Nr 523: 42:a Gatan

Originaltitel: 42nd Street (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och av Robert på DVD på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Länge sen vi såg denna nu, men jag minns att det var en riktigt bra behind the stage-film med väldigt intressant koreografi. Dock gör just koreografin mig lite fundersam, eftersom många av de skickliga tagningarna och vinklarna bara kan ses av filmtittaren, men hyllas ändå av publiken i filmen. Men det är väl så det är med film, det behöver ju inte vara verkligt, eller hålla ihop, eller stämma. Fantasi, Robert, har du hört talas om det?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En mycket tidig musikal som faktiskt tillhör en av de bättre i genren. Filmen var en förebild för många andra så kallade bakom kulisser-musikaler, mycket troligt även Den Stora Premiären som vi såg ganska nyligen, faktiskt film nr 500. Det är nästan lite slentrianmässigt jag ger musikaler låga betyg så när jag såg 42:a Gatan bestämde jag mig för att försöka öppna upp sinnet lite mer. Kanske är det filmens naiva manus som ändå är rätt underhållande, kanske är det dansnumren och låtarna som är rätt okej men mest är det nog de imponerande tagningarna under dessa dansnummer. Bland filmens karaktärer ser vi bland annat den stressade teaterdirektören, den trakasserade koreografen, den fryntlige sponsorn, de kaxiga flickorna, den förnäma primadonnan, den missförstådde skådisen och den unga dansösen. En rätt fantastisk uppställning och rollbesättning måste jag erkänna. Kanske finns det nåt i de här gamla musikalerna som jag helt enkelt har förbisett.

Nr 522: Orfeu Negro

Originaltitel: Orfeu Negro (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på DVD på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag visste ingenting om Orfeusmyten innan den här filmen, och jag vet väl inte jättemycket nu i efterhand heller, även om jag har läst lite på nätet. Men så mycket förstår jag, att det verkligen handlar om en egensinnig tolkning, för inte mycket stämmer överens. Orfeus spelar, ja. Eurydike jagas, ja. Och där slutar väl likheterna. Nu finns det givetvis ingenting som säger att en film ska eller behöver likna någon förlaga, oavsett hur den ser ut, men vad ska jag annars gnälla på? Det hyperteatraliska anslaget i både dialog och rörelser är inget som attraherar mig, snarare tvärtom. Maximalism i gester och uttryck. Och så samban då, den otrötteliga samban som pulserar i bakgrunden och framsidan genom hela filmen. Det tar aldrig slut, och jag förstår att det är det som är meningen, särskilt i karnevaltider. En kortfilm skulle det kunna vara, på kanske en halvtimme, det hade varit nåt! Det som är bäst med den här filmen är nog att jag och Jimmy tycker ganska olika, det händer inte så ofta. Gött.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Marcel Camus tolkning av Orfeuslegenden förlagd till Rio de Janeiro under karnevalen är en fin liten pärla. Inte nog med att den vann Oscar för bästa utländska film, det var dessutom en av de första internationella konstnärliga filmerna med enbart svarta skådespelare. Det neorealistiska mustiga tonläget påminner om en del om italiensk film vid den här tiden. Samtidigt får den kritik för att den ensidigt framställer befolkningen som passionerade dansande karikatyrer. Orpheus (Breno Mello) är den skönsjungande spårvagnsföraren från bergen ovanför Rio som alla gillar. Han är förlovad med Mira (Lourdes de Oliveira) men förälskar sig i Eurydice (Marpessa Dawn) som just kommit till staden på flykt från en man hon tror vill döda henne. Hennes make? Pojkvän? Far? Det enda vi får veta är att han är utklädd till Döden. Karnevalen kommer allt närmare och alla förbereder sig för dans och fest. Natten slutar dock i död och misär och när solen reser sig ur havet så inget längre sig likt i den lilla bergsbyn. Det är mycket jag gillar med den här filmen, bland annat Antônio Carlos Jobims och Luiz Bonfás fantastiska musik och Jean Bourgoins fina foto, inte minst i Styxscenen när Orpheus möter nattvakten (färjkarlen Charon?) i en myndighetsbyggnad full av saknade personer i form av pappershögar som blåser kring deras fötter. Till skillnad från exempelvis Guds Stad som på ett närmast fulländat sätt beskriver den destruktiva sidan av Rios kåkstäder så är Orfeu Negro en mustig hyllning till livet trots den tragiska historien om Orfeus och Eurydike.

