Nr 876: Babettes Gästabud

Originaltitel: Babettes Gæstebud (1987) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på DVD av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Ett litet danskt kustläge, perfekt för den milda, fromma sekten. Ölbröd och torkad fisk, allt ska blötläggas. Äldrevård och hushållsnära tjänster, administrerat av pastorns varsamma och fasta händer; de båda döttrarna. Pastorns blick, en särskild slags säregen lyster i den, som hos den som parkerat sin övertygelse på långtid. Systrarna ständigt tillsammans, handling, blickar och ord. Intuitivt koreograferade att följa varandra, stanna hos varandra. Uppvaktare försöker komma nära dem, men förgäves. Fenomenale franske Papin hamnar av tillfällighet där på sandbankshöjden; hittar sig själv försjunken i djup melankoli men finner tillfällig kärleksglöd i duetten med ena systern, och det verkar handla om stycket Là ci darem la mano från operan Don Giovanni av Mozart. Kanske en av de mest fantastiska musikscener jag sett på film. Skör, millimeterexakt, överväldigande och humorspäckad. Skulle kunna se den tusen gånger om. Tyvärr får Papin åka hem till Paris tomhänt. Och slarvern Lorens gör ett försök med andra systern, men det slutar i prestationsångest och uppgivenhet i hallen. "Livet är hårt och obönhörligt. Det finns ting som är omöjliga". Systrarna offrar sina eventuella äventyr för att stanna i fromheten, gudskärleken. Lorens lovar sig själv: istället för kärlek - karriär! Givakt! Klackarna ihop!

Många år förflyter, prosten är död. Tisslet och tasslet och de inre konflikterna i sekten tilltar, om än på en hyfsat oskyldig nivå. Knutby light med lite otrohet och lurendrejeri som kommer upp till ytan. En ovädersnatt kommer Babette till byn. En fransk krigsflykting som arbetskraftsinvandrar och får tjänst hos systrarna som hushållerska. Affärerna går stadigt bättre, för mig oklart hur eller varför, men kanske handlar det om ränteavkastning och snillrika kapitalplaceringar. Och att Babette är skicklig på att både pruta i fiskboden och lura sig ifrån betalning i servicebutiken på hörnet. Ytterligare tid går, och efter 14 år av osjälvisk givmildhet vinner Babette på franska lotteriet. 10000 franska franc. Det blir till att ställa till med fransk gourmetmiddag och injicera lite kontinentalt kolesterol i det torftiga danska blodomloppet. Och det är väl i och med den här middagen som filmen går in i det som den verkar vara mest känd för. En delikatessrulle helt enkelt. Och det är ju en fröjd att följa råvarornas väg från leverans via tillagning till servering. Sju rätter, den ena läckrare än den andra. Sektmedlemmarna är initialt svårt skeptiska till att låta sig njuta av vare sig det ena eller det andra vid denna häxsabbat, men allt eftersom särskilt glasen fylls på börjar det surra och röra lite på sig. Lorens är tillbaka efter alla dessa år (efter en mycket intressant dialog med sitt eget yngre jag) och tar sig märkbart belåten genom menyn. Utöver att identifiera äkta sköldpaddssoppa, specifik blinivariant och vaktel i sarkofag, och utöver att återkommande pinpointa både olika vinsorter och årtal, ja utöver detta så lyfter han en klase vindruvor från fruktfatet och utbrister: "Åh, vilka häääärligaa druvor!". En fullblodsnjutare, den där Jarl Kulle. Han håller ett middagstal också; tema livsval, fruktan, nåd och rättvisa. Mycket uppskattat, och hela församlingen har liksom luckrats upp och börjat lätta lite på spänningarna. Lorens tar återigen farväl i hallen, men nu med orden: "I vår sköna värld är allt möjligt". Sekten dansar Bergmanskt ut i natten och runt livgivande brunnen under den svarta stjärnhimlen. Babette blir kvar, istället för att återvända till Paris. 

Ja, det finns så oerhört mycket att tycka bra om med den här filmen. Det lite milda akvarellfotot i början som övergår till mer intensiva oljemålningar. Stillsamma pianomusiken i fonden. Det precisa, avslappnade agerandet. Den enorma underliggande humorn blandat med existensens tröskande. Lorens resa från uppgiven ungtupp till försonande ålderman. Hur Lorens och Babette aldrig ses, men är så nära varandra vid middagen; han berättar om henne från sin tid i Paris, utan att veta att det är hon som är i köket. Matlagningsscenerna och uppläggen. Jag blir helt upprymd bara av att tänka på filmen. Helt klart topp 5 hittills i projektet. Fiskade upp novellen av Karin Blixen (skriven under pseudonymen Isak Dinesen) från Stadsbibliotekets magasin, och kan konstatera att i princip det enda som skiljer är att handlingen i filmen är förlagd till danska kusten i stället för den nordnorska i boken. 

Litet sidospår för egna minnet: precis när Babette har anlänt till byn och systrarna läser brevet från Papin så flikas det helt plötsligt in en tecknad bild på en avrättningsscen (som illustrerar det som står i brevet). Det är enda gången det sker i filmen. Gör mig inget, men känns lite underligt, eller åtminstone anmärkningsvärt.

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Plötsligt händer det! Filmen jag så länge har väntat på. Är det projektets toppfilm hittills? Kanske, kanske inte. Svårt att säga eftersom allt tycks vara så relativt hela tiden. Helt klart är att Babettes Gästabud är en fantastiskt fin film, med så mycket stillsamt djup, sakral och profan på samma gång, blygsam men med en botten som skapar en helt ljuvlig resonans i både handling, karaktärer och foto. Höjdpunkten är ju inte helt oväntat själva gästabudet med en meny bestående av Amontillado, Blinis demidoff, Sköldpaddsoppa, Veuve Cliquot, Cailles en Sarcophage, Clos Vougeot och mycket mer. Allt tillagat och serverat av den franska mästerkocken Babette (utsökt gestaltad av Stéphane Audran), i byn endast känd som hembiträdet som flytt från Frankrike efter Pariskommunens fall. Gästerna är de återhållsamma och gudfruktiga byborna och de stillsamma pastorsdöttrarna som huvudpersoner. Det är varmt, roligt, fyndigt, litterärt, konstnärligt. Det är en betraktelse över tron och kärleken men också en njutningsfull hyllning till livet.

Nr 873: Barfotagrevinnan

Originaltitel: The Barefoot Contessa (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Ett riktigt flashback -och voiceovermonster. Börjar i regn på begravningen av Maria (Ava Gardner), där regissören Harry (Humphrey Bogart) närvarar lite i skymundan i egenskap av nära vän. Via hans knarriga mungipevoiceover förs vi bakåt i tiden och får genom kanske åtta olika flashbacks följa Marias väg från enkel klubbdansös i Madrid till stjärnstatus i Hollywood, vidare till baronessa i Italien. Hela tiden med Harrys blick för film och manus; som att filmen skapar sig själv under tiden den utspelas. Mellan dessa flashbacks landar vi kontinuerligt på begravningen igen, där det bara regnar mer och mer. Ibland är det Humphrey som voiceovrar, ibland är det svettiga och filmbästa birollen Oscar (Edmond O'Brien) som sufflerar. Bästa scenen/scenerna tycker jag är när Maria möter greven på festen. Det gestaltas i två olika perspektiv och gör mötet lite mer spännande och intressant. Maria och greven gifter sig, men tyvärr berättar inte greven att han är impotent (bland många andra krigsskador - endast hjärtat fungerar som det ska) förrän efter vigseln. Detta gör att Maria tar tingen i egna händer och befruktar sig med utomstående part. Själva graviditeten når aldrig greven, men bara det att Maria varit med en annan ger honom grönt ljus för två skott; ett i Maria och ett i älskaren. Man kan ju tycka att de kunde ha snackat om det där innan?

