Nr 868: Shao Lin San Shi Liu Fang - The 36th Chamber Of Shaolin

Originaltitel: 少林三十六房 Shao Lin San Shi Liu Fang (1978) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Amazon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastisk mellandagsrulle. Dubbad så man ramlar baklänges av osynken, och den som fick uppdraget att göra ljudeffekterna till alla miljontals svepningar, vapenklonk och gnygrymtningar måste hamnat i himlen av lycka. Massor av snabba inochutzoomningar och blixthastiga panoreringar. Känns som att kolla en tecknad film, med skillnaden att den inte är tecknad, och då är det ju en... ja, en film. Men framför allt ett underbart intensivt lugn större delen av mellanfilmen, när San Te är i Shaolintemplet för att lära sig kungfugrunderna. En mödosam och krävande väg, och den gestaltas så pedagogiskt och välplanerat att det bara är att luta sig tillbaka och följa den spännande skolningen genom olika kammare. Reflexer, tyngdpunkt, smidighet, koncentration, måttfullhet. Väldigt välkoreograferade och genomtänkta scener, och på slutet återkopplas flera olika övningsmoment i sista striden. Precis som tranan i Karate Kid och så vidare.

Satt och tänkte på nån alternativ beskrivning också. Flyr förföljelse, kommer till ny tillvaro, söker asyl, alla skeptiska till nykomlingen men makthavare ser potentialen i arbetskraftsinvandringen, uppehållstillstånd med tuffa villkor och tester - så här gör vi här, börja med låglönejobb, städochdisk, uppför stegen, nu är du godkänd, mer ansvar, mät dig med de som mätt dig, förslag på egen utvecklande verksamhet men då är det bom stopp, utvisning, tillbaka till förorten och öppna egen skola. Träna på att hämnas på de andra, de olika, de som gör lika som du, hämnas.

Och så mjölet fallande i slow motion på slutet! Mjölet i slow motion!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många namn:  Shao Lin San Shi Liu Fang, The Master Killer, Shaolin Master Killer och The 36th Chamber of Shaolin. Svårt att bestämma sig, olika utgåvor? Ingen aning. Hur som helst är det riktigt fint koreograferad kung fu i bästa Hong Kong-anda. Det är vilsamt och meditativt, intensivt och visuellt, ett galet kameraarbete, tjusiga fightingscener och en spännande intrig. Den är fint uppdelad i tre nästan separata delar med egna inramningar: först konspirationen mot de onda och styrande Manchurerna som dödar vår hjältes, San Tes (Gordon Liu), föräldrar, sedan den hårda och disciplinära träningen i Shao Lin-templets 35 kammare och slutligen hämnden. 35 kammare tänker ni nu, vad hände med den 36:e då? Den 36:e kammaren finns egentligen inte. Det är San Te som, efter år av träning, får möjlighet att leda någon av de 35 kamrarna i templet. Istället föreslår han en till kammare - att göra Shao Lin-kung fun tillgänglig för folket. Hädelse anser munkarna i templet och utvisar honom. Men naturligtvis har han den 36:e kammaren med sig och för att utkräva hämnden på Manchurerna så börjar han själv utbilda andra i kung fu. Det här är en film jag blir glad av. Den har den briljanta enkelheten i dramaturgin, den hårda humorn och den ljuvliga dubbningen och ljudeffekterna som fullständigt charmar sönder mig. Heja Hong Kong.

Nr 864: Samuraj Killer

Originaltitel: Le Samouraï (1967) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jef Costello is in da house. Han har en stilettvass hatt, en blick från istiden och en trenchcoat som skulle göra Skalman ännu grönare av avund; under den får plats enorma nyckelknippor, bulliga sedelbuntar, heta revolvrar, kvicka kvitton, pudervita handskar, snabba cigaretter och pålitliga tändare - allt utan att det syns någonting utanpå. Han rör sig som en blåkall skugga i ett regnigt och dystert Paris. Magiskt. 10 min in i filmen kommer första repliken: "Jef?". Jepp, yrkesmördaren ska gå på nattklubb och behöver alibi i någon form av flickvännen. Pang pang pang på kontoret. Vem såg nåt? Fem stycken bara, särskilt pianisten, den svarta kvinnan. Århundradets märkligaste konfrontation, 400 skummisar bara i Paris, alla mer eller mindre identiska. Pianisten bluffar, det var inte han, säger hon om Jef. Alla, inklusive Jef blir förbryllade. Det blir invecklad skumraskaffär. Polisen pressar, gangstrarna försöker likvidera Jef, misslyckas. Han Rambodrar sig tillbaka och plåstrar om sina sår. Spanarna riggar avlyssningsutrustning i Jefs lya. Men han är ju en urban samuraj och använder sina nästan fladdermusskills för att helt oprovocerat upptäcka lilla mikrofonen bakom stora gardinen. Melodiöst jagande i tunnelbanan, så klassiskt, ut och in och ner och upp, men det är också faktiskt allt som händer där. Inget våld, inget skjutande, inga konfrontationer, bara lite katt och råtta i katakomberna. Jef får nytt uppdrag, det sista, som det alltid är. Måltavlan visar sig vara svarta pianisten. "Varför?" frågar hon när han står och riktar pistolen mot henne. Hon är ju mitt uppe i ett riktigt nice jam. "För att jag fått betalt" levererar Jef tillbaka. Pang pang, men vem faller, om inte Jef? Polisen har skjutit honom. Han har i förväg tömt sin revolver på kulor, är helt ofarlig. Är det nån form av harakiri i form av suicide by cop?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Ingen är så ensam som en samuraj. Det skulle vara tigern i djungeln i så fall... kanske..." Filmen börjar med ett citat som relaterar till den japanska hederskodexen för samurajer Bushido - krigarens väg. Och ensam är han, vår antihjälte Costello, en hitman i alldeles för stor trenchcoat, metodisk, stiliserad och skoningslös. Filmen är dialogfattig och tyst, något som för mina tankar till finsk Kaurismäki-film. Här finns nån slags europeisk noir med regnvåta gator, jazzklubbar med nästan poserande människor, enkla och raka affärer utan ifrågasättande i skumma garage. Mordet i början sker iskallt och polisen är snabb att plocka in diverse skumma typer. Det som sedan följer saknar motstycke i någon annan film. Det är en vittneskonfrontation som gör att man häpnar - alla i samma rum, helt öppna spekulationer, ett polisiärt arbete som är skrattretande (ska vi sätta upp den jättestora avlyssningsmackapären, hmm, nej, vi tar den lilla istället) men samtidigt så invecklat och övertygande att de tycks ha koll på allt och alla. Underhållande, snygg och stilbildande film. Jajamen.

Nr 860: Sombre

Originaltitel: Sombre (1998) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Suddig, skakig, mörktonat dunkel långloppsthriller med jump cuts, flämtande närbilder och frågor utan svar. Jean mår inte bra. Oklart varför. Stor stygg dockteatervarg, skrikande barn. Titta bakom dig! Tankarna går ju till Kapten Klänning. "Vem kan man lita på?" i slutet av föredragen, de enormt uppskattade. Jean rör sig i cykelkretsar och måste hetsdricka kopiösa mängder sprit för att kunna närma sig kvinnor - oftast prostituerade - och när han väl kommer nära tar våldet överhanden och det resulterar i övergrepp och mord. I vissa scener verkar han dock bli lugnare ju närmare fittan han kommer. Önskas återinträde? Visst finns det sådana psykologiska förklaringsmodeller? Han träffar ett par systrar. Den ena lyckas avvärja åtminstone ett överfall, där på stranden, varpå Jean går ut i vattnet och verkar skämmas en enorm skam. Bortvänd, som i en vrå, fast ute i öppenhet. Tänker på slutet i Blair Witch Project. Den systern åker sen till Paris, men den andra systern, Claire, som inte heller verkar må så bra, oklart varför, söker upp Jean igen. Båda ägnar sig liksom åt nåt slags ständigt återvändande till det destruktiva. Vill hon rädda honom, och vill han rädda henne? Han ser till att hon lämnar honom, in i en främmande kvinnas bil och iväg. I bilen fabricerar Claire, förklarar för kvinnan; hon och Jean är gifta, de bråkar, det brukar bli så här, mycket med barnen, press. Konstruerar en bild av hur hon skulle vilja ha det? Hemma vid kvinnans köksbord mittemot i natten berättar kvinnan om hur hon tidigare, när hennes make fortfarande levde, i hemlighet träffade sin första, och kanske enda förälskelse. Återvändandet. Hur de sågs i Paris och hur han dog elva dagar senare, viskar hon, och bilden här, hur hon sakta sjunker ur bild, som om hon drunknar i sin egna förtvivlade berättelse. Och här kommer jag på mig själv med att undra om hon också bara fantiserar, inspirerad av Claires kanske uppenbara lögner. Två ensamma människor vid ett nattligt bord målar upp önskade scenarion. Och just då kommer kvinnans lille son in, och det blir ju liksom som ett bevis på att kvinnan talar sant, upplever jag det som. Mycket intressant och mycket anspänd, spännande scen. Kanske den bästa i filmen, tänker jag nu, men sånt kan ju ändras. Sista minutrarna: fransk sång till slowmobilder - cyklistpov - av publiken som följer vad jag antar är Tour de France. Sitter där i  timmar med medtagen fika, väntar på att få se en kort glimt av rus, av energi, att få betrakta framforsande, tävlande varelser. Nåt slags kick, tillfredsställelse. Cyklisten, å andra sidan, ständigt i det flödet, betraktar betraktarna. Kanske som att vara känd och ständigt påpassad av paparazzis?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Mörk, introvert, klaustrofobisk, provokativ, oskarp, destruktiv, ryckig, svårtillgänglig. Egenskaper som kanske borde attrahera undertecknads tycke och smak men tyvärr så lyckas jag inte hoppa på det dramaturgiska tåget. Jag lämnas kvar på perrongen och ser endast på håll något oskarpt som försvinner i dimman. Känns tråkigt.

