Nr 829: Det Hände I Skottland

Originaltitel: I Know Where I'm Going (1945) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Om att upptäcka, och uppleva, att fattig- och rikedom, ur ett djupare perspektiv, inte handlar om hur mycket pengar man har. Och om att söka efter sin partner, den konstruerade förälskelsen, på en plats och hitta den stora oemotståndliga kärleken på en helt annan.
Den resan får hon göra, hjältinnan Joan (Wendy Hiller), och hon påbörjar den hemma i Manchester genom att säga farväl till fadern, och meddelar samtidigt att hon ändå på ett vis är på väg mot honom för den stora uppgörelsen, i och med att den blivande maken är lika gammal som fadern, och dessutom något av en idol för honom i och med hans enorma affärsmässiga framgång. Avfärd, och med hjälp av tekniska landvinningar såsom tåg, bil och båt tar sig Joan hela vägen upp och ut till de Inre Hebriderna. På vägen drömmer hon om hur hon byter skepnad, hur hon ikläder sig brudklänning, hur transformeringen har börjat, men det är något av en mardröm då hon ingår äktenskap med Det Stora Företaget, inte personen, människan. Resan fortsätter, men hon når inte hela vägen fram. På Isle of Mull tar det stopp på grund av naturens krafter; dimma, blåst och regn förhindrar den sista överfarten. Istället blir det lokal sightseeing med vägvisaren Torquil (Roger Livesey) som introducerar Joan för slottsruinen Moy Castle. Detta stenskelett ruvar på en långtida förbannelse; kliver Torquil över tröskeln kommer han för evigt kedjas fast vid en och samma kvinna. Och det är han i nuläget inte ett dugg intresserad av. Här kommer vi ju hamna igen, tänker jag. Men för tillfället blir det istället hang out på byns enda hostel, där Joan räknar takbjälkar innan sömnen i en stilla bön om att vinden ska mojna. Här en fin liten övergång när Joan blåser ut lampan inför natten och denna lilla pust fortplantar sig till nästa morgons stormvindar; vädergudarna gör sitt för att hålla henne kvar. I dessa väntans tider berättar Torquil ytterligare en legend, en myt, om hur den norske kungen Breacan fastnar i den enorma vattenvirveln Corryvreckan ute i gulfen när han försöker imponera på en prinsessa. Här kommer vi ju hamna sen, tänker jag. Mitt i detaljerna om de olika ankarrepens materiella hållfasthet sprakar det till i långvågsradion. Det är Joans blivande make ute på ön som hör av sig, just när det handlar om att trofast kärlek är det starkaste repmaterialet. Lägligt. Kontakt mellan världarna, över gränsen, stelt och artigt, Joan känner knappt igen rösten. Distansen dem emellan. Kärlek på avstånd är lurigt. Slitningarna fortgår, är det inte för hård vind så är det för mycket dimma, och tvärtom. Joan får bada i skotsk kultur; slott, dans, musik, sång och säckpipor. Diamantbröllop och Torquils plötsligt stenskarpa och fokuserade blick; Joan är den han vill ha. Och Joan verkar inse vice versa, men hon har ju en lirare ute på ön. Och till slut blir längtan efter den illusionen för stor och då gör Joan det enda rimliga - hon trampar förbi i vårdkön och köper en biljett ut i ovädret, på bekostnad av den unge båtsmannens väl och ve. 20 ynka pund kostar det för Joan - för båtsmannen är det en livlina till ett framtida bröllop, ett lyckligare liv. Livsfarligt och oacceptabelt skulle det kunnat heta idag, och det gör det då också. Alla - inklusive Torquil - försöker stoppa Joan, men envis som hon är från födseln ska hon bara iväg. Torquil ser ingen annan utväg än att hoppa på skutan mot den sista stora utmaningen, och ganska snart befinner vi oss mitt i den enorma virvelströmmen. Här tänker jag att den ursprungliga legenden om norske kungen nu istället innehåller Joans försök att nå sin "prins" på ön. Men jag tänker också att det ju även är så att Torquil är den som styr båten in i stormens öga, och han gör det för att på ett vis imponera på Joan. Mycket legend för pengarna. Härligt. Tydligen ska George Orwell ha varit nära att dö virveldöden just här - irl - men lyckades kravla sig upp på en klippa och senare räddas. Kort efter det slutförde han romanen 1984. Vad det nu har med saken att göra. Tillbaka till Joan och Torquil som med nöd och näppe lyckas sparka igång den tidigare havererade båten och styr tillbaka numera vraket mot land, den förhållandevis trygga strand varifrån de kom. Joan slutar be om nätterna, och då stillar sig vindarna, dimman lättar. Tack för allt, kyss och adjö. Torquil stryker ensam omkring sitt förbannade Moy Castle, men tar till slut tjuren vid hornen och kliver över tröskeln. Nästan omedelbart kickar besvärjelsen in. Till tonerna av de tre säckpipeblåsarna återvänder Joan, och hon kan förenas och fastkedjas med Torquil i en efterlängtad sammansmältning. Förnuftet togs till fånga, och fadersfiguren ute på ön är krossad, lämnad och upplöst.
Dimman, siluettgestalterna som verkar framträda i ett slags disigt kustljus. Myterna och musiken. Resan och hemkomsten. Den osynlige maken på närmast öde ön. Och så den där parallellhistorien om den jagade örnen som försvann och återvände. Allt detta bidrar till ett drömlandskap där kretsloppet kan vrida sig och snurra på som en långsam, evig virvel.
En väldigt intressant grej med filmen är att den i väsentliga delar är inspelad på plats i det yttersta av Skottland, men det verkar som att Livesey, som spelar Torquil, aldrig var där. Närbilder är tagna i studio, och i de scener där han är ute i verkliga miljöer så är det en stand in. Inget jag hade en tanke på under filmens gång och hade jag hamnat inför en sanningskommission med riktad lampa hade jag kunnat svära på att jag såg honom överallt på plats på ön. Filmskapandets nästan magi. Underbart.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Powell & Pressburger presenterar ett spännande drama med den romantiska bilden av Skottland som kuliss - sjungande sjölejon, keltiska legender, gaeliska repliker, säckpipor, kiltar, slott och storslagen natur. Det är hit den hårdhudade storstadstjejen Joan Webster (Wendy Hiller) kommer. Joan är en målmedveten kvinna som alltid har vetat vad hon vill vilket vi får veta i raden av inledningsscener om hennes uppväxt. Det är riktigt snyggt hur de inledande scenerna övergår i olika skyltar med produktionsinformation om filmen. Vid 25 års ålder meddelar Joan sin far att hon ska gifta sig så hopp på tåget och vips iväg till Inre Hebriderna. Föremålet för hennes äktenskapsplaner är en äldre framgångsrik affärsman som bor otillgängligt på en av öarna. Så långt lyckas däremot Joan aldrig komma utan hindras av vädret, lokalbefolkningen och malströmmen. Det är nämligen förutbestämt att hon ska gifta sig med den utfattige krigsveteranen Torquil MacNeill (Roger Livesay). Det var ursprungligen tänkt att James Mason skulle spela rollen som Torquil men han ballade ur eftersom han inte ville åka till inspelningsplatsen på Isle of Mull. Ironiskt eftersom Livesay heller aldrig var på plats (pga en föreställning på West End Theatre i London) utan gjorde alla tagningar i studio. Titeln I Know Where I'm Going anspelar för övrigt på en skotsk folkvisa.