Tillbaka på begravningen har solen kommit fram och deltagarna lämnar platsen. Kvar står en staty av Maria. Läste nåt om att Frank Sinatra tog hand om den statyn efter inspelningen, efter att han och Gardner separerat. Lite halvcreepy?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: I boken står det att filmen har en tacksamhetsskuld till Citizen Kane när det gäller den "mosaikliknande uppbyggnaden som ger oss möjlighet att se en av filmens personer med de andra personernas ögon". Nu var det länge sedan jag såg Citizen Kane (kanske dags igen eftersom den tycks vara riktmärke för mängder av efterkommande filmer) men det är just det jag gillar med Barfotagrevinnan - alla ständiga voiceovers kan däremot lätt bli lite störande men att huvudkaraktären Maria Vargas (Ava Gardner) får sin berättelse berättad av flera personer gör henne mer intressant, outgrundlig. Dessutom är den klassresa Vargas gör genom olika sociala världar också fint skildrad - från rökig nattklubb i Madrid där den fattiga dansösen först gör entré, (dock får vi endast se henne genom männens hänförda blickar), via Hollywoods glamorösa men bedrägliga showbusiness till den sydeuropeiska aristokratin där hon slutligen får sin grevinnetitel. Alla miljöer lika introverta och dekadenta med en undergångsstämning tungt vilande över sig. Ständigt, men inte alltid närvarande, vid hennes sida finns regissören och vännen Harry Dawes (Humphrey Bogart), känsligt betraktande och stödjande. Joseph Mankiewicz har ändå gjort ett bra jobb, kanske inte lika bra som i Allt Om Eva och Spöket Och Mrs. Muir men inte långt ifrån.

Nr 815: The Butcher Boy

Originaltitel: The Butcher Boy (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Francie (Eamonn Owens) har en överdjävlig barndom. Pappan super, spelar trumpet och drar fram livbältet när det ska uppfostras. Mamman går in i psykbryt och maniskt bakande innan hon begår självmord. Francie rymmer hit och dit, pratar med sig själv, med sin bästa kompis Joe, med jungfru Maria och utsätts för prästeliga övergrepp på anstalt. Det börjar koka över för Francie och han blir mer och mer utåtagerande. Svordomar, våld, vandalisering, mobbning och trakasserier. Pappan dör soffdöden och Francie får smaka på elchocker för att lugna sig. Istället slaktar han en kompis mamma som varit på honom hela filmen. Och han på henne. Till sist bränner han ner sitt hus och hamnar, om jag fattar det rätt, bakom lås och bom tills han är vuxen och ska slussas ut via halvvägshem. Då spelas han av Stephen Rea, som i filmen spelar försupne trumpetpappan. Skillnaden är att han nu har färgat håret orangeaktigt. Vad är grejen med det? Inte hårfärgningen alltså, utan att Rea spelar sonen som vuxen? Är det att han har blivit/kommer bli som sin far? Fattar inte.
Själva historien känns väldigt intressant, men jag skulle hellre velat se en mer lågmäld approach. Francie är så intensiv och Tommyochannikatommyig att jag knappt kan bärga mig. Det står i vägen för mig, och jag inser att det är min förlust, men jag har nån issue med barnskådisar som tömmer hela magasinet.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Comicvinjett till Mack The Knife. Passande. Fin a-haövergång till verkligt foto. Vad finns mer att säga? Det är Irland, 60-tal och Kalla kriget. Filmen tar socialbänksrealismen till en helt ny nivå. Vad menar jag med det? Socialbänksrealism? Francie är en störig och skrikig värstingunge med en deprimerad och labil mor och en alkoholiserad pappa. Francie flyr till en fantasivärld där han kan spela ut hela registret och det blir allt annat än trevligt. Jag fick bra känsla från början med den skruvade handlingen och så, men sen blir jag mest irriterad. Jag gillar det oväntade och osentimentala, det mörka och våldsamma men det är något med intensiteten som gör att jag ledsnar. Sinéad O'Connor dyker upp i en märklig roll som jungfru Maria. Ingen Oscar för den prestationen i alla fall.

Nr 805: Blekansiktet

Originaltitel: The Paleface (1948) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Fantastiskt fjantig och punktvis, just punktvis riktigt underhållande. Lustgasen som framkallar galet fnitter, de olika namnen på diverse etablissemang (Dirty Shame Saloon) och det där återkommande gaget när Potter - och i slutet Jane - dras med av hästarna istället för vagnen. Karaktären Jane verkar verklighetsbakgrunda sig i Calamity Jane, eller Martha Jane Canary som hon hette, och som huserade och pricksköt i vilda västern på 1800-talet.
Filmen känns som en blandning av och brygga mellan Buster Keatons stunts, Disneys färger och ljud, och situationsförvirringen i exempelvis Frasier. Med den skillnaden att jag inte tycker att det här är särskilt kul. Dessutom närmast omöjligt att hänga med i de olika karaktärerna som introduceras, trots svenska undertexter. Läste om den efteråt och fattade nästan ännu mindre.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Den fege tandläkaren Painnless Peter Potter och revolverkvinnan Calamity Jane på äventyr i en galet märklig västernkomedi. Scenerna som dåliga sketcher avlöser varandra med pinsamma repliker "Vakna ditt pulver" (ja, jo i och för sig så var den repliken ganska kul) och förlöjligandet av natives "Knepiga de där utlänningarna". Men när Bob Hope sjunger Buttons & Bowes så kan jag ändå inte låta bli att tänka att det vore riktigt soft att åka ut på prärien i en sån där wagon och ligga och gotta sig i solen. Tydligen finns det en uppföljare, Blekansiktets son, som kom 1952. 