Nr 858: Sorgens Stad

Originaltitel: 悲情城市 Bēiqíng chéngshì (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Regissören heter Hou Hsiao-hsien. Bara det fick mig att misstänka att det skulle bli lite rörigt - vilket jag i och för sig misstänker inför varenda film numera, är kanske åldern - så jag läste om handlingen innan jag såg den här filmen. Tur var nog det, för annars hade jag förmodligen inte fattat ett jota den här gången heller. Nu var det lättare, om än inte lätt, att hänga med i svängarna. Många snarlika namn, Taiwan och familjerelationer som filmas lite på halvdistans, genom dörrposter, genom rutor. Jag är som tittare inte helt åskådare, inte helt deltagare. Påminner såklart då om Edward Yang och Yi Yi - Ensam Tillsammans som vi såg för inte så länge sedan. Taiwanesiska nya vågen, ytterligare en våg. 
Filmen utspelas mellan 1945-1949 och berör känsliga ämnen som 28 februari-händelsen och den därpå följande Vita Terrorn. Men i centrum familjen Lin, och livet i en mindre stad i närheten av Taipei om jag fattat det rätt. Äldsta brodern driver bar och försöker få ordning på särskilt tredje brodern som återvänt från något av alla krig man kan återvända från och börjat deala knark och syssla med falska japanska yen. Han torteras till mental oigenkännlighet. Fjärde brodern är döv fotograf och det ges en del skönt och tålmodigt utrymme för honom att skriva sina lappar i kommunikationen med andra.

Flera ganska långa scener med sällskap som sitter runt ett bord och gör något; äter, dricker, diskuterar politik, spelar spel, sjunger, spelar, konfliktmedlar och festar. Mellan scenerna stilla, dunkla övergångsbilder; skog, hustak, ledningar.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den vemodiga känslan infinner sig snabbt. Och jag förstår ganska omgående att det inte kommer bli några lättsamma två och en halv timmar. Taiwanesisk ny våg med historiska fakta, kulturella seder, inhemska och uthemska konflikter jag inte alls är hemma med. Men så är det ju allt som oftast i det här projektet. I Sorgens Stad får vi ändå en stor gnutta ödmjukhet mitt i det invecklade. Ofta stilla kamera med fint djup, inga snabba klipp. Som en lång episk dikt där melodin och känslan ibland överskuggar innehållet. Handlingen, som jag förstår det, kretsar kring en familj, närmare bestämt några bröder där en är saknad i nåt krig, en annan just hemkommen från nåt krig, en tredje är dövstum fotograf och en fjärde som är äldst och tydligen har mycket att säga till om därför. Det är en hel del element av dirty money, kollaboratörer, politik men också nära vänskap och stilla, väldigt kommunikativa, scener. Det är fint men komplicerat.

Nr 857: Sherman's March

Originaltitel: Sherman's March (1986) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ross McElwee relationskrisar och gerillafilmar sig fram i inbördeskrigsgeneralen Shermans fotspår. Det som från början var tänkt som - antar jag - nån slags dokumentär om Sherman, utvecklas snart till en svängig hybrid; en  humoristisk och utlämnande samtidsodyssé på jakt efter förståelsen av kärlekens gåtfulla krokben, kombinerat med kärnfulla betraktelser och jämförelser med Shermans öde århundraden tidigare. Före detta flickvänner söks upp, tillfälliga romanser ingås och lämnas, märkvärdiga människor och livsöden porträtteras, och allt med en befriande öppenhet och utan för mycket tillrättalägganden i historierna. Musiker, preppers, isolerade lingvistiker, kärnvapenmotståndare; alla tillåts utrymme. Den mest hämmade är väl Ross själv som gömmer sig bakom sin kamera och så att säga enögt försöker betrakta och fånga det förflutna och nuet. Men det blir ju en bra kontrast till de mer utlevande karaktärerna. Ross mer introvert, analyserande, grubblande. Burt Reynolds stalkas till bristningsgränsen och bästa repliken i min bok levereras från en av de oroliga männen i bergen: "Citat, slut citat". (Utan att något sagts emellan).

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Två stora sängar är dubbelt deprimerande som en stor säng". Citatet kommer från filmaren Ross McElwee på ett motell i Atlanta när han är ute i general Shermans fotspår för att dokumentera dagens effekterna av sydstaternas nederlag under inbördeskriget men som utvecklas till hans egen relationsresa. Med kameran som filter och bandspelaren runt midjan tar resan honom till före detta kärlekar och nya besynnerliga bekantskaper. Hela filmen tar fem år att göra och under den tiden hinner Ross både inleda och avsluta fler relationer. I bakgrunden, och som utgångspunkt för hela projektet, finns Ann, hans senaste ex som lämnade honom, här finns Pat, en livfull tjej med skådespelarambitioner, Claudia, en roller skate girl med tveksamma sektkopplingar, vildmarkslingvistikern Wendy, lärarinnan Jackie, mormonflickan Charlene som hans mamma försöker gifta bort honom med och sångerskan Joy som får Ross att vilja bli groupie med flera. De är underhållande, ärligt och generöst. Jag upptäcker att Ross resa, hans sökande, gör att jag själv under filmens gång reflekterar över mina kärlekar, de som blev och de som inte blev. Det är intressant hur han lyckas få, både de han möter, men även mig själv, att bli avslappnade och att sänka garden. Det här var en film jag blev både glad och lite sorgsen av. 

