog hona under sina vingar. I Balladen Om Bruno S specialskrev han en roll åt just Bruno S - en kåkfarande gatumusikant, glad i alkohol och förtjust i den prostituerade Eva. Med i sällskapet är den äldre grannen Scheitz. Trötta på det brutala livet i Berlin beger de sig för att söka lyckan i USA. Eva drar med en lastbilschaffis och Scheitz blir galen. Allt slutar med att Bruno, de de små signalernas mästare, tappar greppet totalt. Det är skoningslöst och briljant, overkligt men fullkomligt verkligt. Tydligen var det den här filmen Ian Curtis från Joy Division såg just innan han tog sitt liv. 

Nr 730: Kvinnan I Sanden

Originaltitel: 砂の女 Suna no Onna (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Universums riktning är erosion. Det ständigt pågående, aldrig upphörande sönderfallet. Sisyfos går sandgrop och det grävs för glatta livet, för överlevnad. Mannen som likt en insekt blir nedlockad i gropen, till den ofrivilliga meningslösheten. Kvinnan som behöver hjälp med skyfflandet, annars begravs huset, det är bara att hugga i, stegen är uppdragen. Oerhört svartvitt och tätt och kornigt, som en extended version av Wicked Game med Chris Isaak och Helena Christensen. De omgivande pådrivande byborna, ritualerna, tvånget, plikten och fortplantningen in i de skiftande dynerna. På slutet dyker valfriheten upp som en liten lök på laxen. Äh, jag stannar här och gräver vidare.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Känner mig generös idag. 4+ är ett bra betyg med tanke på att många av nattscenerna var av så dålig kvalitet att jag fick gissa mig till vad som hände. Men bortsett från det så är Hiroshi Teshigaharas existensiella berättelse ett litet mästerverk. En klaustrofobisk marsdröm som hittar den perfekta balansen mellan dröm och verklighet, eller mellan realism och metafor om man så vill. En insektsamlare (Eiji Okada) gör en studieresa till ett avlägset ökenlandskap men missar hemresan. Istället blir han erbjuden att övernatta hos en kvinna (Kyoko Kishida) vars hus ligger i botten av en sanddyn. På morgonen efter är stegen som han kom nerför borta och han blir informerad av byborna om att han måste stanna och hjälpa kvinnan att skotta undan den ständigt rinnande sanden. Den ensamma kvinnan behöver en man i huset. Mannen försöker göra några misslyckade försök att fly men med tiden tycks han mer och mer acceptera sin situation. När kvinnan blir gravid och byborna tar henne till läkaren så finns en möjlighet för honom att lämna sin situation. Det gör han inte. Det fins naturligtvis solklara referenser till myten om Sisyfos, ett meningslöst arbete som aldrig tar slut, men filmen kan även ses som kommentar till familjelivet som en källa till både fångenskap eller frigörelse beroende på hur man ser det. Det är såna här tillfällen som gör att man överhuvudtaget håller ut i detta projekt.  