Nr 828: Skandalen Kring Julie

Originaltitel: Jezebel (1938) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: New Orleans, Louisiana, 1852. Gula febern, gryningsdueller, slavar och kärleksintriger. Julie (Bette Davis) bryter mot konventioner, samhälleliga och sociala regler. Hon gör entrė i filmen på en bångstyrig häst, störtar försenad in till sin egen fest fortfarande iklädd en otänkbar riddress, dricker mansdrycken whiskey och är förlovad med Preston (Henry Fonda) för andra gången. Det var klänning nummer ett.
Inför en större bal vill Julie ha en röd klänning istället för - som det anstår en ogift kvinna - en vit. Den röda anses vulgär, slampig. Preston försöker förgäves få Julie att byta om, att följa reglerna. Julie vägrar, hon ska prompt ha den röda klänningen. Hon är van att få som hon vill, och hon är van att manipulera, konspirera, dupera och fulspela för att just få sin vilja igenom. Detta verkar vara det absolut viktigaste för henne. Väl på balen blir Julie och Preston först utstirrade, och när de äntrar dansgolvet skingrar sig resten av besökarna som om det var ett febersmittat par som just klivit in. När Julie känner av denna sociala distansering på allvar vill hon åka hem, men Preston tvingar henne igenom förnedringsdansen. Ett slags uppfostran antar jag. Du ville det här. Varsågod och ät upp. Det var klänning nummer två.
Efter balen lämnar Preston Julie - förlovningen bryts för andra gången - och han åker norrut mot framtiden i form av järnväg, ekonomi, maskiner och en mer liberal syn på slaveri. Julie stänger in sig och tjurar milt sagt. Umgås inte med någon, pratar knappt med någon, sörjer sin Preston och ångrar sin envishet, sin tjurskalle. Ett år passerar och det meddelas att Preston är på väg tillbaka. Julie blir upp över öronen ivrig, fixar och donar, fejar och ställer i ordning för välkomstfest. Hon planerar att be så innerligt om ursäkt, hon inser hur dum och omedgörlig hon varit. För att verkligen betona sin uppriktiga ånger så klär hon sig i den vita klänningen. Oskuldsfullt, tillmötesgående, fredligt. Nu ska det bli hon och Preston igen, för evigt. Knappt har Preston hunnit över tröskeln, och knappt har Julie fallit på knä inför honom i en känslosam bekännelse, innan Prestons nya hustru kliver in i handlingen. Julie helt stum av förfäran. Obegripligt, verkar hon tycka. Ofattbart. Världen stannar. Musiken tystnar. Andningen upphör. Han har en annan. Gift? Efter första chocken finner sig Julie i sitt öde och börjar mer eller mindre direkt dra i trådarna för att få till ett lokalt världskrig. Kan inte hon få Preston så ska ingen annan ha honom heller. Den lömska blicken är åter i hennes ögon, och hennes moster/faster ser den, ser hennes handlingar, ser hennes mörka avsikter och levererar den enda repliken i hela filmen som pekar mot originaltiteln: "Jag tänker på kvinnan Jezebel som var ond i Guds åsyn". Detta var den tredje klänningen.
Gula febern har hela tiden legat som en oroväckande möjlighet, och nu har den anlänt på riktigt. Folk dör som flugor, det skjuts med feberkanoner, det dras gränser, vakter patrullerar och ingen stadsepidemiolog i världen skulle väl vilja stå på en presskonferens i det läget, där och då, och meddela att det skeppas smittade ut till en ö - inte för att vårdas, utan för att de åtminstone inte ska föra febern vidare. Rädda dem som räddas kan, resten får dö. Hela sällskapet kring Julie och Preston är isolerade ute på familjens plantage, men i nån slags nödsituation beger sig Preston in till stan för att hjälpa till. I en delikat, nästan lite undangömd scen tidigare i filmen syns hur Preston strosar i trädgården och får ett bett av en eventuell mygga. Inget mer än så. Men nu står han där, Preston, i stadsbaren och dricker dubbla shots. Han är lättirriterad och lättprovocerad. Efter en häftig ordväxling faller han kallsvettig ihop på golvet, och resten av gästerna skingrar sig hastigt, som om han hade en röd klänning på sig. Han forslas till sängs och rapporteras in som smittad, vilket innebär att han ska ut på ön. Alla är lika inför lagen. Doktorshedern. Familjen ute på plantagen får reda på detta och Julie bestämmer sig instinktivt för att skynda till undsättning. Hon drar på sig en slags cape, en mörk med huva, och smugglas nattetid och  vattenvägen in till Preston. Hon vårdar, baddar, lugnar, fläktar och kysser honom. Gränslös kärlek. Hon inser att hon måste följa med honom ut till ön, hon är den enda som kan hjälpa honom att få rätt mediciner, vatten, mat. Det är djungelns lag ute på ön. Hans hustru vill vara den som följer med honom, men Julie övertygar henne att det bästa är om Julie tar det uppdraget. Hon vill få chansen att verkligen visa att hon kan vara stark, modig och osjälvisk. Hon försäkrar också att Preston bara älskar hustrun, inte Julie. So be it. Julie och Preston rullar ut ur stan på en kärra. Mot döden, tänker jag. Det var den fjärde klänningen.
En film om konventionsbrytande, revolt, uppfostrande. Hur olika slags regler styr människor i olika situationer och sammanhang. Mellan två personer, inom familjen, i vänkretsen, ut till större sammankomster, samhället. Åtskillnad mellan svarta och vita. Tjänstefolket som framställs som glada och lyckliga, som vänner, del av familjen. Den lille svarte pojken som får stå och fläkta middagssällskapet. Julie som på slutet fläktar den sjuke, sängliggande Preston. Tvång vs kärlek. Samma handling, syfte, att svalka, men olika ingångar hos den utförande. I samma hus. En långsamt pågående process, samtidigt stagnerad och uppluckrande, föränderlig. Och så kommer något större, hastigare. Svepande epidemi. Lagar och regler måste följas stenhårt eller tvärtom åsidosättas i akuta situationer. Känns ju såklart väldigt aktuellt så här i Coronatider.
Effektfullt laborerande med hur musiken halvt märkbart vid flera tillfällen tystnar när det ges obekväma besked av något slag. Som en paus i flödet, och sen när beskedet har landat, snurrar allt igång igen.
Julie gör en ordentlig resa utvecklingsmässigt, men jag kan inte riktigt greppa slutet av filmen. Blev Julie så att säga omvänd, med insikt och i förlängningen en osjälviskhet, eller var den sista övertalningen ytterligare en djupt manipulerande handling för att få tillgång till Preston och ett sista halmstrå? Kanske både och.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Heder och seder i ett Nord och syd-drama med den utmärkta Bette Davis som den bortskämda sydstatsskönheten Julie Marsden. Julie är en ung eftertraktad societetsdam i 1850-talets New Orleans, van att få som hon vill, oavsett om det handlar om män eller klänningar. Hon är förlovad med nordstataren Preston Dillard (Henry Fonda) men med ett gott öga till gentlemannen och helyllekillen Buck Cantrell (George Brent). Efter en del omständigheter drar Preston norrut och när han sedan återkommer efter år är han gift med en annan kvinna till Julies stora förskräckelse. Julie intrigerar och lyckas få till stånd en duell där Buck tyvärr dör. Preston däremot drabbas av gula febern och dör väl han också så småningom men innan dess gör Julie en helomvändning i sitt beteende när hon fullständigt osjälviskt följer med Preston till de dödsdömdas ö för att vårda honom i livets slutskede.

