Nr 879: Vildast Av Dem Alla

Originaltitel: Hud (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på Google Play av Robert på rum 142 på Scandic Frimurarehotellet i Linköping.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Typ antiwestern i regi av Martin Ritt, med Paul Newman i huvudrollen och med fantastiskt foto av James Wong Howe. De ingredienserna känns igen från Hombre, men denna gången är fotot svartvitt. Otroliga ljusmörka kontraster nästan oavsett tid på dygnet, men särskilt kvällarna nätterna är fenomenala. Skänker svärta och ljus åt historien. Stort hus på prärien. Tre män och en hushållerska. Farsgubben fokuserar på boskapet och avskyr sin son Hud (Newman) som ägnar sig åt boozin' and a cruizin' och raggar upp gifta donnor. Fruktansvärt omoraliskt. Dessutom en olöst konflikt dem emellan gällande (tror Hud) en ihjälkörd bror. Visar sig senare handla mer om att pappan tycker Hud är en egoistisk, självupptagen helt igenom dålig människa, omöjlig att leva med. Lillkusinen Lonnie hamnar i lojalitetskläm mellan de båda hingstarna. Kockerskan glider runt och semiflirtar mellan grytkoken. Då smäller den till, mul- och klövsjukan. Alla djur måste avlivas. Interna familjespänningar, konflikter, what about the arv? Till slut blir det gropgrävning medelst bulldozer, vilket får mig att fundera över etymologi, och sen mer avrättas djuren i en helt fruktansvärd och remarkabel scen. Aldrig sett nåt liknande, inte gällande djur i alla fall. Tankarna går ju till krigsförbrytelser och förintelseläger. Oerhört skickligt klippt med kamera nere bland de panikslagna klövarna, benen, kropparna, mularna, ögonen. Och så en fantastiskt smutsig, tät scen när Hud tränger in hos kokerskan utan lov. Inte ett ord sägs. Bara forcering och flåsanden. Inte förrän lillgrabben kommit in och avbrutit och skickat iväg Hud kommer talet tillbaka. Och senare vid hejdået vid bussen säger kokerskan till Hud att han inte skulle varit så övergripande, tids nog hade det kunnat dansas, intresse, attraktion fanns. Inte så svartvitt alltså, lite mörkt i det ljusa och mycket ljus i det mörka. Som de två långhornen, en svart en vit, som återvänder och står och stampar i hagen bredvid varandra som yin och yang. De fick också resa vidare, men ändå. Visade upp sig liksom. Pappan måste ju dö fadersdöden på slutet och gör det, i diket. Lonnie måste ju lämna fadersgestalten Hud ensam på gården, och gör det. No happy ending what so ever. Gött.

Just ja, känns som att Ang Lee snott början av filmen rakt av till introt i Broke Back Mountain. Inte mig emot.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Suck. Hur många liknande filmer har vi sett i det här projektet? Olika men ändå samma sidor av patriarkatet. Sådan är den väl, filmhistorien. Åtminstone i den här boken. Olika nyanser av manlighet. Kvinnliga bifigurer vars uppgift är att teckna porträtten av de manliga huvudkaraktärerna. I de flesta fall. Men ändå. Filmerna ska ses och hur det än förhåller sig med den patriarkala saken så gillar jag filmerna eller inte men oftast någonstans mittemellan har det visat sig. Den här gillar jag. Mycket för att den är snyggt fotad, intressant berättad, svartvit men inte så svartvit, men också för att den så tydligt plågar mig. Den unge Lonnie, som slits mellan den godhjärtade farfarn ranchpatriarken som "läser bibeln som att han skrivit den själv" och den otrevlige, cyniske och självgode farbrodern Hud som han ser upp till. Jag speglar mig i båda. Och till och med lite i farsgubben. Sen har vi hushållerskan Alma, en frånskild medelålders kvinna, som får alldeles för lite plats enligt mig. Hennes självständighet straffas tyst av Hud i natten. Det är lager på lager av infekterade familjerelationer, generationsskiften, manlighet och modernisering. Konfliktytorna är många. Massavrättningen i kogropen som påminner om något annat. Alla lämnar. Alma tar Greyhoundbussen till någon annan lycka/olycka. Farfarn förlorar livsgnistan och dör i dikeskanten. Lonnie bryter med farbrodern och gården. Alla lämnar. Utom Hud som flinar åt ödet och öppnar en öl till.

Nr 791: Vägen Till Santa Cruz

Originaltitel: Ride Lonesome (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Kompakt liten vidfilmsrackare. Ensamvargen tillika exsheriffen Brigade handfängselsläpar ryggskyttemördaren Billy genom ökenprärien, natt och dag, via konkurshotad diligensstation och övergiven boskapsranch inklusive indianöverfall till hängträdet en bit från Santa Cruz. Längs vägen ansluter nyblivna änkan Carrie, och kumpanerna som ska börja om och vandra den lagliga vägen; Sam och Wid. Amnesti utlovas till den som överlämnar Billy till rättvisan. Men är det vad som är på gång? Brigade lämnar medvetet tydliga spår efter sig, eftersom han egentligen är ute efter Billys bror Frank, på grund av att Frank a long time ago mördade Brigades fru, just vid och i hängträdet. Så hur ska Brigade få tag på Frank? Jo, han använder Billy som lockbete. Det är detta jag tycker bäst om med filmen, att det sakta och säkert blir tydligare att slutmålet, nedräkningen, finalen, vad du vill inte är belöning och amnesti i Santa Cruz, utan hämnden som ska utkrävas. Vägen, ritten, färden till Santa Cruz är kulissen, och själva kärnan är Brigades stillsamma och målmedvetna hämndlystnad. Frank närmar sig, kommer ur skuggorna, ut i solgasset. Och där ute, vid det enorma gängliga träkorset, får den långe sadelfararen Brigade äntligen lätta på trycket och skicka Frank till de sälla jaktmarkerna. Billy skiter han sedan högaktningsfullt i och säger adios till de som ska fortsätta in till stan. Sen eldar han upp trädfanskapet, står där i lågorna av sin vrede, sitt långa sökande, sin sorg, sin ensamhet. Sen antar jag att han rider iväg mot nya horisonter. Kanske slår ner bopålarna nånstans, sitter på saloonen och berättar rövarhistorier för medelmåttiga pokerspelare och självspelande pianister. Kanske hittar han en ny fru att försöka älska, kanske istället distanserar sig från, börjar dricka för mycket, börjar vifta med sin gamla sheriffstjärna och en skarpladdad revolver mot fel snubbe, får en kula i hjärtat, det gamla söndersaknade hjärtat, hamnar under ett halvt ton sand, några tunga stenar och ett skevt kors på en ödslig plätt bakom sista huset på huvudgatan.
Vid ett tillfälle skickades det några riktigt fina röksignaler också, från en klippa. Betydde tydligen strid.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Prisjägaren med det fantastiska namnet Ben Brigade (Randolph Scott) fängslar mördaren Billy (James Best) i början av filmen och därefter påbörjas en resa över vidderna i Cinemascope. Fler personer dyker upp längs vägen, alla lika ensamma och med olika mål och mening. Brigade vet dock vad han vill och det är inte att överlämna Billy till rättvisan vilket man kan tro. Nej, hack i häl ligger Billys brorsa Frank och lurar och det är egentligen han som är målet för äventyret. Det är en lättsam och rätt optimistisk film med fint samspel mellan karaktärerna. Kanske inte den bästa västern men definitivt en trevlig stund med ett oväntat slut.

Nr 774: Välkommen Mr. Chance!