Nr 729: Fat City - Chansernas Stad

Originaltitel: Fat City (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Billy dras med the boxing postkarriär blues och drar till gymet för att återuppliva sin gamla alkoholiserade kropp. Där träffar han Ernie, en ung naturbegåvning enligt Billy. Kontakt med manager, in i ringen, boom krasch i mattan. Upp på hästen, även Billy vill börja fajtas igen. Spruckna ögonbryn och boxningsscener som spänner mellan enormt taffliga till hyggliga, det är definitivt inte Rocky eller Tjuren Från Bronx, här är det mer känslan av föreningsboxning. Alkoholiserad får man nog även kalla barhänget Oma som efter andra träffen med Billy faller igenom på en vinglig promenad från baren och tårögt utbrister: "I love you so much.”
Fetstaden, drömmen som aldrig slår in, eller illusionen att det överhuvudtaget finns en dröm att drömma. En film som håller sig på mattan och slutscenen med Billys projicerande och det stumma umgänget över en kaffe blir nästan en svart sketch. Riktigt bra.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Help Me Get Me Through The Night. Kris Kristofferson. De vemodiga countrytonerna i inledningen får plötsligt en helt ny innebörd när de bäddar in stämningen i Fat City. Fat City - en term för den amerikanska drömmens chimär, det onåbara målet, en hägring. Exboxaren Tully, en dagdrivare som längtar tillbaka till något tidigare som kanske aldrig fanns. Den unge talangen Ernie som gör sin flickvän på smällen och tvingas in i äktenskapets skugga. Den alkoholiserade och ambivalenta barflugan Oma som lämnar Tully för att gå tillbaka till sin misshandlande pojkvän. Tränaren Ruben som alltid är beredd att göra sig en hacka på uppgjorda matcher. Alla cirkulerande i det undre skiktet av samhället som i en roman av Charles Bukowski. Men det spretar ibland, det står stilla ibland, det är rätt tråkigt ibland men det kompenseras av vissa scener som är riktigt bländande. Jag gillar framför allt slutscenen där Tully och Ernie mitt i den knäpptysta manligheten sammanfattar precis allt i hela filmen. Utan ett ord. Och boxningsscenerna är så enkla och tafatta att det känns som att jag ser en match på BK Älgen en fredagkväll där ingen jävel är nykter och aldrig har boxats förut. Mycket spännande. 

Nr 728: I Fjol I Marienbad

Originaltitel:L'Année Dernière à Marienbad (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Repetitivt och asymmetriskt återvändande till minnesfragment i en önskedröm, mardröm, dagdröm? Upprepningar som för att tydliggöra och fylla i, pussla ihop hågkomsten. Detaljer som små skär i oceanen. Barockt hotell med ödsliga korridorer, dämpande heltäckningsmattor, marmor, speglar, kristallkronor, alkover, bilder, fotografier, målningar, massiva trädörrar, statyer, pelare och titt som tätt människor, gäster. En dåtidslabyrint vars gränser utgörs av suddiga flashbacks, eventuella löften, oändliga spel, olösliga gåtor. Frusna ögonblick utan skuggor, utdragna och långsamt igångsatta i trög slow motion. Vända och vrida på minnesbilder; ett Memory med ständigt skiftande brickor, opålitliga kort.
Som att stå i ett minnets mörkrum och tvångsmässigt framkalla samma bilder om och om igen med olika exponering, olika stopptid, olika fixering. Stå där i det röda mörkret med sin lilla tång, försiktigt skvalpande i vätskebaden. Ta upp ett ark, låta droppa av, hastigt syna och hänga upp. Foga samman en begriplighet, en tillräckligt hållfast kedja som kan bära minnet.
Obegriplig film, och ibland är obegripligheten en källa till lågt betyg. Inte idag, av någon obegriplig anledning. Vissa märkliga filmer har en attraherande effekt, andra märkliga filmer en repellerande. Lika mystiskt som magnetism. Poporkestern Blur gjorde en musikvideo till sin låt To The End som inspirerats oerhört av den här rullen.
En film att återvända till, om och om igen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Samma regissör som Hiroshima - Min älskade. Helt oförstående att jag endast gav den en trea. Minns den som mycket bättre, till och med bättre än denna, men jag hade väl en dålig dag eller nåt. "En stilla film om minnen" skrev jag om den filmen och jag skulle kunna skriva samma sak om denna. Det är märkligt och märkvärdigt och tydligen i likhet med den förra så fattar jag inte ett smack. Jag flyter ändå med i det meditativa tempot och det vackra vidfilmsfotot. Alain Resnais verkar utforska minnet, tolkningar av händelser, om vad som hände och inte, berättad genom ett slags triangeldrama mellan A, X och M. Men styrkan ligger hellre i det konstnärliga, det poetiska och det filosofiska snarare än i det dramaturgiska. Tydligen ligger kurorten Marienbad i Tjeckien. Det hade jag aldrig gissat.