Nr 799: Butiken Vid Storgatan

Originaltitel: Obchod Na Korze (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken Film av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Precis i början visas en hastig inledningstext, en kort information som jag måste pausa för att hinna läsa. Den lyder: "Following the occupation of Czechoslovakia by Hitler's army and the declaration of a Slovak state, one of the first political acts of Tiso's regime was the voluntary acceptance of the Nuremberg Race Laws."
Det är en hel del i den korta texten som jag inte har, eller hade, en aning om. Den tillfälliga slovakiska republiken mellan 1939-45, i vilken filmen utspelar sig 1942. Tiso, avrättad till slut. Nurnberglagarna. Rättegångarna har man ju hört talas om, lagarna är nåt helt annat. Och att partisymbolen för Slovakiska Folkpartiet, lett av Tiso, är den som syns på olika ställen, och som monteras på Segertornet, som byggs genom filmen. Och sedan termen arianism. Mycket nytt, som är gammalt.
Nåväl. Det verkar ligga nån slags arvstvist och skava mellan de båda systerfamiljerna. I den ena finns Tóno, knaper snickare och ointresserad av armėn. I den andra finns Marcus, välfylld kommendant och intresserad av makt. Marcus fixar så att Tóno får bli ariansk kontrollör av en judisk butik, som drivs av en mer eller mindre döv änka. Detta firar de båda familjerna med en riktig fyllemiddag där ta mig tusan tio snapsglas far i backen ett efter det andra. Tóno i högform, hycklande Hitler, vinglade på en stol. Hade han haft en slips hade den garanterat suttit knuten runt pannan.
Väl på jobbet visar det sig snart att butiken är en kuliss, finns inte mycket att sälja där, men den och änkan hålls under armarna ekonomiskt av den judiska befolkningen. Änkan gillar inte att jobba på sabbaten, utan ägnar sig då hellre åt soppa och grammofon. Tumba tumba tumba la, minns hon. Tóno och änkan blir vänner, kommer nära. Sen påbörjas deporteringen. Tågvagnar fylls, namn ropas upp. Tóno vill försöka gömma änkan, men råkar döda henne istället. Här några väldigt intressanta scener när Tóno hittat änkan död i nån form av skrubb och stänger dörren. Då blir kameran som en "förföljare" och hänger sig fast i Tóno som rör sig förtvivlat runt i rummen och vid åtminstone fyra tillfällen tittar uppgivet och sorgset in i kameran. Vad är kameran här? Representerar den Tónos samvete? Skam? Som förföljer honom och inte släpper? Omvärldens framtida blickar? Till slut blickar både kameran och Tóno upp mot en krok i vilken Tóno snart hänger sig. Först släpper han ut hunden och, så att säga, stänger butiken. I en drömsekvens dansar, om jag fattar det rätt, änkan och hennes make ut genom butiksdörren, ut i en överexponerad blåsorkesterglädje. Antar att orkestern står och spelar på just den plats där Segertornet byggdes. 
En personlig, pinpointad gestaltning av något enormt och oerhört. Två öden, bland miljontals. Suveräna insatser av Tóno och änkan.
Tyvärr har jag min vana trogen lite svårt att hänga med i svängarna stundtals, gällande vem som är vem.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag har svårt att hänga med i början och tycker dessutom att det känns lite taffligt men så plötsligt händer något. Efter middagen med svågern då Tóno motvilligt blir utnämnd till kontrollant av en judisk butik så sitter jag som klistrad. Kanske är det det briljanta samspelet mellan den gamla änkan Lautmann och Tóno, kanske är det hoppfullheten i det allvarliga eller det allvarliga i hoppfullheten, eller det rörande i frågan om individuellt ansvar och skuld. Något är det som gör att jag dras in i filmen och får känslan av att vara en medspelare. Det är både fint och lite obehagligt på samma gång. Många filmer har gjorts om Förintelsen men den här tycker jag sticker ut då den fokuserar på den vanliga människans ansvar på ett sällan skådat sätt. En enskilda individen, ointresserad av politik och ideologi, som ändå tvingas förhålla sig till det totalitära samhälle han befinner sig i. Den fick en välförtjänt Oscar för bästa utländska film.

Nr 776: Bakom Spegeln

Originaltitel: Bigger Than Life (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: James ”Munbloss” Mason är läraren Ed som även i hemlighet extraknäcker som taxiväxlist för att få svarta siffror i budgeten. Tillsammans med frun Lou (Barbara Rush) och deras barnskådespelande son lever de ett kärnmjölksfamiljeliv i ett hus med posters föreställande italienska städer på väggarna; Rom, Bologna och Florens. Även London finns med på ett hörn, med Themsen liksom tecknad såg det ut som. Horribelt. Ed plöjer på, men envisa smärtor som en dag däckar honom visar sig vara nåt oroväckande och dödligt. Ett halvår kvar att leva. Din klocka är fem i tolv. Läkarna ger honom möjligheten att testa en ny pryl: kortison (tydligen uppfunnet på 30-talet läser jag mig till). Det visar sig vara rena mirakelmedicinen. Ed blommar som aldrig förr, undervisar med ny kraft, kör ett Pretty Woman-race i exklusiv klädbutik med frugan och hårddrillar sonen i långpassningarnas ädla konst. Hemmalivet går som på räls. Hushållsassistenten får jobba hårt. Men så kommer kollapsen. Spegeln spricker, krackelerar fullständigt. Ed börjar överdosera, självmedicinera kan du säga. Han traskar steg för steg in i ett kontrollerande skräckvälde med massiva humörsvängningar och börjar skuggdominera både son och fru vilket får mig att tänka på Ivan Den Förskräcklige. Psykosen eskalerar, tar sig till slut bibliska proportioner och kulminerar i att Ed vill lajva Abrahams prövning på berget. Sonen ska få smaka på saxen, tycker Ed. In genom dörren kommer släkting och det blir fight till tivoli-tv, trappan rämnar och Ed knockas. Efter gigantiska mängder sömn och avgiftning vaknar Ed på sjukhuset, omringad av läkare och sina älskade. "Släck solen”. Allt ska bli bra igen, det gäller bara att hålla sig till ordinerad dosering.
Intressant och välspelat om familjepress och medicinering. Tänker på dagens vaccindebatter och olika syner på antidepressiv medicin. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett präktigt, småborgerligt, mamma-pappa-barn-liv sätter kulissen för detta melodram. Men bakom den bridgespelande fasaden finns något som skaver och plågar. Pappa Eds hemliga extraknäck vittnar om att det som verkar vara för bra för att vara sant antagligen är det. Sjukdom, ekonomiska bekymmer och medelålderskris döljs och förnekas tills det inte längre finns någon återvändo. Ed faller ihop och får beskedet att han snart kommer dö. Det finns dock ett sätt att bromsa den ödesdigra utgången - det nya läkemedlet kortison. Det är dock viktigt att det tas i ordinerade doser och med största försiktighet. Ed blir snabbt beroende av detta och stoppar i sig mer än vad som är nyttigt för honom. Och för familjen. Till en börjar utvecklar Ed en slags manodepressivitet men ett fortsatt slarvande med medicinen gör att han blir en otrevlig, temperamentsfull patriark med storhetsvansinne. Pojken pressas hårt i både skolarbete och idrott och frun får sig också en släng av sleven när hon anklagas för att vara otrogen med Eds bror. Eds förakt mot sig både sig själv och samhället kulminerar när han som enda utväg ser att döda sin son för att rädda honom från den depraverade värld han själv befinner sig i. Bakom spegeln är en överraskande intressant film med många speglingar till nutiden. Den räds inte att ta i de svåra medicinska frågorna och samtidigt kritisera den stereotypa mallen för familjeliv och småborgerlighet.