Originaltitel: Being There (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Kickar igång med en synthfunkelektraversion av öppningsfanfaren Sunrise i tondikten Also sprach Zarathustra av Richard Strauss. Samma verk som i början av År 2001 - Ett Rymdäventyr. Peter Sellers är trädgårdsmästaren Chance, en man utan bakgrund, som efter att ha blivit tvungen att lämna huset där han levt hela sitt liv hamnar i amerikanska politiska toppeliten. Men vem är han?  Secret Service kan inte gräva fram något, CIA kan inte hitta något, inte ens Chance själv vet något annat än att han alltid skött om trädgården och fått mat. Lyssnat på radio, tittat på tv. Ute i ”verkligheten” menar han att ”det är precis som på tv, men man kan se mycket längre”. Med sin lågmälda, lite frånvända framtoning framstår Chance som en djupt tänkande sanningssägare. Obegripligheter blir profetior, Chance är ett orakel. Hans rättframma frågor blir livskonfronterande och tankeomvälvande för i princip alla som kommer i hans väg, från mannen på gatan till presidenten. Men inget av det Chance säger får vara enkelt. Det måste tolkas, bearbetas, analyseras och betyda något mer, något större, något djupare. Allt blir metaforer och liknelser. Vad menas med det som sägs? Det beror på vem som lyssnar. Vilka livsval är du på väg att göra? Världen, marknaden, politiken är en trädgård. Sköt om den. Ekonomisk tillväxt är lika med årstidsväxlingar. Njut och stå ut. Chance är en vit duk på vilken andra projicerar sina formler och livsneuroser.
Samtidigt sitter den mörkhyade före detta hushållerskan Louise, som verkar ha uppfostrat Chance under hela hans liv, nu sitter hon på motsvarande fattighuset, bitter, ser Chance framgång på tv och tycker att han pratar ”fikonspråk” och har ”luft mellan öronen”, och att Amerika tillhör de vita - bara man är vit kan man ta sig nånstans, och då duger vad som helst som man säger.
På slutet går Chance bokstavligen på vattnet, och det är ett slut som jag verkligen inte gillar, oklart varför. Bara känns som att hela filmen punkteras där. Jesus. Och sen följer helt obegripligt några bloopers från inspelningen. Oerhört märkligt.
Jag tycker att karaktären Chance är alldeles för ojämn för att jag ska riktigt dras med i "nykommen främling levererar utifrånperspektiv”. Ibland är han Rainman 3.0, men i nästa stund är han helt hyperfungerande gällande finmotoriska sociala koder. Känns ofta lite för långsökt. Att det att han ”gillar att titta” resulterar i en onaniscen innehållande en björnfäll får representera hur missförstånden känns halmstråkonstruerade mer än dråpligt träffsäkra.
Sellers i rullstol igen! Som i Dr Strangelove.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det gör lite ont i mig att ge den här filmen ett så pass lågt betyg då jag ändå känner att det finns något fint och värdigt över den. Det är en av de sista filmerna Peter Sellers gjorde innan han gick bort och det finns så tydliga igenkänningar från hans andra excentriska karaktärer, även om skådespeleriet i denna film är mer passivt och lågmält. Peter Sellers spelar den förståndshandikappade Chance som i hela sitt liv har skött trädgården åt den numera avlidne Gardiner. Det blir början på en ny fas där Chance misstas för att vara Gardiner när han egentligen bara presenterar sig som gardener. Ja, ni hör. Där har vi ribban för hela filmens struktur av missförstånd och oklarheter. Han rapar ur sig självklarheter som av hela den politiska eliten tolkas som fantastiska metaforer och profetior och han föreslås till slut dessutom som en ny kandidat till presidentposten när han istället vandrar iväg, ut över vattnet. Även om det finns små glänsande stunder så sitter jag mest med höjda ögonbryn. Jag får självklara tankar till både Rain Man och Forrest Gump som säkert har inspireats av Mr Chance men som i mitt tycke är mycket mer omsorgsfulla och genomarbetade. Jag tycker dessutom synd om Shirley MacLaine som i några pinsamma scener får visa sig långt under sina skådespelarkvaliteter.

Nr 751: Varför Byta Männen Hustru?

Originaltitel: Dodsworth (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: I och med den här filmen tar vi steget in i den sista fjärdedelen av det här projektet. Bra film, fantastiskt märklig svensk titel. Originaltiteln, Dodsworth, är ju spikrak och tydlig, helt med filmen överensstämmande; det handlar om Dodsworth, till exempel Sam Dodsworth som i inledningen står vid ett stort fönster i US of A och blickar ut över sitt nyss sålda känns det som imperium även om det kanske mer är ett bilföretag deluxe. Var läste jag att det där med att någon står och tittar ut genom fönster i inledning av film symboliserar förändring; den som tittar står inför att förändras? I sig ingen jätteskräll som filmöppning, att någon eller något kommer förändras - känns ganska ofrånkomligt i de flesta fall. Ok, Sam och hustrun Fran Dodsworth åker på Europaturné, äntligen ska livet levas, kommas igång, upplevas. Dottern är utflugen, på smekmånad lika med vuxen och klarar sig själv framöver. Slut på jobb och plikter, slut på vardagstristessen i hemstaden Zenith, slut på att inte hinna ses som man vill. Början på det stora livet, det djupa, det behagliga, det nyfikna. Fran inte bara ber om liv, hon kräver det. Pengar finns, tid finns.
Nå, det dröjer inte länge innan det börjar skava paret emellan. Redan på stora båten över Atlanten mot London hookar Fran med ny gentleman. Även Sam stöter på ny bekantskap på måndäck i form av Ms Cortright. Väl i Europa, i Paris, lever Sam och Fran mer eller mindre separate lives; hon fixar håret och finlunchar medan han springer på muséer och andra sevärdheter. Fran träffar ytterligare gentleman, det hettar till ordentligt och hon vill ta en paus från Sam, kan han inte åka hem ensam till staterna och kolla hur dottern har det med nya familjen? Detta förslag som en rekyl i vad som jag minns det en riktigt bra scen där de båda gör sig redo för sänggående; av med kostym, på med pyjamas, på med mjukgörande kräm, av med mjukgörande kräm. Vardagskvällsgnabb övergår i seriöst funderande på att ta en seriös paus. Efter viss tvekan gör Sam så, tar båten över Atlanten och tillbringar en tid hemma i Zenith. Fran kvar i Europa och lever loppan med nya mannen. Sam irriterad, frustrerad, vill fixa och lösa fnurran. Åker över Atlanten igen. Undrar hur lång tid varje sådan resa tog på den tiden? Telegrammen haglar under tiden, detektivarbete igångsatt för att informera sig om hustruns förehavanden. Väl i Paris smygarrangerar Sam ett möte mellan sig själv, hustrun och hennes nye kavaljer. Konfrontation på triangeldramatiskt vis. Det slutar i att Sam och Fran ska försöka på nytt. Tårar och ursäkter, förlåtelse och nya friska tag. En liten stund, för sen har Fran hittat en ny lirare, Kurt. Tar inte lång tid innan Kurt vill gifta sig, och Fran faller som en fura för detta. Det gör dock inte Kurts mamma baronessan. Hon är ytterligt svårflirtad och säger tyvärr, det blir inget av med den saken; Fran är ju fortfarande gift och dessutom för gammal och förmodligen inkapabel att föda fler barn. Dörren stängd. Mutter sagt nein. Vad gör Fran då? Bara att jaga rätt på Sam igen, som under tiden har rört sig på solotripp i södra Europa. Olika städer, olika hotell, olika ruiner och utflykter, men alltid samma sak. Han har till och med stött på Ms Cortright igen, och till och med flyttat ut till hennes villa i Neapeltrakterna, och till och med fått tillbaka någon form av livsglädje, gnista, vision om högtflygande verksamheter. Då ringer alltså Fran igen. Pronto! i luren och ta mig tillbaka, allt är förlåtet. Sam går som vanligt med på detta och de båda gör ett försök att ta båten hem över Atlanten igen. Men det tar tvärstopp för Sam när Fran börjar mala om sina ytligheter, sin kritik av andras utseende, hur det blåser kallt och så vidare i vad jag antar låter som en evinnerlig klagosång i Sams öron. Han drar, han tar sitt pick och pack och hoppar av båten precis innan avgång. Åker tillbaka till Neapel och ut till villan med en puttrande liten jolle och där på balkongen juliastår Ms Cortright och väntar. Lyckligt slut och förändring för Sam och Ms Cortright. Inte så lyckligt för Fran, även om hon så att säga fick förändring på nedköpet.
Så det är ju inte utan att jag undrar på vilken form av möten förslaget om den svenska titeln lades fram. Hur gick det till? Någon måste ju ha sett filmen, och kanske haft i uppdrag att komma på en titel, svensk sådan. ”Dodsworth” kanske inte ligger helt rätt i svenska munnar. Men hur kom ”Varför byta männen hustru?” till? Är det ett uttryck, alltså sedan tidigare? Och någon måste ju ha fått det förslaget till sig, granskat det och tänkt: Bra förslag! Bra titel! Och sedan har det gått genom maskineriet, stämplats ok och forslats vidare till sekreterare, tryckerier och filmbolagsfolk. Oerhört underligt. Mellanchef Björkquist kommer liksom in till överintendent Fagerwall med papper, glad i hågen. Du vet den svenska titeln på Dodsworth som vi har brottats med? Ja. Nu har vi löst det. Låt höra. Varför byta männen hustru frågetecken. Det är ju lysande, briljant lysande. Den tar vi, och nu tar vi långlunch och sen gör vi kväll. 
En väldigt intressant rulle, tar liksom upp och tag i relationsbekymmer och förvecklingar på oväntat sätt. Oväntat som i att det inte automatiskt blir skilsmässa och tack och hej för att de båda hittar andra att intressera sig för. Sam väldigt tillåtande jämförelsevis. Och förlåtande. Fran väldigt uppriktig och direkt i sina önskemål.
Regissören William Wyler har tidigare gett oss känsliga pärlor som Svindlande Höjder och De Bästa Åren, men faktiskt också mastodonten Ben-Hur. Imponerande.

