Nr 885: Once Upon A Time In China

Originaltitel: 黃飛鴻 Wong Fei Hung (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet/DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Karatelördag, film numero due. I likhet med tidigare filmen idag, Piratpatrullen 2, så upplever jag det som rörigt. Ja, omöjligt att hänga med. Detta är det absolut mest vanliga tillståndet för mig i det här projektet; att jag inte fattar handlingen. Det är ju helt uppenbart att det finns en handling, och jag känner en slags besvikelse varje gång. Kanske mer med den här filmen, jämfört med den tidigare idag, eftersom det här redan från början med drakdans och strandmotion känns som att det finns ett mer konstnärligt och råare anslag i bild och berättande. Vackrare, stiligare, elegantare. Och det fightas ordentligt och om minsta lilla så klart. Och jäklar vad det går sönder grejer hela tiden vid dessa fighter; lösöre, hela inredningar, delar av byggnader. Även i denna film en kolonialkritik, som jag uppfattar det. Och filmen igenom dyker det upp karaktärer som jag misstänker är närmast mytologiska. Aunt 13 exempelvis, eller huvudpersonen Master Wong (Jet Li). Men jag sitter helt enkelt och tittar på, som det kallas, rörliga bilder utan att fatta ett dyft. Black Flag Army. Nåt amerikanskt fort. En hel del Matrixdoftande slowmosekvenser. Shadowless kick. Wongs paraplyfight. Oerhörda mängder stegar på slutet. Kulan som fingersprätts iväg rätt in i pannan på motståndaren.

Definitivt en film som jag skulle vilja se igen efter att ha gått grundkursen. Men så tänker jag ju om nästan alla filmer. Det är ju nån bug, helt klart.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den framgångsrike mångsysslaren och folkhjälten Wong hamnar i vägen för stans indrivare och hans gangstergäng. Stackars residenset bränns ner. Samtidigt pågår ett politiskt och militärt spel mellan diverse västerlänningar och kinesiska intressen i en invecklad intrig som jag nog aldrig skulle fatta om jag så såg om filmen flera gånger. Den stoiske hjälten Wong tycks ställas emot allt och alla när han, i scener som nästan trotsar tyngdlagen, ska navigera i detta kaos. Samtidigt finns det, i jämförelse med förra filmen, en mycket högre konstnärlig ambition i den här filmen tycker jag. Både i berättelse, dramaturgi och foto men även i fightingscenerna som känns mer innovativa (kan bero på något mer avancerad teknisk trickfilmning). 

Nr 853: Ond Stad

Originaltitel: The Phenix City Story (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Inleds med reportern Clete Roberts som ger sig ut i verkligheten och intervjuar människor på gatan som var med om det filmen sen handlar om; det vill sägas politisk korruption och organiserad brottslighet i Phenix City, som kulminerar med mordet på politikern och advokaten Albert Patterson.

