Nr 842: O Pagador De Promessas (Sv titel: Löftet)

Originaltitel: O Pagador de Promessas (1962) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på tåget mellan Västerås och Karlstad och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg; 3

Kommentar: Neojesus har lovat att bära ett kors flera mil och få in det i kyrkan. Detta eftersom hans åsna, som genom ett mirakel, tillfrisknade efter bön. Han är dock inte det minsta välkommen när han kommer fram. In hit äga du icke tillträde. Vänd om, gå iväg, försvinn. Neojesus framhärdar, uthärdar. Det uppstår kommers, kampsportsdans, övertalningsförsök. Till slut dödas Neojesus och bärs ceremoniellt in i kyrkan på det kors han själv släpade dit. Han höll sitt löfte.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett par. Han släpandes på korset. På axeln. Över hängbron. Över prärien. Över stäppen. Hon snett bakom. I regn. I sol. I lera. Längs vägen. På stranden. Genom byar. Över klippor. Under palmer. Under gatlyktor. Uppför trappan. Den längsta Golgatan ever (typ fem mil). Och så... framme. Santa Barbaras kyrka tornar upp sig. Äntligen vila. Torkar svetten ur pannan. Och så gnabbet dem emellan. Hans kall, hans löfte, hennes motvillighet, hennes längtan hem. Där börjar filmen som har fått den svenska översättningen Löftet. Och där börjar även motgångarna. För tror vi att han blir insläppt i kyrkan. Icke sa nicke. Trots att han har lovat att om hans bästa vän åsnan blir frisk så ska han bära ett kors till Santa Barbaras kyrka. Till Santa Barbaras ära. Hädelse menar prästen eftersom mannen egentligen har vänt sig till gudinnan Yansa inom Canbdomblé-religionen. Under de dagar som går cirkulerar allt kring mannen och hans kors. Media ser möjligheten till ett scoop. De gör honom till en revolutionär hjälte. Hallicken som tycks styra och ställa i området raggar upp mannens fru och lovar guld och gröna skogar. Eller åtminstone en väg ut för henne. Candomblé-folket ser honom som en symbol för motståndet mot kyrkans diskriminering. En slags festival sker på trappan med dansbattle och capoeira. Mannen vill inget annat än att komma in i kyrkan. Har man lovat så har man. Det finns något beundransvärt i mannens kompromisslösa hållning kan jag tycka. Han vägrar ge med sig, tar inte ställning för eller emot något. Hans bästa vän, åsnan, har blivit frisk. Han har avgett ett löfte. Det är det som betyder något. Det är det som gör honom till den människa han vill vara. Till slut kallas polisen till platsen och i det tumult som uppstår så blir mannen skjuten. I en slags religiös ceremoni lägger Candomblé-folket honom på korset, använder det som murbräcka, och bär in i honom i kyrkan. Löftet uppfylls. Det är en vacker, bisarr, sorglig och grym film där vår hjältes naivitet, kyrkans intolerans och människors utnyttjande av varandra, kostar honom livet men samtidigt öppnar porten till någon typ av försoning. Kanske. Kanske inte.

Nr 801: Lola Montez – kurtisanen

Originaltitel: Lola Montès (1955) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Färgsprakande, myllrande och våghalsig cirkusshow om Lolas liv varvas med flashbacks från hennes otaliga äventyr i olika delar av världen med olika män och människor. "En femme fatale stannar inte någonstans". 

Oerhört aktivt och rörligt kamerarbete, men aldrig over the top. Noterar att det mer ofta än sällan finns någon typ av distraktion i bilden, mellan linsen och skådespelarna. Det kan vara ett rep som svänger, en gardin, en grind, ett staket, en kamin, vad du vill. Inga "rena", pompösa bilder, mer lite skavigt och repigt. Det gillar jag. Tycker dock aldrig att det riktigt lyfter eller griper tag. Lite rörigt. Ibland ganska roligt också. "Vår revolution kommer från vänster".

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Lola Montèz var tydligen en av 1800-talets mest berömda femme fataler. En inte jättebegåvad dansare och underhållare men som kompenserade för dessa brister genom att kurtisera med kända kompositörer och kungligheter. Hon reste världen runt och fick både uppmärksamhet, pengar och status genom sina affärer. Dessvärre fick historien ett ganska tragiskt slut då hon, innan hon dog utfattig i New York, uppträdde på cirkus där hon sålde kramar till köande män. Filmen ramar in hennes liv genom just cirkusen där olika akter får illustrera hennes liv, hennes uppgång och fall, i tillbakablickar. Ett intressant grepp. Det är en praktfull film om en tragisk historia som dessvärre mestadels känns ganska oengagerande. Slutet med fallet lyfter dock en aning.

Nr 798: Lone Star

Originaltitel: Lone Star (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En film om gränser. 
Exempelvis landgränser. Den mellan USA och Mexiko och historiken kring den; hur människor har tagit sig över den åt båda håll av olika anledningar. Ett streck i sanden. Slaget vid Alamo. Kom ihåg det.
Exempelvis kulturella gränser, de mellan indianer, mexikaner, afroamerikaner och "vita". Och gränser inom dessa grupper. Den överallt närvarande rasismen. Hur det efter en skjutning på Big O´s - ett ställe för afroamerikaner - blir skolmöte där det debatteras vilken historiebeskrivning som egentligen stämmer. Hökar och duvor, konfliktsökare och medlare ("det är kulturer som möts, på ont och gott").
Exempelvis lagliga gränser. Sherifferna som använder sin makt och sitt inflytande för att utvidga sitt mandat och börjar mörda, muta och förskingra.
Exempelvis interpersonella gränser. Det minerade ingenmansland som uppstår mellan svikande fäder och svikna söner. Sherifflegenden Buddy och hans son Sam. Barägaren Otis och hans son Delmore och vidare till dennes son Chet.
Exempelvis intrapersonella gränser. Bunny som, för att kunna hålla sig på "rätt" sida mentala gränsen (prata om amerikansk fotboll), behöver ett eget litet apotek med mediciner.
Exempelvis kärleksgränser. Älskarinnor och älskare vid sidan om äktenskapen. Eller Sam och Pilar som efter 23 år isär går över gränsen igen (han nu skild, hon nu änka) och känner igen sig, gillar vad de känner igen.
Exempelvis tabugränser. Det grekiska tragedislutet där Sam och Pilar upptäcker att de är halvsyskon, men kör på ändå. Slaget vid Alamo. Glöm det.
Vid flera tillfällen i filmen några fantastiska övergångar mellan då och nu, som man ju också skulle kunna kalla gränser - som gås över. Hur kameran vilar på en person, sakta börjar svepa åt ena eller andra hållet, för att utan klipp landa i en scen som utspelar sig 35 år tidigare. Den har liksom legat där och vilat lite bredvid, den nya scenen, och rest sig i startblocken i exakt rätt ögonblick för att långsamt rulla igång. Och sen tillbaka till nutid. Sömlöst och väldigt snyggt arrangerat. Det är definitivt en av höjdpunkterna i filmen, dessa övergångar. Och Kris Kristofferson som ärkesvinet tillika sheriffen Charlie Wade. Man behöver liksom aldrig ens börja undra vem som är grisen i stian. En naturbegåvning.
Dock punktvis ganska taffligt skådespeleri/regi. Jag tänker på mötet i skolan där det ska forceras in väldigt mycket olika åsikter och synpunkter, och där det verkligen "levereras" repliker. Jag tänker på de där sakletarna som ska ropa åt varandra hela tiden, de ropar flera gånger för många. Jag tänker också på absoluta slutscenen som känns som ett plockepinn av märkliga repliker, exempelvis där Sam tar Pilars hand och säger nåt i stil med "Om detta vore första gången jag träffade dig, så skulle jag ändå vilja vara med dig". Vad fan menas med det?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Personliga minnen. Gemensamma erfarenheter. Det privata och det politiska. Synliga och osynliga gränser. Historiska tolkningar. Vem äger rätten till dåtiden och framtiden? Det låter kanske lite djupt och även om filmen innehåller dessa svåra och ibland obekväma perspektiv så vävs de snyggt in i formatet av en modern västern, en deckare i sydstatsmiljö, skickligt och spännande berättad. Det är en historia om ett samhälle i förändring och det som skaver när gränserna behöver utmanas. De sömlösa övergångarna i tillbakablickarna är ljuvliga att se. Och Kris Kristofferson som ett jävla arsel är väldigt övertygande. Lone Star känns som en viktig film och även om den har sina kvalitetsbrister så är den sammantagna bedömningen starkt positiv.