Nr 521: Viljans Triumf

Originaltitel: Triumph Des Willens (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och på DVD av Robert på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Likt Mannen Från Mars kommer Hitler ner från himlen med ett viktigt budskap. Dock landar Adolf i Nurnberg, i ett lite mindre avancerat Lufthansaplan. Budskapet är att det tyska riket ska stå renrasigt och överlägset inom en ganska snar framtid, och det är framförallt de yngre förmågorna som kommer få njuta frukterna av det, men det är också de som redan nu måste ta ansvar för vägen dit. Och det är hårt arbete som gäller, det är många som vill sätta käppar i hjulet. Så talar Hitler, och alla de andra nazihöjdarna, Göring, Hess, Goebbles, alla är där. Och massorna hurrar och heilar. Filmen är en orgie i vajande flaggor, pittoreska stadsmiljöer, arbetsglädje, samarbetsvilja, överflöd av vatten och mat, folkdräkter, enorma massmöten där soldater står pedantiskt uppradade, och över allt detta vakar fuhrern, inspekterar med örnögon sina trupper och sitt folk. Och han manar på och inspirerar, frustar och skriker. Men jag kan inte låta bli att undra om han inte måste ha tyckt det var djävligt segt att stå där i sin bil och titta på alla som marscherar förbi? Liksom stå där och låtsas att åh vilka fina dräkter, eller åh vad fin musik de spelar. Fick lite känslan av hur kungen måste ha det nästan dagligdags.
Nåväl, nu är ju inte den här filmen känd på grund av sin varma, globala medmänsklighet, utan på grund av Leni Riefenstahls fantastiska arbete med både filmning och redigering. Jag vet inte hur många medhjälpare, kameror och tagningar som ligger bakom det här resultatet, men det är stundtals oerhört bra, särskilt i jämförelse med andra filmer vi sett från den här tiden. Åkningar, glidningar, långa publikpovtagningar under Hitlers tal, symmetrin, soldaternas skuggor, folkmasseporträtt, och inte minst korgen på flaggstången som åker upp och ner. Uppifrån ter det sig som ett väloljat kösystem bestående av väldresserade styrkor i välstrukna skjortor. Inifrån känns det mer snårigt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag måste erkänna att det inte var alldeles lätt att rulla igång den här propagandafilmen men inte nog med att allt ska ses, vissa filmer känns faktiskt extra viktiga att se. Viljans Triumf var Hitlers beställningsverk från den nyskapande filmskaparen Leni Riefenstahl vilken beskriver Nazistpartiets kongress i Nürnberg 1934. Utan att gå in för mycket på gränsen mellan konst och moral så är det rätt uppenbart att partiets påverkan på filmens innehåll och resultat måste ha varit väldigt stort. Det hela framställs som ett gigantiskt spektakel med tyska ledare som avlöser varandra med politiska pamfletter, ett oändligt marscherande och heilande, ungdomsläger där Tysklands framtid indoktrineras, arbetare uppställda på rad, militära uppvisningar, flaggor, standarer och inte minst Hitlers tal om Tysklands återkomst som stormakt, allt ackompanjerat av Wagner och Windt. Retoriken om folk och nation känns alltför väl igen bland vissa av dagens tveksamma politiska rörelser. Även om filmen framställs som dokumentär och vill visa ett enat Tyskland där alla hyllar Hitler så är det en konstruktion, oerhört välregisserad och repeterad.

Nr 520: If....

Originaltitel: If.... (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och på DVD av Robert på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland (+12 h = torsdag 18 december).