Nr 744: Big Red One - Attackdivisionen

Originaltitel: The Big Red One (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Svartvit öppning i november 1918. Lee Marvin är en amerikansk soldat som inte tror ett ögonblick på sin tyske fiende som kommer fram ur skuggorna med händerna i vädret och påstår att (första) världskriget är slut. Marvin sticker ihjäl honom med kniv i enda åsyn av Jesus i trä på ett kors med myror krypande i ögonen. Marvin återvänder halvnöjd till sitt läger där han får reda på att kriget faktiskt är slut sedan fyra timmar. Oops. Men vad gör det, när soldater dödar, men inte mördar; enligt alla sidor av konflikten.
Hopp fram till färgfilm och Algeriet i november 1942. Andra världskriget är i full gång och Marvin är nu sergeant i 1:a infanteridivisionen, även kallad ”The Big Red One” (efter den röda ettan på axelmärket). Han basar över i synnerhet fyra infanterister, varav en är ingen mindre än Luke Skywalker (Mark Hamill) som spelar Griff med tecknarambitioner. Han dyker liksom upp i den här rullen mitt i Star Wars-hysterin. Fantastiskt oväntat, och intressant att jag nästan måste meditera bort att han inte är Skywalker, och att han inte kan ta fram ett lasersvärd. Går liksom knappt att bortse från. Den i krigsfilmer obligatoriska berättarrösten tillhör Zab (Robert Carradine) och han lotsar filmen igenom. Övriga två är Vinci (Bobby Di Cicco) och Johnson (Kelly Ward). Dessa fem på äventyr får jag följa genom olika delar av kriget. Från Algeriet till Tunis, till Sicilien, till England, till Normandie i Frankrike och D-day (18 år senare öppnar Rädda Menige Ryan med 24 minuter härifrån), till Belgien, till Tyskland och slutligen Tjeckoslovakien och fritagningen av koncentrationslägret Falkenau. På slutet gör Marvin en favorit i repris och sticker ner en uppgiven tysk några timmar efter krigsslutet, men denna gång verkar det som att offret kommer överleva, med bistånd från motståndarna givetvis. 
Det finns flera minnesvärda scener i filmen, minnesvärda av olika skäl. Ofta tycker jag det är fantastiskt foto av Adam Greenberg (Terminator och Terminator 2 - Domedagen), ett liksom krispigt Vilda Westernfoto fast i krigsmiljö. Stenhårda, intensiva närblickar, ögon som sett allt och lite till. Scenerna vid landstigningen på Ohama Beach känns verkliga, med betoning på känns. Bakhållet vid Jesusstatyn tycker jag är grymt välgjord; krypande och svettigt viskande. Den kalibrerade skjutningen vid övertagandet av vad det nu är - ett pansarfordon, ett bandfordon, en stridsvagn? - är klockrent effektiv. Några snabba i rätt tid och sen är det över, och de sicilianska liarna faller tungt i tyskt kött. The showdown på mentalsjukhuset är obehagligt bra, särskilt när en av patienterna pepprar med ett fullskratt, och majblommestriderna på slutet i Falkenau är liksom färgglatt tragiska. Skywalker tömmer ett och ett halvt magasin i en gömd motståndare. Som en metronom i ruinerna där. Ibland blir det närmast patetiskt, som när Marvin kastar iväg en bortsprängd testikel (inte hans egen) med typ orden: ”du har en kvar, don´t worry”. Eller förlossningen i pansarvagnen med gynupphängda ben i patronbälten och ”pussy, pussy” (push, push) från den assisterande soldaten. Har dock inga som helst tvivel kring att jargongen i de här miljöerna var, och kanske är, tjugo resor värre. Så vad gör regissören Samuel Fuller? Gestaltar hur det var, hur han upplevde det? Ingen aning, jag var inte där. Men det var tydligen Fuller - som vi tidigare hälsat på i Ficktjuven och Shock Corridor. Han tjänstgjorde själv i The Big Red One och hans egna erfarenheter verkar ligga till grund för filmen. Det verkar dessutom finnas en halvtimmeslång rackare som heter Falkenau, The Impossible med material som Fuller själv spelade in under kriget. Den måste jag se. Och så känns det, att den här rullen gjorde mig nyfiken på att förstå mer, se mer om kriget. Jag har ingen aning om hur nära eller långt ifrån den ligger historien, men den gjorde i alla fall att jag tyckte mig få en bättre övergreppsbild av kronologin. Det var spännande och medryckande och det är ju ett gott betyg, i alla fall ibland.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Efter att jag hade sett filmen var jag nere på en rak tvåa. Jag tyckte den innehöll alltför många tveksamheter i flera delar - skådespel, narrativ och engagemang. Jag fick känslan av att filmen inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara. Dråplig komedi eller episkt krigsdrama? Det störde mig mycket. Nu en tid efteråt måste jag ändå säga att det kanske är en av de främsta kvaliteterna med Big Red One - Attackdivisionen - att den inte faller i förutsägbarhetens frestelse utan skapar något överraskande och absurt. Kanske som kriget verkligen var. Det vet jag inget om. Det finns dessutom en hel del minnesvärda scener - slutscenerna, förlossningen, bakhållen, landstigningen. - men jag har ändå lite svårt att helt komma överens med filmen. Lite för friskt vågat helt enkelt.

Nr 697: Bröllopsgåvan

Originaltitel: Madame de... (1953) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Louise, bortskämt uttråkad, närmast mytomaniskt ljugande och separatsängssovande i generaläktenskapet, säljer diamantörhängena hon fått av sin make i bröllopsgåva. Affektionsvärde noll. Svimfärdig av kärlekslöshet valsar hon runt på baler och tillställningar; flirtar sig fram genom vardagslyxen. Entré baron Donati, som bjuder upp till en helt annan dans; intimt kärleksfull och brevväxlande. Magnetismen är stark. Donati har lyckats med konststycket att helt ovetande köpa just de diamantörhängen som Louise sålde. Hon får dem med ett fång rosor och nu är de ett helt annat par hängen. Dock blir generalen sotis och tvingar Donati att sälja dem igen. Louise blir förkrossad, för henne är nu örhängena en länk mellan henne och Donati, ett älskvärt minne. Affektionsvärde 100 procent. Duellen på slutet mellan generalen och baronen är oundviklig och sista bilden är örhängena som en gåva från Louise. Mognad ca 75 %.
Jag gillar verkligen den här filmen. Oerhört fint kameraarbete, mer än trovärdiga feelings mellan baronen och Louise, särskilt i dansscenerna och ganska mycket humor i små instick. Att örhängena skiftar i värde för olika personer beroende på var i omloppsbanan de befinner sig är spännande att följa. En perfekt annandagsrulle.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Smyckhycklande i fransk belle epoque-miljö. Triangeldrama med den namnlösa Madame de... i mitten. Anonymiseringen är ett intressant grepp. Den namnlösa överklassen. Men i hemmet heter hon Louise. Hon är bortskämd, olycklig och har oerhört lätt för att svimma. Måste vara nåt aristokratiskt. Genom ett par örhängen, en gåva från hennes man, får vi följa ett relationsdrama som spretar både hit och dit och det fångar aldrig riktigt mitt intresse. Utsökt kameraarbete och snygga spegeltagningar dock. Scenerierna är välarrangerade och skådespeleriet är det väl heller inget fel på egentligen. Men det är bara så förbaskat tråkigt. Tyvärr. Madame de... kan ses som det bortskämda yngre syskonet till den betydligt mer intressanta och mogna Brev Från En Okänd Kvinna.

