Originaltitel: Ordinary People (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Pachebels Kanon i D med havsutsikt inleder denna dramarulle. Panorering in till höstfärgad park med löv och stämningen är satt. Effektivt, och stiligt. Vattentätt, skulle du kunna säga. Vad är det egentligen som har hänt i familjen vi får möta? Det finns liksom en stol för många vid middagsbordet och det är inte direkt någon avslappnad familjevärme som strålar ut från det milsvida och halvpampiga huset. Snart börjar ledtrådarna bilda ett spår, en olycka, en tragedi. Skuld i olika former, saknad, locket på, tunga rörelser under ytan bubblar och vill upp, ut och få luft, andas, skrika. Simning, det är vad den kvarvarande sonen ägnar sig åt. Simtag efter simtag, längd efter längd i jakt på förståelse, självförsoning, begriplighet. Segelbåtshelvete. En mor inlåst i sig själv, ensam med sina minnen och trasiga framtidsdrömmar. En far, vidöppet vilse i sina försök att förstå, hjälpa medla, gå vidare.
Kan samtal hjälpa, och hjälpa mot vad, till vad? Den långsamma krackeleringen är ständigt pågående, förfallet och den tunga kollisionen oundviklig. Mot slutet bara svarta, tunga anklagelser men också uppriktiga frågor om vägvalet.
En Familj Som Andra är helt klart en klass över de flesta familjerelationsrullarna, men hur den kunde knipa en Oscar för bästa film före Tjuren Från Bronx är en gåta av rang.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Boken säger att det fortfarande finns folk som retar sig på att Robert Redfords regidebut kammade hem Oscar för bästa film och bästa regi framför Tjuren Från Bronx. Hur boken nu kan veta det. Jag retade mig inte på det då. När det begav sig. Däremot retar det mig nu. Men så är det. Den här boken, det här projektet bjuder på diverse överraskningar och det är bara att svälja i sig. Som familjen i En Familj Som Andra. Som får tugga i sig sorgen. Där bitterheten är som levrat blod. En sårskorpa man gärna pillar lätt på. Tills psykologen kommer och drar bort hela skiten, lyfter på den våta filten och blottlägger familjens akilleshäl. Tvingar fram minnena. Tårarna. Samtalet i en familj som inte pratar. En familj som andra. Redford ville göra en amerikanskt manlig film om känslor. Kanske lyckades han. Enligt Oscarsjuryn lyckades han definitivt. Och det retar mig en aning.
Originaltitel: A Passage To India (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: En lång färd, kanske inte till Indien, men väl i Indien. Miss Quested (Judy Davis) vill hitta det "äkta" Indien, men stöter på patrull i form av både cyniska britter och aggressiva apor. Hon får dock möjligheten att åka på utflykt till Marabargrottorna (som tydligen fått sitt fiktiva namn av de verkliga Barabargrottorna - oerhört fantasifullt) med änkemannen Doktor Aziz (Victor Banerjee). Väl där hamnar hon i något slags försvagat sinnestillstånd och tar sig i panik utför en kaktussluttning, med skärsår och andra diverse skador som påföljd. Doktor Aziz blir falskeligen anklagad för att ha försökt våldta Miss Quested. Här följer en väldigt lång fas i filmen, säkert över en timme, som handlar om rättegången. När Miss Quested till slut blir questioned tar hon tillbaka anklagelserna eftersom hon inte minns vad som har hänt. Tur för Aziz, som blir hyllad som en hjälte.
Jag får en känsla av att romanen från 1924 av E.M Forster som filmen bygger på innehåller en lite mer nyanserad och utförlig bild av de olika skeenden som bygger denna historia. I filmen känns det, trots de nästan tre timmarna, ganska tunt och ytligt.