 Roberts betyg: 3

Kommentar: Malcolm McDowell, mest känd från Clockwork Orange långfilmsdebuterar
i denna lite märkliga betraktelse av brittisk internatskolepennalism. Både fotot och den lite skruvade stämningen får mig att tänka på Blow-Up - Förstoringen som kom bara två år tidigare. Här handlar det om traditioner och underkastelse, eller oviljan att underkasta sig. Att istället vilja slå sig fri och revoltera. Med en kula på rätt ställe kan man förändra världen. Jag tror att de absurda, och i och för sig ganska roliga inslagen i filmen (exempelvis när the headmaster, efter att ha blivit skjuten i huvudet, dyker upp ur en utdragbar kontorslåda) gör att jag inte riktigt tar till mig filmen. Lite samma känsla som med fjärrkontrollen i Funny Games, end of jämförelse. Eskalering och show down på slutet. Mannen på taket med sin fina lilla leksak, maskingeväret. Och påvar och riddare och förädrar faller som käglor eller skjuter tillbaka. Ganska rolig film faktiskt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En film som för tankarna till C i Uppförande, vilken också enligt boken är förebild till Lindsay Andersons surrealistiska satir om internatanarkism. I likhet med Jean Vigos internatfilm så verkar även Anderson vara väldigt intresserad av formspråk och stil. Ibland är det Monty Python-komik, ibland är det socialrealistiskt klassdrama, ibland är det intressant men för det mesta är det ganska tråkigt. Vissa scener har dock stannat kvar; bestraffningen i gymnastiksalen och revolten på avslutningsdagen till exempel. Filmen pendlar mellan färg och svartvitt vilket påstås beror på att budgeten för färgfilmen tog slut. Jag tror inte ett ögonblick på det.

Nr 519: Mannen Från Mars

Originaltitel: The Day The Earth Stood Still (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och på dvd av Robert på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland (+12 h = onsdag 17 december).

Roberts betyg: 4

Kommentar: Spännande på riktigt. Och tvspelseffekterna funkar hur bra som helst. Rymdskeppets landning i Washington i början är helt suverän, med skugga och allt. Oron, hela myrstacken sätts i rörelse, bilar och pansarvagnar, vapen och militärer (som fick spelas av något slags hemvärn, eftersom militären inte ville ställa upp med resurser). Gort, jätteroboten som kan stå still i evigheter, och bara det i sig blir otäckt för de som iakttar. Inga enorma krafter eller rörelser. Han bara står där, som en dörrvakt på krogen - ska man våga sig fram med sitt falskleg? Och Klaatu som kommer från ovan med krav på fred, annars kommer det gå illa. Han bryr sig inte om vad människorna gör med varandra på jorden, men nu när de har börjat kunna ta sig ut i rymden och börjat tillverka atomvapen, då är det dags att sätta ner foten, för annars kan andra planeter och varelser bli drabbade. Och det är såklart upp till människorna själva att avgöra hur de vill gå vidare - ska de fortsätta samma intoleranta väg eller ska de börja bry sig om varandra? Klaatu väntar fortfarande på svar.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Bernard Hermanns dramatiska och intensiva musik kastar oss omedelbart in i handlingen. Något är på väg mot jorden. Genom atmosfären. Landar på en baseballplan i Washington DC. Panik bryter ut. Polisen rycker ut. Militären kallas in. Extrainsatta nyhetssändningar. Därefter väntan. V som i väntan. För visst drar jag liknelser till andra rymdinvasionsberättelser. Och som alltid kommer man i fred. Vill inget ont. Och i detta fall stämmer det. Den människoliknande Klaatu (Micael Rennie) kommer i fred med sin gigantiske husrobot Gort. Men han har ett budskap. Ett ultimatum. Alla krig och konflikter på jorden måste upphöra. Annars måste jorden förintas. Av en händelse utbryter lite skott- och laserväxling och Klaatu hamnar på sjukhus. Kvar vid tefatet står den jättelika metalliska varelsen. Stilla. Klaatu rymmer från sjukhuset, tar namnet Carpenter och beblandar sig med människorna medan media monsterhetsar. Nu börjar den stora utmaningen - att övertyga världen med sitt fredsbudskap. Han träffar den sköna Helen (Patricia Neal) och blir kompis med hennes son Bobby (Billy Gray), en barnskådis som vanligt irriterande präktig. I en scen, som troligtvis gett upphov till filmens titel, stoppar Klaatu all elektronisk verksamhet över hela världen (förutom sjukhus och flygplan i luften, vilket jag läser mig till i efterhand). Bilder från stillastående bilar, båtar, tåg, berg-och dalbanor, tvättmaskiner avlöser varandra. Jävligt skarpt. Nåväl, när filmen slutar så lämnas människorna med fredsbudskapet att själva hantera. Men det är en helt annan historia. Liknelserna med Jesus är påfallande tydliga; snickarsonen, återuppståndelsen, fredsbudskapet, himlafärden. Och precis som inom kristendomen så lämnas vi människor med ansvaret. Tack för det. Roboten Gort spelades för övrigt av Lock Martin, en 230 cm lång biografvaktmästare.

