Originaltitel: The Crowd (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4
Kommentar: King Vidor, en ny och mycket trevlig bekantskap. Nån form av långtidsgigant som regidebuterade 1913 och verkar haft sin prajmtajm under 20-talet, men regisserade sin sista film så sent som 1980. Den rackaren får man kolla upp lite närmare.
En Av De Många känns väldigt fräsch sin ålder till trots. Bra tempo mellan bild och replikskyltar, delikata flerexponeringar i New Yorks trafikmyller med bilar, färjor, människor och tåg. Höghöjdsperspektiv bland skyskraporna, finurlig gestaltning av kontorslandskap och hur tankar roterar inuti huvudet. Även trappscenen när den unge John går upp mot sin döende pappa förtjänar ett omnämnande. I den här bloggen. Mouhahaha.
Fjärde juli och ännu en invånare föds i de förenade staterna. Ännu en som ska drömma, bryta upp och lämna i jakt på att ”bli något stort”. Ännu en som ska hamna på kontor och jobba sig uppåt, en som ska träffa en kvinna, förlova sig och gotta sig i nyförälskelsens smekmånadsskimmer, gärna vid Niagarafallen. Ännu ett par där vardagstristessen långsamt ska äta sig in i det faktum att det aldrig riktigt lyfter. Ingen bra feeling med svärsläkten. Lättretligheten övergår i irritation övergår i direkta elakheter. ”Marriage isn´t a word, it´s a sentence”. Sen blir dottern överkörd också. Men som tur är ordnar det sig någorlunda ändå. Som det oftast gör, för ännu några människor på jorden.
Genom hela filmen flyter en nästan påtagbar sarkasm, ett behagligt avståndstagande. Mycket intressant film. Tack, Kungen!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: King Vidor har två filmer med i boken och trots hans 70-åriga filmkarriär så är det endast filmer från 20-talet. Uppenbarligen hans storhetsperiod. 1979 fick han en heders-Oscar. Efter att nu har sett två filmer av honom så känns utmärkelsen välförtjänst. En Av De Många är en liten pärla, både till form och innehåll. En enkel, nästan löjeväckande banal, berättelse om några slumpartade människor i New York. Den bedrägliga kärleken, det strävsamma arbetet, den längtande drömmen om att lyckas. Det vardagligt tråkiga men berättat på ett överraskande, nästan märkvärdigt sätt. Underbar tajming, skönt tempo, ett nästan onaturligt kameraarbete, fint spel. Den ganska oprövade James Murray har rollen som John, och till rollen som hans hustru Mary valde King Vidor sin egen fru, stumfilmsstjärnan Eleanor Boadman. Även om Murray i den här filmen är strålande så lyckades han dock inte så värst bra i sin karriär. Han tog livet av sig knappt ett decennium senare. Bordman blev däremot nästan 100 år. Olika föll ödets lott på dessa två. Två av de många.
Originaltitel: Ceddo (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Friluftsteatern ger: Ceddo - en kostymdramatisk religionskomedi på kolonien.
Medverkande:
Kolloföreståndaren: Fransmannen (langar fulsprit till ockerpriser, annars helt tyst).
Konfirmationsledaren: Prästen (drömmer om fulla hus i bastkyrkan på sin egen begravning, annars helt tyst).
Huvudkolloledaren: Imamen (radbandsbeordrar nya regler på kollot, hans tur nu).
Övriga kolloledare: (hejar på Imamen, annars hänger de mest i cabrioletmoskén och inväntar östliga vindar).
Före detta Huvudkolloledare: Kungen (trött på knopar och lägereld, vill ha skrivbordstjänst de sista åren).
Kollobarnen: Ceddo (tycker nya ledarna är sjukt mossiga, vill leka som de gjorde med gamla ledaren, Kungen).
Kollopraktikant: Prinsessan (gangstergrabbarnas våta dröm).
Ringmöten på gården. Vem ska lyda vem, och varför? Röda vita rosen, men sen ska vi ut och bränna grannbaracken.
Musik: Cut ups från actionscenerna i Mitt Namn Är Shaft.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Senegalesisk religions- och byhistoria på två timmar. Byns ceddo (krigarklass, ofrälse) hotas av lite allt möjligt - katolicism, kolonialism, islamism, slavhandel. Jag förstår att de blir förbannade. En prinsessa rövas bort och hålls som gisslan. En hämnd för att kungen flirtar lite med den vresige imamen som intagit byn med sitt följe. Flera försök att frita prinsessan misslyckas. Samtidigt hålls öppen debatt på torget. Det anklagas hit och dit, argumenteras och motargumenteras. Stämningen är minst sagt upprörd. Imamen radar lugnt upp den nya ordningen. Kungen känns lite pressad. Sen utbryter nåt slags inbördeskrig vilket jag inte alls fattar. Prästen dödas visst och kyrkan bränns ner. Även kungen får sin del av mordvapnen. När prinsessan återkommer till byn så är alla i full färd med att få sina nya muslimska namn. Det gillar hon inte så hon skjuter imamen. Bara så där. Inga krusiduller där inte. Sen är det slut. Allt sker liksom en ordning och i ett tempo som i min bok bryter mot ganska många av traditionella filmers konventioner. Här är det liksom rakt på sak. Inga undermeningar. Inget överflöd. Det som på något sätt bryter lite mot filmens berättelse är musikvalet. Men även det är briljant och elegant då regissören Sembène använder sig av amerikansk afromusik och negro spirituals, ett intressant grepp då historien kommer att visa det tragiska öde som väntar dessa människor.