Nr 834: Sátántangó

Originaltitel: Sátántangó (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En djävulsk tango i 12 steg. Till en början helt magnifikt fängslande, särskilt när jag inser att tredje steget - där doktorn antecknar vad som sker utanför fönstret - är samtida med första steget - med Futakis otrohetsvisit. Det doktorn ser har tittaren redan sett, fast inifrån sovrummet. Där nånstans är jag uppe på en rak femma. Det oerhört långsamma och närgångna berättandet. Människor och djur som släpar sig fram i ett aldrig upphörande regn. Väntar på och önskar sig nåt bättre. Och Irimias kan erbjuda detta, bara byborna öppnar sina hjärtan. Och sina plånböcker. Då kommer allt bli bättre. På sikt. Irimias är en falsk profet, en ulv i fårakläder. Och vad ska han egentligen med dynamiten till, som han beställer? Spränga hela "nya farmen"?
Steg för steg framåt och bakåt i historien. Lilla kattplågerskan Estike möter doktorn utanför puben både i slutet av steg 3 och i steg 5. Då har hon redan smygtittat in i festlokalen där de vuxna dansar satanstangon. Är det därför hon väljer att råttgifta sig själv till döds? Hon ser vad hon har att vänta sig? Berättarrösten säger att hon ser nåt slags samband mellan föregående dagars händelser, och hon blir typ lugn av det. Väldigt mystiskt och obegripligt. Pretentiöst, kanske man skulle kunna kalla det. I steg 6 får man följa satanstangon från insidan, inne i puben. Riktig firmafestfeeling med baguettebalansering på huvudet. Där ser man flickan Estike i fönstret, smygittande in. Således tänker jag att stegen överlappar och överstegsfintar varandra hela tiden. Början är slutet, mitten är början, slutet är nära. Turkarna kommer! Steg 8 och 9 innehåller samma händelser men från olika perspektiv. Flocken förflyttas, mot Almas, ny by ska byggas, levas i. Regn regn regn. Drömsekvens, berättarröst beskriver de olika karaktärernas drömmar när de ligger och sover i nåt slags ödehus. Också en för mig skavande scen, den hade jag klippt bort direkt om jag fick, vilket jag inte får. Överlag hade jag klippt bort en hel massa övertid. Sitter och funderar lite på hur det kan tänkas vara en slags härskarteknik, en nästan sadistisk sådan, som regissörer kan använda sig av. Att dra ut på det. Att låta en scen pågå i flera minuter efter att den, i alla fall för mig, är död. "Det här är mitt trademark, jag kan 'tvinga' dig att titta på mina enormt långa tagningar". I vissa falla tycker jag det är skönt, det blir som en andningspaus efter att det har hänt mycket. Men i vissa fall undrar jag ju bara om han glömt att trycka på stoppknappen. Och därför sjunker mitt betyg en aning.
Men jag kommer aldrig glömma upplevelsen av att titta på den här rullen. Det tog en hel dag, med avbrott för lunch, kaffe, promenad och handling och två allsvenska fotbollsmatcher. Just ja, det var det jag tänkte på när jag kollade fotboll, och jämförde med filmen. En spelare kan ju briljera, visa upp sitt fantastiska register av finter, ryck och dribblingar. Men om de inte leder till nåt, inte resulterar i framgång för laget, så är de bara intressanta i sig, och då måste de vara spektakulära för att hamna på en topplista på YouTube. Om jag jämför med filmen så är de där extremt långliggande särskilt avslutande scenpartierna en snubbe som, efter att han dribblat av två personer och kommit fri mot mål, vänder om och springer tillbaka för att dribbla av alla andra spelare också. Oj vad han dribblar och fintar. Samma fint, låt säga överstegaren för att knyta ihop med mitten av inlägget (raggadish). Och innan han är klar har domaren blåst av för halvtid och alla går in i omklädningsrummet och tar en banan och pustar ut, men dribbelsnubben är kvar ute i mittcirkeln och snurrar upp avbytarna som värmer upp. Båda lagens.
Steg 11 visar nåt slags putsande manusskrivande. Filmens karaktärer beskrivs på skrivmaskin av två kontorsnissar. Vilka är de? Vem har skrivit grunden? De undertecknar med Irimias, ulven. Är det han som försett dem med uppgifter? Vad ska de med dem till? När de är klara stoppar de in pappren i ett skåp, kanske arkiv vad vet jag, släcker och går hem. En dag på jobbet.
Steg 12 är sista steget, och det heter "Cirkeln sluts". Då fantiserar jag ju så klart om att nu kommer förklaringen, upplösningen, nu visas pusslet i sin helhet. Inte riktigt. GW-doktorn kommer hem från sin spritskaffarluff och sätter sig och börjar supa och anteckna. Då hör han de kyrkklockor som utgör en scen i början av filmen. Han ger sig av till ruinen och där står en mer eller mindre galning och slår på metall och  ropvarnar att "Turkarna kommer!" Doktorn går hem och börjar anteckna den väderobservation man fått höra i början av filmen. Men är vi då i början av filmen, eller är detta efter alla händelser vi sett? Oklart för mig. Cirkeln vidöppen. Mer av en liggande åtta, och det är ju egentligen inte alls dåligt.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Sju och en halv timmes imponerande poetiskt drama och svart komik uppdelat i tolv delar. Det är långa fantastiska tagningar (många över tio minuter), inga onödiga eller överflödiga klippningar. Det är långsamt, långsamma åkningar eller statisk kamera, närbilder som stannar kvar. Både i bilden och i minnet. Inget andligt eller sentimentalt. Varje del överlappar varandra i tid, rum och perspektiv. Det är lager på lager. Det är inte alldeles tydligt exakt när och var händelser sker men klart är att det hela utspelar sig under några få dagar på och omkring ett kollektivt jordbruk där karaktärerna liksom lever i limbo. I väntan. Vi kommer så nära personerna att vi börjar engagera oss i deras handlingar som nästan tycks fullständigt självklara. Allt är nedlagt och djuren går omkring lite sporadiskt. Över hela härligheten faller ett aldrig sinande regn. "En oktobermorgon före de första dropparna av det långa höstregnet som faller på förtorkad jord, som förvandlar spår till myr och klipper av vägen till staden. Futaki vaknar till ljudet av klockor..."
Del 1: En otrohetsaffär. Tal om att lämna. Att dela på pengarna och dra. Ryktet går om Irimias återkomst.
Del 2: Staden. En blåsig gata. Irimas och hans följeslagare har vinden i ryggen. Överenskommelse med polisen.
Del 3: En doktor spanar i kikare över farmen. Noterar sina iakttagelser, röker och dricker sprit. Blir fullare och fullare. Spriten tar slut. Måste ut och fixa mer.
Del 4: Farmens pub. Ryktet sprider sig om Irimias återkomst.  Den Jesusliknande figuren som både skrämmer och lockar.
Del 5: En flickas blick, avlägsen, kanske uppgiven. Hon plågar sin katt, känner sig plötsligt överlägsen. Dödar katten med råttgift, tar den under armen och går mot sin egen död. Kanske ett svagt leende genom regnet.
Del 6: Farmens pub. Spontan fylledans till dragspelsmusik. Satans tango.
Del 7: Flickans död samlar människorna. Irimias håller tal. Ber om allas pengar. Det kommer att ordna sig. En ny farm någon annanstans.
Del 8: De flesta lämnar. Irimias löften om något bättre. Det packas och flyttas, slits och släpas, bärs och dras. Till slut framme i vad som verkar vara ett övergivet och nedgånget slott. 
Del 9: Staden. Irimias och hans följeslagare äter och planerar.
Del 10: Irimias hämtar människorna i slottet. Han pratar och pratar. En viss bristande tillit uppenbarar sig.
Del 11: Staden. En regnig och blåsig gata. Irimias och hans följeslagare har vinden i ryggen. Polisstationen. Karaktärsbeskrivningar. Nedskrivet vittnesmål. Av vad? De trasiga och tragiska karaktärerna från farmen.
Del 12. En läkare har hittat hem med spriten. Han bygger för sitt fönster och börjar skriva, berätta. "En oktobermorgon före de första dropparna av det långa höstregnet...". Cirkeln sluts.

Nr 832: Saragossamanuskripten

Originaltitel: Rękopis znaleziony w Saragossie (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Om att stöta på sin egen historiska framtid i en uppslagen bok, ligger där och väntar mitt under brinnande krig. Berättelsen börjar, berättas av en, tas över av en annan, snirklar sig in och ut ur vrår, långt tillbaka, plötsligt i närheten igen. Flashback i flashback i flashback. Som en spegelboll i en spegelsal. Reflektioner skjuter ut åt alla håll. Fantastiskt roligt ibland, överspelandet och snubbeltrampen, mjuggminerna och lurblickarna, de artiga värjduellerna och lyteskomiken. Monty Pythonfeeling. Skrattar högt åt särskilt Pacheco, han känns som en blandning av Jerzy Balowski i Hemma Värst, Zed i Polisskolan 4 - och lite Chewbacca. Mer eller mindre obegriplig plot och känner mig i vanlig ordning ställd off side - även mot slutet där det ändå verkar som att hela pussellabyrinten förklaras? Känns lite som att lyssna på några som drar ett komplicerat skämt som de alla fattar internt, men som för en utomstående ter sig yxskaft. Tur då att det finns mycket bildhumor också. Och en väldigt fin spegelbildsscen på slutet. Har nog heller aldrig upplevt så mycket "färg" i en svartvit film. Väldigt sköna och långsamma kamerarörelser på sina ställen. Filmen bygger på en bok som jag inte kommer läsa. Allez!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: "Nobody expects the Spanish Inquisition". Saragassomanuskripten är en slags Odysseusfärd med Tusen Och En Natt-vibbar. Surrealistiskt, absurt och fantasifullt om berättandets ädla konst. Vi är i Spanien under Napoleonkrigen och mot slutet av inkvisitionen. Inledningsvis hittas en bok som liksom berättar sig själv i sammanlänkade tillbakablickar i en ytterst märklig och komplicerad intrig. Vår hjälte kommer till två arabiska incestuösa systrar som förför honom. Moraliskt förfall och han vaknar sedan upp övervakad av hängda män och mängder av dödskallar. Han kommer till en eremit och dennes besatte tjänare. Han berättar historien om sin familj. Pappan som blev nedstucken i en duell men överlevde tack vare en vacker kvinnas försorg. Bröllopsnatten som tillbringades i en översvämmad sängkammare och Alfonses, vår hjältes, födelse nio månader senare. Den besatte tjänaren Pacheco berättar sin historia. Förälskelsen i sin styvmors syster Inezilia. Faderns nekande: "Det är inte bra för en far att vara svåger med sin egen son". Styvmoderns däremot entusiastiska angelägenhet om att svärsonen ska bli hennes systers älskare. Den erotiska menage á troisen upprepar sig och tjänaren vaknar upp övervakad av hängda män som sliter ut ögat på honom. De gör honom dessutom besatt av Satan. Vår hjälte fortsätter sin resa och blir tillfångatagen och torterad men räddas av de arabiska systrarna. Återigen vaknar han upp bland hängda män och dödskallar. Jag tänker på Måndag Hela Veckan. Han slår följe med en mystisk kabbalist med gigantiska fjädrar i hatten och här slutar första delen. I andra delen anländer de till mannens hem där vår hjälte Alfonse hittar spåboken som inleder hela filmen. Ett resandesällskap kommer på besök. Ledaren berättar sin historia som är en historia i någon annans historia som berättas av någon annan som innehåller ännu en berättelse. Det tar i princip hela den andra delen av filmen. Sångaren i Grateful Dead, Jerry Garcia, utsåg denna till hans favoritfilm, dock en förkortad version. Hur hög var han då undrar jag? Å andra sidan medverkade han och Scorsese och Coppola till att den kunde iordningsställas till sin ursprungliga längd på ca tre timmar. Jag antar att vi får lyfta på fjäderhatten och tacka för det.

