Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Burt Lancaster igen, tio år efter Härifrån Till Evigheten som vi såg alldeles härom hörnet. I den här rullen dominerar han mer eller mindre från start till mål, och han dominerar dubbat. Oerhört märkligt, och hur jag än vill och försöker så kommer jag inte förbi den barriären, att Burt helt tydligt pratar engelska, men man hör en annan mans röst som pratar italienska. Dock gör ju det att betyget för Burtans insats totalt sett höjs ett litet snäpp, eftersom blickar, gester och minspel känns oerhört stabila, särskilt i andra halvan av filmen.
Leoparden innebär att vi får tillbringa tre timmar på Sicilien på 1860-talet. Italiensk adel och palats, kandelabrar och levandeljuskronor, enorma vad jag antar är oljemålningar på väggarna, rosor, solfjädrar, jakt, handslag och lätta handryggskyssar i oändlighet.
Stora omställningar på gång, strider mellan kungen och Garibaldi. Publika gatlopp och avrättningar. I detta befinner sig den åldrade prinsen av Salina (Lancaster), och han verkar inte särskilt intresserad av att hoppa på varken den ena eller andra sidan av tåget. Hans inställning till livet kan nog ganska bra sammanfattas med en av hans repliker: "Kärlek är eld och lågor i ett år och sedan trettio år i aska”.
Det blir lite Romeoochjuliafeeling när prinsens brorson vill gifta sig med Angelica (Claudia Cardinale) som tillhör den rivaliserande släkten. Men jag vet inte, det blir ju aldrig särskilt spännande. Väldigt fina bilder och välgjorda scener och valzmazurkadansen på slutet (aka sista 40 minuterna av filmen) är ett lågintensivt klimax, men det finns väldigt lite av exempelvis det hyperspännande maktspelet i Gudfadern.
Regissören Luchino Visconti har ytterligare tre filmer med i boken, detta är den första vi ser.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: "Något måste förändras för att allt ska bli sig likt" menar fursten Fabrizio di Salina (Burt Lancaster) när han vill gifta bort sin brorson med borgmästarens dotter Angelica (Claudia Cardinale). Aristokratin är på väg att förlora sin makt och fursten är märkbart påverkad när han vill ingå pakten med den nyrika borgerligheten. Det är en gammal, trött och närmast uppgiven man som förstår att ett nytt Italien är på väg och i den sista delen av filmen, som är den absolut bästa, så dansas en ny tid in och en annan dansar ut. Det är skickligt och snyggt men filmen är tyvärr inte särskilt spännande. Tydligen så finns det massor av ingredienser i Leoparden och dess kontext som kan vara väldigt intressant att fundera över. Men det långa kostymdramat är lite för långt och jag saknar den förkunskap jag hade behövt för att kunna förstå, analysera och bedåras av filmens storslagenhet.
No comments:
Post a Comment