Jimmys betyg: 4+


Kommentar: Sam Dodsworth står i Zenith. Nyss pensionerad och sålt företaget. Rik som ett troll men äktenskapet med den något yngre hustrun Fran går kanske lite på tomgång. Dottern utflugen. Vad ska livet nu ta vägen? Under en resa till Europa så glider dock paret Dodsworth allt mer isär. Eller snarare är det Fran som vill känna sig ung igen, som vill bli uppvaktad av andra män. Vilket hon blir. Sam däremot hamnar i en väldigt oskyldig tête-á-tête med Ms Cortright. Något som har föga betydelse för tillfället men däremot får en avgörande betydelse längre fram. Fran vill slå sig lös, slå runt och leva livet. Hon håller naturligtvis av sin make, kanske till och med älskar honom, men hon behöver nya intryck, nya förbindelser, ny kärlek. Kanske kan man kalla henne polyamorös men det är ytterst tveksamt om det ordet fanns på den här tiden. Nåväl, så där håller det på i alla fall, Fran träffar andra, Sam tar henne tillbaka, Fran träffar andra, Sam tar henne tillbaka. Som det brukar vara. Men till slut tröttnar Sam och vem står då där på klippan vid Medelhavet och väntar, jo, den bedårande Ms Cortright. Det här är en otroligt intressant och fin film som vågar vara komplex och anmärkningsvärd utan att ta ställning för den ena eller den andra. Det är sällan jag ser en film, särskilt från den här tiden, som verkligen lyckas med konststycket att porträttera relationer som både illusoriska och förlösande men även smärtsamt desperata. Kärlek är fan inte enkelt och det visar den här filmen med all önskvärd tydlighet även om slutet blir lite väl by the book. Men sen har vi den svenska titeln. Jag säger bara varför?