Nr 828: Skandalen Kring Julie

Originaltitel: Jezebel (1938) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: New Orleans, Louisiana, 1852. Gula febern, gryningsdueller, slavar och kärleksintriger. Julie (Bette Davis) bryter mot konventioner, samhälleliga och sociala regler. Hon gör entrė i filmen på en bångstyrig häst, störtar försenad in till sin egen fest fortfarande iklädd en otänkbar riddress, dricker mansdrycken whiskey och är förlovad med Preston (Henry Fonda) för andra gången. Det var klänning nummer ett.
Inför en större bal vill Julie ha en röd klänning istället för - som det anstår en ogift kvinna - en vit. Den röda anses vulgär, slampig. Preston försöker förgäves få Julie att byta om, att följa reglerna. Julie vägrar, hon ska prompt ha den röda klänningen. Hon är van att få som hon vill, och hon är van att manipulera, konspirera, dupera och fulspela för att just få sin vilja igenom. Detta verkar vara det absolut viktigaste för henne. Väl på balen blir Julie och Preston först utstirrade, och när de äntrar dansgolvet skingrar sig resten av besökarna som om det var ett febersmittat par som just klivit in. När Julie känner av denna sociala distansering på allvar vill hon åka hem, men Preston tvingar henne igenom förnedringsdansen. Ett slags uppfostran antar jag. Du ville det här. Varsågod och ät upp. Det var klänning nummer två.
Efter balen lämnar Preston Julie - förlovningen bryts för andra gången - och han åker norrut mot framtiden i form av järnväg, ekonomi, maskiner och en mer liberal syn på slaveri. Julie stänger in sig och tjurar milt sagt. Umgås inte med någon, pratar knappt med någon, sörjer sin Preston och ångrar sin envishet, sin tjurskalle. Ett år passerar och det meddelas att Preston är på väg tillbaka. Julie blir upp över öronen ivrig, fixar och donar, fejar och ställer i ordning för välkomstfest. Hon planerar att be så innerligt om ursäkt, hon inser hur dum och omedgörlig hon varit. För att verkligen betona sin uppriktiga ånger så klär hon sig i den vita klänningen. Oskuldsfullt, tillmötesgående, fredligt. Nu ska det bli hon och Preston igen, för evigt. Knappt har Preston hunnit över tröskeln, och knappt har Julie fallit på knä inför honom i en känslosam bekännelse, innan Prestons nya hustru kliver in i handlingen. Julie helt stum av förfäran. Obegripligt, verkar hon tycka. Ofattbart. Världen stannar. Musiken tystnar. Andningen upphör. Han har en annan. Gift? Efter första chocken finner sig Julie i sitt öde och börjar mer eller mindre direkt dra i trådarna för att få till ett lokalt världskrig. Kan inte hon få Preston så ska ingen annan ha honom heller. Den lömska blicken är åter i hennes ögon, och hennes moster/faster ser den, ser hennes handlingar, ser hennes mörka avsikter och levererar den enda repliken i hela filmen som pekar mot originaltiteln: "Jag tänker på kvinnan Jezebel som var ond i Guds åsyn". Detta var den tredje klänningen.
Gula febern har hela tiden legat som en oroväckande möjlighet, och nu har den anlänt på riktigt. Folk dör som flugor, det skjuts med feberkanoner, det dras gränser, vakter patrullerar och ingen stadsepidemiolog i världen skulle väl vilja stå på en presskonferens i det läget, där och då, och meddela att det skeppas smittade ut till en ö - inte för att vårdas, utan för att de åtminstone inte ska föra febern vidare. Rädda dem som räddas kan, resten får dö. Hela sällskapet kring Julie och Preston är isolerade ute på familjens plantage, men i nån slags nödsituation beger sig Preston in till stan för att hjälpa till. I en delikat, nästan lite undangömd scen tidigare i filmen syns hur Preston strosar i trädgården och får ett bett av en eventuell mygga. Inget mer än så. Men nu står han där, Preston, i stadsbaren och dricker dubbla shots. Han är lättirriterad och lättprovocerad. Efter en häftig ordväxling faller han kallsvettig ihop på golvet, och resten av gästerna skingrar sig hastigt, som om han hade en röd klänning på sig. Han forslas till sängs och rapporteras in som smittad, vilket innebär att han ska ut på ön. Alla är lika inför lagen. Doktorshedern. Familjen ute på plantagen får reda på detta och Julie bestämmer sig instinktivt för att skynda till undsättning. Hon drar på sig en slags cape, en mörk med huva, och smugglas nattetid och  vattenvägen in till Preston. Hon vårdar, baddar, lugnar, fläktar och kysser honom. Gränslös kärlek. Hon inser att hon måste följa med honom ut till ön, hon är den enda som kan hjälpa honom att få rätt mediciner, vatten, mat. Det är djungelns lag ute på ön. Hans hustru vill vara den som följer med honom, men Julie övertygar henne att det bästa är om Julie tar det uppdraget. Hon vill få chansen att verkligen visa att hon kan vara stark, modig och osjälvisk. Hon försäkrar också att Preston bara älskar hustrun, inte Julie. So be it. Julie och Preston rullar ut ur stan på en kärra. Mot döden, tänker jag. Det var den fjärde klänningen.
En film om konventionsbrytande, revolt, uppfostrande. Hur olika slags regler styr människor i olika situationer och sammanhang. Mellan två personer, inom familjen, i vänkretsen, ut till större sammankomster, samhället. Åtskillnad mellan svarta och vita. Tjänstefolket som framställs som glada och lyckliga, som vänner, del av familjen. Den lille svarte pojken som får stå och fläkta middagssällskapet. Julie som på slutet fläktar den sjuke, sängliggande Preston. Tvång vs kärlek. Samma handling, syfte, att svalka, men olika ingångar hos den utförande. I samma hus. En långsamt pågående process, samtidigt stagnerad och uppluckrande, föränderlig. Och så kommer något större, hastigare. Svepande epidemi. Lagar och regler måste följas stenhårt eller tvärtom åsidosättas i akuta situationer. Känns ju såklart väldigt aktuellt så här i Coronatider.
Effektfullt laborerande med hur musiken halvt märkbart vid flera tillfällen tystnar när det ges obekväma besked av något slag. Som en paus i flödet, och sen när beskedet har landat, snurrar allt igång igen.
Julie gör en ordentlig resa utvecklingsmässigt, men jag kan inte riktigt greppa slutet av filmen. Blev Julie så att säga omvänd, med insikt och i förlängningen en osjälviskhet, eller var den sista övertalningen ytterligare en djupt manipulerande handling för att få tillgång till Preston och ett sista halmstrå? Kanske både och.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Heder och seder i ett Nord och syd-drama med den utmärkta Bette Davis som den bortskämda sydstatsskönheten Julie Marsden. Julie är en ung eftertraktad societetsdam i 1850-talets New Orleans, van att få som hon vill, oavsett om det handlar om män eller klänningar. Hon är förlovad med nordstataren Preston Dillard (Henry Fonda) men med ett gott öga till gentlemannen och helyllekillen Buck Cantrell (George Brent). Efter en del omständigheter drar Preston norrut och när han sedan återkommer efter år är han gift med en annan kvinna till Julies stora förskräckelse. Julie intrigerar och lyckas få till stånd en duell där Buck tyvärr dör. Preston däremot drabbas av gula febern och dör väl han också så småningom men innan dess gör Julie en helomvändning i sitt beteende när hon fullständigt osjälviskt följer med Preston till de dödsdömdas ö för att vårda honom i livets slutskede.