Nr 772: Lady Från Shanghai

Originaltitel: The Lady From Shanghai (1947) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på U&Me Hotel på  Storgatan 46 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Häst och vagn i Central Park, New York. Orson Welles voice over lovar flash back och glider förträffligt, nästan obemärkt över i dialog mellan honom och Rita Hayworth. Coolt. Gifta på riktigt var de tydligen också, men inte länge till. Rånförsök och slagsmål, Orson tar fajten, Rita vill därefter verkligen ha med honom ut på havet, hon ska segla med rik advokatmake och besättning från New York via Panamakanalen till trakterna kring San Fransisco. Orson är game. Ombord på skutan får Orson förslag från makens typ kumpan att mörda honom. Kumpanen alltså. ”Mörda mig, du får 5000 dollar”. Men han ska givetvis inte mördas på riktigt, utan skenmördas. Kumpanen vill försvinna, byta liv, få ut försäkringspengar, dra sig tillbaka på den minsta av alla Söderhavsöar. Orson ska vara nån form av målvakt, men utan att kunna dömas, eftersom kumpankroppen aldrig kommer hittas, eftersom kroppen inte är död. Kumpanen menar: du måste erkänna att du har mördat mig, annars är jag inte död, men du är ingen mördare så länge jag inte hittas död. ”Corpus delicti” tydligen. Solklart och win win. Allt visar sig vara en fälla, flera gånger om, en fälla riggad av olika inblandade. Kumpanen luras, Rita Hayworth luras, maken luras. Och kumpanen dör på riktigt, pang bom. Det hela semimynnar ut i en helt obegriplig rättegångsfars - lite Släng dig i brunnen - där advokatmaken till slut korsförhör sig själv. Det är möjligt att det skulle kunna bli roligt i en film av och med exempelvis Jim Carrey, men i det här sammanhanget är det bara gäspvarning inklusive lätt höjda ögonbryn. Sen kommer dock en grand finale deluxe med spegelskjutningarna i lustiga huset på övergivna nöjesfältet. Tankarna går till Enter The Dragon och de anhöriga. Orson vandrar iväg på slutet, en lite svårmodig promenad mot havet och voice overn går in och konstaterar att livet nog kommer rulla vidare och Orson kommer eventuellt glömma Rita, eller die trying. 
En ganska splittrad film tycker jag, med lite för mycket av mycket. Sodukoplot nivå svår. Stundtals överarbetat bildflöde. Orson stannar, Orson vill gå, Orson stannar, Orson vill gå. Och så den där jäkla rättegången alltså. Men också ovanlig och lite uppfriskande rulle. Ja, man blir lite splittrad. Och det här med Shanghai? Rita verkar ha bott i Shanghai ett tag, och på slutet gömmer sig hon och Orson på en kinateater, men i övrigt? Orson blev shanghajad av Rita, en ordvits som skulle passat bra under den där rättegången som jag tydligen inte kan släppa.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Rita Hayworths blick rakt in i kameran lockar och bjuder in. Precis som hon gör med Orson Welles. Något motvilligt går han med på erbjudandet att åka med henne, hennes make och makens advokat på deras yacht som nåt slags sällskap slash förkläde slash övervakare slash sjöman. Lite kurtiserande hinns med på båten varpå Rita säger till Orson "Now he knows about us" och syftar på sin make. Orson replikerar "I wish I did". Absolut igenkänning i den repliken. Nåväl, det flyter på och ganska snart börjar man misstänka att det är något fuffens på gång. Orson vill sluta, hoppa av, lämna båten men så plötsligt, på klipporna i Acapulco får han ett erbjudande han har svårt att motstå. Mer och mer uppdagas och inget är längre vad det verkar. Den avslutande rättegången blir allt annat än dramatisk och hela spektaklet får sitt crescendo i en spegelsal. Lady Från Shanghai är en noir till sjöss, ibland genialisk, ibland helt obegriplig.

