Nr 771: Långt Farväl

Originaltitel: The Long Goodbye (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Där vaknar han, Elliot Gould, i en säng i öppningsscenen, pappa Geller från Vänner, ung och lite sunkig, kedjerökande och med en kräsen katt som sambo. Han är privatdeckaren Philip ”It´s ok with me” Marlowe, och han får snart besök av sin polare som vill ha skjuts till Mexiko med en pengaväska. No questions asked, inga djuplodande i alla fall, och rätt vad det är sitter Marlowe i finkan, insyltad upp över oförstående öron i ett mordmysterium. Polarens fru är död, sägs det. Sen är polaren död, sägs det. Marlowe släpps fri och tänder sina stickor på allt som kommer i hans väg för att hålla sin konstanta mungipecig vid liv. Vad är det som har hänt? Efterforskningar leder till ett strandhus med en alkoholiserad författare och hans fru. Och en skum läkare, som verkar veta mer än han borde. Och så ägaren till pengarna som skulle levererats till Mexiko, vill såklart ha tillbaka dem, men var är de? För att försöka skrämma information ur Marlowe angående detta så slår denne ägare en colaflaska i ansiktet på sin nån form av flickvän, varpå han vänder sig till Marlowe och säger: ”That´s someone I love, you I don´t even like.” Filmens hårdaste scen, replik. I ytterligare ett försök till att hota fram information klär - bland flera andra - en väldigt ung, tyst och mustaschprydd Arnold Schwarzenegger av sig till kalsongerna. Filmens kanske underligaste scen, men väldigt underhållande. Relationerna nystas upp, det är alla mot alla i princip, och på slutet en väldig frontalkrock, karaktärmässigt sett, i Mexiko när Marlowe helt sonika skjuter ihjäl sin gamle visar det sig inte alls döde polare från början av filmen. Den kom väldigt oväntat måste jag säga. En försoningsdrink hade inte överraskat. 
Grymt krypskyttefoto av Vilmos Zsigmond, många fina scener genom eller reflekterat i glasrutor. Härligt slafsig film, dekadent noir. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den dekadente privatdetektiven Philip Marlowe lever ett, vad det verkar, stilla men ändå rätt självdestruktivt liv tillsammans med sin katt och granne med ett kvinnokollektiv som roar sig med att ta droger och dansa topless på balkongen. Dialogen med katten i början sätter direkt tonen. Courys Cat Food ska det vara, inget jävla billigt skit. Citatmaskinen Marlowe röker ständigt och unnar sig en stadig Canadian Club Whisky med ginger ale emellanåt. Just denna natt när katten vägra äta nåt annat än svindyrt käk så dras Marlowe in i en härva som innefattar hans bästa vän, en alkoholiserad författare och dennes fru samt en riktig gangster som inte drar sig för att krossa flaskor i ansiktet på folk han älskar. Dessutom kryddas detta med mord, pengar och en gnutta otrohet. Den mest överraskande scenen måste ändå vara när Schwarznegger dyker upp med mustasch och byxorna neddragna till knäna. Den kvalar direkt in på listan Scener man aldrig trodde man skulle få se. John Williams filmmusik är smakfullt arrangerad med oändliga varianter av titelmelodin beroende på situation. Regissören Robert Altman har vi tidigare stiftat bekantskap med genom bland annat McCabe Och Mrs Miller, M*A*S*H och den fantastiska Short Cuts som i likhet med Långt Farväl är förlagd till Los Angeles.