Nr 727: Dr. Jäkel Och Mr. Hyde

Originaltitel: The Nutty Professor (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Vem av alla sina jag vill man vara? Den mest populäre? Nördige Julius (Jerry Lewis) kokar ihop ett slags kosttillskott som får honom att förvandlas till självsäkre Buddy Love, så länge giftet verkar. Tankarna går både till Bamses dunderhonung och Fight Club, via alla superhjältar med dubbla identiteter. Tidsbegränsad charm och karaktär - nån gång måste bubblan spricka, och när den gör det på slutet tycker jag klippningen är riktigt bra i förvandlingen på scen från Buddy till Julius. Nästan tecknad film stundtals med armar som förlängs vid tyngdlyftning och dörr som slås in över Julius som bildar grop i golvet. Bra scen i laboratoriet också vid första förvandlingen. Halvkul ibland, men Julius röst tar mig konstant tillbaka till karaktären Steve Urkel i TV-serien Räkna med bråk. Skräckblandad förtjusning, med betoning på skräck.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga om det här? Vad gör den i boken för det första. Och för det andra, borde jag ha känt till Jerry Lewis? En amerikansk underhållare som tydligt hade grejer på gång med självaste Dean Martin. Lewis hade tydligen gjort en hel del snälla, glättiga och barnsliga komikerroller och i Dr Jäkel Och Mr Hyde ville han kunna spela ut helt andra sidor. Det gör han med råge som den förvirrade professor Julius Kelps som genom att dricka ett elixir lyckas förvandla sig själv till den osympatiske showmannen Buddy Love. Tydligen uppfattades filmen som en bisarr sammanfattning av Lewis samarbete med just Dean Martin där festprissen Buddy Love tolkades som en karikatyr av Martin. Något Lewis naturligtvis själv har förnekat. Nåväl, filmen då. Den utspelar sig på ett college där professor Kelps är mobbad och utstött av både kollegor och elever förutom den blonda studenten Stella, längst fram i lektionssalen. Hennes medkänsla för Kelps leder honom att vilja förvandlas till någon hon faktiskt kan tycka om på riktigt. Och så går det som det går. Tydligen ska det vara både roligt och obehagligt. För mig är det mest enerverande.

Nr 726: En Eftermiddag Om Hösten

Originaltitel: Sanma No Aji (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Yasujirō Ozus sista film i både sitt eget liv och vårt projekt innehåller samma grundingredienser som de två tidigare filmer vi sett, Ukigusa (Floating Weeds) och Föräldrarna. Låg och stilla kameraplacering (tatamiskott), familjeliv och varm sake. I varsamt tempo och utan krusiduller behandlas generationsskifte, änkemannaliv och den svåra frågan om när man ska gifta sig och med vem. En hel del supande på restaurang, och en hel del upprepande av frågor och svar. Makligt, lite höstpromenad längs nån strand med händerna i fickorna. En sak som verkar typisk för Ozus berättarstil är när det i filmen är giftermål på gång - då visas korta förberedelser, för att i nästa scen visa hemkomst från bröllop och allt är klart. Inga grandiosa krankameror eller utsmyckade processer. Små, men pricksäkra gester i Agfacolor. Livet flyter på med det livet har att erbjuda, och på nåt lite märkligt vis blir det ganska fängslande, om än inte lika superbt som i de två föregående filmerna jag nämner ovan. Arigato. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Tack Ozu för det du har gett mig och filmhistorien. Men i din sista film får du tyvärr inte till det lika bra som i de övriga vi har sett. Stilen känns igen och jag gillar den. Väldigt mycket. Låg tyngdpunkt. Stilla kamera. Färgerna. Interiörerna. Men historien, nja, den fångar mig helt enkelt inte på samma sätt som exempelvis Föräldrarna. Det är döttrar som ska gifta sig, barn som ska lämna hemmet. Å, hur ska nu männen, änklingarna, fäderna, klara sig. Jag antar att det är tankar och känslor som är fullkomligt självklara och naturliga för många människor men jag kan liksom inte riktigt relatera. Det ältas och det sups en hel del bland gubbarna. Det kan jag däremot relatera till. Och visst, det är jävligt tjusigt och melankoliskt. Detaljerna är utsökta. Skådespeleriet är fint. Äh, den får ett extra plus i kanten ändå. Det är ju ändå Ozu.