Det jag kommer minnas mest från denna film är dock att både jag och Jimmy satt genom hela filmen och trodde att Alec Guiness spelade Doktor Aziz, när han i själva verket spelar den lite märklige Professor Godbole. Det känns riktigt ouppmärksamt, nästan lite förnämt. Ungefär som britterna i Indien.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: David Lean har sex filmer med i boken. Av dessa har vi endast Lawrence Av Arabien kvar. Det har varit en fin bekantskap från den smått delikata Kort Möte till den överjäste Doktor Zjivago. Även En Färd Till Indien vill göra anspråk på att vara ett storslaget äventyr, en spektakulär uppgörelse med den brittiska kolonialismen, men lyckas väl inte helt med det. Istället blir det en ganska ytlig historia om en ung brittisk kvinna som, i sin iver att få upptäcka "det riktiga" Indien, får solsting och hamnar i en våldtäktsrättegång. Klass- och kulturskillnaderna tydliggörs men problematiseras och analyseras inte så som jag hade önskat. Det känns snarare som att filmen befäster och cementerar fördomar och föreställningar om ett mystiskt och exotiskt Indien. Att låta en engelsman, Alec Guinness, spela en indier känns både som ett rejält tramp i klaveret och ett hån mot den forna kolonin. Nja, den har sin stunder, sina vackra scener och ett klart godkänt skådespeleri men kunde vara så mycket mer.
Originaltitel: Badlands (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En bedövad road trip i samma anda som Bonnie Och Clyde och Natural Born Killers. Den meningslösa lunken i småstaden triggar igång ett lugnt raseri. Skott här och skott där. One more man gone. Kit verkar lika förbryllad som alla andra över vad hans pistoler och gevär kan orsaka för skada. Och så sladd iväg med bilen och efter följer poliser på dammiga landsvägar. Martin Sheen är riktigt bra i rollen som Kit, den som står för mördandet. Sissy Spacek är också bra i rollen som hans flickvän Holly. Särskilt Hollys naiva romantiserande av det destruktiva förhållandet med Kit påminner om Mallory i NBK. Regissören Terrence Malick gjorde långt senare Den Tunna Röda Linjen, en av de första filmerna vi såg i detta projekt.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Jag blir inte klok på den här filmen. Jag vill liksom så gärna gilla den men det är något trögt och omständligt över den som gör att jag inte riktigt hittar in. Vissa filmer känns bara så självklara. Oavsett vilket betyg de får. Det Grymma Landet har inte alls den självklarhet som exempelvis Bonnie Och Clyde eller Natural Born Killers har. Jag har till och med svårt att bedöma om jag över huvudtaget tror på Martin Sheen eller Sissy Spacek som Kit och Holly för jag har inga som helst föreställningar om dessa personer i filmens sammanhang. Det är en konstig känsla och jag tror jag måste se om filmen för att försöka hitta nån slags ingång i den.
Originaltitel: The Fly (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Det tar inte lång tid innan man är inne i laboratoriet och får veta vad som är i görningen - och det är väldigt skönt! Inga krusiduller liksom. Jeff Goldblum är den finurlige forskaren Seth Brundle som uppfunnit en teleportör med vilken han kan förflytta grejer från en plats till en annan (inte som en buss, typ). Brundle vill visa denna mojäng för journalisten Veronica Quaife (Geena Davis) och hon är inte sen att hänga på. Vi får bevittna en lyckad teleportering av en nylonstrumpa, men när en babian ska få åka går det fel, och det med besked. Efter lite justeringar vågar sig till slut Brundle på att själv åka teleportör, och allt hade varit frid och fröjd om det inte smugit sig in en liten fluga i kapseln innan avfärd. Detta medför nämligen att datorn går vilse i genuppsättningarna och sammanfogar de två varelserna till en människofluga, eller en flugmänniska, eller kanske en Homo Musca.