"Om man riktar ljuset på en råtta så gömmer den sig, oavsett om den är i the City dump eller i the City Hall" säger en av de intervjuade. Det uttrycks oro för riggade val, kriminalitet, hot, våld och mord. Kamp för frihet. Gå och rösta för ett Good America. Ja, det känns ju igen. Får inte riktigt grepp om den där inlednjngen. Roberts spelar typ sig själv, och han verkar intervjua människor som faktiskt var med om händelserna när det begav sig, men det är iscensatta klipp? Intressant hybrid, och skarp växling mellan "reportage" och "spelfilm/fiction", för sen följer då själva filmen. Berättarrösten är sonen John Patterson som kommer hem från vad jag fattar det som är tjänstgöring i andra världskriget. 14th Street har förvandlats till en gata full av ruffel, bluff och prostitution. Neon, fylla, slagsmål och pengar pengar pengar. "The Machine" med Rhett Tanner i spetsen kontrollerar verksamheten. Sonen John åker på däng, söker upp för att dänga tillbaka, blir less och vill förändra. Pappan inte lika motiverad, tvekar om han ska bli nån typ av statsåklagare? Det blir ändå krig mot brottsligheten. Och då börjar onda krafter smida onda planer i bastun. Krig mot kriget mot brottsligheten. Död svart flicka slängs på Pattersons gräsmatta. Liten vit pojke på cykel körs över. Budskapet är tydligt, this could happen to you. Upprörda känslor. Johns fru vill dra. John vill hjältestanna och kämpa för den goda saken. Pappa Patterson tar ett steg in i leken, som advokat. Korrupt jury resulterar i "obegripligt" domslut. Våldet eskalerar. Män, kvinnor, barn. Media tystas, kyrkan tystas. Bomber och granater. Patterson ångar på. Folket lyssnar,  less på lögner. Vilken alarmist han är, Patterson. Under tiden spelar polisen kort. Pappa Patterson skjuts utanför sitt kontor. Folket vill göra uppror, lyncha,  mörda. Sonen John hindrar dem, gjuter olja på vågorna med brandtal. Ringer upp "State Capitol"(?) och låter denne höra folkets ilska genom luren. Nu blir det åka av. In med Marshal law, nån form av beväpnad armé. Hårt mot hårt, upprensning i träsket. Verkar funka, men "hur länge ska det hålla?" Och så talet på slutet. "Med Guds hjälp ska jag inte misslyckas!"

Skönt att det var då, och så långt borta. Helt andra tider nu, här.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fram tills jag såg filmen så utgick från att den handlade om Phoenix, huvudstaden i Arizona med drygt 1,5 miljoner invånare. Men ack så fel jag hade. Hade jag läst lite mer noggrant så hade jag ju sett att den handlar om Phenix, ett samhälle i Alabama med endast 30 000 invånare som fick epitetet The Wickedest City in the U.S. på grund av korruption, sexhandel, spel och allehanda gangsteraffärer. Ond Stad är en primitiv lågbudgetfilm som inte ber om ursäkt för sig. Den börjar med nåt slags halvdokumentära dramatiserade vittnesmål från några av stadens invånare som var med när det hände så att säga. Sen kommer berättarrösten som introducerar Phenix i nån slags reklamfilmsstil, med skillnaden att det här inte är en stad man gärna åker till. Nog för att Phenix har flest kyrkor i hela Alabama men vad gör det när den samtidigt har varit en av de mest korrumperade städerna under hundra år. "Fancy women, slot machines and booze, The Phenix city blues" sjunger Monroe-fatalen på nattklubben The Poppy Club medan hon sexigt rör sig flirtande bland männen i lokalen. Det är på På 14:e gatan det händer, där spelas det med märkta kort, där misshandlas de som protesterar, där säljs det sex i gathörnen och maffian gör upp planerna i bastun. Mitt i historien står pappa Patterson, advokaten som vägrar låta sig köpas av någon sida och hans militäre son, nyss hemkommen från sin placering i Västtyskland. De är inte överens om vad som behövs göras, pappa vill först inte blanda sig i medan sonen blir allt mer engagerad i att bekämpa brottsligheten. När allt eskalerar ger sig pappa advokaten sig in i leken vilket kommer att stå honom dyrt. Istället för en personlig vendetta så lyckas sonen ändå mobilisera de goda krafterna i staden och genom ett telefonsamtal kallar han in armén som snabbt städar upp i staden. Inte en dag för tidigt kan man tycka.

Nr 842: O Pagador De Promessas (Sv titel: Löftet)

Originaltitel: O Pagador de Promessas (1962) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på tåget mellan Västerås och Karlstad och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg; 3