Nr 725: Frihetens Nävrätt

Originaltitel: Faustrecht der Freiheit (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Den sista av fyra filmer i boken signerade Rainer Werner Fassbinder, och den enda där han själv medverkar som skådespelare. I Frihetens Nävrätt gör han huvudrollen Fox, en lågavlönad tivoliarbetare som vinner femhundratusen Mark på lotto. Vinsten gör honom attraktiv i de mer välbärgade lägren, och han blir involverad med Eugen som sakta och säkert dränerar Fox på både pengar och värdighet. Några fula familjeföretagsavtal, svindlande affärer och en lyxfällelivsstil senare ligger Fox i slutscenen åtminstone medvetslös, förmodligen död via piller, i en tunnelbanenedgång. Han muddras av några ynglingar och lämnas åt sitt öde där på stengolvet; utfattig, övergiven och oälskad. Can´t buy me love.
Nya tyska filmen minsann, det finns lite nya vågor lite överallt, och med jämna mellanrum. Med jämna mellanrum även ganska ojämnt skådespeleri av särskilt Fassbinder i den här rullen upplever jag, och det är nog därför jag inte hamnar högre i betyget. Ibland extremt stelt, och då menar jag inte att det kanske är en stel situation som eftersträvas, för den kommer liksom på köpet varannan gång. En av höjdpunkterna är definitivt när vår vän ”Mr Schwanz Kaputt” (El Hedi ben Salem) från Rädsla Urholkar Själen gör come back i Marrakech.
Dock säreget på Fassbindervis, man kan liksom känna att det är hans film. Människan, trasig i sin längtan och strävan efter bekräftelse, all bissniss att hålla reda på, egenbedrägeriet och så de som inte drar sig för att lura skjortan av varandra. Vardag här på planeten, går i gamla och nya vågor.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi stannar kvar i samma år, 1975, och fortsätter de homoerotiska inslagen från förra filmen. Nu handlar det om klass, om kön och om Franz "Fox" (Rainer Werner Fassbinder själv) som efter en lottovinst tar klivet från gatan in i de finare salongerna. Det passar honom inte alls blir han till slut varse men innan dess hinner han bli både förälskad och grundlurad. Föremålet för hans förälskelse är den snobbige Eugen (Peter Chatel) som först tycks lite underlägsen och imponerad av den streetsmarta Fox' hårda attityd. Relationen dem emellan växlar snabbt och Eugen visar sig snart vara ett riktigt litet arsel och slutligen ligger Fox, heartbroken, pank och livlös, i tunnelbanan. Jag gillar den sköna atmosfären i filmen, den skickliga beskrivningen av klasskonflikt, den individuella kampen i ett kapitalistiskt samhälle. Jag gillar Fox' protester, ibland tysta och sublima, ibland extremt utåtriktade. Jag gillar scenen i Marrakech när Hedi ben Salem (Fassbinders riktige älskare) plötsligt gör entré igen - lika oväntat som fullständigt självklart. Trots detta så är det något som skaver genom filmen, kanske är det tempot, kanske är det ett haltande skådespeleri. Sammantaget så är det trots allt en schysst frullerulle som definitivt har sin plats i boken.