Till en början syns eller känns inget, men efterhand börjar insekten träda fram och ta över mer och mer av Brundles kropp och sinne. Och det är (liksom i den förra rullen vi såg, En Amerikansk Varulv I London) i förvandlingen godbitarna ligger. Grova hårstrån ur ryggen, naglar lossnar, ansiktet deformeras sakta men säkert och efter ett tag bokstavligen klättrar forskaren på väggarna (med hjälp av samma slags kameragunga som i Poltergeist?). Mot slutet har det mesta av Brundle försvunnit och kvar är en mumlande, kravlande, spyende varelse som till varje pris vill åka teleportör en gång till, med både sig själv och den numera gravida Veronica. Se filmen om du vill ha reda på hur det går! För musiken svarar ingen mindre än Howard Shore! Inte för att jag hade en aning om vem det är innan jag läste på lite, men han har gjort musiken till ett helt gäng filmer som är med i projektet, bland andra Big, När Lammen Tystnar och Säven. Dessutom har han musikat till Sagan Om Ringen-filmerna, men de har vi ju inte sett ännu.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Med Flugan sätter vi punkt på äckelmästaren David Cronenbergs framfart i det här projektet. Hans fascination för skruvade förvandlingar och teknologi återkommer i både Den Nakna Lunchen och Videodrome. Dessa filmer känns mer filosofiska och hallucinativa men i Flugan går han ett steg längre och fulländar sin fantasi om hur vetenskapen inte bara förändrar en människas beteende utan dessutom skapar nya genetiska uppsättningar. Och trots att det är både otäckt och äckligt så är det ändå en starkt känslosam film. Jeff Goldblum och Geena Davis är båda utmärkta i sina roller. Man kastas snabbt in i berättelsen men kanske är tempot lite för högt. Relationen mellan Goldblum och Davis utvecklas lite för snabbt för att det ska vara trovärdigt. Men apropå trovärdighet så pratar vi om en film där en människa förvandlas till en fluga… Den stora styrkan ligger dock i förvandlingsscenerna. Kuddvarning i den här filmen.
Originaltitel: An American Werewolf In London (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Öde på engelska landsbygden och efter ett obekvämt besök på puben The Slaughtered Lamb fortsätter de två amerikanska ungmännen Jack och Daniel sin vandring. Trots upprepade varningar om att hålla sig på vägen och se upp för fullmånen, hamnar de givetvis långt utanför vägen och mitt i fullmånens sken. Och där dyker han upp, varulven, och gör sin grej minst sagt. En del köttsår, så att säga. David vaknar upp på ett sjukhus i London och besöks av den döde Jack som försöker övertyga David att begå självmord innan han blir en fullfjädrad varulv. David växer in i ulvkostymen och gör några varv i London och lemlästar en hel skock människor. Till slut skjuts han till döds och återgår till mänsklig skepnad.
Det är helt klart förvandlingsscenerna som gör denna rullen värd att ses och att få vara med i boken. Ibland är det riktigt otäckt och några gånger är jag på väg bakåt genom ryggstödet på fåtöljen. Mardrömsscener i en skräckis är ju meta. I det här sammanhanget ska väl nämnas Rick Baker, specialeffektspecialisten som vi har stiftat bekantskap med genom Videodrome.
Och nu har vi verkligen kommit så långt i projektet att jag har börjat glömma hur jag upplevde tidigare sedda filmer. Exempelvis Varulven låter ju väldigt lik den här rullen. Och Silver Bullet nämns där ja. Ja, jag nämner den igen. Silver Bullet. Särskilt slutet.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Jag minns att jag alltid gick och sneglade på videofodralet när jag var barn. Märkligt nog lyckades jag aldrig se den. Det är därför med stor entusiasm jag bänkar mig i biostolen denna milda decemberdag. B-filmskänslan infinner sig omedelbart och jag drar lätt på smilbanden. B-filmer brukar ha en förmåga att underhålla mig på ett ganska töntigt sätt och jag känner att det kan bli en lättsam stund där i biomörkret. Det som överraskar mig mest är de oerhört imponerande förvandlingsscenerna och det utsökta låtvalet, Bad Moon Rising och Blue Moon. Passar som handen i handsken i en film som på ett kul sett kombinerar skräck och komedi. Jag kan inte påstå att jag ylade av förtjusning efter att ha sett denna men jag är definitivt en filmupplevelse rikare.