Nr 827: Mr Smith I Washington

Originaltitel: Mr. Smith Goes To Washington (1939) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Läser i samma veva boken Hjälten med tusen ansikten av Joseph Campell - om hjältemytens standardstruktur genom historien och i olika kulturer. Monomyten. Ligger tydligen till grund för George Lucas utformning av hans stjärnkrigsfilmer.
Noterar och funderar på följande utifrån den läsningen gällande denna rullen:
* Smith får uppdraget (kallelsen) genom en slump/tillfällighet. Den singlade slanten hamnar på högkant och pekar mot hans namn istället för på något av de två ursprungligen tilltänkta.
* Vägvisaren/mentorn Clarissa är kvinnan som redan kan allt om senatens labyrinter. Hon ger honom råd och direktiv.
* Tröskelväktarna - som ska erbjuda motstånd och förhindra överfärden - är media (illvilliga bilder och skvaller) och redan tillsatta senatorer (lyssnar inte, konspirerar med varandra, korruption).
* Symboliska döden/pånyttfödelsen - kan det jämföras med när Smith förlorat drar sig undan och hämtar kraft vid Lincolnstatyn, och kvinnan/vägvisaren Clarissa kommer och peppar honom till come back?
* Sista stora striden är filibustern. 25 timmars kamp mot systemet, både fysiskt och mentalt. Kollaps mot slutet.
* Fadern dör. Smiths pappas tidigare vän, tillika idol för Smith, erkänner sitt brott och springer ut och vill skjuta sig. Han befrias då från "den mörka sidan".
* Smith återställer det "forna glansiga", den ärliga demokratiska processen, som nu åter kan nyttjas av de levande och kommande. Rättvisan segrar, monstret förgörs.
* Smith upphöjs i senaten. 
Sen börjar allt om i ett evigt kosmogoniskt kretslopp. Avfärd - Invigning - Återkomst. 
Kommer Trump statyeras?

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En pedagogisk hyllning till det amerikanska politiska systemet. Jag blev däremot knappast något klokare av det men det är en bra film. Mr Smith är scoutledaren som av en slump lyckas bli senator. Allt är möjligt i det förlovade landet. Hans första rundtur i Washington blir en storslagen lovsång till den amerikanska demokratin, dess historia och konstitution och jag är helt med på noterna. Sedan följer ett drama om konspiration, korruption och rättfärdighet. Mr Smith visar sig vara mycket mer en den bortkomne och obetydlige scoutledaren. Han blir individualisten som vägrar att dansa efter partipiskan och idealisten som efter ett 25-timmars maratontal efter bästa filibusterinstitution lyckas försäkra sig om sitt försvar och nå rättvisa. Thank you, mr president.

Nr 826: Den Stora Kärleken

Originaltitel: Europe '51 (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: 1950, två år innan den här filmen kom, gjorde Roberto Rosselini en film som heter Franciscus, Guds gycklare, som inte helt oväntat handlar om mannen, myten, tiggarmunken, predikanten och numera helgonet Franciskus av Assisi. Kanske kände Rosselini att det där med Franciskus var en brunn ur vilken det fanns mer kvar att ösa, eftersom den här filmen kan tyckas handla om en helgonlik gestalt som går från självupptagen och stressad till uppoffrande och givmild. Irene (Ingrid Bergman) prioriterar bort sin sons behov så till den milda grad att han väljer att kasta sig utför en trappa, för att lite senare avlida av skadorna. Detta blir för Irene en vändpunkt som leder till en ögonöppnare och sinnesvidgare. Hon beger sig ut i andra typer av verkligheter än den hon själv levt i. Klasshissen ner några våningar. Hon besöker fattiga kvarter och hjälper behövande familjer, jobbar på fabrik, vårdar en dödssjuk prostituerad (med hjälp av två ägg i en kaffe latte), och lyckas även avväpna en bankrånare slash mördare. Det sista gör att hon hamnar hos polisen, vidare till kvinnofängelse, vidare till mentalsjukhus där hon genomgår tester och bedömningar. Hon klassas som galen, vad jag förstår. Hon vill så oerhört väl, men går inte att sorteras in, diagnostiseras, går inte att begripa sig på. Hon är en fara för samhället i stort. Prästen gör ett försök. Irene upplever inte att gud räcker till. Ingen ideologi funkar, täcker hennes åskådning. Någon på kliniken försöker begå självmord. Irene går in med helande blick och säger vad hon borde sagt till sin son: "Jag är här. Du är inte ensam". Till slut står hon där innanför ett korsat fönster och blickar ner  mot gårdsplanen, på alla som kommit för att tacka henne. Hon har tagit farväl av sin familj. Verkar ändå hyfsat ok med tillvaron.
Ingrid Bergman som en frätande ikon varje gång hon är i bild. Vissa har det, andra inte. Intressant med parallellerna föräldraskap/äktenskap/politik/religion - hur allt lämnas för nåt större, nåt närmast oförklarligt? Annat än en enorm vilja att hjälpa, lindra, omhänderta. Noterar hur vissa scener återkommer i filmen som speglingar av det förflutna. Jag tänker då på middagen som först är med rika gäster, och senare i fattigkvarteren med soppa och små barn. Jag tänker på sängkantsscenerna; först avvisande mot sonen i hemmet, sen desperat hjälpförsökande mot densamme när han ligger på sjukhus, senare omvårdande den blodhostande prostituerade och sist lugnande den självmordsbenägna kvinnan på mentalsjukhuset.
Jag blev ju lite fundersam när sonen dog redan efter 25 minuter. Vart ska denna filmen ta vägen nu? Den spred sig, känns det som.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Övre medelklass. En upptagen mamma med gäster. En son som vill ha mammans uppmärksamhet. Sedan, olyckan i trappan. Den oändligt svängande trappan. Det dåliga samvetet vid sjukhussängen. Skulden. Sveket. Ingrids närvaro är bländande men samtidigt lite retande. Hennes plågade uttryck, präktighet, det sociala uppvaknandet och den sakrala blicken. Fantastiskt men samtidigt provocerande på nåt sätt. Övermänskligt men ändå djupt förankrat. Det förvånar mig också hur pass världsfrånvänd eller omedveten man kan vara men det skapar ändå en fin och nödvändig kontrast mot uppvaknandet. Hon går in i rollen som den hjälpsamma samariten, nej fel, det är ingen roll hon iklär sig, det blir hennes hela väsen. Något som omgivningen i form av familj och myndigheter inte kan förstå. Hon blir inlåst bakom korsfönstret. Hennes brott? Socialt och andligt uppvaknande i ett samhälle som strävar efter konformism, ordning och stabilitet. Jag blir berörd men också hänförd av den här filmen eftersom den hanterar livets grundläggande teman, familjen, samhället, klasserna, religionen och kärleken, på ett vackert, lågmält och humant sätt.