Nr 518: Jag Är En Förrymd Kedjefånge

Originaltitel: I Am A Fugitive From A Chain Gang (1932) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Starbucks och The Set Up i Wellington, Nya Zeeland (+12 h = tisdag 9 december).

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Kriget förändar en", säger James (Paul Muni), eller Jim som han verkar kallas av familjen, när han återvänder från tjänstgöring i första världskriget. Han är inte längre intresserad av fabriksarbete - han vill bygga broar. Med snygga dubbelexponeringar innehållande kartor och färdmedel (tåg, båt, bil, gång) dimper han ner i Chicago, där han snart ser sig själv utfattig, arbetslös och vrålhungrig. Och här finns en av filmens bästa partier. Inom loppet av kanske 30 sekunder ser vi hur James går från gäst på en sylta, till ofrivilligt inblandad i ett rån, till polisjagad, till rättegång och slutligen till straffarbetande kedjefånge. Oerhört skickligt gjort, inte en sekund för mycket eller för lite. Väl i fångenskap börjar planerna på att fly, vilket han lyckas med genom att bland annat vara strået vassare (kitjing) än sina blodhundsförföljare i en undervattensscen(!). Undrar hur det gick till? Fanns det  sådana möjligheter i början på 30-talet, eller kan det vara filmat genom en ruta? Bra gjort i alla fall. Efter ett lite halvlöjligt besök hos en barberare lyckas James återvända till Chicago och jobbar sig uppåt på jobb -och samhällsstegen på Tri-state Engineering Co och med en bedragande och pengalysten kvinna, Marie. James förälskar sig istället i Helen, men Marie hotar att avslöja hans förflutna om han inte stannar med henne. Till slut rämnar fasaden, James åker fast och går med på att återvända till fångenskap i 90 dagar för att därefter bli fri för gott. Men se, det var ett tomt löfte. Tillbaka i kedjorna och bland stenhuggeriet får han gång på gång besked om att hans frigivning avslagits - här hittar jag scenerna i Midnight Express när Billy får dåliga nyheter genom gallret. "Brott måste straffas" tycker ena sidan. "James har sonat sitt första och enda brott genom att vara en samhällsmedborgare av rang", tycker den andra sidan. Klassiskt dilemma, väldigt skarpt gestaltat, och utan sentimentalitet. Ny flykt, denna gång med dramatisk biljakt och ett avslut där James symboliskt spränger en av de broar han så gärna hade velat bygga. Efter att ha hållt sig gömd i över ett år söker han upp Helen för ett farväl, där han sakta och effektfullt med skakande huvud och uppgivna ögon glider bakåt in i mörkret. "I steal".
Det gäller att se upp med vem man låter sig bjudas på hamburgare av.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: James Allen (Paul Muni) kommer tillbaka från första världskriget. I jakten på ett hederligt arbete far han kors och tvärs över den amerikanska kartan. Olyckliga omständigheter gör att han hamnar mitt i ett bankrån vilket han blir oskyldigt anklagad för och dömd till 10 års straffarbete. Med hundarna hack i häl lyckas den frihetslängtande Allen fly med hjälp av alla klassiska knep - ombytet på tvättlinan som så passande hänger och väntar i skogen och halmstråt under vattnet. Han hamnar så småningom i Chicago (där Muni faktiskt har varit tidigare under samma år, 1932, fast då i rollen som Scarface - Chicagos Siste Gangster). Han byter namn till Allen James och arbetar sig snabbt uppåt i hierarkin till en ärbar och respektabel samhällsmedborgare.... Tills verkligheten kommer i kapp honom. Slutligen är filmen ett social drama om individens kamp mot samhället och hur ett brutaliserande juridik- och fängelsesystem förändrar människor.  Filmen måste vara urtypen av alla kommande fängelsedramer och den är starkt kryddat med illustrativa accessoarer; kartor, kalendrar, anställningsbevis, äktenskapsbevis, tidningsartiklar och fängelseskyltar där man räknar antalet vita och svarta fångar. Även om det inte är jättespännande så är det ett hyggligt tempo i både klippning och dramaturgi och ett väldigt intressant tema som Mervyn LeRoy lyckas ganska bra med. Det värsta i filmen måste vara de irriterande reklampauserna var femte minut. Inte ens streamade filmer på nätet är en fredad zon längre. Så länge har vi hållit på med det här projektet.