Nr 747: Vägen Norrut

Originaltitel: El Norte (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Tre delar. Del 1: Arturo Xuncax (37 min). Guatemala. Inbördeskrig. Dimhöljda berg, ett pistolskott i luften. Ganska dystert. Kaffebönder på fälten, kaffebönder planerar möte. Arturo (Ernesto Gómez Cruz) förklarar läget för sin son Enrique (David Villalpando): "Någon måste ta fajten. Överallt är det samma sak. De rika ser oss bara som ett par armar som arbetar. De behandlar sina djur bättre än oss”. Dottern Rosa (Zaide Silvia Guiérrez) sneglar rådvillt in i mörkret, in i ovissheten, där de ”gamla systrarna” i andevärlden verkar hålla till - just nu bara tomt, svart. En militärvakt mutar en bonde för att få reda på var konspirationsmötet hålls. Slakten är nära förestående. Arturo kommer dit, det deklareras: ”Uppe i norr har även de fattigaste bilar. Allt är bra där, det ser man på tv”. Militärkonvoj närmar sig. Överfall, skottlossning, kaos. Enrique springer upp till mötesplatsen. Fars hatt på marken, fars avhuggna huvud i snara i träd. Massbegravning, uppgiven tyst bysorg. Enorma liljor på gravarna, människor stumma runtomkring. Processioner, parader, höga rangliga kors, tända ljus. Enrique och Rosa bestämmer sig för att lämna och ta vägen norrut. Hur ta sig över gränsen till Mexiko? ”Man behöver tur, pengar och guds beskydd”. Hur smälta in som mexikan? ”Mexikaner säger alltid ’fucking this, fucking that’”. Så låter en mexikan. ”Gränsen mellan USA och Mexiko är en krigszon”. Den repliken känns ju smått bekant just i dessa dagar av federal shutdown. Enrique och Rosa förbereder sig för avfärd med en hårt rullad sedelbunt och en tro på det goda livet i norr. ”Vi ska tjäna mycket pengar och skaffa allt vi vill ha. Och en dag ska vi återvända hit”. Rosa tänder ljus för mor, för far, för byn. Och plötsligt, där dyker de två systrarna från andevärlden upp, frågar nästan klagande: ”Rosa, vart ska du?”
Del 2: El Coyote (34 min). Mexiko. Blå himmel. Fluffiga moln. Vajande grönska. Fanfarer. Hoppfullt. Enrique och Rosa har tagit sig på stigar över bergen, får lift med lastbilschaufför som säger ”fuck” hela tiden. Humor. Sedan trång grön långfärdsbuss mot Tijuana där flyktingkommersen är i full gång. Löften om paradiset och ett fantastiskt och rikt liv. En guide tar dem med sig genom ett hål i staketet, nattetid. Vaktande patrullbilar åkande, smygande - precis som i början av filmen, bara annan makt. Guiden lurar dem (uppenbart) och överfaller dem i skogen, drar kniv för ynka dollar. Enrique och Rosa blir tagna av amerikansk border patrol, klarar sig ur knipan genom att säga ”fucking” några gånger vid förhörsbordet. Humor. Ny guide erbjuder tunnelkrypning för 100 dollar. De säljer mors silverhalsband för att få ihop pengarna. Genom tunneln, floder av råttor, stank och döda katter. Korsklippning patrullerande helikopter. Flykterna och övervakningen mer sofistikerad ju längre norrut, ju närmare paradiset. Till slut: ljuset i tunneln - och där: San Diego, Los Angeles, skyskrapor ljus trafik.
Del 3: The North (andra halvan av filmen). Los Angeles. Palmer i hård vind. Trafik. Lite molnigt. Elledningar. Motell. Realism. ”Hela nationalekonomin skulle kollapsa direkt om det inte vore för den billiga arbetskraften vi tar in”. Enrique och Rosa får bo i en närmast svinstia. Men ändå: WC och elektricitet - ingredienser i paradiset. Enrique försöker sig på diversejobbsbranschen, får akut instegsjobb som servitör på lyxrestaurang - en glimt av överflödet, det utlovade. Rosa får jobb som strykerska. De båda hankar sig fram, går på motsvarande SFI, språket är vägen in i arbete, integrationens assimileringens moder. Rosa får chansen hos en välbärgad dam, ska hjälpa henne med hushållet. Scenen med tvättmaskinen/torktumlaren kastar mig igenkänningshumoristiskt rakt in i den fordonsutbildning (X40) jag går för tillfället. Instruktören beskriver exempelvis elektricitetens väg genom fordonet, genom transformatorerna, omriktarna, strömriktarna, hjälpkraften, de olika knepen och knåpen, the do´s and don´ts. Rosa som en fågelholk där i tvättstugan i och med språkförbistringarna, men håller god min, hoppas förstå lite senare antar jag. Som jag, ofta, bara annat slags språk. Enrique blir befordrad, de skaffar bättre boende. Inget kan stoppa dem. Inget! Och så dyker den dinglande moroten upp framför Enrique: om han jobbar för den där kvinnan i Chicago är det lika med Green Card, lika med jobba och vistas lagligt. Han tackar nej, på grund av Rosa, kan inte lämna henne. Istället blir han angiven, myndigheterna kommer på besök, han tvingas fly, igen. Drömmer om hemma, om föräldrarna, om byn. Han bestämmer sig för att ta jobbet i Chicago. Rosa blir sjuk, läggs in, det är råttorna i tunneln som spökar. Enrique måste ändå dra, jobbet har blivit viktigare än familjen. Rosa förtvivlad, övergiven, lämnad. Då dyker han upp där ändå, Enrique. Han kunde inte lämna. Han säger: ”Det viktigaste är att inte ge upp”. Rosa dör där på sjukhuset. Enrique börjar om i näringskedjan, står på planen igen och jagar diversejobb. ”Välj mig, jag har starka armar”. Har lärt sig armbågarnas språk, tragglar vidare. Sista scenen ett avhugget huvud i snara i träd.
I svåra tider som dessa går mina tankar i första hand till Förtorkade Liv som vi såg för inte så jättelänge sedan.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den bedrägliga drömmen om ett bättre liv kontrasteras fint mot den fattiga verkligheten. Den exploaterade arbetskraften. Ekonomins beroende av klasskillnader. oavsett var man befinner sig. Den ständigt aktuella flykten. Syskonen från Guatemala som flyr mot den amerikanska drömmen. Nationsgränserna som både är imaginära och klart explicita. Den rika världens dubbla vänlighet. Laglig och ollagligt. Splittringen. Sorgen. Döden. Livet.

Nr 734: Viridiana

Originaltitel: Viridiana (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på fmovies av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Sista filmen på Styrsö, flytten går in till centrala Göteborg. Vad passar då bättre än en Buñuel, den sista av totalt nio som är med i boken?
Viridiana (Silvia Pinal) avbryter kortvarigt, tror hon, nunnestudierna för att åka och hälsa på sin uncle uppe i ensliga bergen. Där finns även en tjänarinna och hennes dotter som inledningsvis hoppar planterat rep under trädet. Med sig har Viridiana det lilla katolska resekittet bestående av kors i olika storlekar, en törnekrona och tre grova spikar i händelse av fästelse. På gården får hon snart lära sig att handmjölka, en motvillig spendragsdebut. Hon går i sömnen, bränner garn och lämnar askan efter detta på unclens säng. Askan som en symbol för ånger och död. ”Ångern är din, för att du ska bli nunna. Döden är min, gammal man.” tolkar unclen. Sen vill han gifta sig med henne, efter att han kvällen före hennes avresa bett henne klä sig i den brudklänning hans fru dog i på bröllopsnatten, i hans armar, av en hjärtattack. Lite creepy. Jag antar att han vill ha tillbaka det förflutna. Viridiana är inte helt med på dessa noter, utan vill åka tillbaka till klostret. Unclen ber sin tjänarinna spetsa Viridianas kaffe med nån form av sömnmedel, vilket hon gör av lojalitetsskäl. Unclen påbörjar utforskning av den törnrosasovande Viridiana; händer och läppar över hennes vita varelse, men hejdar sig och lämnar. Dagen efter ljuger han för henne och påstår att han ”gjort henne till sin medan hon sov”, och att hon därför inte kan återvända till klostret. Viridiana knäckt, såklart. Sedan berättar unclen att han ljugit. Se där, ett återtagande i all hast. Detta virrvarr av lögner, ånger och härskande. Viridiana gör som de flesta skulle gjort - hon sticker, svartklädd i en svart droska dragen av en svart häst. Kommer dock inte så långt, på väg ombord på bussen hinner beskedet ikapp henne; hon måste tillbaka till bergen, hennes uncle har hopprephängt sig i ett träd.
Här går filmen in i en lite ny riktning. Viridiana stannar på gården och öppnar vandrarhem slash stödboende för diverse utstötta. En vad jag förmodar utomäktenskaplig son till unclen dyker upp och flyttar in med sin fästmö. Det uppstår oundvikliga under -och överliggande spänningar mellan de olika intressen som finns på gården. Fest eller kolera? Unclens sons fästmö sjappar, sonen dras till tjänarinnan. Föräldrafritt på gården, då anordnas party med Sistamåltidentema, ackompanjerat av delar av Händels verk Messias. Viridiana med halvbror återvänder hem och hamnar i en ordentlig rävsax; brodern bakbunden och Viridiana på väg att bli våldtagen. Halvbrodern lyckas dock muta till sig en kumpan som slår ihjäl förgriparen. Lugnet sänker sig över gården, törnekronan bränns och popmusiken skvalar. Håret släpps ur sin knut och i sista scenen anas en kortspelstrekant mellan Viridiana, halvbrodern och tjänarinnan. Inga konstigheter.
Lite vemodigt att säga hej då till Buñuel, det är faktiskt mer än tio år sedan vi i detta projekt såg hans första film, och vår första film av honom, Den Andalusiska Hunden. Han är definitivt en av de filmskapare som jag tycker tar ut svängarna ordentligt och ibland kedjefångar mitt intresse, men oftast också gör att jag undrar vad fan det är jag tittar på. En kanske skulle se om Hunden så här tio år senare för att undersöka vad jag ser i den idag? Tror jag gör det.


Jimmys betyg: 4

Kommentar: Viridiana är Buñuels återkomst till Spanien som tackar honom genom att förbjuda den här filmen. Så kan det gå. Det är #metoo-varning (som i alla andra filmer) men också mustigt och ironiskt. Religionkritiskt, samhällskritiskt och kritiskt i största allmänhet. Viridiana är samtidigt surrealistisk och realistisk i sin dramaturgi. När Viridiana samvetsgrant öppnar upp det nyärvda godset för samhällets bottenskikt så brakar helvetet lös rent ut sagt. Det blir å vilket party för hela slanten och Viridiana överger sin gudsfruktighet och ägnar sig åt kortspel resten av livet. Amen.