Nr 825: Din För I Kväll

Originaltitel: Love Me Tonight (1932) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Redan från första början är jag hookad. Paris vaknar till enstaka ljud från utförda morgonrutiner. En metallslägga i marken, en snarkning, en sopkvast. Tillsammans bildar de rytmen som ligger under alla påföljande ljud som stämmer in i storstadsorkestern. En mängd olika yrken drar igång sin verksamhet. Bagerier, cafėer, skomakare. Hantverkare helt enkelt. Och så vaknar även skräddaren Maurice och tar sig sjungande och levnadsglad till jobbet. Är det inte romantiskt? Jo, det är precis vad det är, och det sjunger Maurice om, och den sången transporteras från skrädderiet, ut till en taxi, vidare på ett tåg där en soldattrupp tar över och marscherar iväg över fälten, melodin hamnar vid en enkel lägereld, för att avslutas på slottsbalkongen där prinsessan Jeanette ensamt operettar i vemodiga månskenet. En fantastisk första sammankoppling av Maurice och Jeanette som ännu inte vet att de ska ses. Och även en resa från de enkla, livsbejakande arbetarkvarteren till den pampiga, livskalla aristokratin.
Eftersom Maurice har skulder att utkräva från en i familjen på slottet, och eftersom det brinner i knutarna då Maurice själv behöver betala sina egna leverantörer, gör han slag i saken och beger sig ut mot slottet - enligt egen utsago som en enmansrevolution. På vägen dit träffar han på den sjungridande Jeanette och detta blir deras första möte. Jeanette blir långt ifrån imponerad och drar ganska omgående, medan Maurice blir halsöverhuvudförälskad och skrålar sticket i Flickan i en Cole Porter sång efter Jeanette; Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig!
Väl tillbaka på slottet visar det sig att Jeanette är 22 år och änka sedan tre år tillbaka, och att bortgångne maken var 72 år. En svag doft av Anna Nichole Smith sprider sig inombords. Jeanette verkar lida av sexuell undernäring, och till skillnad från sin kusin med samma diagnos - som vaktar hallen som en pilsk tik och hugger på allt med basröst - hanterar Jeanette sin situation genom att hålla tillbaka och trycka ner. Då anländer givetvis Maurice till slottet. Egentligen är han bara där för att inkassera pengar och sedan bege sig, men inga pengar finns att tillgå och när han får syn på Jeanette väljer han att stanna, under falsk flagg som en baron minsann.
Här följer en liknande personkavalkad som i inledningen med låten Mimi, men nu hålls transporterna inom slottet.
Dags för hjortjakt, till häst. Maurice har aldrig ridit och tilldelas såklart den mest bångstyriga hästen i stallet, Solitude. Ekipaget skenar iväg i en underbar uppspeedad sekvens. Detta är inte bara festligt i stunden, utan planterar enligt mig en acceptans för slutscenen. Återkommer till det. Medan hela resten av jaktlaget rider åt fel håll hittar Jeanette rätt och finner Maurice i en stuga, matande hjorten. Jeanette tycker att Maurice är en burdus tölp och Maurice tycker att Jeanette borde knäppa upp och lära sig mer om stil, charm och kärlek. Friktionen dem emellan kvarstår, intensifieras.
Jaktlaget anländer och i en ljuvlig slow mo-sekvens - balettliknande - hoppar Maurice upp bakpå en häst och alla återvänder till slottet. Här ett nytt musiknummer, Apache, som jag först inte fattar överhuvudtaget. Ett inslag av indianer? Nu? Här? Men efter lite googling klarnar mysteriet. Apache istället (även om uttrycket verkar härstamma från indiansyftning) menat som en våldsam och kriminell subkultur i Paris i början på 1900-talet. Det låter ju som underlag till en film, och det är det också - Les Vampires, här korsas våra vägar igen.
Jeanette rör sig splittrat ut i slottsträdgården och somnar vid ett träd. Maurice efter som en groda med prinsaspirationer, hittar henne, kysser henne. Hon vaknar, örfilar honom. Han kysser igen, örfil igen. En kamp där mellan kärlekens vapendragare. Till slut ger Jeanette efter för sin inre längtan, sina oemotståndliga begär, och hon faller i hans armar, de förenas i en samtyckeskyss. Snart sitter de där, bredvid varandra, och hon lovar och hedrar och samvetar att hon nu älskar honom. "Vem du än är, vad du än är, var du än är", säger hon, och jag ser nästan hur Richard Marx sitter lite snett bakom dem vid sitt mollgnistrande piano och nynnar på Right here waiting for you. Under natten som följer sover de i skilda sängar men parallelldrömmer om framtida kärlek i en elegant diagonal dubbelexponering.
Ny dag, in på upploppet. Nyblivne prinsen, före detta falske baronen - Maurice - är ju bara en simpel skräddare, och detta kommer fram under besvärande omständigheter. Alla får reda på det, och här den tredje kavalkadsången; denna gång får alla olika delar av tjänstefolket uttrycka sin besvikelse över att de har tvingats passa upp på en av sina egna. Bedragare! Även Jeanette helt förkrossad.
Maurice ger sig av med svansen mellan benen. Jeanette askungestår vid sitt fönster med begynnande kval. Maurice på tåget, ny fantastisk dubbelexponering där man får se Jeanette i svåra våndor över den inre vulkan som börjat mullra, samtidigt som man ser hur Maurice reser längre och längre bort. Särskilt sekvensen med tåget som både bildligt och bokstavligt far genom huvudet på Jeanette tycker jag är målande, och i en intervju med Kamratposten 1987 säger Bruce Springsteen att han fick inspiration till låten I'm on fire efter att ha sett denna filmen på turnébuss mellan just Paris och Madrid. "At night I wake up with the sheets soaking wet / And a freight train running through the middle of my head".
Nå, till slut far topplocket och Jeanette sätter av i galopp över åkrar och ängar, kommer ikapp tåget och rider jämsides med de Eisensteinska koppelstängerna. Det är här jag menar att sekvensen med den uppspeedade ritten tidigare i filmen cashar in. Jag har inga som helst problem med att en häst rider ikapp tåget. Det känns mer som ett rutinmässigt joggande. Och så ett fantastiskt replikskifte mellan Jeanette och lokföraren. 
"Stoppa tåget!" 
"Varför det?"
"Jag älskar honom!" 
"Det är inget järnvägsproblem."
Inte mycket som har förändrats på nittio år kan jag säga så här efter två år i branschen.
Jeanette löser det genom att (även det en nutida klassiker) obehörigt beträda spårområdet. Tåget tvingas stanna. Maurice väller ut och in i hennes famn. Kärleken segrar, kärleken stoppar tåg, kärleken bryr sig inte om samhällsstatus. Är inte det romantiskt?
Jo, det känns som romantiskt i ett nötskal, och jag tycker att filmen på flera olika sätt gestaltar och förmedlar just det den är tänkt att göra; romantik. Gränser - personella och samhällsskiktiga- som överskrids, drömmar som dröms, kamper som utkämpas, och på slutet får de varandra. Dock är jag absolut mest imponerad av rytmen, tempot och sammanflätningen av de olika scenerna, och leken med hastighet på många ställen. Känns oerhört genomtänkt och väl utfört. Själva skådespeleriet är väl sådär tycker jag, inte jätteimponerande, utan det är mer filmens form jag diggar.
Läser också att detta ska vara den första filmen där det används en zoom (det enda jag noterade var en kort inzoomning på en skorsten i början av filmen) men efter lite forskande hittade jag en film från 1927, It, som definitivt har en zoomsekvens. Sökandet fortsätter.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det börjar fantastiskt med en taktfast musikalisk inledning från stans alla hantverkare när Paris vaknar till ännu en dag. Pont Neuf, Eiffeltornet, Notre Dame. Som en reklamfilm producerad av Paris Turistbyrå. En underbar ljudbild. Skräddaren Maurice med darrande underläpp tar ton, sätter baskern på sned och beger sig ut, käck och positiv. Sen börjar jag gäspa. Gud, så jag gäspar. Jag vaknar dock till vid den snabbspolade hästritten och då skrattar jag till och med. Det här är trallvänligt och fullständigt ofarligt och jag inser att det är någonting jag missar under allt gäspande. Filmen hyllas på flera håll och det verkar som att jag uppenbarligen måste ge den en chans till. Tänker lite grann på Frukost på Tiffanys som jag endast gav 2. När jag sedan såg om den var jag definitivt uppe på en 4. Det är märkligt.