Nr 517: Jakten På Alfredo Garcias Huvud

Originaltitel: Bring Me the Head Of Alfredo Garcia (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Accents on the Park hostel i Nelson, Nya Zeeland (+12 h = fredag 5 december).

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Vi säger hej då till regissören Sam Peckinpah med denna hans fjärde film i boken, och jag kommer faktiskt inte att sakna honom. Warren Oates gör förvisso ett bra arbete som den mer och mer fjäderspände huvudjägaren Bennie, och det är kul att man aldrig får se Alfredo Garcias huvud, men det blir ju långtråkigt innan halvvägs med alla möten och hot. Sin vana trogen lägger Peckinpah in slow motionsekvenser med bilar, hästar (även om jag tror att jag räknade till en enda scen med hästar), skottlossningar och ihopramlanden, men är det så häftigt? Nja, tänker jag, känner jag. Det är inte min bag helt enkelt. På slutet skjuts Bennie en miljard gånger när han flyr i en bil, och det för ju såklart tankarna till Bonnie Och Clyde.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag har aldrig riktigt förstått grejen med Sam Peckinpah. Av de filmer vi har sett så är det ingen som riktigt har lyft till några högre höjder. Kanske beror det på att han väldigt explicit beskriver en våldsam machovärld men utan den Tarantinofiness som krävs för att den typen av filmer ska bli riktigt intressanta. Benny (Warren Oates) är en dekadent loner som, driven av girighet, ska föra Alfredo Garcias huvud genom den mexikanska öknen till patriarken El Jefe. Det är svettigt, sjaskigt och skjutglatt och det finns nånting i den tematiken som tilltalar mig. Tyvärr räcker det dock inte för att helt uppskatta varken filmen eller Peckinpah. Nu slipper vi honom.

Nr 516: Det Våras För Frankenstein

Originaltitel: Young Frankenstein (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund och av Robert på Duke Hostel i Greymouth, Nya Zeeland (+12 h = tisdag 2 december).

Roberts betyg: 3-

Kommentar: En parodi på i första hand Frankensteinfilmerna, varav två är med i boken; Frankenstein och Frankensteins Brud - men det flirtas också med Dracula. Handlingen är tunn, väldigt tunn. Gene Wilder är Fronkenstien - en arvinge till baronen von Frankenstein - som ärver ett slott i Transylvanien. Väl där hittar han anvisningar om hur man väcker döda till liv med hjälp av elektricitet. Det roliga ska alltså vara att det är en släkting till Frankenstein som åker och fullföljer planerna? Det är ju inte särskilt roligt. Men det finns andra saker som är roliga. Marty Feldmans puckel som ständigt byter plats ("vilken puckel"?). Hästarnas stegring så fort de hör namnet Frau Blücher. Gene Wilders minspel; han är ju en helt lysande skådis. Men det blir långt mellan skratten, fnissen. Och filmen pågår i 1 och 45. Svartvitt och fint, några Nosferatuskuggor, "monstret" som tillsammans med Wilder gör ett stepp -och dansnummer till den gamla dängan Puttin´On the Ritz. Några underbältetskämt och Brooksbrytningar av fjärde väggen. Jag tycker bättre om den här än om Det Våras För Sheriffen (som jag verkligen inte förstår vad den har i boken att göra). De kom samma år och det känns lite underligt att inte Det Våras För Galningarna är med. Men sånt är livet, nu har vi sett den.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det våras för sheriffen var ju ett rejält lågvattenmärke och också den enda Brooks-film Warner Bros. producerade. Samma år gick han över till 20th Century Fox och gjorde Det våras för Frankenstein, en klart bättre rulle även om humorn som längst räcker till lite smått fnissande. Marty Feldmans puckelryggige Igor bidrar dock med en stor portion underhållning och Gene Hackman gör en oväntat underhållande biroll som den blinde enstöringen som bjuder monstret på både soppa och cigarr. En Brooks-film har vi kvar innan vi stänger Det våras för-avdelningen; Det ska bli intressant att se hur Det våras för Hitler står sig i jämförelse med de andra filmerna.