Nr 823: Sinnenas Rike

Originaltitel: 愛のコリーダ, Ai no korīda (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Konstporr på annandagen. Resurser lagda på ljus, interiörer, kostym och, får jag ändå tycka, agerande - i jämförelse med annan porr jag sett. Handling och manus däremot finns det väl inte så mycket att ta av. En före detta prostituerad, numera servitris, blir av oklar anledning till besatthet attraherad och förälskad i gift man. Pang på rödbetan. De har enorma mängder sex i enormt många olika variationer, och det hela utvecklas och eskalerar från förhållandevis vanilj via smärtökning, äggvärpning och swinging till bdsm, svartsjuka och näradödenextas. Tabun överträds; våldtäktsvibbar och nakna barn. Jag upplever att kvinnan från att ha varit underlägsen och undergiven tar över makten i form av att dominera och vilja kontrollera mannen och sig själv, sin njutning. Hon har, enligt den utmattade, torrkörde mannen, en "intensiv sensibilitet". Flera inslag av samtycke, och en resa från attraktion, passion och åtrå till svartsjuka, ägandevilja, hotfulla löften till ett klimax med dödlig utgång - varefter kvinnan gör det enda rimliga och skär julen av mannen. Går sedan runt med högtiden i sig i fyra dagar. Inga konstigheter. Glad påsk för fasen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Kan det vara den mest erotikexplicita filmen i boken? Mycket möjligt skulle jag svara. Här är det i alla fall extremt mycket tjolahopp för pengarna. Sada (Eiko Matsuda) är en prostituerad kvinna med starka sexuella behov. Hon gifter sig med bordellmammans make (!) Kichi-Zo (Tatsuya Fuji) som hon tycks avguda. De ligger framför andra, med andra och med varandra i alla möjliga miljöer, situationer och variationer. Mer och mer avancerat blir det. Sada blir dock mer och mer svartsjuk på Kichi-Zo och hotar att skära av hela härligheten. Det är intressant och fängslande. Nästan elegant emellanåt, särskilt själva scenerierna. Lite tjatigt blir det kanske emellanåt. Och lite väl mycket effektsökeri. Men samtidigt, all film handlar väl om effektsökeri.

Nr 813: Sweet Sweetback's Baadasssss Song

Originaltitel: Sweet Sweetback's Baadasssss Song (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En av de första blaxploitationfilmerna, enligt många. Melvin Van Peebles ligger bakom i princip allt utom foto - manus, regi, redigering, musik - och dessutom spelar han huvudrollen. Jag anar en handling i filmen; en svart man flyr - oftast joggande - från den vita orättvisan/rättvisan, gestaltad av korrupta poliser. Enormt krävande bildspråk. Ett febrigt kalejdoskop. Känns som att jag i stora delar är helt chanslös i att kunna vila i vad nuvarande scen har för relation till föregående och nästkommande. Till detta den dunkande funken, tjutljuden och den gåtfulla dialogen. Flippat, trippat och ganska flummigt. En hel del bilåkande, som sig bör, och lite stillbildsmedleyn. Dessutom en misstänker jag föregångare till förbokade misshandelsscenen i Superfly. I denna rullen är det en polischef som framhärdar över telefon till bilpatrullens komradio (hur det nu går till) att vittnet fått stryk, innan han fått det.
Denna filmen känns klart råare och mer svårtillgänglig än både Superfly och Mitt Namn Är Shaft, men vissa ingredienser delar de. Funken, slangen, uppkäftigheten. En "överdos av svart lidande".
"That's not him." (Efter att polisen slagit sig in och misshandlat en man. Lyfter upp hans ansikte och inser att det är fel snubbe).
"So what?" (Kollegans svar).

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: "This film is dedicated to all the brothers and sisters who had enough of the man". van Peebles lånade ihop lite pengar från Bill Cosby och, under förevändning att han spelade in en porrfilm, lyckades hålla nere kostnaderna till denna rulle genom att anlita "svart" arbetskraft. Den gjorde dock succé i alternativa filmkretsar, drog in hela 15 miljoner dollar och blev startskottet för den så kallade blaxploitationrörelsen. Det börjar med att Sweetback (spelad av van Peebles själv) växer upp fort. Från ung tonåring på bordell till vuxen man bara under förtexterna. Han är grymt fåordig. Frågan är om han överhuvudtaget säger något annat än "fuck" i hela filmen. Å andra sidan är det en kille i badmössa i början av filmen som under en scen på, låt oss ett par minuter, max fem, säger mer än resten av filmens snack sammantaget. Sweetback är en ousider som blir förbannad och ger igen när två vita poliser misshandlar en svart man. Därefter följer en flykt undan lagen och han joggar sig genom stan, öknen och hela jävla filmen innan han hamnar på andra sidan mexikanska gränsen. Filmen är en yrslig mix av olika genrer, tekniker, exponeringar och ljud som gör att det inte går att vila ett ögonblick. Här är det bara att åka med. Svårtillgänglig som fan men mycket intressant. Dessvärre är det rätt låg kvalitet på ljudspåret och den är utan undertext så det gäller att vara uppmärksam.

Nr 812: Super Fly

Originaltitel: Super Fly (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Andra blaxploitationrullen i projektet, den första var Mitt Namn Är Shaft. Kokainlangaren Youngblood Priest (Ron O'Neal) glider runt i Harlem och siktar på en sista stöt som ska ta honom till det goda, avslappnade livet bortom droger och brottslighet. Mycket gatuslang, många besvärande tystnader mellan de överspelade replikerna. Mycket soulfunk av Curtis Mayfield. Många scener på bilåkning. Lite fantastiskt dåligt teaterblod. Bästa scenen, smartaste scenen, tycker jag är när man får se hur polisen ringer in en skadad person och begär ambulans, innan de har slagit honom. Knogjärnet i handen som en förvarning. Mitt i filmen en flera minuter lång stillbildsväxlande sekvens till musik. Där ser man.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag har skrivit två saker om den här filmen. "Priests rakning alltså!" (Jag måste ju ha fascinerats över den på nåt sätt) och "Fliphoppet över stängslet i den inledande jakten" (Antagligen nåt jag skrattade åt). Men det var ju synd att jag inte skrev ner mer för jag minns inte mycket alls av den här filmen. Jag går till boken för vägledning. Aha, en av de mest älskade i blaxploitation-genren. Där ser man. Svängig funk med Curtis Mayfield. Jo, men det minns jag ju nu. Till och med ett slags liveframträdande också va? "Pusherman". Knarkaffärer och machoideal. Ungefär så. Och så nånting om att nästan hela filmteamet bestod av svarta och att filmen var den första som enbart finansierades med "svarta" pengar. Fyndigt. Måste nog se om den och förhoppningsvis pressa upp betyget något. Black lives matter.

Nr 808: Svart Ängel

Originaltitel: Une affaire de femmes (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Om olagliga och omoraliska aborter i Frankrike under andra världskriget. Senapsbad och nån form av livmoderlig tvålsköljning. Marie (Isabelle Huppert) är fattig och helt ointresserad av sin hemvändande och krigsskadade make. Effektiv scen när han läser upp ett brev som en annan soldat fått från sin fru. Vad fick han själv? Ingenting. Tystnad. Filmen igenom är han väldigt skicklig på att se besviken ut. Marie börjar sin abortverksamhet i liten skala, men utökar eftersom. Lukrativt. Efter flytt till större lägenhet kan hon dessutom erbjuda rum för prostitution. Gungor och karuseller. Det ena föder det andra. Ibland går det bra, ibland blir det katastrof. Sexbarnsmamman som dör, hennes make tar sitt liv. Marie fixar sig en älskare. Maken/pappan fyller lilla sonen med vin för att få honom att berätta vad det är som försiggår. Maken hittar Marie i sängen, sovande tillsammans med älskaren. Maken anger Marie. Skvallrar till staten. En kort sekund tänkte jag att han aborterar sin oönskade fru, att han vill skära, skölja bort det som dränerar honom, det som inte vill ha honom.

Tvättställsrealism och blekintensiva färger. Ganska i början en planterad gås som får huvudet avhugget av blindbockad ung man. Marie hamnar i kvinnofängelse och placeras till slut under galgen, dömd av statsdomstolen.
Huppert såg vi ganska nyligen i Pianisten. Hon har verkligen en extraordinär utstrålning, en närvaro som liksom tränger undan de övriga.
"Ha medlidande med de dömdas barn."