Nr 733: Vi Charmörer

Originaltitel: Babes In Arms (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Story Hotel, Nordenskiöldsgatan 24, Malmö, och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Vad du vill på trettiotalet. Käck och näpen ungdomsrevolt. Mickey Rooney så där irriterande energisk; det här fixar vi, häng på mig, jag tar ton, jag spelar och ni kompar, jag regisserar och tar kontrollen, jag bestämmer, jag är enväldig, jag dikterar villkoren, jag får med mig massan, jag röker en cigarr och hostsnubblar mig ut, roligt va? Dra ollon dra ollon, här i vår runkarklubb. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Tvålfager children of the revolution-ultra light. Tonårsskådisarna Judy Garland och Mickey Rooney i sällskap av ett gäng fånigt musicerande barnskådisar. Kidsen vill uppträda, föräldrarna vill att de studera. Generationsuppror a' la 30-tal. En del musiknummer som jag känner igen, bland annat den gamla enerverande dängan Good Morning (Godmorgon, hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon i kör). Det här projektet har faktiskt lärt mig att uppskatta musikaler, eller kanske vänja mig vid dem, men det här är inte särskilt bra. Kanske finns det några få tillfällen i filmen som jag faktiskt blir lite intresserad men de har jag i så fall glömt. 

Nr 673: Vietnam - Grisens År

Originaltitel: In The Year Of The Pig (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En aldrig sinande ström av dovröstade, slipsknutförsedda talking heads marmorerat med sekvenser från Vietnamkriget; flygplan giving birth to bombs, massakrerade byinvånare, olika typer av automatvapen som nästan reklamförs, soldater i strid, protesterande människor och nationers ledare. Det finns en Wikisida med en förteckning över människor som tänt eld på sig själva i protest mot det ena eller det andra. Vietnam - Grisens År känns som en självklar föregångare och inspirationsgivare till exempelvis Fahrenheit 9/11, med intensiv klippning och motställande som grepp. Ett seriöst och bistert ansikte säger en sak, i nästa klipp visas en diametralt motsatt bild. Ironisk användning av patriotmusik. Det är ju intressant, men det blir också uppenbart för mig att jag skulle behöva ett par kilo kött till på benen för att kunna hänga med ens någorlunda i turerna, och ännu mer för att överhuvudtaget bilda mig en uppfattning om huruvida den här filmen ger en rättvis beskrivning av skeendena långt där borta för så länge sedan. Saigon, Ho Chi Minh, Indokinakriget, FNL, Nord -och Sydvietnam, Lyndon B. Johnson, Tonkinbukten, Viet Cong, napalm osv. Ställ följdfrågor till mig på något av ovanstående och du får en stum fågelholk till svar. Och så undrar jag fortfarande varför den heter Grisens År? Gris som i sicken djävla gris typ?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Hmm. Ibland, någon gång, allt som oftast, får jag känslan att en film faktiskt är bättre än vad den verkar. Att den har någonting som jag inte ser eller förstår. Att det finns lite för många hinder i vägen för att jag ska hitta fram. Hitta in. När jag kollar runt lite grann på den här filmen så tycks den ha en rätt hög status som dokumentär. Gjord mitt under brinnande krig och naturligtvis som en skarp kritik mot USAs inblandning. Men som sagt, utan undertext och med ett för mig helt obekant persongalleri som tycks rapa upp politiska klichéer så blir det en lång och obegriplig kommentar om en lika obegriplig konflikt. Men med lite hjälp på traven så skulle jag säkert kunna uppskatta den mer än vad jag gör just nu. Jag ger dock ett stort plus till många av de dokumentära filminslagen från exempelvis de protesterande brinnande munkarna.

Nr 650: Världsrymden Anfaller

Originaltitel: Invasion Of The Body Snatchers (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Riktigt obehagligt när staden Santa Mira infiltreras av utomjordingar i frökapslar. Det liksom lugna, knappt märkbara övertagandet av människorna och deras vardagssysslor; gräsklippandet, transporterna och socialiserandet - men helt utan känslor eller humöryttringar. Mentalt skumgummi. Och så den pyttelilla motståndsrörelsen bestående först av doktor Bennell och hans flickvän Becky, till sist bara av Bennell när Becky trots alla förmaningar somnat i grottan och vaknar upp som "en av dem”. Flykten på slutet är finemang; en galning på motorvägen skrikande och hojtande om rymdvarelser som tar över. Självfallet blir det psykakuten för honom, och ett lite mjäkigare slut än i remaken från 1973 som jag var tvungen att se. Den är faktiskt snäppet bättre än originalet vill jag tycka, och slutet, slutet. Donald Sutherland i en oförglömlig sista scen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den här måste ju ändå hamna på tio-i-topp av de mest märkliga titelöversättningarna. Titeln Världsrymden anfaller lovar ju onekligen en hel del. Trots (tack vare) avsaknad av attackerande aliens från yttre rymden så levererar filmen en spännande B-filmsaktig katastroffilm som fokuserar mer på det socialt skrämmande än det visuellt otäcka. Allt börjar med att doktor Bennell (Kevin McCarthy) svettig, trött och plågad försöker övertyga polisen om vad som håller på att hända i hans hemstad Santa Mira. Därefter berättas historien i ett retrospektiv - När Bennell kommer hem efter en läkarkongress så möts han av människor bekymrade över att deras närstående tycks vara förändrade. Känslokalla och likriktade. Efterhand förstår han (mycket hastigt och lustigt) att rymdvarelser har kommit till jorden för att i en ganska märklig biologisk process ta över människorna genom att odla klonade varelser som ser ut precis som de människor som tas över. Det kan endast göras när man sover. Tillsammans med flickvännen Becky (Dana Wynter) försöker han fly med halva staden hack i häl. Upplägget är oerhört tacksamt och i dåtidens kommunisträdsla så är jag helt med på filmens skrämmande budskap. Utan närmare efterforskning så är jag övertygad om att det måste ha gjorts remakes av den här filmen.  Och även om just den här dramatiseringen är lite platt så gillar jag formen.

Nr 608: Vad Är Klockan I Paris ?

Originaltitel: Ni na bian ji dian《你那邊幾點》(2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Meta igen. Hsiao-kang (Lee Kang-sheng) kollar De 400 slagen, som också är med i boken. Stundtals tas hela bilden upp av Truffauts sena 50-talsklassiker. Så i en film i boken ser vi en film i boken, inte bara i bakgrunden, utan full screen. Sen sitter Jean-Pierre Léaud på vad jag gissar är kyrkogården Père-Lachaise. Kanske är han ett spöke? En reinkarnation? Ställa om klockan, ett försök att träffa sin döde far, hitta sin far? Eller är han fisken i akvariet, kackerlackan? Farsan får mycket mat i alla fall, så hungrig behöver han inte gå. Klockorna stjäls, eller ges bort. Aja baja. Inte försöka röra tiden. Trepartsintiman är suveränt fint gjord. Ensam ihop, ensam isär. Farsans blick på slutet och vandringen mot det eviga kretsloppet, Pariserhjulet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Statisk kamera. Inga panoreringar, åkningar eller zoomningar. Långa tagningar. Långsamt tempo. Stilla och återhållsamt. Tsai Ming-liangs enda film i boken är ett fint drama med minimal dialog. Hsiao-kang är klockförsäljare i Taipei och säljer sin egen kloka till Shiang-chyi som ska resa till Paris. Han blir besatt av tidsskillnaden mellan de två och påbörjar ett arbete att ställa om alla klockor han ser. Samtidigt plågas hans mor av faderns bortgång. Shiang-chyis tillvaro i Paris kretsar kring cafébesök och störande hotellgrannar. Regissören skickar en tydlig blinkning till fransk film när Hsiao-kang tittar på De 400 Slagen och Shiang-chyi möter filmens huvudrollsinnehavare Jean-Pierre Léaud som sig själv på en bänk i Paris. I tre avklädda och intima parallella scener får vi se Hsiao-kang ha sex med en prostituerad kvinna i sin bil medan modern onanerar med sin bortgångne makes kudde och Shiang-chyi söker bot på sin ensamhet hos en annan kvinna. Jag ser Vad Är Klockan I Paris? som en film om kontaktlöshet och sökande efter mening. Meditativ och krävande på samma gång. Slutet med Truffautblicken in i i kameran ger mig ändå något slags hopp. Det är fint.

