Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och på dvd av Robert på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland (+12 h = onsdag 17 december).
Kommentar: Spännande på riktigt. Och tvspelseffekterna funkar hur bra som helst. Rymdskeppets landning i Washington i början är helt suverän, med skugga och allt. Oron, hela myrstacken sätts i rörelse, bilar och pansarvagnar, vapen och militärer (som fick spelas av något slags hemvärn, eftersom militären inte ville ställa upp med resurser). Gort, jätteroboten som kan stå still i evigheter, och bara det i sig blir otäckt för de som iakttar. Inga enorma krafter eller rörelser. Han bara står där, som en dörrvakt på krogen - ska man våga sig fram med sitt falskleg? Och Klaatu som kommer från ovan med krav på fred, annars kommer det gå illa. Han bryr sig inte om vad människorna gör med varandra på jorden, men nu när de har börjat kunna ta sig ut i rymden och börjat tillverka atomvapen, då är det dags att sätta ner foten, för annars kan andra planeter och varelser bli drabbade. Och det är såklart upp till människorna själva att avgöra hur de vill gå vidare - ska de fortsätta samma intoleranta väg eller ska de börja bry sig om varandra? Klaatu väntar fortfarande på svar.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Bernard Hermanns dramatiska och intensiva musik kastar oss omedelbart in i handlingen. Något är på väg mot jorden. Genom atmosfären. Landar på en baseballplan i Washington DC. Panik bryter ut. Polisen rycker ut. Militären kallas in. Extrainsatta nyhetssändningar. Därefter väntan. V som i väntan. För visst drar jag liknelser till andra rymdinvasionsberättelser. Och som alltid kommer man i fred. Vill inget ont. Och i detta fall stämmer det. Den människoliknande Klaatu (Micael Rennie) kommer i fred med sin gigantiske husrobot Gort. Men han har ett budskap. Ett ultimatum. Alla krig och konflikter på jorden måste upphöra. Annars måste jorden förintas. Av en händelse utbryter lite skott- och laserväxling och Klaatu hamnar på sjukhus. Kvar vid tefatet står den jättelika metalliska varelsen. Stilla. Klaatu rymmer från sjukhuset, tar namnet Carpenter och beblandar sig med människorna medan media monsterhetsar. Nu börjar den stora utmaningen - att övertyga världen med sitt fredsbudskap. Han träffar den sköna Helen (Patricia Neal) och blir kompis med hennes son Bobby (Billy Gray), en barnskådis som vanligt irriterande präktig. I en scen, som troligtvis gett upphov till filmens titel, stoppar Klaatu all elektronisk verksamhet över hela världen (förutom sjukhus och flygplan i luften, vilket jag läser mig till i efterhand). Bilder från stillastående bilar, båtar, tåg, berg-och dalbanor, tvättmaskiner avlöser varandra. Jävligt skarpt. Nåväl, när filmen slutar så lämnas människorna med fredsbudskapet att själva hantera. Men det är en helt annan historia. Liknelserna med Jesus är påfallande tydliga; snickarsonen, återuppståndelsen, fredsbudskapet, himlafärden. Och precis som inom kristendomen så lämnas vi människor med ansvaret. Tack för det. Roboten Gort spelades för övrigt av Lock Martin, en 230 cm lång biografvaktmästare.
1 comment:
bra och intressant recenserat, även om jag inte är alls lika förtjust i filmen
Post a Comment