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Frankrike är ockuperat av Tyskland. Det är 40-tal och soldatfrun och mamman Marie börjar utföra illegala aborter som extraknäck. Något hon tycks vara väldigt bra på. Dessutom hyr hon ut delar av sin lägenhet till prostituerade kvinnor för att ha sex i så hon är minst sagt företagsam av sig. Maken, nyss hemkommen efter att ha varit krigsfånge, är besviken över att inte ha fått kärleksbrev under sin tid i fängelset. Marie är kall och avvisande. Hon har definitivt andra saker att tänka på än att ligga med sin make. Till slut börjar Marie själv prostituera sig, kanske av girighet, kanske för att skapa spänning i det torftiga äktenskapet. Hon bjuder till och med bort sin make till hemhjälpen. Frustrationen hos maken växer och till slut anger han sin fru som omedelbart arresteras och slutligen döms till döden. Slutscenen ger mig starka vibbar till En Kvinnas Martyrium. Närbilden. Ansiktet. Håret. Isabelle Huppert briljerar med sin utstrålning och närvaro. Men jag gillar också stramheten och det osentimentala. "Filmen tillägnas alla dem som spelar med".

Nr 804: Snacka Går Ju...

Originaltitel: Say Anything... (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Cameron Crowes regidebut. Avgångstalande, framtidsrädda ungdomssnillet Diane (Ione Skye) övertalas av ordinäre, kickboxande utsiktslöse Lloyd (John Cusack) att gå på dejt med honom. Dejten går bra, Diane bedömer Lloyd vara okomplicerad och de båda inleder en relation, till en början en vänskaplig sådan - Diane ska stipendieåka till England om 16 (!) veckor. Lloyd får komma hem på middag hos Diane och hennes ensamstående pappa, där Lloyd bedöms vara mer eller mindre utan räddning, karriärmässigt, eftersom han helt enkelt inte har en aning om vad han vill göra i framtiden. Detta motsatsförhållande mellan Diane och Lloyd verkar magnetiskt, de attraheras av varandra. Ganska omgående blir det sex i bilen till låten In Your Eyes av Peter Gabriel. Ordentliga Titanicvibbar där, med heta droppar och skakande kroppar. I en överraskande sidohistoria misstänks Dianes pappa för ekobrott - något han heligt förnekar all kännedom om, och Diane tror honom, på samma vis som hon alltid har trott och litat på honom. Dagarna går, resan till England kryper närmare, och Diane - pressad av pappan att gå rätt väg och pressad av anklagelserna mot samme pappa - gör det enda rimliga; hon gör slut med Lloyd. Då börjar det även regna. Dagarna går igen. Är sju obesvarade samtal verkligen gränsen, frågar sig Lloyd via sina vänner? Nja. Han växlar upp och ställer sig lite semistalkande utanför Dianes sovrumsfönster och drar igång "deras" låt In Your Eyes på en bergsprängare som han håller på raka armar ovanför huvudet. Pappan lägger sig med kläderna på i ett tomt badkar i en väldigt märklig scen. Känns orealistiskt liksom. Ok om han hade satt sig på toalettstolen med huvudet i händerna, och inte riktigt vetat hur han ska ta sig ur detta. Men i badkaret? Nykter, med kläderna på? Diane hittar en besvärande mängd cash i ett skrin, konfronterar pappan som tvingas erkänna. Där säger hon filmtiteln, att hon alltid känt att hon kunnat say anything till honom, men nu är allt förstört. Pappan åker i finkan, Diane och Lloyd flyger till England, mot en oviss men kärleksfull framtid.
Ojämn rulle, scenmässigt. Ibland känns det oerhört styltigt och ibland överraskande bra. Pluspoäng för historien med pappan där samtalen mellan far och dotter inte alls känns lika klichéartade som de borde göra. Utrymme för självrannsakan och ärlighet bland all välmenad lögn. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det är bara att bestämma sig vilket humör man vill vara på. Jag bestämmer mig för att den här inte alls gör mig på bra humör. Möjligen vissa scener men på det stora hela, nej. Den är hysterisk och tröttsam, orimlig och överdriven. I boken står det att regissören Crowes regi debut "skildrar tonårsromantik precis som den är". Jag måste å det bestämdaste dementera detta. Tonårsromantik är definitivt inte så enkel så att den kan skildras "som den är". Och om det skulle gå, är det då någonting vi skulle vilja se? Är det sedan nyskapande att få se grabben i filmen göra allt för att få tjejen? Kanske, kanske inte. Visst är det lite charmigt när han beklagar sig för sina tjejkompisar eller står med bergsprängaren över huvudet spelandes deras låt men samtidigt kliar det fruktansvärt i mig. Historien med hennes pappa är dock uppfriskande och ger filmen behövliga andningspauser. Alla 80-talsdetaljer gör filmen också lite mer intressant: selfie med självutlösande kamera, kassettspelare i bilen, videokamerorna, bergsprängaren, telefonsvarare, filmen Cocoon på VHS. 

Nr 783: She´s Gotta Have It

Originaltitel: She´s Gotta Have It (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Spike Lee debuterar med svartvitt pentagondrama där kvinnan själv får välja, som nånstans mitt i typ förgylls i några minuter med ett färgsprakande dansnummer; ett grepp som för mig känns jaha och sådär. Lite styltigt skådespeleri och spretigt överlag, men jag börjar väl bli gammal. Annars flera intressant filmade erotiska sekvenser, och särskilt scenen där de tre männen spelar Alfapet tyckte jag var underhållande. Metamaktspel. Läser att Lee fick inspiration till den här jointen efter att ha sett Demonernas Port av Kurosawa. Där ser man.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Lågbudgeterat fyrkantsdrama i metadokumentärt format signerat Spike Lee. Nola Darling (Tracy Camilla Johns) kan inte få nog av män. Hon avverkar den ena raggningsrepliken efter den andra samtidigt som hon försöker få ihop sig själv. Genom älskare, väninnor och inte minst henne själv så tecknas hennes porträtt. Det är ett lite halvtaskigt skådespeleri och emellanåt en amatörmässig produktion. Lite som ett överambitiöst studentarbete på nån filmskola. Men ändå finns där en kvalitet och ett språk som i sina bästa stunder gränsar till exempelvis Woody Allen eller varför inte franska nya vågen. Men där Allen håller sig till Manhattan och så lämnar inte Lee Brooklyn för ett ögonblick,.

Nr 782: Shoah

Originaltitel: Shoah (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs 7 och 8 september på SVT/TiVo hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En helg i september, efter en femdagars fjällvandring. Drygt nio timmar förintelsefilm, uppdelat på två dagar. I pauserna lunch på hippa centrala hak, sedan tillbaka för fortsatt beskådande. Kontraster. Vaggas in i detaljerade beskrivningar, berättelser om evighetslånga, trånga transporter med tåg och lastbil, gaskamrar, mekaniskt avrättande, effektiviserat kremerande, systematiskt utrotande. Det blir mer begripligt. Claude Lanzmann slutar aldrig fråga, hittar ständigt en ny spricka, en ny skärva att belysa, undra över. Du svarade inte på min fråga. Frågan som aldrig kommer bli färdigställd. Koncentrationsläger, arbetsjudar, getton, Treblinka, rälsen in i Auschwitz. Inga bilder från då, bara ett utforskande hur det ser ut nu. Långa tagningar, färder genom ruiner, övergrävda, jämnade ytor. Samtidigt berättelser om hur det såg ut då, vad som skedde, hur det gick till. Jag hamnar där. Som att röra sig i en orolig sömn, en halvdröm, tillbaka på platser där det hände, men inget annat än krematoriernas skorstenar, den skeva rälsen och det mänskliga minnet vittnar om skräcken, det metodiska hatet, det massiva mördandet. Människor levde, lever bredvid det makabra. Jag hade med största sannolikhet varit en av dem, eftersom jag väl är en av dem idag? 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Först tog man ifrån dem deras rättigheter. Sedan placerades dem i ghetton. Men frågan om den slutgiltiga lösningen på judefrågan förblev obesvarad. Fram till januari 1942 då femton konferensdeltagare från olika delar av nazistpartiet enades om att helt enkelt utrota judarna en gång för alla. Och så var hela apparaten i gång som resulterade i ett av historiens värsta folkmord. Shoah visar ingenting av detta. Den tar oss inte tillbaka till lägren som var de var då, till bilder och journalfilmer. Istället undersöker den hur överlevare, offer, förövare och åskådare ser på händelserna idag. Claude Lanzmann reser runt världen under tio år och träffar dessa människor, tar med dem till platserna, följer järnvägsspåren som ledde till utrotningslägren, intervjuar lokförare, tjänstepersoner och andra. Det är långa tagningar, långa scener, ett ständigt utfrågande. Många berättelser är hemska, rent av fruktansvärda, andra berättelser är kalla byråkratiska konstateranden. Tågtrafiken som fraktade judarna till dessa läger var tvungna att upphandlas och bokades av resebyråer som gruppresor. Allt betalades med konfiskerade värdesaker eftersom nazistpartiet inte hade budgeterat för detta. Den nio timmar långa dokumentären visades första gången 1985, endast 40 år efter de fruktansvärda händelserna som mörklade Europa. 