Nr 578: Vi Mötas I S:t Louis

Originaltitel: Meet Me In St. Louis (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Judy ”Trollkarlen Från Oz” Garland i en ny musikal. Bara det gör mig instinktivt sömnig. Technicolor, vilket ger en Disneytouch. I St Louis är det världsutställning på gång och alla flickor letar efter pojkar. Pappan i familjen vill flytta till New York, men det blir inget med det. Ibland borde man inte titta på film, åtminstone borde man ibland inte blogga om film. Det finns bättre och sämre dagar för det, men snart drar vi igång decemberracet. Inför en sådan uppgift måste bloggen vara ren, annars är man helt chanslös.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag har tänkt mycket på denna film sedan jag såg den. Och jag blir inte riktigt klok på vad jag egentligen har sett. Vad vill han säga egentligen den där Minelli, regissören som bland annat gav oss musikalerna En Amerikan i Paris och Den Stora Premiären och den dramatiska Illusionernas stad? Lite googlande och research hjälper mig dock att komma en aning närmare. I Vi Mötas i S:t Louis blandar Minelli både musikal och melodram i en rörig kompott som smakar både sött och bittert. Samtidigt som det är en hyllning till den traditionella kärnfamiljen så ger den även en känga till det konservativa Hollywoods värderingar. När minstingen Tootie (extreme child alert by the way som belönades med en Oscar) med allt sitt prat om död, mord och lik och sedan i ett raseri slår sönder snögubbarna på självaste julafton så ser jag det som en befriande reaktion mot allt ovanstående. Naturligtvis mjuknar allt när Judy Garland sjunger "Have Yourself A Merry Little Christmas" och familjen segrar till slut. Även om det finns befriande element som jag uppskattar i film, schysst kameraarbete, en genusmedvetenhet, några tjusiga melodier (även om det mest är igenkänningsfaktorn som skänker en viss trygghet), ett historiskt sammanhang (det amerikanska livet i början av förra seklet och Världsutställningen i S:t Louis som definierad fond), så är det alldeles för många pinsamheter och skämskuddevarningar för att jag ska kunna ge den ett högre betyg. Sorry Minelli.

Nr 570: Vargtimmen

Originaltitel: Vargtimmen (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Vargtimmen - tiden mellan skymning och gryning då flest människor dör och flest barn föds. Det är då dämonerna kommer, och mardrömmarna. Inte en av Ingmar Bergmans bästa, men några av scenerna är minst sagt minnesvärda, de liksom fräter sig fast på hårddisken. Förmodligen mest tack vare mannen, myten, legenden; fotografen Sven Nykvist som sin vana trogen levererar ett sinnessjukt vackert material. Jag tänker på scenen på badklippan där pappan Johan Borg (Max von Sydow) får sin son (Mikael Rundquist) på halsen, och sedan slänger honom i vattnet, där han försvinner, dyker upp och sedan försvinner igen. Rundquist gick vidare i karriären med att skriva manus till bland annat den omåttligt populära TV-serien Tre Kronor. Det kunde nog varken han eller Bergman tänka sig när de tog och gav regi mellan varandra där på 60-talet. Jag tänker också på scenen med alla duvorna. Drömskt, kraftfullt. Och så scenen med mannen på väggen vidare upp i taket. Oväntat och skickligt. Liv Ullmans släpiga hundögon och lite avvaktande norskmål passar perfekt i kontrast till Maxies frustration. En dagboksthriller, men vad den egentligen handlar om, alltså under ytan, under alla lager, må det vara Bergmans bild av ett eget konstnärsdilemma eller bara Lynchaktiga drömbilder - det lämnar jag denna gång åt andra att gotta ner sig i.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Tillsammans med Persona så växte Vargtimmen fram ur originalmanuskriptet Människoätarna från 1964. Det som från början var tänkt att bli en påkostad och storslagen film blev istället två ganska minimalistiska och suggestiva filmer. Vi påminns redan i början om det är film när vi hör Bergman regissera sina skådespelare under inledningstexten. Sedan rullar det igång med historien om en känd konstnärs försvinnande som berättas genom intervjuer med hustrun och konstnärens kvarlevande dagböcker. Inte helt olikt mockumentären Blair Witch Project i sitt anslag. Till skillnad från Persona som grep tag i mig omedelbart så har jag svårt att hitta in i Vargtimmens symbolik. Jag bestämmer mig tidigt för att lägga det mesta av energin på Sven Nyqvists underbara foto. Det är som alltid en njutning. Några scener etsar sig dock fast. Badklippan, mannen på väggen, de skrattande vampyrerna.

Nr 545: Vilse

Originaltitel: The Postman Always Rings Twice (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ja, betydelsen av filmtiteln får man läsa sig till i efterhand, även om den yppas på slutet. Tydligen ska det ha att göra med att de båda huvudpersonerna Frank och Cora båda undkom straff för tidigare brott, men på slutet blir upphunna av "postmannen" som inte ger sig förrän han fått tag på de båda. Cora dör i en bilolycka, och Frank blir dömd till döden för detta, trots att han är oskyldig. Ingen kommer undan postmannen när han är på leveranshumör. Jag antar att det är tydligare i boken på vilken filmen bygger.  I övrigt en ganska rå och samvetslös historia. Pengar och kärlek. Har filmatiserats typ sju gånger, senast i Tyskland 2008 (Jerichow), men en av de mer kända versionerna är den från 1981 med Jack Nicholson. Den borde vi se.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jaha. Hur många gånger ringer postmannen egentligen? Jag sitter genom hela filmen och väntar på betydelsen av filmens titel och när den kommer så blir jag bara mer förvirrad. Det är så konstigt så jag kan inte ens återge det. Hur som helst, den unge dagdrivaren Frank tar jobb hos paret Cora och Nick Smith. Det står snabbt klart att den unga Cora har gift sig med den mycket äldre Nick för pengar och det dröjer inte länge förrän Frank och Cora börjar smida planer på att få bort Nick. Det är en intressant relation som utvecklar sig mellan Cora och Frank och när Nick slutligen dör så börjar de verkliga prövningarna. Det svänger än hit, än dit, både i handling och deras relation. De lyckas undvika att bli dömda genom ett invecklat skylla-på-varandra-spel som jag inte fattar. I en mycket konstig scen efteråt så åker de till havet där Cora vill simma ut så långt att hon inte orkar simma tillbaka igen. Frank blir då tvungen att rädda henne in i land. (?) Den pessimistiska och dystra stämningen filmen igenom når sitt klimax när Cora dör i en bilolycka på vägen hem från havet och Frank slutligen döms för mord, men inte på Nick utan på Cora. Och det är nu han drar sitt filosoferande om postmannen som alltid ringer två gånger. Slut. Det har tydligen gjorts mängder av versioner på den här filmen och jag vill se dem alla. Jag måste vara sjuk.

