Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på DVD på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland.
Kommentar: Jag visste ingenting om Orfeusmyten innan den här filmen, och jag vet väl inte jättemycket nu i efterhand heller, även om jag har läst lite på nätet. Men så mycket förstår jag, att det verkligen handlar om en egensinnig tolkning, för inte mycket stämmer överens. Orfeus spelar, ja. Eurydike jagas, ja. Och där slutar väl likheterna. Nu finns det givetvis ingenting som säger att en film ska eller behöver likna någon förlaga, oavsett hur den ser ut, men vad ska jag annars gnälla på? Det hyperteatraliska anslaget i både dialog och rörelser är inget som attraherar mig, snarare tvärtom. Maximalism i gester och uttryck. Och så samban då, den otrötteliga samban som pulserar i bakgrunden och framsidan genom hela filmen. Det tar aldrig slut, och jag förstår att det är det som är meningen, särskilt i karnevaltider. En kortfilm skulle det kunna vara, på kanske en halvtimme, det hade varit nåt! Det som är bäst med den här filmen är nog att jag och Jimmy tycker ganska olika, det händer inte så ofta. Gött.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Marcel Camus tolkning av Orfeuslegenden förlagd till Rio de Janeiro under karnevalen är en fin liten pärla. Inte nog med att den vann Oscar för bästa utländska film, det var dessutom en av de första internationella konstnärliga filmerna med enbart svarta skådespelare. Det neorealistiska mustiga tonläget påminner om en del om italiensk film vid den här tiden. Samtidigt får den kritik för att den ensidigt framställer befolkningen som passionerade dansande karikatyrer. Orpheus (Breno Mello) är den skönsjungande spårvagnsföraren från bergen ovanför Rio som alla gillar. Han är förlovad med Mira (Lourdes de Oliveira) men förälskar sig i Eurydice (Marpessa Dawn) som just kommit till staden på flykt från en man hon tror vill döda henne. Hennes make? Pojkvän? Far? Det enda vi får veta är att han är utklädd till Döden. Karnevalen kommer allt närmare och alla förbereder sig för dans och fest. Natten slutar dock i död och misär och när solen reser sig ur havet så inget längre sig likt i den lilla bergsbyn. Det är mycket jag gillar med den här filmen, bland annat Antônio Carlos Jobims och Luiz Bonfás fantastiska musik och Jean Bourgoins fina foto, inte minst i Styxscenen när Orpheus möter nattvakten (färjkarlen Charon?) i en myndighetsbyggnad full av saknade personer i form av pappershögar som blåser kring deras fötter. Till skillnad från exempelvis Guds Stad som på ett närmast fulländat sätt beskriver den destruktiva sidan av Rios kåkstäder så är Orfeu Negro en mustig hyllning till livet trots den tragiska historien om Orfeus och Eurydike.
No comments:
Post a Comment