Originaltitel: Gone With The Wind (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Tara, gården med stort G. Scarlett O´Hara, romantinnan med stort R. Rhett Butler, kvinnotjusaren med stort K. Borta Med Vinden, filmen med stort F. Bombastiska solnedgångsscener, tryckkyssar och gördlar. Uppgiven kärlek, ond bråd död, krig, återvändande hjältar, slaveri, bomullsplantager och Nord mot Syd. Jag tänker att Patrick Swayze kan komma in i vilken scen som helst med sitt enorma konjaksglas. Det är hela tiden intressant och lite spännande att följa dessa livsöden, men det är aldrig riktigt nära, aldrig under huden. Eller är det? Ibland kanske, i alla fall hudnära. Dödsfallen, kärleksförsöken. Mest intressant är nog ändå Hattie McDaniel som spelar karaktären Mammy (och fick en Oscar för det). En tydligen gigant inom film- och underhållningsvärlden med två stjärnor på Hollywood Walk Of Fame. 300 filmer. Multipla omgiften men barnlös vid sin död. Det är nog där jag ska forska vidare lite. Men inte idag, kanske imorgon. För after all, tomorrow is another day!
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Producenten David O. Selznick fångade upp Margaret Mitchells epos om det amerikanske inbördeskriget, slängde in flickidolen Clark Gable som den excentriske Rhett Butler och Vivien Leigh som den bortskämda sydstatskvinnan Scarlett O'Hara, och kanske fick vi därmed ett av filmhistoriens mest kända filmpar. Selznick slet ut flera regissörer i denna mastodontproduktion men officiellt är det Victor Fleming (Trollkarlen från Oz) som får cred för regin.
De minnesvärda scenerna avlöser varandra på löpande band i denna nästan fyra timmar långa monumentala men grovt förenklade skildring av den amerikanske södern under andra hälften av 1800-talet. Den svarta befolkningen framställs som lite smått korkade och slavarna är lyckliga tjänare. Det är svårt att blunda för dessa historierevisionistiska framställningar som i mångt och mycket kan liknas med Griffiths Nationens födelse. Den första akten är den mest händelserika delen medan den andra delen är mer av en transportsträcka där Rhett och Scarlett kämpar med och mot varandra under efterkrigstidens prövningar. Jag hade sett fram att se den här filmen igen efter 20 år och det blev precis en sådan stund jag hade hoppats på. Ett storslaget nyansrikt äventyr som trots sina 222 minuter aldrig blir tråkigt. 10 Oscarsstatyetter regnade in vilket knappast är särskilt förvånande. Vivien Leigh gjorde senare Linje Lusta och Clark Gable gjorde en hel del han också… men frankly dear, I don't give a damn.
Originaltitel: Touch Of Evil (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En helt fantastisk öppningsscen innehållande allt från närbilder, höghöjdsvinklar, trafiktajming, promenad, dialog och kyss. Därefter kommer explosionen; en bil blir skrot och historien rullar igång på riktigt. Och jag har en smula svårt att hänga med. Men Orson Welles är en cigarrtuggande kriminalbulldog med en hel hoper skelett i garderoben som försöker föra den mexikanske spanaren Charlton Heston bakom ljuset. Men Cheston hugger in, biter ihop och hänger kvar. Efter en hel del åkande och pratande och hotande och skjutande och strypande och drogande och buggande vinner den goda sidan. Väldigt fina kameravinklar och åkningar och Welles ser alltid riktigt skabbig ut. Imponerande!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En av sex Orson Welles-filmer i boken och visst finns det något typiskt Wellesiskt även i denna film noir, något vi bekantade oss med redan i Den Tredje Mannen och Främlingen. Här spelar han den plufsige, korrupte snuten Quinlan som kommer på obestånd i en mexikansk gränsstad. Charlton Heston, som med hjälp av lite svart smink blivit den mexikanska narkotikapolisen Vargas, är med sin fru Susan (Janet Leigh som vi tidigare sett bli duschmördad i Psycho) på smekmånad när de plötsligt dras in i ett sprängattentat. Det blir upprinnelsen till en smutsig historia om kriminella uppgörelser och maktmissbruk. Den inledande treminuterstagningen med Heston och Leigh promenerandes bland syltor och strippklubbar innan allt kickar igång är strålande. (Tydligen inspirerade den Paul Thomas Anderson till öppningsscenen i Boogie Nights.) Likaså slutscenen där både Welles och hans lakej Menzies (Joseph Calleia) får glänsa är både konstnärligt intressant och dramatiskt spännande. Marlene Dietrich har en mindre bärande roll som Welles prostituerade vän Tana. Henry Mancinis latinojazzrock är ett stiligt inslag i filmen.