Nr 770: Löjliga Familjen

Originaltitel: It´s A Gift (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Högt betyg, trots att jag inte tycker att filmen är särskilt rolig. Men jag tycker den håller ihop bra, tydliga scener och bra tempo. I botten ett arv som ger grönsakshandlaren och smygsuparen Harold (W.C Fields) möjligheten att köpa en apelsinfarm, och således lämna Svenssonlivet och flytta till soliga Kalifornien för ett nytt och förhoppningsvis rikt liv. Innan rishögen till bil styr kosan västerut får man ta del av ett antal närmast vardagsbekymmerssketcher i Harolds liv. Dottern hindrar honom från att raka sig, sonen strör rullskridskor runt sig, frun är ständigt på honom om än det ena än det andra, och i affären får han parera bland andra en blinddöv glödlampemarodör på jakt efter tuggummi, en bedrövlig assistent, ett klåfingrigt barn och en kund som härjar i evinnerlighet om kumquats. Separata sängar i hemmet, Harold hamnar en arla morgon på verandan för åtminstone hammocksömn, men störs av mjölkmannen, försäkringsförsäljaren, grannarna och en kokosnöt. Jag får upp massa olika filmer och serier i skallen; Pang I Bygget, Cosby, Svensson Svensson, Papphammar, Lilla Fridolf och Selma, Våra Värsta År - för att dra några ur högen. När sen familjen drar iväg mot apelsinguldet tänker jag på Ett Päron Till Farsa och Tatikaraktären Hulot. Väl framme i Kalifornien visar sig den köpta marken vara värdelös för apelsinodling, men Harold lyckas som genom en skänk från ovan och stenhård förhandling sälja vidare egendomen till mångdubbla inköpspriset eftersom det ska byggas nån form av racingläktare i solläge. Smart av Harold som på slutet ses sitta på en lyxig veranda och tillverka sig själv en ordentligt stark och, i alla fall när det kommer till juicen, närproducerad screwdriver samtidigt som familjegnabbet fortsätter in i nya fina stora bilen.
Längtan, strävan efter ett bättre liv, särskilt ekonomiskt. Påfrestande familjen som man måste ha överseende med. Äventyret, modet att bryta upp, våga ge sig av. Förhandlingen och pinnhålet upp i tillvaron, men ändå är det mesta sig likt. Kompakt beskrivning och spegling av livet som det säkert känns och uppfattas för många, särskilt 1934 kan jag tänka. Jag skrattade en gång, och det var när Harold försökte vinka förbi vad han trodde var en bakomvarande tutande bil. Kom igen och kör förbi då för fan liksom. Igenkänning, antar jag, 2019.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Filmen har byggts upp av separata sketcher och scener från tidigare filmer trots det så blir det ändå en berättelse, dock lite tafflig, som ändå håller ihop förvånansvärt väl. W.C. Fields spelar Harold Bissonette, misantropen som känner sig motarbetad av allt och alla, sin fru, sina grannar, sina barn, sina kunder, till och med spritförbudet. I den ena scenen efter den andra ställs hans tålamod på prov och även om det inte är jätteroligt så ser jag ändå värdet med en sådan här film, politiskt inkorrekt och som speglar de mindre smickrande sidorna av mänskligheten som ändå finns där. Det finns ju mängder av sådant här filmmaterial genom historien. Robert nämner bara en handfull av alla dessa outsiders. Och nånstans har de ändå min sympati.

Nr 769: Laglöst Land

Originaltitel: My Darling Clementine (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Då var det dags igen att hälsa på Wyatt Earp (Henry Fonda) och hans vänner i Tombstone, och förundras en smula över de händelser som ledde till uppgörelsen vid O.K Corall. För bara en knapp vecka sedan såg vi en annan film på samma tema - Sheriffen I Dodge City - och det är därför ingen överraskning att Doc Holliday (Victor Mature) hostar, att bartendern har fullt sjå med att hälla upp whiskyshots, att pokermarkerna klirrar eller att det på slutet blir en ordentlig show down i stallområdet.
Denna tidigare rulle är svartvit och, upplever jag, rakknivskarpare fotad än den mer färgglada efterföljaren. Doc Holliday är före detta ”riktig” läkare istället för tandläkare, och det är ordentligt mycket mer indianer i rutan här. Dessutom bjuds det på både Shakespeare och champagne, vilket känns lika upplyftande som otippat. En bra bit av monologen ”to be or not to be...” ur Hamlet reciteras på en saloon, dels av nån teaterrackare, men fångas upp av ingen mindre än Doc Holliday som först lite försiktigt sufflerar den bortkomne skådisen (som står på ett bord), men också visar sig kunna fortsätta egenhändigt på slak lina och med mild röst innan hostandet avbryter honom nära slutet. Intressant scen, lång textåtergivning, avbruten och upptagen, lite som en vänskaplig, inverterad duell.