Kommentar: Neojesus har lovat att bära ett kors flera mil och få in det i kyrkan. Detta eftersom hans åsna, som genom ett mirakel, tillfrisknade efter bön. Han är dock inte det minsta välkommen när han kommer fram. In hit äga du icke tillträde. Vänd om, gå iväg, försvinn. Neojesus framhärdar, uthärdar. Det uppstår kommers, kampsportsdans, övertalningsförsök. Till slut dödas Neojesus och bärs ceremoniellt in i kyrkan på det kors han själv släpade dit. Han höll sitt löfte.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett par. Han släpandes på korset. På axeln. Över hängbron. Över prärien. Över stäppen. Hon snett bakom. I regn. I sol. I lera. Längs vägen. På stranden. Genom byar. Över klippor. Under palmer. Under gatlyktor. Uppför trappan. Den längsta Golgatan ever (typ fem mil). Och så... framme. Santa Barbaras kyrka tornar upp sig. Äntligen vila. Torkar svetten ur pannan. Och så gnabbet dem emellan. Hans kall, hans löfte, hennes motvillighet, hennes längtan hem. Där börjar filmen som har fått den svenska översättningen Löftet. Och där börjar även motgångarna. För tror vi att han blir insläppt i kyrkan. Icke sa nicke. Trots att han har lovat att om hans bästa vän åsnan blir frisk så ska han bära ett kors till Santa Barbaras kyrka. Till Santa Barbaras ära. Hädelse menar prästen eftersom mannen egentligen har vänt sig till gudinnan Yansa inom Canbdomblé-religionen. Under de dagar som går cirkulerar allt kring mannen och hans kors. Media ser möjligheten till ett scoop. De gör honom till en revolutionär hjälte. Hallicken som tycks styra och ställa i området raggar upp mannens fru och lovar guld och gröna skogar. Eller åtminstone en väg ut för henne. Candomblé-folket ser honom som en symbol för motståndet mot kyrkans diskriminering. En slags festival sker på trappan med dansbattle och capoeira. Mannen vill inget annat än att komma in i kyrkan. Har man lovat så har man. Det finns något beundransvärt i mannens kompromisslösa hållning kan jag tycka. Han vägrar ge med sig, tar inte ställning för eller emot något. Hans bästa vän, åsnan, har blivit frisk. Han har avgett ett löfte. Det är det som betyder något. Det är det som gör honom till den människa han vill vara. Till slut kallas polisen till platsen och i det tumult som uppstår så blir mannen skjuten. I en slags religiös ceremoni lägger Candomblé-folket honom på korset, använder det som murbräcka, och bär in i honom i kyrkan. Löftet uppfylls. Det är en vacker, bisarr, sorglig och grym film där vår hjältes naivitet, kyrkans intolerans och människors utnyttjande av varandra, kostar honom livet men samtidigt öppnar porten till någon typ av försoning. Kanske. Kanske inte.