Nr 665: Brev Från En Okänd Kvinna

Originaltitel: Letter From An Unknown Woman (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Wien i början på 1900-talet och den minst sagt minnessvage pianisten Stefan (Louis Jourdan) är på väg att lura sig ur en duell. På andra sidan uppgörelsen står Lisas (Joan Fontaine) man, men det vet man inte då, när filmen börjar, att det är han. När Stefan kommer upp i sin våning möts han av sin betjänts sedvanliga tystnad, men där ligger även ett brev och väntar på honom. Det är Lisa som har skrivit brevet, hon är döende i tyfus, och i återblickar får vi veta att hon har loved him long time, ända sen hon såg honom första gången när hon var ung flicka och trollbands av hans nattliga fingerfärdighet vid flygeln. Lisas och Stefans vägar har korsats några gånger genom årens lopp, och det har bland annat resulterat i en son, som även han dör i tyfus. Detta vet dock inte Stefan något om förrän han läser brevet. Överhuvudtaget verkar Stefan inte veta något om relationen mellan honom och Lisa, vilket ter sig en ganska stor smula märkligt, även om det är tydligt att Stefan är glad i tillfälliga relationer. Jag undrar liksom mest vad det är för fel på hans minne, lite som i Memento, men det verkar inte vara det som är grejen med plotten. Avskedsbrevet från Lisa rundas av och Stefan bestämmer sig för att trots allt ställa upp i duellen med maken, med okänt resultat.
Ja, det är en klart märklig känsla som stannar kvar i mig efter den här rullen. Fint och trevligt och rörande på alla sätt och vis, och särskilt tågscenen när landskapsduken byts ut är underhållande. Men varför minns han ingenting, Stefan?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: "Perfekt in i minsta detalj" säger boken om Max Ophüls fina melodram. Intressant omdöme med tanke på hur Stefan Brand (Louis Jourdan) framställs. Dandyn och konsertpianisten tycks ha ett minne som en guldfisk. Det finns ingenting i filmen som förklarar hur han inte kan minnas den kvinna som han vid flera tillfällen har träffat, haft en affär med och till och med gjort gravid. Nog för att han är en kvinnokarl som lever lite vind för våg men denna detalj är långt ifrån perfekt i mina ögon. Utöver det är Brev från en okänd kvinna en ljuvlig pärla. Lisas (Joan Fontaine) unga idoldyrkan som leder till en livslång kärlekslängtan efter musikern Stefan är både levande och naiv men mest av allt så är den en välriktad kritik mot den romantiska kärleken. Genom ett elegant kameraspel och ett fint berättande i väl utvalda återblickar så skapas en illusion av en romantisk affär som aldrig borde ha funnits. Ändå finns drömmen där. Då som nu. Lika bedräglig som en rullande landskapskuliss.

Nr 634: Bull Durham

Originaltitel: Bull Durham (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Basebolldramakomedi med Kevin Costner, Susan Sarandon och Tim Robbins. Man slutar aldrig förundras över vad som dyker upp i den här boken. En riktig åttiotalare med den gamle räven i gamet, den unge uppstickaren och kvinnan dem emellan. Skruvbollar, home runs och barhäng pudrar denna säsongsberättelse där kärleken till spelet - även i de lägre divisionerna - innefattar vinster och förluster, och att man ibland måste ge upp vissa saker för att hitta vägen. Ett ganska skönt tempo med en blandning av förlösande repliker och riktigt patetiska love scenes; jag tänker främst på badkarsscenen med Costner och Sarandon där det skvalpar över så man rodnar hela vägen till pitcherkullen.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En dussinrulle från 80-talet var första känslan. Och den andra känslan också faktiskt. Och vid närmare eftertanke så tycker jag nog det fortfarande. I ett filmår som gav oss klassiker som Dekalogen, Rain Man och Cinema Paradiso så är Bull Durham en rätt blek historia. Susan Sarandon som den intellektuella promiskuösa baseballgroupien Annie är dock riktigt bra. Framför allt är det skönt att se en stark kvinnlig karaktär ta för sig. Tim Robbins som den korkade Nuke fäller några sköna kommentarer emellanåt. Kevin Costner som veteranen Crash Davis måste man däremot säga är den svagare spelaren i det här laget. Filmen handlar om baseball. Och kärlek. Och livet. Men mest baseball. Och det är ju ärligt talat inte så himla kul. Kanske för att jag inte fattar så mycket av spelet. Jag tänker mest på Frank Drebin i Den Nakna Pistolen från samma år när jag ser domaren och spelarna på plan. Då skrattar jag lite.

Nr 622: Bröderna Mozart

Originaltitel: Bröderna Mozart (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Triart av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Randys Apartment Plus på Cozumel, Mexiko.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Film om en operauppsättning som känns som en teaterpjäs. Omväxlande hyperteatraliskt och överspelat, men även lite finurligt - särskilt filmteamsduon som ska dokumentera repetitionerna - det blir liksom meta då. Dock känns det som att det genom filmen haglar internskämt och referenser som kanske uppskattas om man är mer inläst på operan Don Juan. Det är inte jag, men det väcks helt klart en liten nyfikenhet så jag kanske får försöka hitta nån nätopera. Etienne Glaser som spelar regissören Walter satte även i verkligheten upp en omtalad version av Don Juan på Storan i Göteborg några år innan den här rullen. Behandlas Don Juan på nåt sätt i filmen Amadeus? Jag minns inte. Och vad sa makarna Palme till varandra och till sonen och hans flickvän när de huttrande stod och sammanfattade biobesöket där på Sveavägen? Vad hinner man säga, vad orkar man ge sig in i för analyser när man bara är på väg hem, helt utan visshet att lite längre framåt gatan väntar ridån på att gå ner?

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Kl 21.15 fredagen den 28 februari 1986 rullar Suzanne Ostens excentriska komedi Bröderna Mozart upp i salongen på biografen Grand på Sveavägen. I salongen sitter Olof Palme med fru, son och sonens tjej. Exakt 30 år senare fulstreamar vi filmen från TriArt via en lägenhet i centrala Östersund till Cozumel i Mexiko. Strax efter kl 23 slutar filmen och makarna Palme promenerar sedan Sveavägen söderut. I lägenheten i Östersund börjar filmen hacka och det krävs en del omtag innan vi lyckas se slutet. Tiden är nu ungefär exakt densamma som när makarna Palme beskjuts vid Tunnelgatan. Resten är historia. Och fortfarande en gåta. Även Bröderna Mozart är en gåta i sitt slag. Den egocentriske regissören Walter spelad av Etienne Glaser vill sätta upp Mozarts Don Giovanni på Kungliga Operan i Stockholm i en helt annorlunda version och stöter på hårt motstånd från både skådespelarna och musikerna. Operan förvandlas till en fars på vuxendagis men man lyckas ändå skapa nån slags ordning och struktur i kaoset. Kuriosa i sammanhanget är att Palme, enligt Wikipedia, erbjöds rollen som operachefen i filmen men tackade nej. Han gillade tydligen inte den osympatiske karaktären. Vad statsministern egentligen tyckte om Bröderna Mozart får vi aldrig veta. Vad jag egentligen tyckte om filmen vet jag fortfarande inte.

