Nr 65: Stand By Me

Originaltitel: Stand By Me (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på PP Nice Beach Bungalows, Koh Phi Phi, Thailand.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Varför saktar inte tåget in, eller åtminstone, varför stannar det inte efter bron? Varför berättar inte de två killarna som hittade liket detta för polisen? Hur kan en av dessa killar på slutet så oerhört snabbt klura ut att Vern satt under verandan? Vad tjänar scenen när berättarkillen säger att hans pappa hatar honom för syfte? Om de två killarna berättat för polisen hade det inte blivit någon film, så långt är jag med. Men resten hade gått att lösa. Sådana saker, som jag vid tidigare tillfällen inte reflekterat över när jag sett denna film, ligger som ett litet gruskorn i gommen, men stör inte så mycket att jag inte tycker det är en charmig, gullig, sentimentaldoftande, spännande och lite rolig film. River Phoenix gör den absolut bästa insatsen, Berättarkillen den sämsta. Brevlådebrännbollscenerna väcker goda minnen till liv; sådant sysslade vi med på den gamla unga goda tiden i Göteborg efter den här filmen (videovåldsdebatt, anyone… anyone?). Jag får tecknad filmfeeling; Vern med pistolen bakom trädet, alla fyra tar djupa steget i träsket, brospringningen, brottningsmatcherna, pajätarhistorien. Jag fnissar, gosar och tycker om den här välgjorda, välberättade historien. Jesus, doesn´t everyone?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: I like. Stand By Me måste vara den ultimata frullerullen. En 89 minuter lång godbit som lägger en skön känsla för resten av dagen. Fyra pojkar ger sig ut för att bekräfta ryktet om ett lik vid sidan av järnvägen. Det är sommaren 1959 och äventyret handlar mer om viljan och rädslan att bli vuxen. Jag minns hur det var, att vara 12 år då hela livet var en lek men med vuxenheten och allvaret alltid inom räckhåll. Kampen mellan att fortsätta vara barn och samtidigt sträcka sig mot framtiden med både oro och nyfikenhet. Jag såg filmen först några år senare och var nog inte helt imponerad. På den tiden föredrog jag nog lättsamma high school-filmer framför poetiska skildringar om en tid man själv var mitt uppe i. Jag har sett den vid några fler tillfällen och den växer för varje gång. Kommer närmare och känns angelägen. Kidsen gör bra rollprestationer men River Phoenix glänser.

Nr 64: De Skoningslösa

Originaltitel: Unforgiven (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på PP Nice Beach Bungalows, Koh Phi Phi, Thailand.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En westernhora blir knivskuren i ansiktet. Detta är nog för att få bägaren att rinna över för Clintan, som efter tio år i nykter grisfarmarisolering lämnar sina två små barn i det lilla huset på prärien och beger sig ut på jakt efter förövarna – i sällskap med en halvblind Kid och mr Freeman. Gene Hackman snickrar på sin flodvilla och spöar skiten ur alla som bär vapen i Big Whiskey town. Det är långsamt, det är segt, det är obegripligt och tråkigt. Det är ansiktsclose ups á la Glamour och det är sentimentala naturfilmningar som skulle fått Colin Nutley att kippa efter andan, antingen av avundsjuka eller av svulstmättnad. Helt plötsligt blir Clintan sjuk, och lika plötsligt och bara för en kort stund är det vinter. Och söker man på ”patetisk” i valfri sökmotor får man förmodligen ett gäng träffar på scenen när Clintan tackar nej till ett gratisnummer med den uppskurna horan. På slutet givetvis en massa kulor i en massa olika kroppar. Clintan klarar sig. Vilken tur, vilken skoningslös tur.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Mannen med stenansiktet, Clint Eastwood, sammanfattar här en hel genre han själv höll liv i under årtioenden. Men det handlar inte längre om den romantiserade myten av den tappra västernhjälten. Eastwood porträtterar snarare en melankolisk och mörk berättelse om moral och mänsklighet. De gamla parhästarna och banditerna men numera stadgade hemmansägarna Munny (Eastwood) och Ned (Morgan Freeman) beger sig iväg och ska lägga beslag på en belöning. Filmens uppgörelse med den klassiska mytbildningen märks fantastiskt tydligt när de ligger ute under bar himmel och minns hur jobbigt det var för i tiden att just sova ute. Att rida i regn och framför allt hur fruktansvärt det faktiskt var att skjuta någon. Det finns mycket i filmen som känns både patetiskt, svulstigt och ibland lite märkligt men mina barndomsminnen, av hur vi betade av västernfilm efter västernfilm med Clintan, Bronson och andra hårda män och sedan lekte Billy The Kid och Familjen Macahan i finnmarksskogarna i norra Bergslagen, gör att jag köper den. Slutet som är en enda stor krutröksorgie av Clintans alla västernporträtt slår sista spiken i kistan.

Nr 63: Crouching Tiger, Hidden Dragon

Originaltitel: Wo Hu Zang Long (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Pingjun, Thong Nai Pan Yai, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jaderäven. Herr Te. Li Mu Bai. Jen – denna tonårsspröda kinesiska stridsgeisha, med en röst som känns fingertoppsmålad mot trumhinnan. Hisnande välkoreograferade fäktningsscener som får buffékocken i hörnet på Eastern Palace i Östersund att se ut som om han jobbar i slow motion. Svärdscenerna är behållningen av filmen, av handlingen fattar jag ingenting. Så det blir ganska långtråkigt efter ett tag. Utdraget, särskilt eftersom filmen är nära två timmar lång. Om jag varit producent för av till den här filmen hade jag nog lobbat för att legendplanteringen skulle kommit tidigare, inte efter halva filmen. Jag jämför den med Hero, och jag tycker att Heros symmetriska bildspråk är mer tilltalande, maffigare, pampigare. Dock – i vissa scener tycker jag mig ana Ang Leeska stämningslikheter med Brokeback Mountain, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men bra är det. Måste ruva på det lite. Filmens absolut bästa replik: ”Var är Jaderäven?”.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ang Lee ville göra en så bra kampsportfilm som möjligt och det lyckades han med. Skillnaden mot andra asiatiska kampsportfilmer (jag har inte sett en enda egentligen) tror jag är det visuellt konstnärliga, där Lee bokstavligt talat lyfter sina skådespelare till oanade och närmast övernaturliga möjligheter. Jag älskar dessa ambitiösa stridscenerna. De är, i likhet med tidigare sedda Hero, den överlägset största behållningen av filmen. De kvalificerade ambitionerna att göra ett drama om ära, hämnd, familj, kärlek och legender känns lite väl pretentiöst men jag gillar den ändå. Särskilt de feministiska undertonerna som kommer mest till uttryck genom den sprödda Jens (Zhang Ziyi) mycket aktiva och starka krigarroll.