Nr 792: Ormgropen

Originaltitel: The Snake Pit (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Scanidc Plaza på Storgatan 40 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Virginia (Olivia de Havilland) sitter på en bänk och har, som jag tolkar det, problem med schizofrena symtom (hör röster, känner sig förföljd). Det visar sig snart att hon befinner sig på mentalsjukhuset Juniper Hill State Hospital, men hon vet inte varför, och hon känner inte igen sin make som kommer och hälsar på. Inne på Dr Kiks kontor, där (antar jag att det är) Freud hänger och övervakar på väggen, börjar maken berätta och filmen går in i en flashback. Här visas hur Virginia hastigt avviker från både förhållande och Chicago, och hur relationen återupptas i New York sex månader senare, men hur Virginia lider av sömnsvårigheter, oro, är desillusionerad och insjuknar i typ panikångestattacker. Slut på flashback och tillbaka på Juniper Hill får Virginia pröva på hela utbudet av behandlingsmetoder, något som skildras väldigt effektivt. Elchockerna med blinkande lampor, brytare, reglage och skrikande ljud skapar en obehaglig känsla, trots att man aldrig får se Virginia chockas. Denna behandling ger efter ett tag en liten förbättring. Klädterapin minns jag inte så mycket av. Hypnosen börjar luckra upp minnen av en tidigare fästman, Gordon, som förolyckas i en bilkrasch där Virginia är passagerare. Kunde hon ha gjort något? Ville hon verkligen gifta sig med honom? Var han lik hennes pappa? "Tell me about your father" säger Dr Kik, och det känns nästan Star Warshögtidligt, men framsteg verkar göras, baby steps. Virginia får komma på utskrivningssamtal, går inget vidare. Hela tiden ett samtal med sig själv, en inre malande dialog. Hon får stanna kvar på Juniper, där hon avancerar upp och ner på de olika avdelningarna; ju bättre hon mår desto längre ner kommer hon nummermässigt. Det blir hydroterapi, även detta väldigt väl skildrat med drunkningsvågor och rop på hjälp. Arbetsterapi, en docka tillverkas och provocerar fram minnen av hur Virginia som liten, avundsjuk och avvisad flicka slog sönder en docka aka pappan. Strax därefter dör pappan, Virginia huvudlöst förtvivlad och tror sig ha orsakat detta. Hon berättar om detta barndomstrauma för Dr Kik och inflikar givetvis skamfyllt att visst är det löjligt och patetiskt att gråta över detta, och givetvis förklarar doktorn inte alls, det är en framgång i behandlingen. Och då kommer den oundvikliga dippen, falluckan upp till nivå 33-33A, själva ormgropen. Tvångströja och riktigt snygg utzoomning från den krälande högväggade miljön. Nära knutens upplösning nu, insikten. Virginia kan tända lampan utan att nödvändigtvis förstå hur den fungerar. Räcker så. Varde ljus. Anknytningsbekymmer i barndomen. Undangömd skuld. Sökandet efter ersättare. Bilder på baby till och med. Det är detta jag tycker väldigt mycket om med filmen. Den visar, förtydligar, förklarar och går detaljerat in på det den handlar om. Med hjälp av flashbacks, som ju kan ses som ett slags minnen, med hjälp av gestaltningar av Virginias "inre" i de olika terapierna, med hjälp av Dr Kiks torrnyktra och piprökande resonerande, med hjälp av miljöbeskrivningarna på de olika avdelningarna med personal och de andra patienterna presenteras en väl utmejslad bild av behandlingsprocessen. På slutet stor dans och avsked. Dags att flyga iväg. Färdigbehandlad, om än inte frisk. 
Storartat spel av huvudpersonen de Havilland (som fortfarande lever, 103 år gammal. Bra jobbat.) som växlar mellan total hysteri till mild och ömsint medpatient. De olika terapibehandlingarna skildras väldigt intressant och klipparen Dorothy Spencer är frisörexakt med saxen. Ser att hon har haft fingrarna med i minst en handfull andra rullar i projektet, bland dem en annan liten godbit: Spöket Och Mrs Muir.
Funderar på vilka andra filmer i projektet som behandlar mentalsjukhusmiljö och kommer på rak arm bara på tre; Gökboet, Shock Corridor och Doktor Caligari. Finns det kanske fler? Vem frågar jag? Mig själv?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Freudiansk dramathriller med stark början. Välregisserat och välspelat men kanske lite för klinisk. Det blir tydligt och övertygande men jag hade nog ändå hoppats på något mer delikat och mystiskt i Virginias sjukdomsbild. Istället landar allt i plain daddy issues vilket känns lite snopet. Jag hade velat bli lite mer överraskad. Olivia de Havilland är dock fantastisk i rollen som den sjuka Virginia. Det finns också en hel del bra scener inifrån sjukhuset och filmen skildrar på ett obehagligt och trovärdigt sätt bilden av mental sjukdom och livet på en mentalinstitution i amerikansk efterkrigstid.