Nr 619: Brazil

Originaltitel: Brazil (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Bluray på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på datorn på tåget mellan Östersund och Stockholm.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Sam (Jonathan Pryce) är en desillusionerad byråkrat som drömmer att han flyger, och om en kvinna. Terrordåd är en lika självklar del av vardagen som ansiktslyftningar och exklusiv purémat. Barn leker hardcoreversioner av tjuv och polis och sätter eld på Sams Mr Beanbil. En krossad insekt orsakar ett typografiskt fel som resulterar i att en oskyldig familjefar, Archibald Buttle, brutalt tas in till förhör på Informationsministeriet, där han avlider under oklara omständigheter. Buttle har dock en check på 31 dollar att casha in, men eftersom han är död får Sam i uppdrag att hitta hans fru för att ge henne pengarna. Väl i hennes lägenhet visar det sig att kvinnan i drömmen, Jill (Kim Greist), bor i lägenheten ovanför. Sam försöker få information om Jill, men hennes fil är hemligstämplad, och enda sättet för Sam att komma runt säkerhetsskyddet är att gå med på den befordran han egentligen inte vill ha, men som hans plastikopererade mamma har fixat åt honom.
Entré De Niro, en heating engineer vid namn Archibald Tuttle, som med kirurgisk precision opererar bland slangtarmar och blåshjärtan i Sams VVS-system. Tuttle är den som egentligen är eftersökt av ministeriet, och nu börjar en kamp mot klockan för att, ja vad då? Rentvå Jill från diverse misstankar. Märkligt. Det är i alla fall spännande. Vem kan man lita på? Ingen, är nog den bästa strategin. Meddelanderör tjuvkopplas så att cylindrarna loopar, vilket snart leder till en systemkollaps med dokumentregn som följd. En underbar bild av byråkratins rundgångar. På slutet spränger Sam hela ministeriet i luften och det totalitära arkivet blåses ut och ner regnar papper, papper, papper som fastnar, kletar sig fast på hela De Niro, som ett blankettklister, ett formulärlim. Därefter en skön blinkning till Pansarkryssaren Potemkin när en liten slangvagn kör ut för en trappa och följs upp av soldater på rad som marscherar och skjuter.
Sam går på begravning, faller genom kistan och räddas av Jill med pansarvagnen. De åker bort från reklamskyltarnas instängande murar, ut i bergochdallandskapet där de börjar om vid en liten bäck, pittoreskt och gemytligt. Men då visar sig allt vara en illusion!

Brazil är en julsaga deluxe, en retrofuturistisk exceldystopi, en svartkomisk, hypertekonologisk och drömsk kärleksthriller - späckad med sylvasst cyniska repliker, ofta levererade av barn. Jag skrattar lågintensivt, nästan kucklande genom hela filmen. Även om den är i längsta laget är det en hisnande resa hela vägen. Loved it!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Terry Gilliams dystopiska framtidssaga spelades in 1984 och likhet med George Orwells scifi-roman utspelar den sig i en förtryckarstat någon gång under ett odefinierbart 1900-tal. Här finns element från det sena århundradets maxade plastikhysteri mixat med fascistisk militärideologi, amerikansk efterkrigsparanoia och brittisk superbyråkrati. Det är gött på nåt sätt och även om jag tappar fotfästet redan från början och får svårt att hitta en väg in igen så njuter jag av det svarta och bisarra. Bara att soundtracket utgörs av låten "Aquarela do Brasil" i karnevalsk sambatakt är lika oförstående som underbart. Filmen präglas av en brutal fantasi men jag upplever lite för mycket fars emellanåt och tyvärr är den alldeles för lång. Där hade jag nog gärna sett att bolaget universal kanske hade stått på sig i konflikten med Gilliam. Jag misstänker dock att den får ett högre betyg om jag ser om den. Vilket jag antagligen kommer göra någon gång. 

Nr 589: Bankdeckaren

Originaltitel: The Bank Dick (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 10: Jag var nere på 1+, men det finns ju faktiskt några roliga scener. Han är en drumlig buffel, den där dicken. Super och stryper barn. Pratar otydligt och hamnar i nån slags hjältefälla som han inte alls är förtjänt av. Och så biljakten på slutet; helt vansinnigt svängigt och snabbspolat. Finns liksom ingen ambition att det ska verka på riktigt. Hoppas jag.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Nej. Såna här filmer gillar jag inte. Det är fånigt, intetsägande och olustigt. Clowneri i sin sämsta form. Det enda bra i filmen är egentligen biljakten på slutet. Den är å andra sidan både rolig och välregisserad. Egberts Sousés (W.C. Fields) mumlande och grymtande påminner om Leif GW emellanåt och det är faktiskt lite småkul att den svenska undertexten översätter en del av detta till frågetecken. Manusförfattaren och skådespelaren Fields är tydligen en känd komiker och vaudevilleestradör och det jag ändå gillar med honom, när jag läser på lite, är att han på inget sätt är politiskt korrekt, varken i sina roller eller som privatperson. Ett egoistiskt fyllo som avskyr barn och små hundar tydligen. En misantrop och cyniker, lite grann som Bukowski. Det finns nåt uppfriskande i det. Tyvärr lyckas det inte bli särskilt bra film.

Nr 564: Blå Ängeln

Originaltitel: Der Blaue Engel (1930). Wikipedia IMDb
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Småsvart mollstämt om professor Rath (Emil Jannings) som till vardags följer klockan noga och undervisar unga män på gymnasiet. En dag upptäcker han att ynglingarna har kort med vågade motiv; en liten souvenir från kabaréklubben Den Blå Ängeln där Lola-Lola (Marlene Dietrich) underhåller stadens främst män. Rath beger sig till klubben i studiesyfte, men finner sig snart halsöverhuvud förälskad i Lola-Lola. Nu är det dags att leva livet, verkar Rath tänka, säger upp sig från sin lärartjänst och drar ut på vägarna med sin nyvunna kärlek. Dock går affärerna inte ihop och Rath får till sist agera clown i både relationen och showen när de är på återbesök i den gamla hemstaden. Detta finner inte Lola-Lola särdeles attraktivt, varpå hon byter ut Rath mot en ny partner. Tyngd, över -och uppgiven släpar sig Rath mitt i natten tillbaka till sin trygga kateder på gymnasiet, där han helt sonika avlider, sittande och omfamnande den gamla bänken. Oerhört vemodigt, oerhört oroligt och tragiskt. Oerhört vackert.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Josef von Sternberg gör här en expressionistisk berättelse om mänskligt förfall med ingen mindre än Marlene Dietrich i huvudrollen som vuxenartisten Lola Lola. På skumma bakgator och i trånga gränder uppträder hon på tvivelaktiga barer och lockar till sig män i alla samhällsskikt, bland annat gymnasiets unga manliga studenter. När deras lärare Immanuel Rath (Emil Jannings) upptäcker detta besöker han Den Blå Ängeln och lockas själv av den förföriska Lola. De gifter sig och det blir början på en resa i dekadens och förfall. I sin blinda kärlek till Lola förnedrar han sig själv som clown och när de efter en turné återkommer till hans hemstad är han blott en skugga av sitt forna jag. Det finns vissa likheter med Pandoras Ask men där Lulus självdestruktiva beteende också blir hennes egen olycka så är det Lolas självmedvetenhet och arrogans som får henne att lyckas. När professor Rath, eller Unrat (skräp) som eleverna kallar honom, i sin förtvivlan tar sig in på sin gamla arbetsplats och faller ihop över katedern så är hopplösheten ett faktum. Och på något sätt är det både rörande och vackert att se.