Nr 771: Långt Farväl

Originaltitel: The Long Goodbye (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Där vaknar han, Elliot Gould, i en säng i öppningsscenen, pappa Geller från Vänner, ung och lite sunkig, kedjerökande och med en kräsen katt som sambo. Han är privatdeckaren Philip ”It´s ok with me” Marlowe, och han får snart besök av sin polare som vill ha skjuts till Mexiko med en pengaväska. No questions asked, inga djuplodande i alla fall, och rätt vad det är sitter Marlowe i finkan, insyltad upp över oförstående öron i ett mordmysterium. Polarens fru är död, sägs det. Sen är polaren död, sägs det. Marlowe släpps fri och tänder sina stickor på allt som kommer i hans väg för att hålla sin konstanta mungipecig vid liv. Vad är det som har hänt? Efterforskningar leder till ett strandhus med en alkoholiserad författare och hans fru. Och en skum läkare, som verkar veta mer än han borde. Och så ägaren till pengarna som skulle levererats till Mexiko, vill såklart ha tillbaka dem, men var är de? För att försöka skrämma information ur Marlowe angående detta så slår denne ägare en colaflaska i ansiktet på sin nån form av flickvän, varpå han vänder sig till Marlowe och säger: ”That´s someone I love, you I don´t even like.” Filmens hårdaste scen, replik. I ytterligare ett försök till att hota fram information klär - bland flera andra - en väldigt ung, tyst och mustaschprydd Arnold Schwarzenegger av sig till kalsongerna. Filmens kanske underligaste scen, men väldigt underhållande. Relationerna nystas upp, det är alla mot alla i princip, och på slutet en väldig frontalkrock, karaktärmässigt sett, i Mexiko när Marlowe helt sonika skjuter ihjäl sin gamle visar det sig inte alls döde polare från början av filmen. Den kom väldigt oväntat måste jag säga. En försoningsdrink hade inte överraskat. 
Grymt krypskyttefoto av Vilmos Zsigmond, många fina scener genom eller reflekterat i glasrutor. Härligt slafsig film, dekadent noir. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den dekadente privatdetektiven Philip Marlowe lever ett, vad det verkar, stilla men ändå rätt självdestruktivt liv tillsammans med sin katt och granne med ett kvinnokollektiv som roar sig med att ta droger och dansa topless på balkongen. Dialogen med katten i början sätter direkt tonen. Courys Cat Food ska det vara, inget jävla billigt skit. Citatmaskinen Marlowe röker ständigt och unnar sig en stadig Canadian Club Whisky med ginger ale emellanåt. Just denna natt när katten vägra äta nåt annat än svindyrt käk så dras Marlowe in i en härva som innefattar hans bästa vän, en alkoholiserad författare och dennes fru samt en riktig gangster som inte drar sig för att krossa flaskor i ansiktet på folk han älskar. Dessutom kryddas detta med mord, pengar och en gnutta otrohet. Den mest överraskande scenen måste ändå vara när Schwarznegger dyker upp med mustasch och byxorna neddragna till knäna. Den kvalar direkt in på listan Scener man aldrig trodde man skulle få se. John Williams filmmusik är smakfullt arrangerad med oändliga varianter av titelmelodin beroende på situation. Regissören Robert Altman har vi tidigare stiftat bekantskap med genom bland annat McCabe Och Mrs Miller, M*A*S*H och den fantastiska Short Cuts som i likhet med Långt Farväl är förlagd till Los Angeles.

Nr 770: Löjliga Familjen

Originaltitel: It´s A Gift (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Högt betyg, trots att jag inte tycker att filmen är särskilt rolig. Men jag tycker den håller ihop bra, tydliga scener och bra tempo. I botten ett arv som ger grönsakshandlaren och smygsuparen Harold (W.C Fields) möjligheten att köpa en apelsinfarm, och således lämna Svenssonlivet och flytta till soliga Kalifornien för ett nytt och förhoppningsvis rikt liv. Innan rishögen till bil styr kosan västerut får man ta del av ett antal närmast vardagsbekymmerssketcher i Harolds liv. Dottern hindrar honom från att raka sig, sonen strör rullskridskor runt sig, frun är ständigt på honom om än det ena än det andra, och i affären får han parera bland andra en blinddöv glödlampemarodör på jakt efter tuggummi, en bedrövlig assistent, ett klåfingrigt barn och en kund som härjar i evinnerlighet om kumquats. Separata sängar i hemmet, Harold hamnar en arla morgon på verandan för åtminstone hammocksömn, men störs av mjölkmannen, försäkringsförsäljaren, grannarna och en kokosnöt. Jag får upp massa olika filmer och serier i skallen; Pang I Bygget, Cosby, Svensson Svensson, Papphammar, Lilla Fridolf och Selma, Våra Värsta År - för att dra några ur högen. När sen familjen drar iväg mot apelsinguldet tänker jag på Ett Päron Till Farsa och Tatikaraktären Hulot. Väl framme i Kalifornien visar sig den köpta marken vara värdelös för apelsinodling, men Harold lyckas som genom en skänk från ovan och stenhård förhandling sälja vidare egendomen till mångdubbla inköpspriset eftersom det ska byggas nån form av racingläktare i solläge. Smart av Harold som på slutet ses sitta på en lyxig veranda och tillverka sig själv en ordentligt stark och, i alla fall när det kommer till juicen, närproducerad screwdriver samtidigt som familjegnabbet fortsätter in i nya fina stora bilen.
Längtan, strävan efter ett bättre liv, särskilt ekonomiskt. Påfrestande familjen som man måste ha överseende med. Äventyret, modet att bryta upp, våga ge sig av. Förhandlingen och pinnhålet upp i tillvaron, men ändå är det mesta sig likt. Kompakt beskrivning och spegling av livet som det säkert känns och uppfattas för många, särskilt 1934 kan jag tänka. Jag skrattade en gång, och det var när Harold försökte vinka förbi vad han trodde var en bakomvarande tutande bil. Kom igen och kör förbi då för fan liksom. Igenkänning, antar jag, 2019.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Filmen har byggts upp av separata sketcher och scener från tidigare filmer trots det så blir det ändå en berättelse, dock lite tafflig, som ändå håller ihop förvånansvärt väl. W.C. Fields spelar Harold Bissonette, misantropen som känner sig motarbetad av allt och alla, sin fru, sina grannar, sina barn, sina kunder, till och med spritförbudet. I den ena scenen efter den andra ställs hans tålamod på prov och även om det inte är jätteroligt så ser jag ändå värdet med en sådan här film, politiskt inkorrekt och som speglar de mindre smickrande sidorna av mänskligheten som ändå finns där. Det finns ju mängder av sådant här filmmaterial genom historien. Robert nämner bara en handfull av alla dessa outsiders. Och nånstans har de ändå min sympati.