Nr 781: Svart Narcissus

Originaltitel: Black Narcissus (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Målade höghöjdskulisser, närbildsnunnor och en nästan Robin Hood-lirare i för små shorts ridande omkring på en alldeles för liten ponny. Erotiskt så det förslår. Kolonialmakten flyttar in ett gäng systrar i stenruckel på en vindpinad topp i Himalaya och ska både lära och läka lokalbefolkningen, men istället låter de attraktionskänslor och gamla minnen ta överhand och felbehandlar barn till döds. Oops. Dags att schappa.
Men visst, flera fint filmade scener, där tydligen ca 3 mil från London.
Första gången i livet, som jag minns det, som jag förstår att Christmas är ”Kristusmässa”. Det bara dök ner i mig i och med ett julkort i filmen. Genant.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Technicolorexplosion i målad Himalayamiljö. Ett sällskap unga nunnor sänds dit av det brittiska imperiet för att starta en skola och ett sjukhus i ett gammalt harem, högt upp bland de blåsiga bergen. Kulturkrocken är absolut och stället framkallar en slumrad sexualitet bland kvinnorna. Det är en vågad film som kittlar mitt intresse men tyvärr blir den alltför överdramatiserad för att överhuvudtaget kännas spännande. Ändå, ett trevligt karaktärsbibliotek; den mediterande gubben under trädet, den lilla generalen, den dansande flickan, de svartsjuka nunnorna och den ridande brittiske agenten eller som en recension på Filmtipset.se säger: "Snusmumriken på gotlandsrusset som skulle vara filmens hunk var den största behållningen". Så mitt i prick.

Nr 767: Sheriffen I Dodge City

Originaltitel: Gunfight At The O.K Corral (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ännu en flytt, ännu en ny lägenhet, och ännu en film. Techniocolortrevlig söndagsrulle om männen, myterna, legenderna Wyatt Earp (Burt Lancaster) och Doc Holliday (Kirk ”Sean Penn” Douglas) och deras förehavanden i slutet på 1800-talet. Doc hostar, Wyatt medlar och kvinnorna ska helst inte spela poker, i alla fall inte så det syns. Väldigt lättantändliga kobojsare glider ut och in ur salooner, shotar ofantliga mängder whisk(e)y och vill skjuta varandra för allt och inget. En hel del kaktusar, men i princip obefintligt med indianer. Det enda jag noterar är en indianstaty i trä som binds och släpas efter en häst. Märklig grej. Och filmen liksom marmoreras med en trubadur som sjunger fram handlingen. Så att man verkligen ska greppa att exempelvis Wyatt är på väg hit eller dit, fastän det är ganska uppenbart. Wyatt rider på prärien, det ser man i bild. Då sjungs typ: ”Wyatt rider på prärien”. Inte direkt Cohenskt. Men jag klagar inte; hellre övertydligt än åt andra hållet, det har jag upptäckt i det här projektet. Det finns sedan nåt som jag uppfattar handlar om en stulen djurhjord, eventuellt från Mexiko, och eskaleringen är ofrånkomlig, slutar med uppgörelsen vid O.K Corall och där blir det fantastiskt mycket pang för pengarna. Jag läser nånstans att det i verkligheten avlossades 34 skott när det begav sig. Jag känner mig nödgad att räkna skotten i sista showdownen och från 1.51.51 och repliken ”hit the dirt” till 1.57.17, alltså ca 5 och en halv minut, räknar jag till cirkus 100 skott. Inte illa. Det blir, om jag räknar rätt, i snitt 1 skott/3,3 sekund.
Gillar särskilt Kirk Douglas i den här filmen, även om det är tunn botten. Varför hostar han? Varför är han inte längre tandläkare? Varför dricker han som en svamp? Varför sitter han gärna ensam och lägger patiens? Varför spelar han gärna poker om stora summor pengar (med antydningar om fusk)? Hur blev han en sån mästerskytt? En får helt enkelt bara försöka luta sig tillbaka och njuta av bra kemi mellan Kirk och Burt. Och en ung Dennis Hopper, icke att förglömma. Han får flyga halvvolt över räcket på slutet. Klassiker.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jajamen, här är det som sagt mycket pang för pengarna. En klassisk västern som bygger på den verkliga striden mellan Wyatt Earp och Clantonligan vid Tombstone 1881. Den har i princip allt; stenansikten, pokeransikten, salooner, kofösare, dueller, familjeheder, hämnd, kaktusar och melodiskt soundtrack. Titelsången med Frankie Laines blev tydligen en stor hit. Lite märkligt kan man tycka. Fin början med tre män ridandes över vidderna i låg kameravinkel vittnar om att detta kommer bli spännande och dramatiskt och dammigt. Det blir det. Jag gillar det här. Det påminner mig återigen om min barndoms vilda västern-lekar där vi bland annat hämtade inspiration från de verkliga händelserna och personerna som präglat den amerikanska 1800-talshistorien. Det är finfint skådespeleri av inte minst vargflinet Kirk Douglas som Knivkastar-Doc Holiday och Burt Lancaster som den ofrivillige sheriffen Wyatt Earp, en smått osannolik vänskap som man ändå accepterar. Det finns kvinnor med i bilden också även om de mest är bifigurer till männen. Jo Van Fleet som Docs älskarinna Kate och Rhonda Flemming som Wyatt Earps nyvunna kärlek Laura gör båda starka insatser.