Nr 521: Viljans Triumf

Originaltitel: Triumph Des Willens (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och på DVD av Robert på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Likt Mannen Från Mars kommer Hitler ner från himlen med ett viktigt budskap. Dock landar Adolf i Nurnberg, i ett lite mindre avancerat Lufthansaplan. Budskapet är att det tyska riket ska stå renrasigt och överlägset inom en ganska snar framtid, och det är framförallt de yngre förmågorna som kommer få njuta frukterna av det, men det är också de som redan nu måste ta ansvar för vägen dit. Och det är hårt arbete som gäller, det är många som vill sätta käppar i hjulet. Så talar Hitler, och alla de andra nazihöjdarna, Göring, Hess, Goebbles, alla är där. Och massorna hurrar och heilar. Filmen är en orgie i vajande flaggor, pittoreska stadsmiljöer, arbetsglädje, samarbetsvilja, överflöd av vatten och mat, folkdräkter, enorma massmöten där soldater står pedantiskt uppradade, och över allt detta vakar fuhrern, inspekterar med örnögon sina trupper och sitt folk. Och han manar på och inspirerar, frustar och skriker. Men jag kan inte låta bli att undra om han inte måste ha tyckt det var djävligt segt att stå där i sin bil och titta på alla som marscherar förbi? Liksom stå där och låtsas att åh vilka fina dräkter, eller åh vad fin musik de spelar. Fick lite känslan av hur kungen måste ha det nästan dagligdags.
Nåväl, nu är ju inte den här filmen känd på grund av sin varma, globala medmänsklighet, utan på grund av Leni Riefenstahls fantastiska arbete med både filmning och redigering. Jag vet inte hur många medhjälpare, kameror och tagningar som ligger bakom det här resultatet, men det är stundtals oerhört bra, särskilt i jämförelse med andra filmer vi sett från den här tiden. Åkningar, glidningar, långa publikpovtagningar under Hitlers tal, symmetrin, soldaternas skuggor, folkmasseporträtt, och inte minst korgen på flaggstången som åker upp och ner. Uppifrån ter det sig som ett väloljat kösystem bestående av väldresserade styrkor i välstrukna skjortor. Inifrån känns det mer snårigt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag måste erkänna att det inte var alldeles lätt att rulla igång den här propagandafilmen men inte nog med att allt ska ses, vissa filmer känns faktiskt extra viktiga att se. Viljans Triumf var Hitlers beställningsverk från den nyskapande filmskaparen Leni Riefenstahl vilken beskriver Nazistpartiets kongress i Nürnberg 1934. Utan att gå in för mycket på gränsen mellan konst och moral så är det rätt uppenbart att partiets påverkan på filmens innehåll och resultat måste ha varit väldigt stort. Det hela framställs som ett gigantiskt spektakel med tyska ledare som avlöser varandra med politiska pamfletter, ett oändligt marscherande och heilande, ungdomsläger där Tysklands framtid indoktrineras, arbetare uppställda på rad, militära uppvisningar, flaggor, standarer och inte minst Hitlers tal om Tysklands återkomst som stormakt, allt ackompanjerat av Wagner och Windt. Retoriken om folk och nation känns alltför väl igen bland vissa av dagens tveksamma politiska rörelser. Även om filmen framställs som dokumentär och vill visa ett enat Tyskland där alla hyllar Hitler så är det en konstruktion, oerhört välregisserad och repeterad.

Nr 424: Videodrome

Originaltitel: Videodrome (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Vissa filmer, mer än andra, behöver jag blogga om direkt efter titten. Detta är definitivt en sådan. En månad har gåttt och jag minns inte så mycket. Men det var piratsändningar från Malaysia, som visade sig komma från USA. Sändningar med tortyr och våld. Snuff nämndes tror jag. Men är sändningarna på rikigt? Och vem var forskaren i början? Lever han? Och vad händer egentligen med James Woods karaktär Max Renn? Jag minns att jag tänkte på Den Nakna Lunchen och det kanske inte är så konstigt eftersom det är David Cronenberg som har både skrivit och regisserat båda filmerna. Men jag minns också att jag inte tyckte det var en särskilt upphetsande film. Long live the new flesh! Nu siktar vi på Flugan!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En filosofisk så kallad body horror film om vad som händer om man tittar på för mycket videovåld. James Woods spelar Max Renn, ägare av en tv-kanal i kabelnätet som inriktar sig på sex och våld. Han lyckas komma över ett program, Videodrome, med autentiska S/M- och dödsscener som lockar honom och flickvännen Nicki Brand (Debbie Harry), en sadomasochistisk TV-psykiater som dras in i Videodrome-världen. Det som sedan händer är en studie i mänsklig förvandling där varken publiken eller Renn själv egentligen är medveten om vad som är på riktigt. Bland annat så öppnar sig en gigantisk fitta på magen på honom där man stoppar in både pistoler och videokassetter. En mycket märklig film att komma från Hollywood. David Cronenberg har gjort fler s.k. body horror films, bland annat Flugan som finns kvar att se på vår lista.

Nr 314: Vem Satte Dit Roger Rabbit?

Originaltitel: Who Framed Roger Rabbit? (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En välgjord mix av människor och tecknade figurer. En rökintrig, en noirtoon - någon försöker sätta dit Roger Rabbit, men vem? Och vad har han gjort? Många celebra besökare - Musse Pigg, Snurre Sprätt och Kalle Anka, för att bara nämna några. Späckad med tjongbong i huvudet och vroomvroom genom väggar, fönster och in i soptunnor. Och jag skrattar och jag fnissar och jag gäspar och jag tänker att den här kommer hänga med länge, länge. Och jag tänker att själva arbetet och mixen är mer fascinerande än resultatet. Det verkar ändå ha varit en stor produktion. Definitivt nåt för barnbarnen.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Dunderklumpen (1974) och Säg det med en sång (1945) är bara några exempel på filmer som har blandat tecknade figurer med levande skådisar men i Robert Zemeckis tekniska crossover från 1988 fick genren en helt ny dimension. Vem satte dit Roger Rabbit? är en komisk toon noir där den försupne deckaren Bob Hoskins spelar mot det tecknade nervvraket, filmstjärnan Roger Rabbit. Det hela utvecklas till en mord- och utpressningshistoria med massor av överraskande gästspel från Toontown. Det är lustigt, underfundigt, imponerande och ibland ganska spännande men knappast särskilt berörande. Ett par timmars underhållning som ganska snabbt kan läggas till handlingarna.