Nr 769: Laglöst Land

Originaltitel: My Darling Clementine (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Då var det dags igen att hälsa på Wyatt Earp (Henry Fonda) och hans vänner i Tombstone, och förundras en smula över de händelser som ledde till uppgörelsen vid O.K Corall. För bara en knapp vecka sedan såg vi en annan film på samma tema - Sheriffen I Dodge City - och det är därför ingen överraskning att Doc Holliday (Victor Mature) hostar, att bartendern har fullt sjå med att hälla upp whiskyshots, att pokermarkerna klirrar eller att det på slutet blir en ordentlig show down i stallområdet.
Denna tidigare rulle är svartvit och, upplever jag, rakknivskarpare fotad än den mer färgglada efterföljaren. Doc Holliday är före detta ”riktig” läkare istället för tandläkare, och det är ordentligt mycket mer indianer i rutan här. Dessutom bjuds det på både Shakespeare och champagne, vilket känns lika upplyftande som otippat. En bra bit av monologen ”to be or not to be...” ur Hamlet reciteras på en saloon, dels av nån teaterrackare, men fångas upp av ingen mindre än Doc Holliday som först lite försiktigt sufflerar den bortkomne skådisen (som står på ett bord), men också visar sig kunna fortsätta egenhändigt på slak lina och med mild röst innan hostandet avbryter honom nära slutet. Intressant scen, lång textåtergivning, avbruten och upptagen, lite som en vänskaplig, inverterad duell.
Wyatt Earp sitter inte helt sällan och väger på stolar i olika sammanhang, när han inte spelar poker eller förtjusas av Clementine (Cathy Downs) som rest i månader över berg och genom dalar, ända från Boston, för att hitta och återförena sig med Doc Holliday. Han är dock inte lika intresserad av det, han vill nog mest självdö i sin tuberkulos, alternativt supa ihjäl sig, och vid sin sida har han i stället nya flamman Chihuahua (Linda Darnell). Bara namnet. Som upplagt för fyrkantsdramatik, men jag upplever inte att det nånsin brakar lös i den riktningen. Det blir lite styrdans Wyatt och Clementine emellan vid invigningen av kyrktornet, men annars håller sig de flesta på mattan i det avseendet. Chihuahua dödas, Earpbröder dödas, hämnd måste utkrävas och det pistolmynnar ut i O.K Corall. Ungefär bara en tredjedel så många skott avlossas i den här versionen jämfört med ”Sheriffen”; ett drygt trettiotal. Men det är spännande ändå. Många dör, nästan alla tänker jag nu. Det är väl egentligen bara Wyatt och en av hans bröder som klarar sig. Röken lägger sig, dags att dra vidare. Wyatt säger adjö till Clementine, vi kanske hörs igen om jag har vägarna förbi. Han och brorsan rider och vagnar iväg, oerhört klassiskt, ut på prärien, bergen där borta, den långa vindlande vägen som antar jag går över i en stig går över i ingenting förutom kaktusar och pass att navigera igenom. Ingen fick någon. Måste känts meningsfullt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Förtexterna presenteras på träskyltar. Typiskt västern tänker jag. Sen drar det igång med inridning i Tombstone där det är riktigt hålligång. Wyatt Earps brorsa blir dödad och hans boskap blir stulen och det finns inget annat att göra än att sätta på sig sheriffstjärnan. Sen introduceras Doc Holiday vid spelbordet med marker i hatten. Holidays ex från ett annat liv, Clementine, dyker upp i en fin och välbalanserad scen där hon möter Wyatt för första gången. Tycke uppstår, det fattar ju varje människa, men de håller på sig. För Clementine vill ju trots allt vara Docs flickvän. Doc, överrumplad och sur, har däremot ihop det med Chihuahua som i sin tur ligger med en av brorsan Earps mördare. Jisses, vilket drama. Nåväl, det hela leder så småningom fram till O.K. Corall där allt görs upp och där vet vi ju hur det går eftersom vi väldigt nyligen såg Sheriffen I Doge City som handlar om samma sak. Wyatt och Clementine då, vad hände med dem? Jo, de håller på sig genom hela filmen tills de skiljs och Wyatt rider iväg mot nya äventyr. Lite snopet kan man tycka.

Nr 735: Little Caesar

Originaltitel: Little Caesar (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Första rullen i nya lyan, och det känns tyvärr svårt att koncentrera sig på eller få grepp om vad det är jag kollar på. Tycker mest att det är massa snubbar som skäller på varandra och skjuter då och då. Hänger inte med i turerna överhuvudtaget. Lite synd kan jag tycka, eftersom detta uppenbarligen ska vara gangsterrullarnas urmoder, eller i alla fall en av dem. Kriminellt hierarkisk klättring av Rico, som till slut på toppen av stegen får smaka på patronerna och dör frågande sig själv: ”är detta slutet för Rico?”.  Verkar så ja.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Smågangstern Ricos polare Joe lämnar skutan medan tid är och blir underhållare i Chicago. Rico däremot gör karriär i undre världen och lyckas liksom aldrig förlåta Joe. Den snabba karriärren stupar platt med ett skott i magen under en affisch med Joe och dansösen Olga. Livet kan sluta på många sätt. En enkel film om svåra förhållanden. Den krattade manegen för diverse andra gangsterrullar som kommit att prägla filmhistorien.

Nr 722: Loppet Är Kört

Originaltitel: Breaking Away (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Halvsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Bockstyre ftw, men den svenska titeln wtf. Anno 1962 cyklade Dave Blase 139 av 200 varv för sitt lag i universitetstävlingen Little 500 och tog hem segern. En lagkamrat till honom, Steve Tesich, skrev sjutton år senare manus till den här filmen baserat på den tävlingen och belönades med en Oscar för det. Nån gång på 80-talet måste jag ha sett den, för när den nu rullar förbi på datorn plingar klockan för avlägsna barndomsminnen till åtminstone sex gånger. 
Pling 1: I början när de fyra killarna solskensslappar vid stenbrottet som i en bryanadamslåt. Det dyker upp ett gäng på andra sidan och en lirare gör ett riktigt uppnosigt dyk från en hög avsats som de aldrig har sett någon hoppa från tidigare. Just det hoppet.
Pling 2: Samma stenbrott. En av de fyra killarna dyker ner och tar sig in i ett kylskåp som dumpats under vattnet. Stänger dörren efter sig och orsakar visst pådrag från polarna, som tror att han blivit instängd. Det hela visar sig vara en vänskaplig grabbluff; det fanns ingen botten på skåpet. Lite Houdini så där.
Pling 3: Dave sjunger Figaro och rakar sig.
Pling 4: Kappsimtävling i stenbrottet. En av de fyra killarna simmar rakt in i en kant med pannan. Just den smällen, det öppna såret i pannan minns jag och känner att det ska ske lite innan det faktiskt gör det.
Pling 5: Dave får käppar i hjulet av en italienare och flyger i diket. Just när hjulet låser sig.
Pling 6: Dave får sina fötter fasttejpade vid pedalerna i sista tävlingen. Detta riktigt mäktiga och heroiska avlägsna minne tornar upp sig redan i början av filmen, så det blir en ordentlig build up, men när scenen sen kommer undrar jag ju mest varför i herrans namn de ödslar massa tid på att tejpa fast honom.
Detta är, av helt personliga och introverta skäl, en av de mer minnesvärda tittarupplevelserna i det här projektet. En resa in i och tillbaka till minnen jag inte visste fanns. Sen är filmen riktigt bra tycker jag. Lite Stand By Me med de fyra på sommaräventyr, lite Grease med mjuk gängrivalitet, lite Sista Natten Med Gänget med förvirrande vägval, lite Fargo över bilförsäljarpappan som lurar på folk begagnade semivrak. Roligt på sina ställen, spännande och välredigerat i cykelsekvenserna. Ungdomsromantiskt och på slutet vill man ju bara ha lite Vangelis som i Triumfens Ögonblick. Kan med enkelhet sorteras in under filmer som bara naturligt flyter på och inte överraskar men känns välgjorda och vad ska man säga, uppriktiga? Coming of age, bra uttryck tycker jag. Kan ju pågå hela livet kan man tycka.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En rulle som ligger på rulle för att använda cykelspråk. Precis snett bakom, i draget. Som när Dave ligger i baksuget efter Cinzano-lastbilen. Bra fart. Loppet Är Kört är en annorlunda ungdomsfilm som på ett fint och ärligt sätt skildrar några småstadskillar som slits mellan ungdomslivets frigörelse och vuxenlivets krav. I centrum finns den cyklande italofilen Dave (Dennis Christopher) som till sin bilhandlande farsas (Paul Dooley) stora förtret lyssnar på opera, pratar italienska och rakar benen. Han faller för universitetsstudenten Katherine (Robyn Douglass) som han charmar med hjälp av italiensk accent och serenader. Däremellan badas det från klippor och cyklas en hel del. Filmens klimax är den stora universitetstävlingen Little 500 där ett inhemskt lag för första gången får möjlighet att vara med. På klassiskt amerikanskt underdogvis så får Dave och hans polare möjlighet att spöa skiten ur de spända studenterna. Förstår inte hur jag har kunnat missa den här filmen. Fantastiskt manus, intressant filmmusik, välregisserade cykellopp. Fint så här på vårkanten.