Nr 824: Roger Och Jag

Originaltitel: Roger & Me (1989) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Michael Moores debut. Lite samma grepp och metod som i exempelvis Fahrenheit 9/11. I denna rullen handlar det om General Motors nedläggning av bilfabrik i Moores hemstad Flint, Michigan. Moore är på jakt efter högsta hönset Roger Smith för att, antar jag, få ickesvar på frågor, men eftersom han inte får tag på honom visas olika livsöden och karaktärer i Flint. Ibland lite underhållande, ungefär som i Det Grymma Livet. Citat och korta klipp duggar tätt och korsklipps effektivt med motstridigheter, även om det ibland känns lite goddag yxskaft med vissa snapshots. Kaninslakt, rulltrappeåkning, färganalytiker som upptäcker en ny säsong i sig själv, plumpt judeskämt, Alfapetsällskap på lyxhotell, blomstrande fängelsetider med hög beläggning och stort personalbehov. Bilden jag upplever att jag får presenterad för mig är att de som har sitt på det torra gärna ger de utsatta "goda råd". Ryck upp dig liksom. Och så den där nästan liemannen som går från hem till hem och vräker folk, inte sällan bekanta. "Det är ett jobb".
Det mest otäcka hittar jag nog i mig själv, i och med att jag håller med om vissa av de uttalanden som en representant för General Motors gör. Eller i alla fall tycker att de har en poäng. Känns ju sådär, och lite gubbigt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: "Get your motor running." "Pull your way out of poverty." Michael Moore ägnar hela filmen åt att förgäves få tag på General Motors vd Roger Smith för att få ställa frågor om han är beredd att ta konsekvenserna av nedläggningen av företagets bilfabrik i staden Flint, Michigan. Något som har drabbat stan hårt. Det är personligt för Moore. Flint är nämligen hans hemstad. Smith håller sig undan. Samtidigt går sheriffen Fred runt och vräker folk och Miss Michigan paraderar Flints gator och ber att de ska hålla tummarna för henne. Kvinnan som "do colors" är förtvivlad över att hon har trott sig vara en annan färg än hon är. Det är något djupt bisarrt och problematiskt över Moores dokumentärer. Han tar billiga poänger och klipper ihop ett narrativ som är både populistiskt och förenklande. Samtidigt finns det naturligtvis en förståelse för hans strävan efter att avslöja storföretagens girighet men man måste ändå fråga sig: har ett företag ett socialt ansvar över den stad där de etablerades? Ja, skulle Moore säga men antagligen mest för att att legitimera hans egna tveksamma journalistiska metoder. Han drar sig inte för att förlöjliga både de drabbade och företaget självt. Roger Och Jag, liksom mycket av Moores produktion, är en överlägset egotripp som inte ger några svar. Den ställer heller knappt några seriösa frågor. Men visst är det underhållande.

Nr 823: Sinnenas Rike

Originaltitel: 愛のコリーダ, Ai no korīda (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Konstporr på annandagen. Resurser lagda på ljus, interiörer, kostym och, får jag ändå tycka, agerande - i jämförelse med annan porr jag sett. Handling och manus däremot finns det väl inte så mycket att ta av. En före detta prostituerad, numera servitris, blir av oklar anledning till besatthet attraherad och förälskad i gift man. Pang på rödbetan. De har enorma mängder sex i enormt många olika variationer, och det hela utvecklas och eskalerar från förhållandevis vanilj via smärtökning, äggvärpning och swinging till bdsm, svartsjuka och näradödenextas. Tabun överträds; våldtäktsvibbar och nakna barn. Jag upplever att kvinnan från att ha varit underlägsen och undergiven tar över makten i form av att dominera och vilja kontrollera mannen och sig själv, sin njutning. Hon har, enligt den utmattade, torrkörde mannen, en "intensiv sensibilitet". Flera inslag av samtycke, och en resa från attraktion, passion och åtrå till svartsjuka, ägandevilja, hotfulla löften till ett klimax med dödlig utgång - varefter kvinnan gör det enda rimliga och skär julen av mannen. Går sedan runt med högtiden i sig i fyra dagar. Inga konstigheter. Glad påsk för fasen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Kan det vara den mest erotikexplicita filmen i boken? Mycket möjligt skulle jag svara. Här är det i alla fall extremt mycket tjolahopp för pengarna. Sada (Eiko Matsuda) är en prostituerad kvinna med starka sexuella behov. Hon gifter sig med bordellmammans make (!) Kichi-Zo (Tatsuya Fuji) som hon tycks avguda. De ligger framför andra, med andra och med varandra i alla möjliga miljöer, situationer och variationer. Mer och mer avancerat blir det. Sada blir dock mer och mer svartsjuk på Kichi-Zo och hotar att skära av hela härligheten. Det är intressant och fängslande. Nästan elegant emellanåt, särskilt själva scenerierna. Lite tjatigt blir det kanske emellanåt. Och lite väl mycket effektsökeri. Men samtidigt, all film handlar väl om effektsökeri.

Nr 822: A Brighter Summer Day

Originaltitel: Gu ling jie shao nian sha ren shi jian (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: En sån där film till som jag bara sitter och inte förstår nåt av. Av handlingen alltså. Bara scener som rullar förbi. Vem är vem? Var är de nu? Varför säger den personen så till den personen, vad har de för relation till varandra? Det blir givetvis outhärdligt eftersom filmen är fyra timmar lång. Läser en del om den i efterhand och det verkar definitivt finnas en handling, och det ligger nåt slags otydligt skimmer över flera recensioner som handlar om sociopolitisk kontext. Kina och Taiwan. Taipei. Civilbarn och militärbarn. Gängbildning och identitetsskapande. Ensamhetens melankoli, den ungdomliga längtan efter tillhörighet. Amerikanisering; basket, Elvis, baseball. Ja, allt det där finns ju, men jag fattar fortfarande ingenting av själva handlingen. Jag antar att jag borde bli bättre på att läsa mellan rader. Men så tänker jag på exempelvis Mitt liv som hund. Totalt begriplig historia med ovanstående ingredienser. Ja ja. Det slutar i alla fall med ett tragiskt typ svartsjukemord. Verkliga händelser. Verkliga begripliga händelser, obegripligt berättade. Skulle förmodligen kunna ge den 5- om jag såg den igen och förstod, för den var ljummen och behaglig och hade ingen brådska.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Tidigt 60-tal. Kinesisk flykt till Taiwan efter den kommunistiska revolutionen. Identitetsskapande genom gängbråk och amerikansk kulturellt inflytande. 217 gang och Little Park Boys. Som gruppnamn. Baseballträn som konfiskeras. Filmstudion bredvid skolan. Smygspanar från taket. En annan sorts flykt. Kärleken. Svartsjukan. Biljardhallen. Hämnden. Den militära närvaron, armén som attraherar och skrämmer. Alla detaljer vävs fint samman och återkommer som röda trådar - provfilmningen, klockan, radion, skivspelaren, konserten, låttexterna. Det dröjer nästan hela filmen innan vapen kommer in i bilden. Samurajsvärd, kniv och hagelgevär introduceras och vi får en föraning om någonting tragiskt och olyckligt. Den inkommande tyfonen som fond. Mer och mer ödesmättat. Det är genomgående snyggt, ljussättningen och fotot. Ofta filmat utifrån och in, lite på avstånd med händelser och dialog utanför bild. A Brighter Summer Day är en mosaik av bilder, ett fotoalbum. Den är lika mycket berättelsen om ett land och en tid som om enskilda individer och miljöer och jag gillar den. Visst är den stundtals väldigt krävande, kanske för att handlingen är så subtil och kretsar kring så många personer att det blir omöjligt att sortera; Honey, Airplane, Ming, Si'r, Cat, Threads, Shandong, Lao Er, Sly, Ma, Tiger, Jade, Horsecart, Blind Man, Crazy, Zhang Zen, Chiung. En bra påskrulle där även Jesus fick vara med på ett hörn.