Nr 724: Maynila: Sa Mga Kuko Ng Liwanag

Originaltitel: Maynila, sa mga Kuko ng Liwanag (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Manila, Filippinerna. Unge fiskaren Júlio kommer från ön in till stora stan för att leta rätt på sin flickvän Ligaya som blivit ditlockad av den feta mrs Cruz med erbjudande om jobb och utbildning. Dock har hon försvunnit och slutat svara på brev. Júlio tar jobb i byggbranschen där tugget handlar om drömmar om ett bättre liv, pesos och hur djävlig arbetsledningen är. Universellt, så att säga. Det är lönedumpning, marknadsprutning och hushållsekonomisk minimalism. Júlio lokaliserar en plats där Ligaya möjligen kan finnas, hos kinamannen, och inväntar rätt tillfälle. Under tiden centrifugerar han runt i olika mer eller mindre smickrande miljöer; kåkstad, prostitution, bygge. Till slut hittar han Ligaya och blir varse att hon är kinamannens sexslav, och att hon har fött hans barn. Inga dunderupplyftande nyheter direkt, men de båda planerar flykt natten därpå. Ligaya dyker aldrig upp och Júlio får reda på att hon är död. Bara att ställa in stacken. Júlio knackar på hos kinamannen, får ut honom i ljuset och hugger ihjäl honom med en mejsel. Hugger ganska ordentligt, och blir därefter jagad in i en gränd av en ilsken mobb. Stilla slutbild på en skräckslagen Júliomun. Ständigt dessa lyckliga slut.
Kanske den första filmen från Filippinerna vi ser i projektet? Kanske första film från Filippinerna jag ser nånsin? Intressanta miljöer och rättframt fokus på vad ska man säga, socioekonomiska faktorer, arbetsmiljö, myndighetsbrutalitet och sexmarknadens tillgång och efterfrågan. Och Tom Jones i en juke box. Men inte så gripande, nåt i nerven som saknas. Lite märkligt, men som vanligt och mer och mer tror jag det handlar mest om dagsformen. Vad för slags film är jag som mest mottaglig för just idag? När och hur bestämmer jag mig för vad jag ska tycka om filmen? Vad grundar sig detta på? Jag har ju inga kriterier, inga verktyg, varje ny film blir ett nytt hjul. Både befriande och begränsande.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Filippinskt sjuttiotal. Det liknar väl vilket sjuttiotal som helst. Antar jag. De flesta minnen jag har av sjuttiotalet har jag sett på rörlig bild så vad vet jag egentligen. Men färgerna, miljöerna, stilen bekräftar min bild. Det finns tydliga konfliktytor, igenkännande och universella. Fattig pojke från landet söker lyckan i stan. Sliter på byggen som skulle stängas omedelbums om Arbetsmiljöverket blev informerade. Identitetssökande ungdomar. Prostituerade män. Och så kärleken. Pojkens long lost love som försvann från idyllen på landet för ett bättre (läs sämre) liv i stan. Hans besatta sökande. Misstankarna som bekräftas. Allt skildras ärligt och brutalt där stadens hårdhet förstärks genom det skarpa och skärande ljudet. Och så den syntiga västernmusiken som övertydligt förstärker spänningen. De homoerotiska inslagen känns vågade på ett lite tafatt och blygt sätt. Filmen har en skön mix av spanska, engelska och kinesiska som gör att jag måste kolla upp Filippinernas historia. Blev inte så värst klokare. Manila är antagligen mitt första möte med Filippinsk film s.k. filifilm  (Nä, det sista hittade jag på.) Det var hur som helst ett fint möte och en intressant överraskning.