Wyatt Earp sitter inte helt sällan och väger på stolar i olika sammanhang, när han inte spelar poker eller förtjusas av Clementine (Cathy Downs) som rest i månader över berg och genom dalar, ända från Boston, för att hitta och återförena sig med Doc Holliday. Han är dock inte lika intresserad av det, han vill nog mest självdö i sin tuberkulos, alternativt supa ihjäl sig, och vid sin sida har han i stället nya flamman Chihuahua (Linda Darnell). Bara namnet. Som upplagt för fyrkantsdramatik, men jag upplever inte att det nånsin brakar lös i den riktningen. Det blir lite styrdans Wyatt och Clementine emellan vid invigningen av kyrktornet, men annars håller sig de flesta på mattan i det avseendet. Chihuahua dödas, Earpbröder dödas, hämnd måste utkrävas och det pistolmynnar ut i O.K Corall. Ungefär bara en tredjedel så många skott avlossas i den här versionen jämfört med ”Sheriffen”; ett drygt trettiotal. Men det är spännande ändå. Många dör, nästan alla tänker jag nu. Det är väl egentligen bara Wyatt och en av hans bröder som klarar sig. Röken lägger sig, dags att dra vidare. Wyatt säger adjö till Clementine, vi kanske hörs igen om jag har vägarna förbi. Han och brorsan rider och vagnar iväg, oerhört klassiskt, ut på prärien, bergen där borta, den långa vindlande vägen som antar jag går över i en stig går över i ingenting förutom kaktusar och pass att navigera igenom. Ingen fick någon. Måste känts meningsfullt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Förtexterna presenteras på träskyltar. Typiskt västern tänker jag. Sen drar det igång med inridning i Tombstone där det är riktigt hålligång. Wyatt Earps brorsa blir dödad och hans boskap blir stulen och det finns inget annat att göra än att sätta på sig sheriffstjärnan. Sen introduceras Doc Holiday vid spelbordet med marker i hatten. Holidays ex från ett annat liv, Clementine, dyker upp i en fin och välbalanserad scen där hon möter Wyatt för första gången. Tycke uppstår, det fattar ju varje människa, men de håller på sig. För Clementine vill ju trots allt vara Docs flickvän. Doc, överrumplad och sur, har däremot ihop det med Chihuahua som i sin tur ligger med en av brorsan Earps mördare. Jisses, vilket drama. Nåväl, det hela leder så småningom fram till O.K. Corall där allt görs upp och där vet vi ju hur det går eftersom vi väldigt nyligen såg Sheriffen I Doge City som handlar om samma sak. Wyatt och Clementine då, vad hände med dem? Jo, de håller på sig genom hela filmen tills de skiljs och Wyatt rider iväg mot nya äventyr. Lite snopet kan man tycka.

Nr 768: Den Stora Olympiaden: Del 1: Nationernas Fest och Del 2: Olympisk Ungdom

Originaltitel: Olympia (1938) IMDb IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: OS-propaganda! Ett suggestivt och romantiskt förflutet från grekiska pelarruiner, statyer som får liv, perfekta kroppar börjar mäta sig med varandra, kastar och springer, hoppar och tar i från tårna. Det är glittrande, sensuellt och anatomiskt fulländat. Eldfacklan springs genom Europa till Olympiastadion i Berlin. Alla dessa nationer! Alla dessa flaggor som det viftas med! Och över alla flaggor, en enda stor gemensam, den olympiska, den förenande! Alla dessa människor i olika färger! Alla får vara med. Och vad roligt alla har, vad vänliga alla är mot varandra, även efter förluster och misslyckanden. Alla dessa olika grenar i vilka alla dessa närmast perfekta människor tävlar. Det kastas diskus, spjut och slägga. Det springs olika distanser med eller utan hinder - individuellt eller som samlad nation, det hoppas olika höjder med eller utan hjälpmedel, det simmas olika distanser på olika sätt. Och på läktaren sitter en lite pirrig Hitler och ser Jesse Owens gräva guld efter guld. Vad märkligt det måste sett ut för Adolf, nåt som inte riktigt stämmer där med hans världsbild. ”Han måste fuska, jag vet bara inte hur”, kanske han tänkte, fast förmodligen på tyska då. Första filmdelen avslutas med paradgrenen - maraton. Nåt varv inne på stadion och sen ut i Berlin. Till en början inga problem, men sen kommer solen, asfaltshettan, till och med skuggorna ser varma ut. Vatten, kollaps, sjukvård. En japan vinner på 2.29. Innan maratonloppet har hela filmen utspelats inne på stadion, i och med långloppet öppnas portarna till världen utanför. Jag tänker på Gökboet, fisketuren i den, ventilen som släpper ut det uppbyggda trycket inifrån sjukhuset. En kort visit i en annan verklighet och sen tillbaka igen. En val går upp och andas.