Nr 554: Ben-Hur

Originaltitel: Ben-Hur (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo/TCM hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Dubbeldeckaren som alltid stod orörd på hyllan närmast kassan i gamla videobutiken Visavi på Eklandagatan. Två VHS-band krävdes för att få plats med den här mastodontrullen. Hyrde aldrig den förstås, den var mer som filmen man ignorerade, tänkte elaka tankar om. Vem fan hyr den där, typ. Nu har vi äntligen sett den, och jag tror jag gjorde rätt som ung att låta den stå kvar på hyllan och samla damm. Hade förmodligen inte uppskattat den, hade förmodligen inte fattat så mycket av den. Nu är det lite annat läge. 39 år med en smula mer koll på Jesus (internskämt) och Romarriket. Vapendragaren Charlton Heston gör en bra insats som Judah Ben-Hur, en man som gör en odyssé från prins till galärslav till cirkuskusk till familjebotare. Känns väldigt välgjort och pålitligt. Lite kittlande med Jesus som man aldrig får se och utmärkande scener är slavroddarna, skeppsstriderna och hästkapplöpningen. En bra mycket tidigare och bra mycket bättre variant på Gladiator.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Söndagsmatiné med Ben-Hur - En film om kristus som den introduceras som. Lite anmärkningsvärt kan tyckas då Jesus endast figurerar en handfull gånger och alltid med ansiktet bortvänt. Kanske kan den inledande presentationen istället tolkas som en film om försoning eller förlåtelse. Eller varför inte helt enkelt som en film om Ben-Hur - juden som blev kristen. Hur som helst så är det en stor film. Stor på alla sätt. Den är till och med så stor så att kunna få plats med hela omfånget så har man faktiskt förminskat tv-bilden och lagt undertexten under hela äventyret. Ben-Hur är i rörelse för det mesta vilket är skönt. För den är lång. Och långa filmer från den här tiden blir lätt lite tradiga. Men här står det inte still. Särskilt inte i den berömda kapplöpningsscenen som är fantastiskt bra. I Ben-Hur bär alla vägar till Rom förutom den sista som leder nån annanstans. Till frälsning kanske. Den amerikanske vapenförespråkaren Charlton Heston blev säkert en stor idol för biopubliken. 

Nr 533: Broadcast News - Nyhetsfeber

Originaltitel: Broadcast News (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Känslan av att sitta i en bil, vrida om startnyckeln och mötas av ett rosslande, ett trögt hostande. Hålla nyckeln i tändningsläget alltför länge, tills tuggandet börjar kännas oroande - detta kan aldrig vara bra för bilen, för motorn. Man pumpar lite försiktigt på gaspedalen, säger lågt till utrymmet mellan ratten och vindrutan: "kom igen nu då". Plötsligt kommer ett litet liv, en liten gnista antänder bränslet, man fylls av hopp - kanske kommer jag snart rulla på vägarna med radion i öronen, på väg mot vart jag nu är på väg. Men så dör motorn igen. Kvävs liksom av gasandet. Så känns den här filmen. Långa sjok av så utdragna och fattiga scener, dialoger och skämt att tanken surnar ihop alldeles. Och så glimmar det till, hastigt, men lika hastigt är energin borta igen. Det finns några roliga sekvenser, uttryck, och det tidstypiska med faktiskt videoband är ju kul i sig. Jack Nicholson sitter och äger bara genom att synas. Det som bland annat gnager lite så här dagen efter, fortfarande gnager, är den där grejen med att det bara fanns en kamera i intervjun där Tom (William Hurt) gråter i takt med intervjuoffret. "Och?" tänker jag, jag tänker det hela tiden. Man använder alltså ett medium, filmen, för att försöka problematisera hur nyhetsredigering går till? Alltså filmen, som i de allra flesta fall består av just klippta scener, för att åstadkomma reaktioner, situationer och så vidare. Använder filmen för att visa att det klipps i film, typ. Jag får det inte att gå ihop, det blir så oerhört platt. Moral, äckelmoral med sniffvänligt klister. Sju(!) Oscarsnomineringar!? Ingen vinst. Soppatorsk.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: James L. Brooks gör en film som är väldigt långt ifrån den fina Ömhetsbevis som vi såg för fem år sedan. Den här romantiska komedin är varken särskilt romantisk eller komisk. Och jag är ändå inte säker på att det hade hjälpt. Det finns två scener som jag minns särskilt; Videokassettscenen sticker ut och är faktiskt rätt underhållande. Likaså scenen när den kärlekskranke Aaron Altman (Albert Brooks) super till i vardagsrummet medan den neurotiska producenten Jane Craig (Holly Hunter) supportar det självgode nyhetsankaret Tom Grunick (William Hurt) när han gör sin TV-debut på bolaget. Skarpt fångat, den bjuder till och med på ett litet skratt. Jack Nicholsons anlete ankrar upp filmen till åtminstone en måttlig nivå men tyvärr är det inte så mycket mer.

Nr 458: Breaking The Waves

Originaltitel: Breaking The Waves (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Första delen i den trilogi där vi redan sett de två efterkommande filmerna Idioterna och Dancer In The Dark. Emily Watson är ju så där bra som Bess så att jag undrar hur det hade sett ut om det hade varit någon av de försttänkta som hade fått göra rollen. Stellan Skarsgård har väl aldrig varit någon av mina favoriter, icke heller så i denna rulle. Såg honom i von Triers senaste - Nymphomaniac - under en dubbelsittning i Bryssel häromveckan och där var han stundtals riktigt lysande med ett nästan Clintanblankt ögonspel. Men även där var det något som lurade i vassen. Kanske är det den inte helt naturliga engelskan som jag inte klarar av. Kanske, kanske inte.
Nåväl, han - Jan - ligger ju mestadels i en säng i denna filmen, och skickar iväg sin älskade Bess på diverse erotiska upptåg som ökar i djärvhet i takt med att Jans olycksdrabbade tillstånd blir värre och värre. Ett slags vågspel.
Klippningen är hackigt fantastisk och de djuplodade insticken mellan akterna, de med musik och någon slags transformerande stillbild, är sköna pauser och bryggor mellan andhämtningarna. Och så klockorna på slutet då, denna eviga källa till diametralt olika känningar inuti mig. Är det bra eller är det inte bra? Ungefär samma känsla som för Den Andalusiska Hunden, jag vet fan inte vad jag ska tycka.

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Första filmen i von Triers "Golden Heart"-trilogi. Trilogin har fått sitt namn efter en sagobok med namnet Guldhjärta som handlar om en snäll liten flicka som ger bort så mycket att hon tömmer ut sig själv. Temat är uppenbart i samtliga filmer men kanske allra tydligast i Breaking The Waves. Jan (Skårsgård) är svensken som jobbar på en oljerigg utanför den skotska kusten. Bess (Watson) är den naiva flickan i den strängt religiösa byn i Yttre Hebriderna. De träffas, blir kära, gifter sig. Jan råkar ut för en olycka och blir förlamad. Bess tror att enda sättet hon kan hjälpa sin make är genom sexuella äventyr som Jan manipulerar henne till. I takt med hennes tragiska självutplånelse vänder sig hennes familj, församlingen och hela byn henne ryggen. När hon släpar sin moped upp mot den kyrka där hon inte längre är välkommen samtidigt som barnen skriker glåpord och kastar sten på henne växer obehaget i mig. Jag tänker Jesus släpandes med korset längs Golgata mot sin egen avrättning. Medlidandet spränger i mig och jag vet inte riktigt var jag ska göra av det. Filmen balanserar dock farligt nära religiöst ploj i slutscenen men klarar sig tack vare ett genomgående realistiskt och oerhört känsligt agerande av Emily Watson. 