Nr 765: Spöket Och Mrs. Muir

Originaltitel: The Ghost And Mrs. Muir (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Romantisk och sentimental spökrulle som sträcker sig över ett helt vuxenliv. Lucy (Gene Tierny) är änka sedan ett år och flyttar sorgeklädd och tillsammans med sin dotter och deras hembiträde in i ett hus vid havet där förre numera döde ägaren - sjökaptenen Daniel Gregg (Rex Harrison) - går igen för fulla segel. Han vill inte ha några simpla landkrabbor boende i huset utan har för avsikt att det ska användas som pensionärshem för gamla sjöfarare. Hur det ska gå till, med tanke på att Gregg är ett spöke och inte har skrivit något testamente, känns en smula oklart. Lucy låter sig inte skrämmas iväg och får till slut Greggs välsignelse att bo kvar. När Lucy hamnar i ekonomisk knipa får spökkaptenen en snilleblixt: vi skriver en bok om mitt liv! Både för att lösa Lucys ekonomiska bekymmer, men också för att Gregg vill få allmänheten att förstå vad sjömän utsätter sig för, så att ”vanligt folk” kan leva goda liv. Nåväl, Gregg dikterar och Lucy skriver på maskin. Och det verkar vara ett brutalt och ärligt språk det handlar om. Gregg har levt ett mansliv och är inte rädd för att berätta om det. På ett ställe tvekar Lucy inför att skriva ett verkar det som explicit ord i ett verkar det som intimt sammanhang. Efter lite diskussion med och påtryckningar från kaptenen skriver hon till slut ordet som har fyra bokstäver, men man får aldrig höra eller se vilket ordet är. Det första jag tänkte på var ”fuck”. Efter lite googlande visar det sig att det finns en hel del diskussioner kring just denna scen; allt ifrån att det inte var ett ord som användes vid denna tid (början av 1900-talet), via tanken att det är filmskaparens avsikt att lämna detta lilla utrymme fritt för tolkning eftersom det kommer att fyllas med olika ord beroende på vem som tittar och vid vilken tidpunkt i historien, till att det inte spelar någon som helst roll vad Lucy skriver, låt det vara. Hursomhelst filmens mest intressanta och oväntade scen enligt mig. En annan scen som jag grottat ner mig lite i är när Lucy och Gregg står och beundrar utsikten och husets läge och atmosfär. Lucy säger något i stil med att det är som en dikt, varpå Gregg högtidligt reciterar några rader ur ett poem. Lucy pinpointar författaren direkt som John Keats och Gregg nickar belåtet och upplyser om diktens namn: ”The nightingale”. Det visar sig vid mina efterforskningar att dikten heter Ode to a Nightingale och förmodligen är skriven på våren 1819, alltså åtminstone 80 år innan Gregg och Lucy står och hänförs av havet, himlen, ljuset. Keats dog väldigt ung i tuberkulos, bara 25 år gammal, och verkar ha seglat upp som nån form av favoritskald i åtminstone England vid tiden för när denna filmen utspelar sig. Vart vill jag komma med detta? Ingen aning egentligen, men det kändes bara spontant som lite märkligt att Gregg ger ifrån sig några rader ur en relativt lång dikt, och att Lucy på volley klacksparkar ur sig upphovsmannen. Jag försöker sätta mig själv i situationen. Jag dör, blir ett spöke, ett lokförarspöke som hemsöker nåt kanske jämtländskt lokstall som byggts om till bostad. In flyttar en kvinna med barn och rutavdragsgill städhjälp nån gång i veckan. Vi får kontakt, jag och kvinnan. Hon är yngre än vad jag är, låt säga att hon är mellan 25-30 år. En sensommarkväll står vi vid före detta inkörsporten för stora dieselmaskiner, numera terass och framtida umgängesyta för lokalförening mot urbana normer. Vi står och beundrar fjällen, de av exempelvis Wilhelm Peterson-Berger så älskade fjällen. Numera får man väl ändå säga i Jämtland världsberömde kompositören Peterson-Berger dog 1942 och jag börjar nu fundera lite på vad jag ska nynna på för att fylla i och förstärka känslan av samhörighet, samförstånd och ett slags högre naturligt tillstånd mig och kvinnan emellan. Intåg i Sommarhagen blir alltför genant och förutsägbart. Vid Frösö Kyrka kan slå fel i dessa sekulära tider, vad vill jag antyda med den melodin i det här sammanhanget kan kvinnan undra, med all rätt. Nej, det får bli en liten passage ur andra akten av Arnljot, och efter att ha visslat och hummat en liten stund tittar kvinnan på mig och nickar långsamt innan blicken återigen sveper ut över Järpströmmen. ”WP-B”, säger hon och jag vet att hon vet att jag vet.
Lucy och Gregg verkar inse att de fallit för varandra, och att det är en omöjlig situation. Du måste träffa andra män, i verkliga livet, säger Gregg till Lucy. Det gör hon, och då blir Gregg så svartsjuk och ohjälpligt nedstämd att han drar sig undan permanent och dessutom ordnar det så fiffigt att Lucy inte kommer ihåg att hon ens har träffat honom, allt har varit en dröm. Boken om Greggs liv, Blood and Swash, blir som förväntat men fortfarande oklart varför en kioskvältare. Lucys nye snubbe visar sig redan ha fru och barn i London, och det är inte första gången han jonglerar med för många bollar. Karma is a bitch visar det sig långt senare, då han blir lämnad av sin fru och ends up skallig, fet och alkoholiserad. Lucy tröttnar på relationer och ägnar resten av sitt liv åt långa strand -och bergspromenader. Med grått hår sitter hon på ålderns höst i favoritfåtöljen med ett glas varm mjölk. Dottern är gift och har barn, som också har fått barn. Dags att stämpla ut, och när glaset faller ur handen dyker Gregg upp igen och lotsar den nu unga igen Lucy ut genom dörren, in i ett ljus av förmodar jag evig lycka och glädje.
En anmärkningsvärt bra grej med filmen tycker jag är att det inte läggs något som helst krut på att specialeffektivisera Gregg som spöke. Inget blubblubbljud med honom i bild, inga stjärnstoffsramar. Han förankras tidigt och stabilt som ett spöke och bara Lucy (och dottern Anna visar det sig senare) kan se honom, för att han väljer att det är så det ska vara. Sen är det helt självklart för tittaren att det är så det ligger till. Enkelt och rakt. Bara en gång tror jag mig se att han fejdas ut ur bild, när han försvinner ur Lucys levande liv, men det köper jag rakt av. Gillar den där typen av historier när livet liksom levs uppskjutet, som i väntan på något som gått förlorat. Man nästan skjuter minnet framför sig, tar sig inte förbi. Sisyfos goes bowling down memory lane.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Änkan Lucy gör slut med sin döde mans familj och tar dotter, hund och husa till havet där de hyr ett hus. De gick ändå inte riktigt ihop, Lucy och svärmor, verkar det som. Huset visar sig vara hemsökt men det kittlar bara Lucys nyfikenhet så hon slår till ändå. Det dröjer inte länge förrän den bortgångne sjökaptenen Gregg visar sig för henne. Han är barsk, otrevlig, och burdus. Lucy är charmerande och envis och fram växer naturligtvis en djup vänskap mellan dem, kanske är det kärlek? Det är ju omöjligt och helt otänkbart som alla förstår så Lucy träffar en annan man och Gregg blir vansinnigt svartsjuk. Så svartsjuk så han helt enkelt försvinner från Lucy, går under jorden eller vad man ska säga och till råga på allt raderar han sig själv ur hennes minne. Lucys nya lismande friare visar sig vara en gift skitstövel vilket man hade kunnat ana. Ett helt liv går därefter sin gilla gång och Lucy verkar nöjd och tillfreds med sitt singelliv tills det är dags att lämna jordelivet. Vem står då där och väntar på henne? Gissa tre gånger.
Den här filmen skulle vid den första anblicken kunna avfärdas som sentimental smörja, romantiskt dravel, men vid närmare eftertanke så finns det riktigt fina kvaliteter med den här filmen. Trots den romantiska sentimentaliteten så är den enkel, rak och ärlig. Tillsammans med Bernard Hermanns fantastiska musik, känslosam och stämningshöjande, och Charles Langs skarpa foto så växer berättelsen till något som trots sin lekfullhet faktiskt känns intressant. Det förvånar mig inte ett ögonblick att filmen fick en populär uppföljande teveserie på 60-talet för i spöket och mrs Muirs relation finns det naturligtvis massvis att ösa ur.

Nr 757: Spindelkvinnans Kyss

Originaltitel: Kiss Of The Spider Woman (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på internet av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Brasilianskt fängelse. William Hurt är transpersonen Luis Molina som gör tid på grund av hanky panky med minderåriga. Raúl Juliá är vänsterrevoltören Valentin Arregui som fängslats och torteras för sina åsikters och handlingars skull. De båda delar cell och för att få tiden att gå och för att lindra Arreguis våndor berättar och beskriver Molina romantiska scener ur en verkar det som nazipropagandafilm. En film i filmen således. Men faktiskt också en film i filmen i filmen, eftersom det även i nazifilmen visas en film. Mycket film för pengarna. Och en bajstorkarscen som känns både ovanlig och rörande. Och obekväm, så den fastnar.
Efter ca halva filmen får jag reda på att Molina egentligen går fängelseledningens och typ underrättelsetjänstens ärenden i det att hon förser Arregui med i sammanhanget lyxmat och omvårdnad. Ju snabbare Arregui snackar, desto fortare kommer Molina ut utanför gallren, murarna. Här en snabb sekvens där en boss av nåt slag väser i en telefonlur angående vikten av att hitta en karta: ”Nothing else matters!” och jag kan på flera minuter inte sluta tänka på att när filmen gjordes hade nog Metallica inte ens vågat börjat fantisera om rockballader. Samtidigt blir bandet mellan de båda fångarna starkare, intimiteten intimare med bekännelser och ljusutblåsarsex och till slut går Molina med på att ta med ett meddelande ut till Arreguis aktivistpolare. Deckarfilm nu på slutet, telefonkiosk, hemliga möten, pang pang, öppna ytor, skrikande däck och folksamlingar vilket blir en ordentlig kontrast till den inneslutna cellmiljö som varit stora delar av filmen. Molina vräkt på tippen och Arregui ror sönderslagen iväg i ett hyperromantiskt morfinrus, ut med ekan och egentliga älsklingen Marta, den han alltid drömt om, aldrig kunnat glömma, ut på vattnet, bort och iväg.
Väldigt välgjort, det med de parallella filmerna som beskriver ungefär samma skeenden om förälskelse, svek och hemlighetsmakeri. Jag letar ibland efter Molinas anledning till att så att säga offra sig på slutet. Det enda jag hittar är att hon sitter vid sin sovande mamma och säger nåt i stil med: ”Det är dags för mig att ta hand om mitt eget liv. Jag tror att du förstår”. 
Tur att inte jag var mamman, för jag förstår inte riktigt.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett intimt kammarspel i ett brasilianskt fängelse. Transpersonen Molina delar cell med den maskuline revolutionären Arregui. För att få tiden att gå men även, vilket man förstår efter ett tag, för att skapa förtroende och intimitet mellan de två så återberättar Molina i detalj en klassisk film om kärlek och svek mellan en fransk sångerska och en nazistisk officer under andra världskriget. Molina har nämligen fått fängelseledningens löfte att få strafflindring om hon kan ge dem uppgifter om Arreguis politiska företeelser och genom den allt intimare relation de får så öppnar sig Arregui mer och mer. När filmen plötsligt tar en vändning och övergår i dramatiska biljakter och hemliga samtal utanför fängelset så hänger jag inte längre med. Förråder Molina sin cellkamrat? Försöker hon rädda honom? Tack och lov är denna episod endast en liten del av filmen för den stora behållningen sker i spelet mellan de två, inuti cellen. Det är ett fantastiskt skådespeleri och ett finstämt drama som ställer frågorna - vad kommer först, kärleken eller kampen, njutning eller förändring, fantasi eller verklighet? Burt Lancaster skulle ha gjort rollen som Molina. Känns skönt så här i efterhand att det ändå blev William Hurt. Lancaster tackas dock i eftertexten. Oklart varför.