Nr 679: Leoparden

Originaltitel: Il Gattopardo (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Burt Lancaster igen, tio år efter Härifrån Till Evigheten som vi såg alldeles härom hörnet. I den här rullen dominerar han mer eller mindre från start till mål, och han dominerar dubbat. Oerhört märkligt, och hur jag än vill och försöker så kommer jag inte förbi den barriären, att Burt helt tydligt pratar engelska, men man hör en annan mans röst som pratar italienska. Dock gör ju det att betyget för Burtans insats totalt sett höjs ett litet snäpp, eftersom blickar, gester och minspel känns oerhört stabila, särskilt i andra halvan av filmen.
Leoparden innebär att vi får tillbringa tre timmar på Sicilien på 1860-talet. Italiensk adel och palats, kandelabrar och levandeljuskronor, enorma vad jag antar är oljemålningar på väggarna, rosor, solfjädrar, jakt, handslag och lätta handryggskyssar i oändlighet.
Stora omställningar på gång, strider mellan kungen och Garibaldi. Publika gatlopp och avrättningar. I detta befinner sig den åldrade prinsen av Salina (Lancaster), och han verkar inte särskilt intresserad av att hoppa på varken den ena eller andra sidan av tåget. Hans inställning till livet kan nog ganska bra sammanfattas med en av hans repliker: "Kärlek är eld och lågor i ett år och sedan trettio år i aska”. 
Det blir lite Romeoochjuliafeeling när prinsens brorson vill gifta sig med Angelica (Claudia Cardinale) som tillhör den rivaliserande släkten. Men jag vet inte, det blir ju aldrig särskilt spännande. Väldigt fina bilder och välgjorda scener och valzmazurkadansen på slutet (aka sista 40 minuterna av filmen) är ett lågintensivt klimax, men det finns väldigt lite av exempelvis det hyperspännande maktspelet i Gudfadern.
Regissören Luchino Visconti har ytterligare tre filmer med i boken, detta är den första vi ser.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: "Något måste förändras för att allt ska bli sig likt" menar fursten Fabrizio di Salina (Burt Lancaster) när han vill gifta bort sin brorson med borgmästarens dotter Angelica (Claudia Cardinale). Aristokratin är på väg att förlora sin makt och fursten är märkbart påverkad när han vill ingå pakten med den nyrika borgerligheten. Det är en gammal, trött och närmast uppgiven man som förstår att ett nytt Italien är på väg och i den sista delen av filmen, som är den absolut bästa, så dansas en ny tid in och en annan dansar ut. Det är skickligt och snyggt men filmen är tyvärr inte särskilt spännande. Tydligen så finns det massor av ingredienser i Leoparden och dess kontext som kan vara väldigt intressant att fundera över. Men det långa kostymdramat är lite för långt och jag saknar den förkunskap jag hade behövt för att kunna förstå, analysera och bedåras av filmens storslagenhet. 

Nr 676: Lawrence Av Arabien

Originaltitel: Lawrence Of Arabia (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Storslaget är väl förnamnet, tillsammans med Freddie. Efternamnet är Young. För det är främst fotot som stannar kvar efter den här filmen. Filmat i Jordanien, Marocko och Spanien; otaliga bilder på kameler i öknen, i sol, i skugga, i natt, på avstånd, nära, nigande, gående, travande, galopperande. Visst, det är väldigt mycket kamel för pengarna, men det fantastiska är att det ändå känns varierat. Young är således min nya fotofavorit.
Regissören David Lean har vi träffat flera gånger tidigare, men nu tror jag vi har sett alla de sex filmer som är med i boken där han är regissör.
Lawrence Av Arabien är lång som en ökenvandring, och det är i några av inomhusscenerna som jag faller in i tankar om något helt annat. Alla dessa möten, utdragna dialoger mellan militärer och andra människor med stridstypisk klädsel. Fast det hade nog inte gått att få in så mycket mer kamel i filmen. Flera gånger den senaste tiden har jag förvånats över min totala okunskap om världskrigens förlopp och inblandning. Här har vi araber, turkar, syrier, Ottomanska riket, Jordanien, Damaskus - inte direkt det jag tänker på i första hand när jag tänker första världskriget. Men T.E. Lawrence, walesaren, verkar ha vetat vad han gjorde, eller i alla fall vad han ville göra. Och han skrev om det, och han blev känd, och sen åkte han hem till de brittiska öarna och körde ihjäl sig på en motorcykel och begravdes och där börjar filmen som sedan gestaltar T.E. när han gör sin grej i öknen.
Verkligen en rulle som jag skulle velat sett på storduk.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi slår till med ännu ett episkt drama signerat regissören David Lean (Doktor Zjivago, En Färd Till Indien, Bron över Floden Kwai m.fl.) Sju Oscars fick Lawrence Av Arabien och jag missunnar inte filmen på något sätt dessa utmärkelser, men för mig blev det dock inte den storslagna upplevelse som jag hade hoppats på. Visst, fotot är magnifikt om än lite väl utdraget över sanddynorna. Känslan för både de små detaljerna och de stora scenerierna måste jag också ge Lean. Och visst är det en intressant historia om den brittiske officeren T.E Lawrences bravader i Mellanöstern under första världskriget. Men det blir liksom lite väl långt och tradigt. Och den blåögda Peter O'Toole känns ganska malplacerad i huvudrollen. Men aldrig har jag sett så många kameler i en och samma film. Det kommer nog inte ske igen.

