Filmen sågs på Youtube av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Wien i början på 1900-talet och den minst sagt minnessvage pianisten Stefan (Louis Jourdan) är på väg att lura sig ur en duell. På andra sidan uppgörelsen står Lisas (Joan Fontaine) man, men det vet man inte då, när filmen börjar, att det är han. När Stefan kommer upp i sin våning möts han av sin betjänts sedvanliga tystnad, men där ligger även ett brev och väntar på honom. Det är Lisa som har skrivit brevet, hon är döende i tyfus, och i återblickar får vi veta att hon har loved him long time, ända sen hon såg honom första gången när hon var ung flicka och trollbands av hans nattliga fingerfärdighet vid flygeln. Lisas och Stefans vägar har korsats några gånger genom årens lopp, och det har bland annat resulterat i en son, som även han dör i tyfus. Detta vet dock inte Stefan något om förrän han läser brevet. Överhuvudtaget verkar Stefan inte veta något om relationen mellan honom och Lisa, vilket ter sig en ganska stor smula märkligt, även om det är tydligt att Stefan är glad i tillfälliga relationer. Jag undrar liksom mest vad det är för fel på hans minne, lite som i Memento, men det verkar inte vara det som är grejen med plotten. Avskedsbrevet från Lisa rundas av och Stefan bestämmer sig för att trots allt ställa upp i duellen med maken, med okänt resultat.
Ja, det är en klart märklig känsla som stannar kvar i mig efter den här rullen. Fint och trevligt och rörande på alla sätt och vis, och särskilt tågscenen när landskapsduken byts ut är underhållande. Men varför minns han ingenting, Stefan?
Jimmys betyg: 4
Kommentar: "Perfekt in i minsta detalj" säger boken om Max Ophüls fina melodram. Intressant omdöme med tanke på hur Stefan Brand (Louis Jourdan) framställs. Dandyn och konsertpianisten tycks ha ett minne som en guldfisk. Det finns ingenting i filmen som förklarar hur han inte kan minnas den kvinna som han vid flera tillfällen har träffat, haft en affär med och till och med gjort gravid. Nog för att han är en kvinnokarl som lever lite vind för våg men denna detalj är långt ifrån perfekt i mina ögon. Utöver det är Brev från en okänd kvinna en ljuvlig pärla. Lisas (Joan Fontaine) unga idoldyrkan som leder till en livslång kärlekslängtan efter musikern Stefan är både levande och naiv men mest av allt så är den en välriktad kritik mot den romantiska kärleken. Genom ett elegant kameraspel och ett fint berättande i väl utvalda återblickar så skapas en illusion av en romantisk affär som aldrig borde ha funnits. Ändå finns drömmen där. Då som nu. Lika bedräglig som en rullande landskapskuliss.
No comments:
Post a Comment