Nr 821: Galakväll På Operan

Originaltitel: A Night At The Opera (1935) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Denna gång tre bröder istället för fyra senast det begav sig, i Fyra Fula Fiskar. Det är tio år sedan, och kanske är det för att jag har blivit äldre som jag tycker bättre om den här rullen. Grouchos tvångsmässiga vitsdragande känns fortfarande allergiframkallande, men några gånger flinar jag lite. Bland annat i hyttscenen där till slut 15 personer trängs och stångas, och Groucho ber någon att beställa upp en större hytt. De tre skäggen i sängen som blir utbytta är lite lustigt. Hyperfarsen med sängarna som byter rum. Akrobatiken på slutet. Men framförallt känns det skönt med ordentliga avbrott i form av opera, musik och dans, särskilt på båten. Snygg koreografi och grymt pianobattle toppat med harpa. Skulle verkligen vara intressant att se om Fyra Fula Fiskar och ta temperaturen nu. Kanske är jag på väg att bli ett Marx-fan?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det gäller väl bara att sänka garden antar jag. Låta sig dras med. Jag har under projektets gång upptäckt att det är en rätt bra strategi för att överhuvudtaget kunna orka med detta fullkomligt överambitiösa evighetsprojekt. Allt är inte bra. Långt ifrån. Mycket är till och med ganska dåligt. Men alla filmer har ändå något jag kan uppskatta, en liten detalj, en scen, någon smart eller snygg lösning eller en replik. Om jag bara låter mig drabbas så kan jag i värsta fall ändå stå ut. Jag var beredd med garden när det återigen var dags för bröderna Marx men klarade denna klart bättre än den tidigare Fyra Fula Fiskar. Det är möjligt att det faktiskt är en bättre film men för min del så fastnade jag för vissa scener där pianoduellen på båten är den klart bästa.

Nr 820: Emile Zolas Liv

Originaltitel: The Life Of Emile Zola (1937) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skulle nog kunnat heta "Dreyfusaffären" istället. Efter inledning med fattig och Parisvindsvåningsboende Emile Zola (Paul Muni) och ett genombrott med romanen Nana med påföljande massiv naturalistisk produktion, ägnas mer än tre fjärdedelar av filmen åt Zolas arbete med att få oskyldigt fängslade officeren Alfred Dreyfus (Joseph Schildkraut) frigiven. Skickligt och väloljat i rättegångarnas olika turer, särskilt då Munis närmast monologliknande avsnitt. Trots att jag inte fattar särskilt mycket i detalj om vem som anklagar vem för vad, vem som har förfalskat vilket dokument eller vem som faktiskt ljuger, så är det en underhållande pingpongmatch att kolla på. Zola är oerhört högstämd och drivs av jakten på Sanningen, Rättvisan och Mänsklig frihet. Sen dör han sotdöden, natten innan Dreyfus återfår sina dekorationer och sin heder. Så kan det gå.
En intresseväckande film om både Zola, och om Dreyfusaffären. Jag hade ingen koll på varken den ena eller den andra. Det enda jag hade med mig i bagaget var uttrycket "J'Accuse...!" från när Ante Strängby 2019 skrev ett öppet brev i fotbollz.se där han anklagade sig själv för att inte ha varit en god medmänniska.
Dreyfus satt fängslad på Djävulsön, och där har vi varit förut och hälsat på i Papillon.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Emile Zola (Paul Muni) och kompisen Paul Cezanne (Vladimir Sokoloff) lever sitt liv i vindsateljén. Fattigt och bohemiskt som det anstår dessa konstnärssjälar. Efter ett möte med den prostituerade Nana skriver Zola boken med samma namn som säljer 36 000 ex på tre dagar. Därefter följer bok på bok på bok. Framgången är ett faktum. Cezanne blir å andra sidan en framgångsrik konstnär. Zola kan se fram emot ett bekymmerslöst liv som ekonomiskt oberoende. Då får han besök av Alfred Dreyfus hustru. Officeren Alfred Dreyfus (Josef Schildkraut) anklagas för förräderi och erbjuds, enligt nån slags militär hederskodex att ta sitt liv. Han nekar naturligtvis och placeras i mångårig fångenskap på Djävulsön. Han fortsätter hävda sin oskuld. Det visar sig så småningom att militären har haft fel men vägrar att erkänna skandalen. Zola, som aldrig räds att säga sanningen, åtminstone den sanning han själv tror på, tar denna affär och gör till sin genom att skriften "J'Accuse...!". Naturligtvis blir han hotad och förföljd. Och anklagad. Och dömd. Samtidigt som Dreyfus slutligen blir frikänd dör Zola. "He was a moment of a conscience of man" säger Cezanne om Zola. Dreyfus gjorde så småningom karriär som både överstelöjtnant och riddare av hederslegionen.

Nr 819: Mordet På En Kinesisk Bookmaker

Originaltitel: The Killing Of A Chinese Bookie (1976) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Han driver en klubb. Strippor och poetisk burlesque. Han har ambitioner, som inte uppfylls. Hur ska han betala sin pokerskuld på 23000 dollar? Han får i uppdrag att mula en kines av rang i undre världen. Tanken är inte att han själv ska överleva eldstriden, men det gör han, och går och åker sen omkring skadeskjuten genom halva filmen. Show must go on.
Sunkig klubb, skönt sunkig känsla i filmen, men jag hittar tyvärr inte riktigt in. Var mer eller mindre förberedd på det i och med att det är Cassavetes. Kommer ibland på mig själv med att känna mig som en i publiken på klubben som tappar tålamodet när det inte blir nån action. Gormar kom igen nu för fan.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Autogenererad text med allt vad det innebär. Alla repliker kan därmed översättas till i princip vad som helst. Som att det inte skulle vara svårt nog att begripa sig på John Cassavetes. Pengar, skulder, strippor, poker, drinkar, kostymer, beställningsmord, skottlossning. Samtliga ingredienser som finns i en hårdkokt thriller. Men ändå... det räcker inte hela vägen. Bästa sekvensen måste ändå vara mordkvällen; telefonsamtal i telefonkiosken, taxi downtown, hamburgare i baren, smyger på bookien i badet, skjuter, flyr, hoppar på bussen, hoppar av, hoppar in i taxin, hoppar av, in i en annan taxi, hem. Där upptäcker vi att han själv är skjuten. Och han upptäcker att han är lurad. En känsla vi alla kan känna igen oss i.