Nr 664: La Chienne

Originaltitel: La Chienne (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Dockskåpsintro, lite som i Den Gyllene Karossen. Maurice (Michel Simon - som jag visste att jag sett nån annanstans - han spelar ju luffaren i Boudo Flyter Förbi) är en lågaxlad och släpig revisor med penseln som hobby som inte verkar överdrivet nöjd med livet. Dessutom är han gift med en ragata som har sin före detta man hängande på väggen. En kväll kliver han som en vardagshjälte in i vad som ska bli en rävsaxrelation. Han förälskar sig i någon som är förälskad i någon annan som mest verkar förälskad i sig själv. Dock är pengar inblandade och därför låtsas det, och ljugs det, och manipuleras det, och göms det, och vänstras och högras det. Maurice målar och målar för att täppa till hålen, men hålen växer och till slut står han där instövlad med sovrumsdörren i hand och inser att han blivit förd bakom det berömda ljuset. Då kommer brevkniven fram och kärleken dör. Dödsstraff till fel snubbe i en kort och koncis rättegång, och Maurice får dra sig tillbaka ut på gatorna, in i gränderna, utan rakhyvel, utan jobb. Tillsammans med ragatans före detta men återupplivade make fönstershoppar han sin egen konst och jublar över 20 upphittade Franc. Så kan livet gå. Inte för särskilt många, men för vissa. Man ska akta sig för konst och relationer.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ridån går upp några dockfigurer förklarar för oss vad vi kommer att få se. En banal historia helt utan hjältar och moral. En vanlig historia om vanliga människor; han, hon och den andra. Som vanligt. Michel Simon spelar den lugna amatörmålaren Legrand som lever i ett kärlekslöst äktenskap. Han träffar den prostituerade Lulu (Janie Marèze) och faller pladask. Lulu är dock väldigt förälskad i sin hallick Dédé (Georges Flamant) och tillsammans bestämmer de sig för att lura den naiva Simon på pengar. När Legrand förstår hur det ligger till blir han galen av svartsjuka och dödar Lulu. I likhet med exempelvis Blå Ängeln så är det en man som faller offer för en kvinnas förföriska sensualism. En tacksam plot tydligen och resultatet blir okej. Men det är miljöerna, exteriörerna och livet i bakgrunden som lyfter den här filmen. Och så den karakteristiska Simon som är stjärnan med sitt löjeväckande kroppspråk och sin trötta mimik men även med en lidelse och en självklar närvaro. Enligt Wikipedia så var triangeldramat mellan Simon, Marèze och Flamant verkligt även utanför filmen. Det tragiska med den historien är att Marèze omkom i en bilolycka när Flamant och hon var ute och körde. Två veckor efter inspelningen. Simon blev tydligen förkrossad. Ofta överträffar verkligheten dikten.

Nr 642: Låt Tågen Gå

Originaltitel: Ostře sledované vlaky (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av filmerna som sorteras in i den så kallade tjeckoslovakiska nya vågen, där vi tidigare sett Det Brinner Min Sköna och Tusenskönorna. Kanske någon mer?
Låt Tågen Gå utspelar sig utelsutande på eller kring en så kallad järnvägsstation där det så kallade andra världskriget inte visar sig annat än genom tyska tågtransporter som passerar då och då. Däremellan ägnas tiden åt duvskötsel, raggningsknep och så kallad för tidig utlösning. Sista scenen är fenomenalt tragisk, och för i alla fall mina tanker till Hitchcocks Fåglarna Sjunga Kl 1.45. Kepsen vindrullar förbi de precis då ont anande.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Oscar för bästa utländska film minsann. Har ingen aning om konkurrensen men det känns som ett bra beslut. Låt Tågen Gå är en egensinnig blandning av komedi och tragedi med både erotiska och satiriska inslag. På den tjeckoslovakiska järnvägsstationen under andra världskriget får den unge Miloš (Václav Neckář) äntligen sin stinsuniform. Nu kan han stå på perrongen och slippa grovgörat. Han ser upp till den äldre kollegan Hubicka (Josef Somr), en bister rättshaverist som mest ägnar sig åt att jaga kvinnor. Miloš är förälskad i konduktören Máša (Jitka Bendová) men är för nervös för att ligga med henne. Förkrossad försöker han ta livet av sig. Under tiden passerar tyska ockupationstrupper järnvägsstationen som en påminnelse om att kriget ständigt är närvarande. I början av filmen är det mest underhållande iakttagelser och roande händelser men det övergår mer och mer i komplexiteter och tragik. Precis som titeln antyder så finns det en känsla av låt gå-mentalitet i berättelsen, en slags uppgivenhet och medveten underkastelse för det som pågår. Samtidigt finns det en ständig underton av motstånd och förlöjligande av överheten. Ett farsliknande jävlar anamma. Fotot är behagligt och perrongscenerna är fantastiskt fina. Det var en fin upplevelse på tåget norrut.

Nr 607: Livet I Louisiana

Originaltitel: Louisiana Story (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Robert J Flaherty verkar ha hållit på ett tag; förutom att han gjorde en av de tidigare filmerna i boken - Nanook, Köldens Son från 1922 - så var han även inblandad i filmen Tabu från 1931. I Nanook var det inuiterna, i Tabu var det öborna i Söderhavet, och nu i Livet I Louisiana är det dags för ett nedslag i södra USA. Min enda relation till Cajun har hittills varit kryddan i skåpet och nån avmätt referens till musik, men det är som vanligt charmen med det här projektet; ständigt nya överraskningar och den ständiga insikten att jag inte har en aning om någonting. Och det roliga med den här rullen, läser jag mig till, är att den av någon anledning aldrig slipper epitetet dokumentär i varierande form, trots att det inte finns någonting som tyder på att det skulle finnas ett sådant syfte, i alla fall inte från filmskaparen själv. En historia från Louisiana liksom.
En pojke glider runt i sin lilla fiskebåt tillsammans med en tvättbjörn. Riktigt soft. Det byggs en oljerigg i närheten. Inga problem. Pojken hälsar på och vi får se hur det går till när det borras efter det svarta guldet. Och här kommer scenerna som jag minns bäst från filmen; de när arbetarna slänger den där kedjan runt den snurrande borrpålen. Det är ju exakt så som det går till i någon av de där realityserierna om oljedrillning i USA. Jag fattar inte varför de gör det, men jag antar att det är viktigt eftersom de verkar ha gjort det i typ 70 år. Sen kommer gasfickan med lite dramatik, men annars är det rätt soft på den fronten. Det är mest alligatorn som är hotet. Kanske ska den symbolisera intrånget från oljepengarna i idyllen? Och att pojken med familj inte inser vad som håller på att hända, att exploateringen precis har påbörjats? Alla verkar nöjda i alla fall. Gött. Jag vet inte vad det har med Cajun att göra, men det var kul att se oljeborrningen. Svettigt, smutsigt och anspänt. Precis som på tv.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Efter drygt åtta år i det här projektet så har jag blivit helt övertygad om att dokumentärbegreppet är fullständigt urvattnat. Att det används slentrianmässigt. Att precis vad som helst kan kastas in under epitetet. Docufiction. Docudrama. Docusi och docuså. Hej. Nu ska vi skildra hur cajunlivet i Louisiana var under 40-talet. Här bor en pojke med sin mamma och pappa. Pojken har en tvättbjörn som husdjur och tillbringar dagarna vid bayoun där han fiskar, paddlar kanot och jagar. Han aktar sig också för den stora alligatorn som simmar omkring och sätter skräck i omgivningen. Det stora oljebolaget hälsar på och vill borra efter olja. Jajamen säger pappan och skriver på. De snälla oljearbetarna och pojken blir goda vänner och familjen får slutligen sin beskärda del av kakan. Lyckligare än så här kan ju livet inte vara. Annat än på film då. Dokumentär my ass. Robert Flaherty gör än en gång en exotisk och naiv skildring av ett minoritetsfolk i en vildmarksmiljö. Sist vi såg honom göra det var i Nanook, Köldens Son. Det stör mig. Men bortsett från alla tvivelaktiga bevekelsegrunder eller dokumentära ambitioner Flaherty än må ha så blir resultatet ändå rätt okej. Som dramatiserade bilder eller vad man nu vill kalla det. Inte minst så är avsnittet med alligatorn spännande och nervigt. Bra gjort. Och musiken som bygger på ursprungliga cajunteman vann Pulitzerpriset. Men jag har inte blivit ett dugg klokare när det gäller cajunlivet i Louisiana. Jambalaya!