Nr 446: Borta Med Vinden

Originaltitel: Gone With The Wind (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Tara, gården med stort G. Scarlett O´Hara, romantinnan med stort R. Rhett Butler, kvinnotjusaren med stort K. Borta Med Vinden, filmen med stort F. Bombastiska solnedgångsscener, tryckkyssar och gördlar. Uppgiven kärlek, ond bråd död, krig, återvändande hjältar, slaveri, bomullsplantager och Nord mot Syd. Jag tänker att Patrick Swayze kan komma in i vilken scen som helst med sitt enorma konjaksglas. Det är hela tiden intressant och lite spännande att följa dessa livsöden, men det är aldrig riktigt nära, aldrig under huden. Eller är det? Ibland kanske, i alla fall hudnära. Dödsfallen, kärleksförsöken. Mest intressant är nog ändå Hattie McDaniel som spelar karaktären Mammy (och fick en Oscar för det). En tydligen gigant inom film- och underhållningsvärlden med två stjärnor på Hollywood Walk Of Fame. 300 filmer. Multipla omgiften men barnlös vid sin död. Det är nog där jag ska forska vidare lite. Men inte idag, kanske imorgon. För after all, tomorrow is another day!

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Producenten David O. Selznick fångade upp Margaret Mitchells epos om det amerikanske inbördeskriget, slängde in flickidolen Clark Gable som den excentriske Rhett Butler och Vivien Leigh som den bortskämda sydstatskvinnan Scarlett O'Hara, och kanske fick vi därmed ett av filmhistoriens mest kända filmpar. Selznick slet ut flera regissörer i denna mastodontproduktion men officiellt är det Victor Fleming (Trollkarlen från Oz) som får cred för regin.

De minnesvärda scenerna avlöser varandra på löpande band i denna nästan fyra timmar långa monumentala men grovt förenklade skildring av den amerikanske södern under andra hälften av 1800-talet. Den svarta befolkningen framställs som lite smått korkade och slavarna är lyckliga tjänare. Det är svårt att blunda för dessa historierevisionistiska framställningar som i mångt och mycket kan liknas med Griffiths Nationens födelse. Den första akten är den mest händelserika delen medan den andra delen är mer av en transportsträcka där Rhett och Scarlett kämpar med och mot varandra under efterkrigstidens prövningar. Jag hade sett fram att se den här filmen igen efter 20 år och det blev precis en sådan stund jag hade hoppats på. Ett storslaget nyansrikt äventyr som trots sina 222 minuter aldrig blir tråkigt. 10 Oscarsstatyetter regnade in vilket knappast är särskilt förvånande. Vivien Leigh gjorde senare Linje Lusta och Clark Gable gjorde en hel del han också… men frankly dear, I don't give a damn.

Nr 433: Boyz N The Hood

Originaltitel: Boyz N The Hood (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Regissören John Singleton var endast 24 år gammal när han 1992 Oscarnominerades för bästa regi. Det doftar lite Stand By Me i öppningen; fyra killar kollar in en döing och ett gäng äldre gangsters börjar jiddra. Det är först vid hoppet från 1984 till 1991 som filmen rullar igång på riktigt. Rapp dialog och gängrevirspissande. Föräldrar som på olika sätt försöker rädda sina avkommor från träsket. Vissa har gett upp, andra tröskar på i uppförsbacken. Far och son. Mor och son. Alla har sin egen lilla täppa i det lite större kvarteret i den lite större stadsdelen i den lite större staden i det lite större landet. Vägen ut i världen är via collegestipendier, men de flesta har förlikat sig med livet in the hood. Våldsspiralen snabbar på och shoot outsen är oundvikliga. Another brother dead. Jag gillar Ice Cube i den här rullen, diggar honom skarpt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: "He got more comic books than a motherfucker". Bara ett exempel på en dialog som skjuter både och högt och lågt och nästan alltid träffar rätt. Det är rappt och utan pardon och ett plus till betyget. Filmen börjar 1984 då den 10-årige Tre flyttar till sin pappa i Crenshaw, South LA. Området präglas nästan uteslutande av svart befolkning med vapenaffärer och spritbutiker i varje hörn så att de kan "ta livet av varandra" enligt Tres pappa (Laurence Fishburne, Morpheus i Matrix). Regissören Singleton (ej att förväxla med en av författarna till denna blogg) bäddar bra för fortsättningen, nästan för bra, för uppenbart. Historien växlar till 90-talets början och Tre (nu spelad av Cuba Gooding Jr) är en tonåring som slits mellan pappan och mamman, flickvännen och kompisarna, kriminaliteten och skolan, och det är föga överraskande när Tres kompisar dödar och dödas. Att filmen är självbiografisk är ju inte heller särskilt överraskande. Ice Cube som Tres bästis Doughboy är övertygande. Annars känns det mesta väldigt tillrättalagt, även dialogen som man inte fattar hälften av trots textning på engelska. Trots det är dialogen filmens solklara styrka. På nåt sätt känns Boyz N The Hood som en viktig film och hade jag sett den när den kom hade jag nog älskat den. Nu tycker jag om den och det är inte alls dåligt. Den är trots allt bättre än många andra motherfuckers.

Nr 431: Beau Travail

Originaltitel: Beau Travail (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Robert på Residensgränd 19 i Östersund och av Jimmy på Västgården i Gåxsjö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ett förband i Franska Främlingslegionen, posterat i Djibouti. Sergeant Galoup (Denis Lavant) leder och övervakar den fysiska träningen för elitsoldaterna. In kommer Gilles Sentain (Grégoire Colin). Maktspel och avundsjuka leder Galoup till ett rejält övertramp, och han får lämna legionen. Tillbaka i civilsamhället tittar han tillbaka på sin tillvaro i öknen och de beslut han tog där. Han är inte helt nöjd med sig själv.
En kvinnlig regissör (Claire Denise) och en kvinnlig fotograf (Agnès Godard) presenterar stolt en studie i manlig homoerotisk militärkoreografi, en flashbackhistoria om en liten sergeant som avundades både sina under -och överordnade. Med fantastiskt fina, rena  bilder och vinklar pusslas historien ihop. Avsaknaden av musik eller stämningsljud i de combatscener där det vanligtvis pumpas på med pulsbeats och flås är oerhört befriande. Neil Young gör ett litet gästspel med låten Safeway Cart från skivan Sleeps with angels. Mycket överraskande. Och lika överraskande hade nog slutet varit - där Galoup bjuder upp till dans på ett rent himmelskt vis - om det inte varit för att man innan filmen fick lite historik i programserien The Story of Film. Oavsett; ett mycket märkligt men helt fantastiskt slut.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag har aldrig riktigt förstått Franska Främlingslegionen och jag är inte helt säker på att jag förstår mer av vad det är, vad de gör och varför efter att ha sett Beau Travail. Filmen är ett 90 minuters vykort från ett afrikanskt land. Långsamma tagningar över klarblått vatten, koreograferade exercisövningar, begränsad dialog, bad, tvätt, strykning, måltid. Varje övning, varje vardaglig syssla, speglar det meningslösa i ett krig som inte riktigt finns. Det skrivs en del om de homoerotiska inslagen och det är intressant hur dessa machomän framställs med sina kroppar, sina hushållssysslor, sina vapen. Men särskilt spännande blir det aldrig. Mer avkopplande. Nästan lite rusigt. Slutscenen, när den sparkade sergeanten Galoup, goes bananas på discogolvet, är obehagligt befriande. Beau travail! Bra jobbat, Claire Denis!