Nr 818: Kon

Originaltitel: و‎, Gāv (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Iranska nya vågen rullar in igen. Överhuvudtaget en hel del iransk film i boken, när jag börjar kika efter. Åtminstone drygt två handfulla hittar jag utan förstoringsglas. Kon är definitivt en av dem jag kommer komma ihåg bäst. En man, Hasan (Ezzatolah Entezami) älskar sin ko. Det är byns enda, och Hasan badar med den, tvättar den, dricker med den, mjölkar den, gullar, pratar och sover med den. När Hasan lämnar byn för ett dygn på annat håll dör kon. Byborna får nån sorts mild panik och bestämmer sig för att begrava kon - i slow motion och till sist en stillbild - och undanhålla sanningen för Hasan när han återvänder. De säger att kon bara har rymt, och att det letas efter den. Hasan begriper direkt att det ligger en ko begraven, och ramlar ner i en förtvivlan som yttrar sig i att han först tycker att kon visst står kvar i fjöset, men som sedan glider över i att han själv blir kon. Han börjar röra sig som en ko, långsamt och släpigt. Han börjar äta som en ko, hö. Han börjar titta som en ko, stora ögon, långsamt rullande huvud åt sidorna eller bakåt. Han sover där kon sov. Han blir en oerhört nedstämd ko, en deprimerad ko. Till slut griper byborna in. De berättar sanningen, en sanning som Hasan inte tror på. Då blir det tvångsomhändertagande. Hasan binds och släpas ut, som ett djur, som en ko, för att föras till sjukhus. Lera, uppförsbacke, regn och en tung Hasan gör att piskan kommer fram. Hasan skenar i en sista desperation och störtar - i slow motion - mot sin död i en stenig bäck.
Runt denna kärnhistoria ett hot utifrån i form av tre skuggestalter, Bolouris. Även flirtar i byn, kaffepauser, och byfånen som också binds och jagas, men då "på skoj", för alla utom den bundnde misstänker jag.
Samhällets, omgivningens tämjande av enskilda individer. Psykiatriska tvångströjor. Chock, förnekelse och hantering. Förhållandet mellan att skydda och skada, att den gränsen är suddig när desperata sorgen väller in. Kanske även överlag. Sånt tänker jag på.
Och så två detaljer. 3 min 27 sek in i filmen en scen där två kvinnor sitter utanför ett hus, på varsin sida om dörren. En av kvinnorna är fokuserat skarp, den andra är oskarp. De verkar sitta på samma avstånd från kameran. Även 48 min 45 sek in i filmen. Ännu tydligare. Två kvinnor bredvid varandra på en veranda. En skarp, en suddig. Vad är detta? En variant av split diopter lense? Eller tilt-shift lense?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: En mobbad, förödmjukad och slagen man, byns fåne, görs till åtlöje av barnen till de vuxnas skratt. Sedan en man, Hassan, med en ko som han tvättar kärleksfullt. Plötsligt tre mystiska gestalter på en kulle. Bouloris. Byns fiender. In i byn med kon i koppel. Kaffet serveras genom en glugg i väggen. Det är mycket gluggar, fönster, dörrar och luckor. Dags för kalvning. Hasan sover med kon av rädsla för Bolouris. Han är så stolt över sin ko. Ny dag. Hassan har ärenden på annan ort. Då dör kon. Byborna planerar att undanhålla Hassan att hans ko är död och istället säga att hon har rymt. Hon begravs på torget. Man är rädd att byfånen ska skvallra och man binder honom i en gammal kvarn. När Hassan kommer tillbaka rasar hans värld samman. Kon är hela hans identitet och han bosätter sig i ladugården och börjar äta ur krubban. Hassans sorg är avgrundsdjup. Han sjunker allt djupare i tron att han är en ko. Det spelar ingen roll vad byborna säger, att de erkänner sin lögn. Hassan är onåbar. Man bestämmer sig för att ta honom till sjukhuset i stan. I regn och rusk släpar de honom som ett djur över slätten. Han lyckas fly och löper rakt ut för en sluttning mot sitt eget öde. Kon är en känslig blandning av värme och humor, men också en stark skildring av kollektivets individuella fostran. Socialiseringen. Det yttre hotet. Den inre kontrollen. Fotot är fantastiskt och dramaturgin skarp. Filmen var till stor del finansierad av shahens regim och när de fick se bilden av ett fattigt och underutvecklat Iran så tvingade de filmmakarna att ta med en text som säger att det som inträffar i filmen hände långt innan den nuvarande regimen kom till makten.

Nr 817: Red River

Originaltitel: Red River (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Mitten av 1800-talet. Södra mittstaterna. Buttre och bångstyrige Dunson (John Wayne) börjar med minsta möjliga i Texas - en ko och en tjur. 14 år senare har han en enorm hjord på uppemot 10000 djur. Good beef, men bad times dock, tydligen på grund av inbördeskriget, så alla dessa nöt måste transporteras norrut, mot Missouri, för att säljas. Ut på vida vilda prärien således. Till sin hjälp har han en stor besättning hårt arbetande män, bestående bland andra av adoptivsonen Matt (Montgomery Clift). Prövningar i form av väder och vind, svårforcerad terräng, indianöverfall och matransoneringar. Fantastiska, långa scener med vadande boskap, lunkande boskap, skenande boskap. Rogivande att se flockar, hjorder förflytta sig. Och så blir det då meningsskiljaktigheter om vilken väg som är den bästa, och vilket slutmål som ska siktas på. Är det inte bättre att röra sig mot Abilene i Kansas istället? Ryktet säger att järnvägen har kommit dit. Inte en chans tycker Dunson. Chans tycker Matt och gör litet myteri. Lämnar Dunson bakom sig, men Dunson naglar sig fast på avstånd, hack i långväga häl. My good beef, kan jag tänka att han tänker. Ute på prärien ett litet prehistoriskt mikrovegas i form av dryck, spel och dans. Omringat av stridsropande cirkulerande indianer, men ingen match för nybyggarna som har muskedunder. Här finner Matt kärleken, men måste dra vidare. Strax framme i Abilene och istället för oroväckande prärievargsylanden hörs nu ångloksvisslan. Kansas Pacific Railway. Lokföraren helt överlycklig att se så mycket djur på spåret, välkomna! Matt gör riktigt bra affärer och Dunson kommer ikapp. Det blir showdown i form av fistfight innan kvinnlig reson går emellan och kyler ner. Dunson och Matt pustar ut tillsammans och blir de nära vänner och kompanjoner de alltid velat vara.
En hel del likheter med Myteri som vi såg för inte jättelänge sedan. Seglatsen ut på prärien, kampen mot elementen, maktstriden ombord, en smått tyrannisk kapten och en mer human assistent, upproret, värdefull last, dumpningen av kaptenen ute på öppet fält som sedan tar sig iland med små medel. Kärleken som blomstrar på en liten ö. Stora skillnaden är väl vänskapliga slutet i den här filmen.
Tror det är fjärde filmen vi ser med John Wayne. Tidigare Diligensen,  Mannen Som Sköt Liberty Valance och Rio Bravo. Läser att han medverkat i över 170 filmer. Helt sjukt. Lika sjukt är ju att gamlingen vid pokerbordet satsar allt han har, och löständerna därtill, på par i ess. Indianen tar, givetvis, hem potten med tre herrar. Märkligt. Han måste ha tiltat, gamlingen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är depression och ekonomiska svårigheter efter inbördeskriget. En hel del boskapsaffärer, hjorder som ska förflyttas, relationer som ska prövas. Prologen är galet lång, sträcker sig över tio år innan det stora äventyret kan börja. Ranchägaren Tom Dunson, en långsint och tjurskallig jävel, hamnar i dispyt med adoptivsonen Matt och det slutar i skilda vägar nånstans där på prärien. Vid återseendet blir det en del pang pang och handgemäng innan de kommer till sans och återupptar vänskapen. Det är mäktiga boskapsscener, kanske de bästa jag har sett i en västernfilm.