Nr 598: Lördagskväll Och Söndagsmorgon

Originaltitel: Saturday Night And Sunday Morning (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 19: Albert Finney dominerar den här pubbänksrealistiska rullen totalt. Små gester är stora verktyg när det ska förmedlas stämningar och känslor. Det är som att jag är på plats i Nottingham, på plats inne i skallen på Arthur Seaton som knegar på, vecka ut och in, helgerna ägnas åt öl och älskarinnor. Men det är inte skränigt eller effektsökande, det ligger bara en slags mild uppgivenhet i det där disregniga fotot. Dagarna går, ölen dricks, slagsmålen klaras av, olagliga aborten ska göras. Hon är ju gift. Ciggen på sned och ett garv ständigt lättillgängligt i bröstfickan. Brittiskt 60-tal, då var farsan i 10-årsåldern. Inget har förändrats. Jo, internet har tillkommit.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Brittisk socialrealism och proletär manlighet. Shandy och beer & stout. Jo, man tackar. Finney är lyssnade som den rastlöse, indignerade Arthur Seaton, en ung man som har en affär med sin äldre kollegas fru Brenda samtidigt som han dejtar den yngre Doreen. Efter en veckas slitjobb på fabriken är det dags för helgfyllan. Det är förvånansvärt modernt. Man pratar om helgen, om krogen, om att ses ute, man ses ute, man går på krogen, blir packad, raggar lite, slåss lite, är otrogen. Lite grann som vilken utekväll som helst. Bortsett från att man inte får röka på puben längre. Det finns en dekadens i filmen som jag gillar. En slags ödets uppgivenhet, också kopplat till klass. Samtidigt finns det en laissez faire-attityd i Seatons sätt att hantera tillvaron, som är både livsbejakande och direkt ohälsosam för både honom själv och hans omgivning. Jag har alltid dragits till samhällskritiken och svärtan i brittisk populärkultur, den svärta som till exempel finns i Morrisseys texter. I Lördagskväll Och Söndagsmorgon är den knivskarp och riktigt snygg.

Nr 590: La Souriante Madame Beudet

Originaltitel: La Souriante Madame Beudet (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 11: Magnifico! Ett kort och skalpellskarpt nedslag 29-30 april i början på 1920-talet i ett hem någonstans i Frankrike. Den vardagliga tristessen mellan två makar gestaltas suveränt med blickar och grin, gester och deras respektive vilja att ha möblerna på ett visst sätt. Han är någon slags textilansvarig, med en budget som inte går ihop. Han gillar Faust och att låtsas skjuta sig själv av uppgivenhet, i åsyn av sin fru. Hon är hemmafru, sitter och syr och spelar piano. Drömmer sig bort i dubbelexponeringar och trång ljussättning. Hon laddar hans pistol, ångrar sig, men hinner inte ta ur patronen innan han vänder den mot henne. Hans reaktion är minst sagt talande; han tror att hon ville begå självmord. Tankarna går av någon anledning till Henrik och Märta Tikkanen. Han sa väl nåt, Henrik, i stil med att ”se vad jag har fått dig att skriva” när han hade stängt in henne i en garderob och hon kom ut med nåt slags mästerverk. Jag har ingen täckning för det här, men det är nåt som känns bekant. Och så den lilla delikatessen på slutet, när mannen Beudet säger att han inte kan leva utan henne, madammen Beudet; när det går ner nån slags teaterduk bakom dem med. Ett skådespel. Och sen går de vidare längs gatorna, hälsar på en präst tror jag. Det var den dagen, i det livet, i den staden, i det landet. 38 minuter hårdkokt relationsångest. Merci!

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ett kärlekslöst äktenskap. Småborgerlig tristess. Uttråkad hustru i kvävande patriarkat. Dubbelexponerade drömlösningar. Den frustrerade maken. Lek med pistol. Underförstådda hot om självmord. Fantasier om flykt. Fantasier om mord. Den första feministiska filmen? Vad vet jag? Intressant med kvinnligt subjekt. Lite småtråkig trots bra tematik och experimentlusta. En slags tidig Desperate Housewives.

Nr 560: Ljudet Från Kristallfågeln

Originaltitel: L'uccello dalle piume di cristallo (1970) Wikipedia IMDb

Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En tidig Vittorio Storaro, och jag märker direkt att det är något utöver det vanliga med fotot. Det är liksom varmt och tryggt, hög lägstanivå. Som att se Maradona lattja med bollen i något tidigt klipp; ryggmärgskontrollen, leken med finter, behandlingen. Svarta läderhandskar, vassa rak- och knivblad som snittar kallt och med små Hitchcocksting. En deckargåta med hoppsanslut. Italienamerikanen som stängs in i en glasbur och bevittnar ett mordförsök, och sen börjar efterforska på egen hand. Förföljandet av den knallgula ryggen där bland gränderna får mig att tänka på Rösten Från Andra Sidan. Och vad är det han egentligen har sett? Minnet sviker honom, bilder tränger sig tillbaka, zoomas, fryses, spelas upp på nytt. Samma med ljudupptagningarna från telefonsamtalen. För helt klart tankarna till Blow-Up - Förstoringen. Regissören Dario Argento är tydligen känd för genren "giallo" som beskrivs som "en italiensk form av eleganta skräckbetonade thrillers". Och det kan jag ju skriva under på att denna filmen är. Ett slags traumapsykologiskt hämndbegär som eskalerar och sörplar i sig offer och detektiver för att till slut kollapsa i ett galet skratt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är så kul när det här projektet bjuder på överraskningar, små pärlor man inte visste fanns. Ljudet Från Kristallfågeln är en sådan. Regisserad av Dario Argento som gjorde den inte riktigt lika bra Flykten Från Helvetet. I den här filmen är Argento väldigt influerad av Hitchcock vilket märks inte minst i fotot och det klassiska thrillerberättandet. Intressant är också att den så kallade skelettmannen, Reggie Nalder, dyker upp som mystisk pistolman. Reggie som spelade lönnmördaren i Affes Mannen Som Visste För Mycket, som jag för övrigt minns som bättre än betyget jag gav den. Det är märkligt. Nåja, Det här är en historia som tar lite olika vändningar och slutet är lika överraskande som självklart, precis som en bra thriller ska vara. "Aha", ska man tänka på slutet. "Så var det ju".