Andra delen inleds med djur -och naturromantik. Bastubad inklusive magplask. Det bjuds gymnastik, romerska ringar och barr innan vi kastas till den enorma spänningen kring enmansjollarna i Kiel! Därefter fäktning, boxning, fem -och tiokamp (där jag tycker mig se att USA vägrar göra Hitlerhälsning vid prisceremonin. Dålig stämning!). Vad har vi mer? Landhockey, hästpolo. fotboll och cykling. Och sen kommer hela 4 minuter av en nästan föregångare till Låt Kameran Gå med Janne Loffe Carlsson. Det är fältritt av nåt slag, med en stor damm inblandad, i vilken så gott som alla hästar med ryttare störtdyker. Vissa klarar sig bättre än andra, men det bara fortsätter och fortsätter. Amiral den och den följs av kapten den och den följs av överstelöjtnant den och den. Plask, plums och fall och ibland är hela ekipaget under vatten. Märklig gren det där. Därefter rodd och simning och tävlingarna avslutas med fantastiska bilder av simhopp, som utvecklas till nån slags airdance, jag tänker på uppvisningsflyg. Till slut OS-flaggan, vajande i röken från OS-elden. Kraftiga ljusstrålar upp mot himlen i den mörka OS-natten.
En helt makalös film med så mycket intressanta kameravinklar, effektiv redigering, njutningsförhöjande slowmo, poetiska bilder och rörelseglädje att jag blir helt matt. Första delen är definitivt bättre än andra, men helhetsintrycket är att väldigt mycket i båda delarna är vad som är standard, särskilt i idrottspresentation, än i dag. Otroligt fascinerande att se. Och bara en sån sak att det inte ens fanns tjockmatta under stavhoppet! Bara en sandgrop. 

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Leni Riefenstahl fick lite stålar av Adolf Hitler för att göra en film om de olympiska spelen i Berlin 1936. Propaganda kan man tänka vilket det säkert också var. Bara inledningsscenerna ger en känsla av arisk överlägsenhet. Det är svepande bilder av grekiska kvarlevor från antiken, dramatisk musik som samtidigt är nostalgisk, Knossos statyer som reser sig ur rök och damm och övergår i muskulösa, graciösa, vita, fulländade män och kvinnor. Och så den heliga olympiska elden som vi får följer genom antikens Grekland till nazismens Tyskland. Men all politisk propaganda till trots så fick Riefenstahl olympiska kommitténs guldmedalj för filmen så sent som 1948 då det nazistiska imperiet sedan flera år hade fallit. 
Den stora olympiaden är fysik och rörelse, prakt och dramatik. Riefenstahl skapar nästan konstnärliga, poetiska och repititiva mönster av kroppar i rörelse. Spänningsskapande genom slowmotion var väl inte särskilt vanligt vid den här tiden, eller? Det är publikbilder, jubel och hejaramsor. Glädjen finner inga gränser.
Första delen avslutas med det stora mästarprovet - maraton. Även här märks filmskaparens skicklighet i hur vi får följa löparna med både fast och rörlig kamera. Löpare som tröttnar, kollapsar, faller i armarna på de hjälpande sköterskorna. Sedan närbilder på den enskilda atleterna när de närmar sig stadion. Först in på stadion är japanen Kitei som plockar hem sträckan på 2.29.