Nr 658: Ordet

Originaltitel: Ordet (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Om x är Ordet är y Gud, således är x=y vilket ger y=x som innebär att Gud är Gud, Ordet är Ordet och i begynnelsen var både Ordet och Gud Ordet och Gud. Gud var hos Gud, Ordet var hos Ordet och de var i begynnelsen.
Det är inte lätt att hålla isär turerna när det gäller vilken slags tro som är den rätta, hur man ber på bästa sätt och om mirakel verkligen kan ske. Ska jag be utan att tro, eller tro utan att be? Vad är det jag tror på och vem är det jag ber till? Om jag tvivlar, vad är det jag tvivlar på?
114 scener med riktigt låg takhöjd. Varje bild som en förebrående tavla som hänger i nån tillknäppt korridor, stirrar ner mot de fållade lammen som rör sig vilset på heltäckningsmattan. Johannes är ju bäst, glider omkring i form av Jesus, säger han själv i alla fall och det finns väl ingen anledning att misstro honom? Han levererar ju.
Två gånger i filmen ser man det kors som är upprättat vid den plats där Kaj Munk hittades mördad av Gestapo 1944. Det var bara en vecka efter den första filmatiseringen av Ordet, då i en svensk version med bland andra Victor Sjöberg. Den verkar omöjlig att få tag på, men jag vill så hemskt gärna se den att jag har önskat den till Cinemateket i Göteborg; jag har så att säga bett om det. Om de visar den där ska jag börja tro på mirakel jag med.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Carl Theodor Dreyer har vi tidigare stiftat bekantskap med i hans sista stumfilm En kvinnas martyrium och hans första ljudfilm Vampyr, två väldigt olika filmer men lika strama och expressionistiska. I Ordet har vi nog däremot hans stora mästerverk, en film helt avsaknad av effektsökeri. Den är lika enkel som stram och stilla. Filmen är baserad på den danska prästen Kaj Munks drama. Handlingen kretsar kring bondfamiljen Borgen som trots sin kärleksfulla omsorg har en del slitningar och meningsskiljaktigheter. Morten är änkeman, far till tre söner och en god kristen av den äldre skolan. Han plågas enormt av en av sönerna Johannes som tror han är Jesus och vandrar runt på ägorna som en vålnad. Den yngsta sonen vill gifta sig med dottern till en fritänkande pastor och den äldsta sonen är ateist och gift med pigan Inger. Det är naturligtvis upplagt för ett intrikat och konfliktsökande kammarspel med religiösa förtecken men det vi får bevittna är ett intimt och övertygande drama om tro, kärlek och mirakel. Det är långa tagningar som liksom drar mig in i berättelsen, in i Borgens familj. Jag förstår Mortens uppgivenhet över Johannes konstiga mässande. Jag känner med familjens vemod. Och jag upplever samma djupa förundran vid Ingers dödsbädd som människorna i filmen. Det fantastiska är att Dreyer vägrar göra spänning av slutet, han vägrar ge oss en förklaring. Ordet är en ödmjuk film och ett fantastiskt stycke filmkonst.

Nr 652: Och Tranorna Flyga

Originaltitel: Летят журавли, Letat zjuravli (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Första filmen i nya hemmet och vilken rulle att öppna med! Förutom det enormt befriande i att utgångspunkten är civila relationer i krigstider, och förutom att Tatiana Samoilova är fantastisk i rollen som hopplöst kvarlämnad ekorre så är den största behållningen med den här filmen kameraarbetet. Jag har en ny idol, och han heter Sergey Urusevsky. Minst sagt innovativa vinklar, makalösa lösningar i till exempel trapphuset och en slags förhistorisk steadicam i folkmassetagningarna och vid fältslagen. Detta i kombination med en redigerare från himlen, Mariya Timofeeva, gör att man bara häpnar flertalet gånger. Enda sovjetiska filmen som vunnit Guldpalmen i Cannes. Underbar start på ölivet!

