Filmen sågs på TV4 av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg och i smyg på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.
Roberts betyg: 3Kommentar: Öppningen och stängningen av den här filmen känns som spunnet socker; sötsliskigt, klibbigt och till största delen luft. Jag mår illa av att den där djävla flaggan ska tonas fram på slutet. Det blir som en parodi. Man vet att den kommer, man önskar av hela hjärtat att den inte ska komma, men den kommer. Som ett bögskämt i herrbastun. Och den gamle knäböjande honörande Ryan som frågar sin fru sedan femtioplus år om han har varit en bra människa. Vad ska hon svara på det? Nej?
Jag har heller inte mycket till övers för filmens själva startmotor; en specialtrupp skickas ut för att hämta hem Ryan som är den ende av fyra bröder som överlevt kriget dittills. Givetvis vet ingen var han är. Så larvigt, men helt i linje med flaggan och honören.
Det jag tycker om i filmen är helt enkelt vissa stridsscener. Jag vet inte om det var så det gick till i kriget, men det känns ibland väldigt äkta, väldigt nära. Råa scener. Inunderhudenscener. Och killen som hela tiden viskpratar i Lost gör den mest intressanta karaktären - han får vara moralbroms och kör ickevåldsprincipen fullt ut i trappan, måhända i och för sig paralyserad av nån slags skräck, men ändå. Tyvärr orkar inte Spielberg hålla ända ut med honom, utan han får också kliva över gränsen och vredesskjuta några fiender. Sådana blir vi alla till slut. Tom Hanks känns inte alls rätt för den här filmen. Han är liksom för plufsig och långsam. När han genom att börja berätta om sitt privatliv undanmanövrerar ett inbördeskrig i truppen känner jag att botten är nådd.
Så - stridsscenerna var behållningen. Resten åker i tunnan.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: I början svajar stars and stripes över hela bilden och jag känner att det här blir en lång pamflett över amerikansk patriotism och - när den åldrade mannen (som man förstår har något med filmens titel att göra) knäböjer vid det gigantiska vitakorsfältet i Colleville, Normandie - påträngande Hollywoodsentimentalitet. Vi kastas snabbt 50 år tillbaka i tiden till landstigningen på Omaha Beach där de amerikanska soldaterna blev bokstavligt slaktade. Det är en lång och obehaglig scen som Steven Spielberg försökt göra så realistisk som möjligt. Det sprängs, skjuts, lemlästas, blodduschas och skriks i en aldrig sinande galenskap. Det är intensivt och skoningslöst, ambitiöst och skickligt men det räcker inte för att lyfta den här filmen. Tom Hanks är en bra skådespelare och gör sitt bästa som kapten John Miller som leder en grupp soldater för att söka efter den menige fallskärmsjägaren James Ryan (Matt Damon) bakom fiendens linjer. Orsaken är att Ryans alla bröder har dött i kriget och den amerikanska armén vill skicka åtminstone hem en av dem utan kista till den stackars modern. Order från högsta ort. Det bara att knata på och utsätta soldaterna för både det ena och det andra, till och med strider med dödlig utgång, för denne ende soldat. Rädda Menige Ryan ställer visserligen frågor som rör regler och moral, rättvisa och godhet, men den gör det på ett ganska manipulativt sätt och filmen hänfaller snabbt i klassisk amerikansk underhållningskultur. Trots en ambitiös inledning och många gånger ett snyggt foto, blekt och matt, så lyfter det aldrig. På slutet svajar återigen star and stripes över hela bilden. God save America!
No comments:
Post a Comment