Originaltitel: Wuthering Heights (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Internet på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4
Kommentar: ”Heathcliff, it´s me, I´m Cathy” sjunger Kate Bush i refrängen till falsettdängan Wuthering Heights som kom 1977, skriven av henne själv vid 18 års ålder. Bara en sån sak.
Jag tycker mest om den här filmen för att Heathcliff (Laurence Olivier) och Cathy (Merle Oberon) framställs som komplexa människor; barnsliga, naiva, elaka, kärleksfulla, ärliga, svartsjuka, uppgivna, stolta, förvirrade, hoppfulla, längtande, saknande, försakande, hämndlystna, trånande, föraktande och tragiska. Men genom de båda löper den magnetiska dragnings- och repulsionskraften till varandra. Och magnetism går inte riktigt att förklara. Ännu.
Hela historien är en flashback berättad av hushållerskan Ellen (Flora Robson) och vi får följa Heathcliff och Cathy genom livet från det att de är barn tills dess att de båda andevandrar tillsammans vid deras favoritställe, Peniston Crag. Dessemellan har de älskat och krigat i samma stil som Martha och George i Vem Är Rädd För Virginia Wolf?. Det är bitterljuvt romantiskt, dolkstötande och frustrerande. De återvänder hela tiden till Wuthering Heights, för att sedan bege sig iväg igen, som elektroner i rörelse, vilande bara ett kort ögonblick när de byter riktning. Till slut uppgår de i Det Stora Flödet, och slutar streta emot. Först då möts de pol mot pol. Går åt samma håll.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ännu en återblick. Ännu en romantisk tragedi. Den tragiska historien om den plågade kärleken mellan Heathcliff (Laurence Olivier) och Cathy (Merle Oberon) signerad Emily Brontë. Heathcliff är den föräldralöse gatpojken som omhändertas av Cathys familj på godset Wuthering Heights på den engelska heden. Han uppfostras som hästpojke och är ständigt nära den unga Cathy. Tillsammans utvecklar de en gemensam illusion, nära och avståndstagande, som följer dem genom livet. Komplikationer, äktenskap och slutligen Cathys död kommer alltid emellan deras kärlek. Sedan dess ropar rösten från heden på honom. Först när Heatchcliff beger sig mot Cathys ensamma vålnad som deras barnsliga romantiska illusion förverkligas. Kate Bushs hit från 1977 fick efter den här filmen en helt annan betydelse för mig. Det är underbart vilka dörrar det här projektet öppnar.
Originaltitel: La Maschera Del Demonio/Black Sunday (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Vampyrhäxan Asa försäkrar sin bror gruvlig hämnd innan hon och hennes polare Javuto får varsin Satans mask fastspikad över ansiktet. Därefter ska de brännas på bål inför hurrande åskådare, men lägligt nog faller plötsligt ett kraftigt regn och omöjliggör grillfesten. Istället får Javuto plats på B-campingen utanför kyrkogården, medan Asa begravs i familjens kapellkatakomb med glasruta i kistan så att hon alltid ska kunna se korset ovanför om hon skulle vakna. 200 år senare hittas hon av en förbiresande professor och hans assistent. En fladdermus attackerar och orsakar professorn att slå sönder både kors och glasruta. Blod droppar ner och återuppväcker Asa. Game on. Hon telepativäcker sin bundsförvant Javuto som beger sig till familjeslottet för att röja. Kusken dör, pappan dör, betjänten dör. Professorn blir förhäxad, ”look into these eyes”. Lönngångar och kandelabrar, kors och tavlor, kistor och spindelväv. Till slut står han där, assistenten, mellan Asa och Katia, vem är vem? Korset avslöjar, leder rätt. Äntligen får elden sluka häxan.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Naturligtvis kunde vi inte tänka oss att se någon annan film som nummer 666. Filmen som även har gått under namnen The Mask Of Satan och Revenge Of The Vampire var förbjuden i Storbritannien fram till 1968 och självfallet starkt censurerad i USA. Jag läser mig till att det skapades lite olika versioner för olika länder, att filmen klipptes om, att man ersatte musiken och så vidare så jag har egentligen ingen aning om vilken version det är vi har sett. Den italienska fotografen Mario Bava har hur som helst själv regisserat den här gotiska skräckfilmen som placerar oss i 1800-talets Moldavien där en ung läkare (John Richardsson) blir strandsatt och förälskad i den vackra Katja (Barbara Steele) som blir besatt av en häxa som avrättats. Det sparas inte på de klassiska elementen skapade för att chockera och skrämma men särskilt otäckt blir det sällan. Däremot har man lyckats få till riktigt krypande miljöer och öppningsscenen är särskilt delikat.