Nr 311: Vredens Druvor

Originaltitel: The Grapes Of Wrath (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En behagligt långsam berättelse om en familjs öde under Den Stora Depressionen, i skraltig och överlastad lastbilsfart. The Joads tvingas lämna hemmet och farmen i Oklahoma och beger sig längs Route 66 mot det lovande Kalifornien. Henry Fonda gör en gnistrande Tom Joad - sonen och ledaren i familjen. På vägen hamnar sällskapet på diverse utnyttjande läger, och Tom dödar på ett ställe en vakt. Han lyckas hålla sig gömd, familjen fortsätter västerut och till sist når de fram till Farmworker´s Wheat Patch Camp, ett ställe som drivs av staten och som verkar fungera och kunna erbjuda bra arbets- och boendeförhållanden. En inte helt högervriden rulle.
Utan Fonda ingen film, i alla fall inte lika bra. Det behövs verkligen en lysande stjärna för att det inte ska bli en lite molnig tvåtimmarshistoria. Utmärkt foto och en väldans massa olika korta scener på familjebilen som kommer åkande. Tom Joads ande lever vidare - Springsteens lågmälda akustiska album från 1995, The ghost of Tom Joad, känns som en väldigt nära släkting.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Bruce Springsteen släppte 1995 sitt politiska album The Ghost Of Tom Joad med tydlig referens till Woody Guthries The Ballad Of Tom Joad från 1940 som i sin tur inspirerades av John Fords filmatisering av Steinbecks roman Vredens Druvor. Allt hänger ihop. Henry Fonda spelar protagonisten Tom Joad som tillsammans med sin familj beger sig västerut under den amerikanska depressionen för att söka lyckan. En överlastad lastbil som är på väg att kantra vid ett flertal tillfällen blir deras fasta punkt under berättelsen. Vredens Druvor är en berättelse med rötterna och hjärtat djupt i det amerikanska folket och den tragedi många tvingades uppleva under 30-talet. Mamma Joads slutord "Vi är folket - vi kommer alltid att fortsätta" klingar vidare i den amerikanska folkkulturen som bärs upp av storheter som både Guthrie och Springsteen. Fonda bär i princip hela filmen på sina axlar och han gör det på ett strålande sätt. Konservativa finansiärer som styrde filmstudion 20th Century Fox hade självklara invändningar mot filmen som inte rätt förvånande vågade ta ställning.

Nr 290: Vampyr

Originaltitel: Vampyr - Der Traum Des Allan Grey (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Malmö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skönt stram surrealistskräckis. Nicolas de Gunzburg, som stod för stålarna mot att han fick spela huvudrollen gör en bra insats som den ockultintresserade studenten Allan Gray. Gray kommer till byn Courtempierre, tar in på ett värdshus, somnar och sen är kvarnen i rullning. Huvudingredienser i denna förbannelsehistoria är en bok om vampyrer, en läkare utan gränser, en dubbelskuggad och enträbent soldat, två döttrar och ett slott på landet. Det finns ju också en slags head of vampires, men jag har inte fattat om det är madame Chopin eller om det är en man - i vilket fall är det den varelsen som blir metallpålad genom hjärtat på slutet.
Förutom det blurriga fotot och den lite klaustrofobiska känslan som kommer genom labyrintfilmandet inomhus är den största godbiten de scener som visar Gray när han finner sig själv i en kista på väg att bli levande begravd sammanväxlat med Grays point of view inifrån kistan. Nästan lite åksjuka ibland när kistan bärs iväg och kyrktorn och träd vinglar förbi.
I övrigt som vanligt stundtals hopplöst att hänga med i handlingen, men de få replikskyltarna (mestadels boksidor som visas) gör färden åtminstone behagligt obehaglig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det som framför allt har stannat kvar efter den här filmen är kameravinkeln från det som tycks vara likets synvinkel ur en kista. Fantastiskt snyggt och fascinerande. Annars är det en ganska rörig film som rinner som sand mellan fingrarna. Den dåliga bild- och ljudkvaliteten sänker omdömet mer än vad den kanske är värd för någonstans i det mystiska och okonventionella så finns det ändå ett spännande berättarspråk, inte minst bildmässigt. Vampyr är mer en konstfilm än traditionell skräckfilm och det är där den har sin största behållning.

Nr 282: Vinyl

Originaltitel: Vinyl (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Andy Warhols version av boken A clockwork orange, inspelad i The Factory som var namnet på Warhols studio på Manhattan, New York.
Enormt trist tillställning, orepad och vattnigt seg som ett övertuggat tuggummi. Öppnar med en utzoomning och jag räknar bara till ett enda klipp i hela filmen innan det på slutet är dags för en utzoomning till. Visserligen dåligt ljud och osynkat på You Tube, men hade det verkligen hjälpt med bättre kvalitet? 
"We´ll do whatever comes along", "Scum Baby", "The old up yours", "Why don´t you hit me?". Plus till vissa dansmoves, annars under tvåstrecket.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Warhols fabrik. En fast kamera. En tagning. (Sägs det. Men jag tycker mig märka åtminstone ett klipp i filmen.) Homoerotisk sado-masochism. En apelsin med urverk. Det är en intressant tolkning av Anthony Burgess roman även om Kubricks version är bättre. Mycket bättre. Jag får starka vibbar av en annan undergroundfilm vi har sett, Scorpio Rising, gjord ett år tidigare men av någon helt annan. Det bästa i Vinyl är den svala Edie Sedgwick som mest sitter i ett hörn och är snygg.

Nr 277: Vägvisaren

Originaltitel: Dersu Uzala (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Gåvan från Kapitan; det nya, attraktiva geväret blir Dersus fall. Så möts och korsas civilistaionen med skogslivet. I samma anda byggs nödhyddan av säv med hjälp av ett kikarstativ. Naturvetenskap i dubbla skepnader. Dersu räddar Kapitan genom att knuffa honom i vattnet - sedan räddas Dersu med hjälp av yxor och läderbälten. Utvecklingen i kommunikation och vänskap mellan Dersu och Kapitan växer långsamt och behagligt fram. Ibland kanske en smula Crocodile Dundeeaktigt, men aldrig i närheten av att bli smaklöst. Naturens tillstånd och skiftningar skildras med ett helt fantastiskt 70 millimetersfoto. Inte mindre än tre fotografer var inblandade, av dem fanns Kurosawas kameradragare Asakazu Nakai med, som har fotat flera av den japanske demonregissörens tidigare och senare filmer. Memoarboken som filmen bygger på har tidigare filmatiserats i en helrysk produktion 1961. Denna version är ett japansk/ryskt samarbete och Kurosawas första ickejapanskspråkiga film. Jag är lite nyfiken på hur regiarbetet gick till - kunde Kurosawa ryska? Om inte - det måste vara klurigt att veta om en replik sitter som den ska om man inte kan språket.
Några scener i filmen framkallar en smula irritation - eftersom varje scen, varje ruta känns närmast magnifik blir kontrasten skarpare när jag ser spår i terrängen av hur scenen tagits om flera gånger. Det är ju inte så att jag inte förstår att scener tas om och tas om igen, men spåren måste suddas bort! Det är fotspår i snön, en kvarglömd stövel i leran. Alla filmer har sina skeva detaljer, vissa känns mer lättförlåtliga än andra.
Kapitan är gästvänlig på slutet och bjuder hem den synvacklande Dersu till hemmet i staden. Visiten blir dock inte långvarig eftersom björnen ropar och city rules medger inte att bygga kojor eller skjuta djur i parkerna. Jag undrar också lite som nån skrev på nätet; vad hade hänt om Kapitan givit Dersu ett par glasögon?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Akira Kurosawa hade bränt sina skepp i Japan och vände sig till sovjetiska finansiärer för sin nästa film. Det ledde till en Oscars-nominering för bästa utländska film och regissörens rykte återupprättades. Det här är ryskt så det förslår. Kargt och bistert. Det är tajga och Sibirien. Det är höst, vinter, vårvinter och en kort sommar knappt märkbar. Filmen bygger på kartritaren och officeren Vladimir Arsenjevs berättelse om hur han träffar och blir vän med jägaren Dersu Uzala (Maksim Munzuk). Arsenjev spelas av Jurij Solomin. Det är ett långt ödesmättat drama om hur dessa två människor ställs inför naturens krafter och hur deras skilda sätt att leva både för de samman och blir deras separation. Scenen där Uzala och Arsenjev bygger en koja av ett mätinstrument och säv som skydd mot den annalkande stormen är både spännande och överraskande. Där någonstans finns filmens själ. Spatsiba, Kurosawa.