Nr 543: Laura

Originaltitel: Laura (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Laura Laura Laura. Två och halv månad sedan jag såg dig. Minns inte mycket, som vanligt. Nån satt i badet i början, satt där och skrev maskin. En sträv, Columboaktig privatdetektiv nystar i mordet på Laura, men är det verkligen Laura som mördats? Nej, det är det ju givetvis inte.  Minns golvklockan, ett hagelgevär till mordvapen, ansiktet bortskjutet - därav svårigheterna att identifiera offret. En känsla av att det är en smart film, men att den som i likhet med så mycket annat kräver en i alla fall för tillfället uppmärksam och intresserad publik.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Hmm, nja. Jag tänker att den här storyn hade kunnat berättats på ett mycket mer intressant sätt. Det är ett slags kammardrama i noir-stil där personporträtten är väldigt centrala vad jag förstår. Men antingen lyckas man inte skapa dessa karaktärer tillräckligt komplexa eller också är det något överspelat och krystat med dem. Hela historien kretsar kring Laura (Gene Tierny) som omges av den svala väninnan, den otrogne friaren, den paternaliske skribenten och den hårdkokte deckaren. Det hela är upplagt som ett Cluedospel som både handlar om att ta reda på vem som egentligen är mördad och vem mördaren är. Bra plot men filmen har ett slags långsamt forcerande som stör mig. Det skulle vara intressant att se en remake på den här, eller kanske se om den, för jag känner på mig att den har en hel del dolda kvaliteter.

Nr 339: Lejonkungen 3D

Originaltitel: The Lion King (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs i Salong 1 på Biostaden i Östersund.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: En hyperhyllning till monarkin och Jehovasbroschyrsdoftande allakanlevatillsammans. Alla har en plats, förutom de som är dumma, för de måste ge sig av och aldrig mer komma tillbaka. Inte direkt nån reklam för vård i fängelse. Och detta matas våra barn med och applåderas av föräldrarna. Odemokratisk regeringsform och utstötning utan tro på individuell bättring. Jaha, så ser vi också hur det går för dagens ungdom. Rätt ner i diket. Hakuna matata, inga bekymmer, vänd ryggen till problemen bara så försvinner de i lättjans kvicksand.
Dessutom är ju 3D bara en djävla bluff - och ont i näsan får man av glasögonen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En remastrad och tredimensionell version av Disneyklassikern känns kanske som fusk men då filmen är densamma så är det motiverat. Trots effekthöjningen med 3D så håller den tyvärr inte samma klass som när jag först såg den. Lejonkungen uppfyller annars hela standardmallen 1A när det gäller film - uppbrottet, återföreningen, snyftandet, skrattandet, det onda, det goda och så den heteronormativa kärlekshistorien på slutet. Timon och Pumbaa lyfter filmen och Elton Johns hits är odödliga.

Nr 315: Land Utan Bröd

Originaltitel: Las Hurdes (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Vad är det här? En studie i mänsklig geografi? Ett politiskt hån? En parodi på dokumentärfilm (fanns den ens då)? En surrealistisk konstfilm? Allt i ett? Inget av det? Oavsett definition av vad dokumentärfilm är, för det finns väl förmodligen lika många sådana som det finns viljor att definiera, så innehåller Las Hurdes flera ingredienser som brukar förknippas med dokumentärfilm; berättarröst som beskriver bilderna, lokalbefolkning i olika miljöer, för landskapet vanliga (eller ovanliga) växter och djur, typisk byggnadsstil, mat och dryck eller avsaknaden av dessa. Och vid första titten på Las Hurdes så är det så mycket som ställer sig i vägen för att jag ska kunna närma mig den; först och främst att det är en engelskspråkig version som jag inte har en aning om huruvida den stämmer överens med originalet. Vidare är bild- och ljudkvaliteten är dålig. Vad är det jag tittar på? Det finns flera saker som jag reagerar på. Givetvis åsnan som dödas av en bisvärm. Bergsgeten som ramlar ner för ett stup. Flickan som sägs ha legat still i tre dagar och som sedan påstås dö av tandbesvär. Lektionsscener där det pratas om triangelsidor. Det är så underligt, så surrealistiskt light. Jag ser den igen, läser lite på nätet. Mycket riktigt verkar det finnas åtminstone två läger; de som ser den som en dokumentär, och de som hånar de som ser den som en dokumentär eftersom de menar att Bunuel inte alls har gjort en dokumentär och det borde väl alla fatta? Det skrivs att Bunuel kletat in åsnan i honung och sen filmat den när den långsamt stickdör. Det skrivs att crewet skjöt åtminstone två bergsgetter för att kunna filma scenerna vid stupet. Det påpekas att berättarrösten inte håller sig till bilderna, att den berättar ovidkommande saker, i sammanhanget oförståeliga saker. Barnet som "dör" andas (och vid en kontrolltitt så gör det det). Varför skulle bybefolkningen gå långa sträckor för att hämta löv som de sedan ska sova på, och som i en förlängning ska förmultna så att de kan användas som gödsel i den näringsfattiga jorden. Och så vidare. Det finns hur mycket som helst.  Bunuel lyckas 1933 göra en film som diskuteras i långbänk 80 år senare. Det är imponerande, och det bästa är att det känns så spännande att dyka ner djupare i den. Få tag på originalet. Läsa mer. Kanske, men bara kanske, till slut bilda mig en egen uppfattning om vad det egentligen är jag tittar på. Definiera.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Mr Buñuel gör det igen. Mannen vi har lärt känna ganska bra vid det här laget är sin vana trogen när han lägger fram ett dokumentärt konstverk som man aldrig riktigt kommer in i. Genom att osentimentalt observera och dokumentera en avlägsen bergsby, Las Hurdes, vill han att bilderna ska tala för sig själva. Samtidigt tvekar han inte ett ögonblick att använda moraliskt tveksamma metoder för att själv skapa den bild av sjukdom, fattigdom och död han vill förmedla. Vilka är egentligen personerna i filmen och vems historia är det Buñuel egentligen vill förmedla - invånarnas vardag (hur den nu är eller var) eller sin egen surrealistiska mardröm? Jag vet inte och med handen på hjärtat så är jag inte särskilt intresserad heller. Mr Buñuel börjar gå mig på nerverna vid det här laget.