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: I rysk filmtradition talar man tydligen om före och efter Stalins död. Efter andra världskriget och under slutet av Stalinismen begränsades de stora filmbolagens möjligheter. Ekonomisk ödeläggelse och rädsla verkar ha varit orsakerna. Efter Stalins död 1953 såg man däremot en pånyttfödelse av den sovjetiska filmkonsten och fyra år senare kom Och Tranorna Flyga. I min värld en helt obekant film. Michail Kalatozovs film om kärleksparet som skiljs åt strax innan krigsutbrottet är en vågad berättelse, inte för att den skildrar krigets konsekvenser för det civila samhället, utan mer för att den inte hyllar den sovjetiska storslagenheten och den ryska krigsmaskinen. Bara det är ett tecken på att nya tider var möjliga för den sovjetiska filmen. I centrum står Veronika, helt ljuvligt porträtterad av Tatiana Samoilova, som blir lämnad av Boris när han drar till fronten. Hemmavid går livet vidare men där tidigare referenspunkter plötsligt har upphört. I kriget finns inga hjältar, ingen ära. Det finns bara ett liv som pågår, val som görs för att överleva, för att gå vidare. Men det mest häftiga med den här filmen är det hisnande och fantastiska kameraarbetet som jag sällan har skådat. Hur gör han Urusevsky? De visuella effekterna är fullt närvarande och extremt tydliga men på ett sådant fint och balanserat sätt så att de aldrig tar över för sin egen skull. Det är sublimt och explicit på samma gång. En underbar pärla som sticker ut på ett alldeles säreget sätt.

Nr 549: Once Upon A Time In America

Originaltitel: Once Upon A Time In America (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jag vågar inte sätta en rak trea, för då lär jag få mina fiskar varma. Oklart av vem, eftersom det fortfarande inte - efter snart åtta år - verkar vara mer än en handfull som läser den här bloggen. Mig och Jimmy inkluderade. Men den här rullen var långt förbi i längsta laget. Vissa scener blir snudd på parodiska, det händer liksom ingenting. Jag tänker främst på strandscenen. De Niro i baddräkt, på en solstol, tittar på Woods som sitter och mantrar i sin egen bubbla. Blickar, men helt utan den livsviktiga spänningen, energin som måste finnas i den typen av tystnader. Det var några sådana scener, obehagliga. Jag tänker på bakelsescenen i trappan, där lillkillen verkligen hyperteatrar sig igenom hela vad kan det vara, fyra minuter av frestelse. När de samlas som vuxna och De Niro sitter med en kaffekopp och vevar med en tesked i en outhärdlig evighet. Vad mer? När Dominic dör och ligger i famnen. "Noodles, I slipped". Åh, gud. Nej, det går fetbort. Allt sånt där förorenar filmen för mig. Sergio Leones sista film. Och det finns en del ansiktsbilder som känns igen från westernrullarna. Hattarna på sned i diagonal genom rutan. Och det är klart, vi såg den här efter de två Gudfadernfilmerna, så ribban var ju lagd på högsta pinn. Men något mästerverk? Nej, inte i min bok.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi ville fortsätta maffiatemat med ännu en episk berättelse. Robert De Niro och James Woods. Sergio Leone. Ganska höga förväntningar. Men med sina utdragna tre och en halv timmar är den långt ifrån upplevelserna med Gudfadern.  Utgångspunkten är relationen mellan de två judiska pojkarna Noodles (De Niro) och Max (Woods) i New Yorks Lower East Side under förbudstiden och deras väg in i kriminalitet. Lite för mycket jobbigt barnskådespel. Men filmen börjar inte där. Den börjar istället i mitten av 30-talet när Noodles lägger sig i ett opiumrus och grubblar över sitt liv. Filmen pendlar därefter mellan 20-, 30- och 60-talet och det görs dynamiskt och snyggt. I slutscenen är vi tillbaka precis där vi började, i den dimmiga opiumhålan. Början är slutet. Slutet är början. Och däremellan ett liv med våld, död, ungdomens kärlek och ålderdomens försoning. Leone snickrar fint ihop berättelsen men han lämnar kvar alldeles för mycket spillmaterial. Det gör filmen långsam, haltande, lite trist och stundtals pinsamt jobbig. Tyvärr.