Nr 723: Sagor Om En Blek Mystisk Måne Efter Regnet

Originaltitel: Ugetsu Monogatari (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Krukmakaren vill expandera, tillverka, sälja. Det annalkande kriget är bra för affärerna menar han och är lite irriterad på ungen som är i vägen och hindrar produktionen. Frun är lite mer försiktigt inställd, lite mer hushållande, drömmer om ett enkelt liv med maken och deras barn - bara de tre tillsammans i välmående räcker gott och väl. Grannparet lite likadana, men där drömmer han om att bli samuraj, och hon verkar mest intresserad av att meddela honom att han är en byfåne som inte lyckas med det.
Kriget kommer i form av Shibatas armé. Mitt i flykten från byn uppmanar krukmakaren frun att koka lite ris som kan vara bra att ha i bergen. Bästa repliken i filmen. Ute på dimsjön glider sjöspöket Båtsman förbi och varnar för pirater innan han dör. Fru och barn lämnas tillbaka i land, flykten fortsätter och krukmakaren hamnar i ett palats och föreslås gifta sig med damen i huset som är upp över öronen imponerad av hans drejeri. Här går väl filmen in i en lite mer spirituell fas skulle man kunna påstå. Krukmakaren inlockad som en Homeros av sirenernas sång. Morgonen efter vaknar han upp som efter en helkväll på lokal och minns ingenting. Han får bubbelpoolsbehandling men förhåller sig avvaktande till sin tydligen nya fru. Hellre en kruka i skogen än tio i handen. Meanwhile är gamla frun hemma i byn och bär omkring på barnet och trakasseras av soldater. Grannen blir äntligen samuraj efter liten lögn om generalhalshuggning och åtnjuter stor respekt och blir inkastad på glädjehus. Där hittar han sin fru som gjort karriär som prostituerad med en ny man i bädden varje kväll. Krukmakaren ledsnar på sin nya fru som ändå bara är ett spöke, kör lite exorcism med sanskrittatueringar och återvänder hem där gamla frun och barn väntar vid kokande gryta. Han inser sitt feltänk, men eftersom hans gamla fru också egentligen är död, blir han ensam kvar med barnet och drejar vidare med insikten om vad ett gott liv egentligen är.
Jag diggar den här rullen ordentligt. Lättflytande och närmast genialisk i sin återhållsamhet när det gäller att beskriva spöken, andar och levande människor i samröre. Läste nånstans att krukmakarens drejeri utvecklas i tre faser, likt regissören Mizoguchis filmkonst; först inriktad på pengar, sedan på estetik och till sist på livsreflektion. Tripp trapp trull, krukan föll omkull.


Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det måste nästan vara en av de mest underbara filmtitlarna i det här projektet. Sagor Om En Blek Mystisk Måne Efter Regnet. Dock lovar den mer än vad filmen innehåller måste jag nog säga. Låt mig förklara. 1) Sagor: Det ska alltså röra sig om två eller flera fantastiska berättelser med kanske mytiska och mystiska förtecken. Nja, hur jag än räknar så får jag denna film till endast en berättelse även om den måhända vara både mytisk och mystisk. Naturligtvis finns det parallella handlingar men det vet jag inte om det räknas. 2) En blek mystisk måne: Rätta mig om jag har fel men jag hittar inte en enda måne i den här filmen. Ännu mindre en blek och minst av allt en mystisk. Däremot måste jag ge titeln rätt avseende det både bleka och mystiska. Detta kryllar det av. Men så är det ju en förbryllande spökhistoria också. 3) Regnet: Även här måste jag falsifiera titeln. Det regnar inte alls. Inte någon gång. Inte någonstans. Det duggar inte ens. Det närmsta regn vi kommer är den underbara dimman på sjön när båten sakta klyver vattendraget. Men det kan ju naturligtvis ha regnat innan sagan börjar. Det vet vi inget om. Jag undrar om titeln kanske avser en annan film men allt tyder på att så inte är fallet. Nåväl, med detta sagt och med den ljuvliga titeln som en vacker fondvägg så är det här en film som spretar en aning. Lite japansk krigshistoria, lite kärleksdramatik, en del spöken. Men det är fint och välgjort, stundtals obeskrivligt vackert till och med. Men jag når tyvärr inte hela vägen in.