Andra delen börjar i likhet med första delen som en hyllning till den atletiska kroppen. Badande män. Bastu och björkris. Disciplinära gymnastikövningar i OS-byn. Men vad fan gör kängurun där? Sedan fortsätter filmen med de mer disciplinära och estetiska idrotterna. det är gymnastik, segling, fäktning, simhoppning, boxning, hästpolo och mycket mer. Dessutom får vi bevittna pentathlon, modern femkamp, med grenarna terrängritt, pistolskytte, terränglöpning, simning och fäktning. Det känns som att femkampen var något förbehållet militärer med alla gradbeteckningar hit och dit.
Den stora olympiaden liknar verkligen inget annat jag har sett. Det är så nära perfektion man kan komma med tanke på den primitiva utrustning som användes. Dock tappar andra delen kraftigt vilket gör att totalbetyget sjunker.

Nr 767: Sheriffen I Dodge City

Originaltitel: Gunfight At The O.K Corral (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ännu en flytt, ännu en ny lägenhet, och ännu en film. Techniocolortrevlig söndagsrulle om männen, myterna, legenderna Wyatt Earp (Burt Lancaster) och Doc Holliday (Kirk ”Sean Penn” Douglas) och deras förehavanden i slutet på 1800-talet. Doc hostar, Wyatt medlar och kvinnorna ska helst inte spela poker, i alla fall inte så det syns. Väldigt lättantändliga kobojsare glider ut och in ur salooner, shotar ofantliga mängder whisk(e)y och vill skjuta varandra för allt och inget. En hel del kaktusar, men i princip obefintligt med indianer. Det enda jag noterar är en indianstaty i trä som binds och släpas efter en häst. Märklig grej. Och filmen liksom marmoreras med en trubadur som sjunger fram handlingen. Så att man verkligen ska greppa att exempelvis Wyatt är på väg hit eller dit, fastän det är ganska uppenbart. Wyatt rider på prärien, det ser man i bild. Då sjungs typ: ”Wyatt rider på prärien”. Inte direkt Cohenskt. Men jag klagar inte; hellre övertydligt än åt andra hållet, det har jag upptäckt i det här projektet. Det finns sedan nåt som jag uppfattar handlar om en stulen djurhjord, eventuellt från Mexiko, och eskaleringen är ofrånkomlig, slutar med uppgörelsen vid O.K Corall och där blir det fantastiskt mycket pang för pengarna. Jag läser nånstans att det i verkligheten avlossades 34 skott när det begav sig. Jag känner mig nödgad att räkna skotten i sista showdownen och från 1.51.51 och repliken ”hit the dirt” till 1.57.17, alltså ca 5 och en halv minut, räknar jag till cirkus 100 skott. Inte illa. Det blir, om jag räknar rätt, i snitt 1 skott/3,3 sekund.
Gillar särskilt Kirk Douglas i den här filmen, även om det är tunn botten. Varför hostar han? Varför är han inte längre tandläkare? Varför dricker han som en svamp? Varför sitter han gärna ensam och lägger patiens? Varför spelar han gärna poker om stora summor pengar (med antydningar om fusk)? Hur blev han en sån mästerskytt? En får helt enkelt bara försöka luta sig tillbaka och njuta av bra kemi mellan Kirk och Burt. Och en ung Dennis Hopper, icke att förglömma. Han får flyga halvvolt över räcket på slutet. Klassiker.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jajamen, här är det som sagt mycket pang för pengarna. En klassisk västern som bygger på den verkliga striden mellan Wyatt Earp och Clantonligan vid Tombstone 1881. Den har i princip allt; stenansikten, pokeransikten, salooner, kofösare, dueller, familjeheder, hämnd, kaktusar och melodiskt soundtrack. Titelsången med Frankie Laines blev tydligen en stor hit. Lite märkligt kan man tycka. Fin början med tre män ridandes över vidderna i låg kameravinkel vittnar om att detta kommer bli spännande och dramatiskt och dammigt. Det blir det. Jag gillar det här. Det påminner mig återigen om min barndoms vilda västern-lekar där vi bland annat hämtade inspiration från de verkliga händelserna och personerna som präglat den amerikanska 1800-talshistorien. Det är finfint skådespeleri av inte minst vargflinet Kirk Douglas som Knivkastar-Doc Holiday och Burt Lancaster som den ofrivillige sheriffen Wyatt Earp, en smått osannolik vänskap som man ändå accepterar. Det finns kvinnor med i bilden också även om de mest är bifigurer till männen. Jo Van Fleet som Docs älskarinna Kate och Rhonda Flemming som Wyatt Earps nyvunna kärlek Laura gör båda starka insatser.