Nr 522: Orfeu Negro

Originaltitel: Orfeu Negro (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på DVD på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag visste ingenting om Orfeusmyten innan den här filmen, och jag vet väl inte jättemycket nu i efterhand heller, även om jag har läst lite på nätet. Men så mycket förstår jag, att det verkligen handlar om en egensinnig tolkning, för inte mycket stämmer överens. Orfeus spelar, ja. Eurydike jagas, ja. Och där slutar väl likheterna. Nu finns det givetvis ingenting som säger att en film ska eller behöver likna någon förlaga, oavsett hur den ser ut, men vad ska jag annars gnälla på? Det hyperteatraliska anslaget i både dialog och rörelser är inget som attraherar mig, snarare tvärtom. Maximalism i gester och uttryck. Och så samban då, den otrötteliga samban som pulserar i bakgrunden och framsidan genom hela filmen. Det tar aldrig slut, och jag förstår att det är det som är meningen, särskilt i karnevaltider. En kortfilm skulle det kunna vara, på kanske en halvtimme, det hade varit nåt! Det som är bäst med den här filmen är nog att jag och Jimmy tycker ganska olika, det händer inte så ofta. Gött.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Marcel Camus tolkning av Orfeuslegenden förlagd till Rio de Janeiro under karnevalen är en fin liten pärla. Inte nog med att den vann Oscar för bästa utländska film, det var dessutom en av de första internationella konstnärliga filmerna med enbart svarta skådespelare. Det neorealistiska mustiga tonläget påminner om en del om italiensk film vid den här tiden. Samtidigt får den kritik för att den ensidigt framställer befolkningen som passionerade dansande karikatyrer. Orpheus (Breno Mello) är den skönsjungande spårvagnsföraren från bergen ovanför Rio som alla gillar. Han är förlovad med Mira (Lourdes de Oliveira) men förälskar sig i Eurydice (Marpessa Dawn) som just kommit till staden på flykt från en man hon tror vill döda henne. Hennes make? Pojkvän? Far? Det enda vi får veta är att han är utklädd till Döden. Karnevalen kommer allt närmare och alla förbereder sig för dans och fest. Natten slutar dock i död och misär och när solen reser sig ur havet så inget längre sig likt i den lilla bergsbyn. Det är mycket jag gillar med den här filmen, bland annat Antônio Carlos Jobims och Luiz Bonfás fantastiska musik och Jean Bourgoins fina foto, inte minst i Styxscenen när Orpheus möter nattvakten (färjkarlen Charon?) i en myndighetsbyggnad full av saknade personer i form av pappershögar som blåser kring deras fötter. Till skillnad från exempelvis Guds Stad som på ett närmast fulländat sätt beskriver den destruktiva sidan av Rios kåkstäder så är Orfeu Negro en mustig hyllning till livet trots den tragiska historien om Orfeus och Eurydike.

Nr 67: Old Boy - Hämnden

Originaltitel: Oldboy (2003) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Banana Bungalows, Khao Lak, Thailand.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Myran ur armen – Andalusiska hunden. Slingrande bläckfisk äts levande. Vivaldis sprudlande årstid vid tandtortyr. Fight club med kniven i ryggen; slagsmålsscenen i gränden. Spegelscener, fönster, glassplitter. Inklippskryddor – webkameror, fotografier, övervakningsmonitorer. Hypnos. Ansiktssplit - en Personapassning. Klipper av tungan för att slippa berätta – Oidipus. Måste se igen för att förstå nånting överhuvudtaget.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Då ska vi se. Några veckor sedan jag såg den men jag minns ändå att jag gillade den. Det är en modern saga, en psykolgisk katt-och-råtta-lek varvat med snyggt koreograferade slagsmålsscener a´la tv-spel, incestuösa överaskningseffekter och perversa hämndbegär. Filmen bygger på japansk mangaserie och handlar om en man som berövas sin frihet men släpps lös efter 15 år med ledtrådar som ska leda honom till kidnapparen och samtidigt ge honom svaret på varför han suttit inspärrad. Den skruvar sig flera varv runt sin egen axel och jag stirrar oförstående genom hela filmen men tror till slut att jag får ihop det. Old Boy är ett mustigt hopkok av klassiska berättelser kryddad med mängder av våld. Och några bläckfiskar.