Nr 722: Loppet Är Kört

Originaltitel: Breaking Away (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Halvsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Bockstyre ftw, men den svenska titeln wtf. Anno 1962 cyklade Dave Blase 139 av 200 varv för sitt lag i universitetstävlingen Little 500 och tog hem segern. En lagkamrat till honom, Steve Tesich, skrev sjutton år senare manus till den här filmen baserat på den tävlingen och belönades med en Oscar för det. Nån gång på 80-talet måste jag ha sett den, för när den nu rullar förbi på datorn plingar klockan för avlägsna barndomsminnen till åtminstone sex gånger. 
Pling 1: I början när de fyra killarna solskensslappar vid stenbrottet som i en bryanadamslåt. Det dyker upp ett gäng på andra sidan och en lirare gör ett riktigt uppnosigt dyk från en hög avsats som de aldrig har sett någon hoppa från tidigare. Just det hoppet.
Pling 2: Samma stenbrott. En av de fyra killarna dyker ner och tar sig in i ett kylskåp som dumpats under vattnet. Stänger dörren efter sig och orsakar visst pådrag från polarna, som tror att han blivit instängd. Det hela visar sig vara en vänskaplig grabbluff; det fanns ingen botten på skåpet. Lite Houdini så där.
Pling 3: Dave sjunger Figaro och rakar sig.
Pling 4: Kappsimtävling i stenbrottet. En av de fyra killarna simmar rakt in i en kant med pannan. Just den smällen, det öppna såret i pannan minns jag och känner att det ska ske lite innan det faktiskt gör det.
Pling 5: Dave får käppar i hjulet av en italienare och flyger i diket. Just när hjulet låser sig.
Pling 6: Dave får sina fötter fasttejpade vid pedalerna i sista tävlingen. Detta riktigt mäktiga och heroiska avlägsna minne tornar upp sig redan i början av filmen, så det blir en ordentlig build up, men när scenen sen kommer undrar jag ju mest varför i herrans namn de ödslar massa tid på att tejpa fast honom.
Detta är, av helt personliga och introverta skäl, en av de mer minnesvärda tittarupplevelserna i det här projektet. En resa in i och tillbaka till minnen jag inte visste fanns. Sen är filmen riktigt bra tycker jag. Lite Stand By Me med de fyra på sommaräventyr, lite Grease med mjuk gängrivalitet, lite Sista Natten Med Gänget med förvirrande vägval, lite Fargo över bilförsäljarpappan som lurar på folk begagnade semivrak. Roligt på sina ställen, spännande och välredigerat i cykelsekvenserna. Ungdomsromantiskt och på slutet vill man ju bara ha lite Vangelis som i Triumfens Ögonblick. Kan med enkelhet sorteras in under filmer som bara naturligt flyter på och inte överraskar men känns välgjorda och vad ska man säga, uppriktiga? Coming of age, bra uttryck tycker jag. Kan ju pågå hela livet kan man tycka.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En rulle som ligger på rulle för att använda cykelspråk. Precis snett bakom, i draget. Som när Dave ligger i baksuget efter Cinzano-lastbilen. Bra fart. Loppet Är Kört är en annorlunda ungdomsfilm som på ett fint och ärligt sätt skildrar några småstadskillar som slits mellan ungdomslivets frigörelse och vuxenlivets krav. I centrum finns den cyklande italofilen Dave (Dennis Christopher) som till sin bilhandlande farsas (Paul Dooley) stora förtret lyssnar på opera, pratar italienska och rakar benen. Han faller för universitetsstudenten Katherine (Robyn Douglass) som han charmar med hjälp av italiensk accent och serenader. Däremellan badas det från klippor och cyklas en hel del. Filmens klimax är den stora universitetstävlingen Little 500 där ett inhemskt lag för första gången får möjlighet att vara med. På klassiskt amerikanskt underdogvis så får Dave och hans polare möjlighet att spöa skiten ur de spända studenterna. Förstår inte hur jag har kunnat missa den här filmen. Fantastiskt manus, intressant filmmusik, välregisserade cykellopp. Fint så här på vårkanten.