Nr 766: Det Började I Berlin

Originaltitel: The Life And Death Of Colonel Blimp (1943) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Lång film, 2.45 typ, som börjar med slutet på ett turkiskt bad, där huvudpersonen och engelske hemvärnsmannen Clive (Roger Livesey) hamnar i brottningsbassängen. Bakåt i tiden till Andra Boerkriget, Första Världskriget och Andra Världskriget. Clive stiger i militärgraderna för varje krig och träffar mellan varven sin tyske vän Theo (Anton Walbrook). Deborah Kerr spelar inte mindre än tre olika roller i den här filmen, vilket för mig inte direkt bidrar till att varken öka förståelsen eller minska förvirringen. Jag har ganska enorma svårigheter att hänga med i handlingen, och att hålla isär vem som är vem. Det har ju dock blivit något av en normalitet för min del i det här projektet. Känns som att jag är smått chanslös i var och varannan film.
Jakttroféerna med årtal som ”skjuts” upp på väggarna som en slags kalender är bra. Duellscenen läser jag nånstans ska vara ett litet mästerverk, men jag tycker tvärtom att det är en seg och utdragen historia med en 10 minuters uppbyggnad som avslutas med några sekunders värjklingande. Förstår väl att det är helt och hållet meningen att det ska vara så, men fångas helt enkelt inte alls av det, tycker det är tempolöst och långdraget. En fin scen med Theo där han beskriver hur hans fru dött och barnen blivit nazister. Inte helt nöjd med det, verkar han.
Och så knyts det ihop på slutet då i turkiska badet igen och det är ju bra berättartekniskt, men jag hänger som sagt inte riktigt med, och då är det ju minst sagt svårt att helt uppskatta berättandet, hur smart det än är.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Vad var det egentligen som började i Berlin kan man fråga sig? Så som jag ser det så började med ett bråk över ett musikstycke som orkestern spelade. Clive Candy förolämpade hela den tyska armén genom detta vilket leder till att han utmanas på en duell, helt enligt tysk hederskodex. Duellen blir dock början på en lång vänskap mellan de båda duellanterna. Candy är krigsveteranen som vi får följa från Boerkriget till Andra Världskriget i en slags tillbakablick. Krigsheder, problematisk romantik och gammaldags brittiska uppföranderegler sammanfattar Candys liv. Den engelska titeln syftar på den satiriske tecknade figuren Colonel Blimp som i sin tur är en kritik mot det bakåtsträvande och konservativa som präglade brittisk politik under 30- och 40-talet, ja, kanske till och med idag egentligen. En slags dumhet som präglade den övre klassen, skriver man på Wikipedia. Candy förkroppsligar allt detta vilket gör honom både osympatisk men samtidigt en rätt oförarglig person som man kan göra sig lite lustig över. Filmen är alldeles för lång och det finns säkert massor av intressanta lager, historiska, kulturella och sociala, som säkerligen skulle öka behållningen av den. Men jag orkar helt enkelt inte ta mig an det.

Nr 765: Spöket Och Mrs. Muir

Originaltitel: The Ghost And Mrs. Muir (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Romantisk och sentimental spökrulle som sträcker sig över ett helt vuxenliv. Lucy (Gene Tierny) är änka sedan ett år och flyttar sorgeklädd och tillsammans med sin dotter och deras hembiträde in i ett hus vid havet där förre numera döde ägaren - sjökaptenen Daniel Gregg (Rex Harrison) - går igen för fulla segel. Han vill inte ha några simpla landkrabbor boende i huset utan har för avsikt att det ska användas som pensionärshem för gamla sjöfarare. Hur det ska gå till, med tanke på att Gregg är ett spöke och inte har skrivit något testamente, känns en smula oklart. Lucy låter sig inte skrämmas iväg och får till slut Greggs välsignelse att bo kvar. När Lucy hamnar i ekonomisk knipa får spökkaptenen en snilleblixt: vi skriver en bok om mitt liv! Både för att lösa Lucys ekonomiska bekymmer, men också för att Gregg vill få allmänheten att förstå vad sjömän utsätter sig för, så att ”vanligt folk” kan leva goda liv. Nåväl, Gregg dikterar och Lucy skriver på maskin. Och det verkar vara ett brutalt och ärligt språk det handlar om. Gregg har levt ett mansliv och är inte rädd för att berätta om det. På ett ställe tvekar Lucy inför att skriva ett verkar det som explicit ord i ett verkar det som intimt sammanhang. Efter lite diskussion med och påtryckningar från kaptenen skriver hon till slut ordet som har fyra bokstäver, men man får aldrig höra eller se vilket ordet är. Det första jag tänkte på var ”fuck”. Efter lite googlande visar det sig att det finns en hel del diskussioner kring just denna scen; allt ifrån att det inte var ett ord som användes vid denna tid (början av 1900-talet), via tanken att det är filmskaparens avsikt att lämna detta lilla utrymme fritt för tolkning eftersom det kommer att fyllas med olika ord beroende på vem som tittar och vid vilken tidpunkt i historien, till att det inte spelar någon som helst roll vad Lucy skriver, låt det vara. Hursomhelst filmens mest intressanta och oväntade scen enligt mig. En annan scen som jag grottat ner mig lite i är när Lucy och Gregg står och beundrar utsikten och husets läge och atmosfär. Lucy säger något i stil med att det är som en dikt, varpå Gregg högtidligt reciterar några rader ur ett poem. Lucy pinpointar författaren direkt som John Keats och Gregg nickar belåtet och upplyser om diktens namn: ”The nightingale”. Det visar sig vid mina efterforskningar att dikten heter Ode to a Nightingale och förmodligen är skriven på våren 1819, alltså åtminstone 80 år innan Gregg och Lucy står och hänförs av havet, himlen, ljuset. Keats dog väldigt ung i tuberkulos, bara 25 år gammal, och verkar ha seglat upp som nån form av favoritskald i åtminstone England vid tiden för när denna filmen utspelar sig. Vart vill jag komma med detta? Ingen aning egentligen, men det kändes bara spontant som lite märkligt att Gregg ger ifrån sig några rader ur en relativt lång dikt, och att Lucy på volley klacksparkar ur sig upphovsmannen. Jag försöker sätta mig själv i situationen. Jag dör, blir ett spöke, ett lokförarspöke som hemsöker nåt kanske jämtländskt lokstall som byggts om till bostad. In flyttar en kvinna med barn och rutavdragsgill städhjälp nån gång i veckan. Vi får kontakt, jag och kvinnan. Hon är yngre än vad jag är, låt säga att hon är mellan 25-30 år. En sensommarkväll står vi vid före detta inkörsporten för stora dieselmaskiner, numera terass och framtida umgängesyta för lokalförening mot urbana normer. Vi står och beundrar fjällen, de av exempelvis Wilhelm Peterson-Berger så älskade fjällen. Numera får man väl ändå säga i Jämtland världsberömde kompositören Peterson-Berger dog 1942 och jag börjar nu fundera lite på vad jag ska nynna på för att fylla i och förstärka känslan av samhörighet, samförstånd och ett slags högre naturligt tillstånd mig och kvinnan emellan. Intåg i Sommarhagen blir alltför genant och förutsägbart. Vid Frösö Kyrka kan slå fel i dessa sekulära tider, vad vill jag antyda med den melodin i det här sammanhanget kan kvinnan undra, med all rätt. Nej, det får bli en liten passage ur andra akten av Arnljot, och efter att ha visslat och hummat en liten stund tittar kvinnan på mig och nickar långsamt innan blicken återigen sveper ut över Järpströmmen. ”WP-B”, säger hon och jag vet att hon vet att jag vet.
Lucy och Gregg verkar inse att de fallit för varandra, och att det är en omöjlig situation. Du måste träffa andra män, i verkliga livet, säger Gregg till Lucy. Det gör hon, och då blir Gregg så svartsjuk och ohjälpligt nedstämd att han drar sig undan permanent och dessutom ordnar det så fiffigt att Lucy inte kommer ihåg att hon ens har träffat honom, allt har varit en dröm. Boken om Greggs liv, Blood and Swash, blir som förväntat men fortfarande oklart varför en kioskvältare. Lucys nye snubbe visar sig redan ha fru och barn i London, och det är inte första gången han jonglerar med för många bollar. Karma is a bitch visar det sig långt senare, då han blir lämnad av sin fru och ends up skallig, fet och alkoholiserad. Lucy tröttnar på relationer och ägnar resten av sitt liv åt långa strand -och bergspromenader. Med grått hår sitter hon på ålderns höst i favoritfåtöljen med ett glas varm mjölk. Dottern är gift och har barn, som också har fått barn. Dags att stämpla ut, och när glaset faller ur handen dyker Gregg upp igen och lotsar den nu unga igen Lucy ut genom dörren, in i ett ljus av förmodar jag evig lycka och glädje.
En anmärkningsvärt bra grej med filmen tycker jag är att det inte läggs något som helst krut på att specialeffektivisera Gregg som spöke. Inget blubblubbljud med honom i bild, inga stjärnstoffsramar. Han förankras tidigt och stabilt som ett spöke och bara Lucy (och dottern Anna visar det sig senare) kan se honom, för att han väljer att det är så det ska vara. Sen är det helt självklart för tittaren att det är så det ligger till. Enkelt och rakt. Bara en gång tror jag mig se att han fejdas ut ur bild, när han försvinner ur Lucys levande liv, men det köper jag rakt av. Gillar den där typen av historier när livet liksom levs uppskjutet, som i väntan på något som gått förlorat. Man nästan skjuter minnet framför sig, tar sig inte förbi. Sisyfos goes bowling down memory lane.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Änkan Lucy gör slut med sin döde mans familj och tar dotter, hund och husa till havet där de hyr ett hus. De gick ändå inte riktigt ihop, Lucy och svärmor, verkar det som. Huset visar sig vara hemsökt men det kittlar bara Lucys nyfikenhet så hon slår till ändå. Det dröjer inte länge förrän den bortgångne sjökaptenen Gregg visar sig för henne. Han är barsk, otrevlig, och burdus. Lucy är charmerande och envis och fram växer naturligtvis en djup vänskap mellan dem, kanske är det kärlek? Det är ju omöjligt och helt otänkbart som alla förstår så Lucy träffar en annan man och Gregg blir vansinnigt svartsjuk. Så svartsjuk så han helt enkelt försvinner från Lucy, går under jorden eller vad man ska säga och till råga på allt raderar han sig själv ur hennes minne. Lucys nya lismande friare visar sig vara en gift skitstövel vilket man hade kunnat ana. Ett helt liv går därefter sin gilla gång och Lucy verkar nöjd och tillfreds med sitt singelliv tills det är dags att lämna jordelivet. Vem står då där och väntar på henne? Gissa tre gånger.
Den här filmen skulle vid den första anblicken kunna avfärdas som sentimental smörja, romantiskt dravel, men vid närmare eftertanke så finns det riktigt fina kvaliteter med den här filmen. Trots den romantiska sentimentaliteten så är den enkel, rak och ärlig. Tillsammans med Bernard Hermanns fantastiska musik, känslosam och stämningshöjande, och Charles Langs skarpa foto så växer berättelsen till något som trots sin lekfullhet faktiskt känns intressant. Det förvånar mig inte ett ögonblick att filmen fick en populär uppföljande teveserie på 60-talet för i spöket och mrs Muirs relation finns det naturligtvis massvis att ösa ur.