Nr 816: Hjärtekrossaren

Originaltitel: The Heartbreak Kid (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Inleds med trångt judiskt bröllop. Mazel tov och krossat glas. Mot smekmånad i Miami Beach och redan på vägen, i motellsängen, visar sig de lite olika anknytningsmönstren. Han otrygg/undvikande och hon otrygg/ambivalent. Han distanserad och hon klängig. Sängkammarbekymmer och en påtaglig känsla av att hur fan ska det här kunna funka? Som en aperitif tillblandad av Woody Allen, med en gnutta Sällskapsresan på toppen. Mörk igenkänningshumor, i alla fall är det därför jag skrattar. Väl i Miami bränner sig bruden i solen och tvingas ligga kvar på rummet. Mannen ner på stranden och plötsligt skymmer hon solen, eller går ut och in i skenet, bländar honom, han kan bara med svårighet se henne, och jag tänker direkt på något jag ganska nyligen läste i en av Knausgårds årstidsböcker, nånting om hur det i religionen ofta har funnits ett slags påbud att inte titta på Gud, och att detta har kommit sig av att man har sett solen som det allseende ögat som strålar ner mot människan, och det gör ju väldigt ont att titta in i solen, och jag tänker på det när hon, den nya blonda leende fullkomliga kvinnan stiger in i hans värld, men sen tänker jag inte mer på det förrän jag senare läser lite om filmen och det verkar på sina ställen som att det läggs stor vikt just vid det judiska i filmen, och att det finns ett begrepp, Shiksa, typ ickejudisk kvinna, och att det är jakten på en sådan gudinneaktig varelse han ägnar sig åt, mannen. Och det blir ju hans drivkraft, han vill skilja sig direkt, varit gift i några dagar, men med den här nya känns det helt rätt, allt det som med den gamla känts helt fel. Och han får träffa hennes föräldrar, särskilt pappan då, den bastante och stabile, som direkt känner doften av bad news och vill helt enkelt inte att hans dotter ska ha något med den nye, ytlige charmören att göra. Och jag antar att det då blir hennes, dotterns, drivkraft. Att revoltera mot sin far. Och efter att ha rumlat runt i lögnlabyrinten som en blandning av John Cleese i Pang i bygget och en nedtonad Jim Carrey ska nu mannen istället berätta för sin solbrända fru att han vill skiljas. Det är en utdragen plåsterryckning där på restaurangen, och när han äntligen talar ur skägget bryter frun ihop och åker hem. Mannen efter i Greyhoundbuss, men bara för att skriva under skilsmässohandlingar och sedan iväg mot snökalla Minnesota och nya kärleken. Som tillbaka i skolan på hemmaplan visar sig vara måttligt intresserad till en början, för att inte tala om pappan som ber honom fara och flyga. Mamman hela tiden som en mild medlare i bakgrunden. Trägen vinner, och efter att skrämt iväg en pojkvän ("captain of everything") genom att utge sig för att vara knarkspanare hamnar mannen och gudinnan i stuga med eld, fäll och tillitsskapande återhållsamhet. Dags för motstridig middag hemma hos föräldrarna och det är en njutning att höra mannens galna utläggningar om ärligheten i blomkålen i dessa trakter. Patologiskt positiv och insmickrande. Farsan tar honom avsides och krossar honom. "Jag äter beslutsamhet till frukost". Erbjuder honom mer och mer pengar för att dra åt helvete, men mannen tvärvägrar, och dottern gör sitt val och det slutar som det började, med bröllop, men inte ett judiskt sådant. Och mannen fortsätter sitt innehållslösa tugg i ett innehållslöst mingel och hamnar till slut ensam i en soffa med tom blick. Ingen orkar lyssna på honom. Jakten är över men har inget slut. Och där slutar filmen. Inte ens ett antiklimax, mer en avsaknad av klimax. Tomt.
Hög och pinsam igenkänningsfaktor och suverän regi av Elaine May, och det första jag tänkte när jag efter titten såg att det var en kvinnlig regissör var: aha, är det därför?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mörk, tragisk och desperat. Precis som en komedi ska vara. Det börjar med bröllop mellan Lenny (Charles Grodin) och Lila (Jeannie Berlin) och det är fantastiskt hur man redan tidigt i filmen börjar se paniken i Lennys ansikte. Bröllopsresan till Miami Beach bir en briljant lära-känna-varandra-övning. Det dröjer inte länge förrän Lenny blir fullkomligt knockad av den ljuvliga Kelly (Cybil Shepherd) på stranden. Pinsamheterna men också grymheterna radas på varandra när han gör allt för att uppvakta Kelly och samtidigt hålla den solbrända frun på hotellrummet utanför genom desperata lögner. Det börjar mer och mer likna en fars men filmen lyckas hela tiden hålla sig precis lagom nykter med en märklig igenkänningsfaktor. Dessvärre tappar den lite mot slutet för att upplösas i ett "jaha". Samtidigt finns det så mycket intressant och skoningslös relationsdramatik i filmen som gör att den totala upplevelsen överröstar de små felstegen. Mycket intressant att det är regissören Elaine Mays dotter som spelar den godhjärtade men samtidigt rätt jobbiga Lila. Skickligt.

Nr 815: The Butcher Boy

Originaltitel: The Butcher Boy (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Francie (Eamonn Owens) har en överdjävlig barndom. Pappan super, spelar trumpet och drar fram livbältet när det ska uppfostras. Mamman går in i psykbryt och maniskt bakande innan hon begår självmord. Francie rymmer hit och dit, pratar med sig själv, med sin bästa kompis Joe, med jungfru Maria och utsätts för prästeliga övergrepp på anstalt. Det börjar koka över för Francie och han blir mer och mer utåtagerande. Svordomar, våld, vandalisering, mobbning och trakasserier. Pappan dör soffdöden och Francie får smaka på elchocker för att lugna sig. Istället slaktar han en kompis mamma som varit på honom hela filmen. Och han på henne. Till sist bränner han ner sitt hus och hamnar, om jag fattar det rätt, bakom lås och bom tills han är vuxen och ska slussas ut via halvvägshem. Då spelas han av Stephen Rea, som i filmen spelar försupne trumpetpappan. Skillnaden är att han nu har färgat håret orangeaktigt. Vad är grejen med det? Inte hårfärgningen alltså, utan att Rea spelar sonen som vuxen? Är det att han har blivit/kommer bli som sin far? Fattar inte.
Själva historien känns väldigt intressant, men jag skulle hellre velat se en mer lågmäld approach. Francie är så intensiv och Tommyochannikatommyig att jag knappt kan bärga mig. Det står i vägen för mig, och jag inser att det är min förlust, men jag har nån issue med barnskådisar som tömmer hela magasinet.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Comicvinjett till Mack The Knife. Passande. Fin a-haövergång till verkligt foto. Vad finns mer att säga? Det är Irland, 60-tal och Kalla kriget. Filmen tar socialbänksrealismen till en helt ny nivå. Vad menar jag med det? Socialbänksrealism? Francie är en störig och skrikig värstingunge med en deprimerad och labil mor och en alkoholiserad pappa. Francie flyr till en fantasivärld där han kan spela ut hela registret och det blir allt annat än trevligt. Jag fick bra känsla från början med den skruvade handlingen och så, men sen blir jag mest irriterad. Jag gillar det oväntade och osentimentala, det mörka och våldsamma men det är något med intensiteten som gör att jag ledsnar. Sinéad O'Connor dyker upp i en märklig roll som jungfru Maria. Ingen Oscar för den prestationen i alla fall.

Nr 814: Klute - En Smart Snut

Originaltitel: Klute (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Märklig särskilt svensk titel. Varför bindestreck följt av två om inte lögner så tveksamheter. Han är ingen snut, väl? Han är privatdetektiv. Snut för mig är polis, rätt av. Smart får mina tankar att vindla antingen åt att hans enormt skarpa analysförmåga kommer vara i centrum, alternativt att det är ett lite ironiskt doftande epitet och att det skulle hamna mer åt Den galopperande detektiven-hållet. Inget av dessa två inträffar.
Istället tycker jag att den kunde - om det bara ska vara ett namn - hetat Bree. Det är hon, Bree (Jane Fonda) som transporterar den här filmen framåt. Det är hon som prostituerar sig, får obscena samtal, går i terapi, får ihop det med Klute (Donald Sutherland), nästan blir mördad och till slut väljer att försöka starta nytt slags liv, ett där hon är älskad trots fel och brister, sedd och accepterad av Klute. Det är kring henne historien kretsar, och Klute finns med lite i kulissen och drar slutsatser.
Det letas efter en mördare, och det är faktiskt chefen. Det får man reda på ganska tidigt, väl? Han sitter på sitt kontor och lyssnar på smyginspelade hämningssläppande samtal med tidigare anlitade prostituerade. Och sen kommer Klute, den smarte snuten, också fram till det via tryckfelsnisse. I alla fall uppfattar jag det så, och därför uteblir lite av ahamomentet på slutet, eftersom... ja, det är ju mycket riktigt han chefen som kommer instövlande där och sen självhoppar genom rutan. Nedstörtad ängel.
Punktbelyst spänning och ett slags mörkt, småglansigt foto. Lite som Gudfadern tänkte jag, och se på tusan om fotografen inte är den tydligen enormt legendariske Gordon Willis. Pinsamt att inte ha vetat vem han är. Hela Gudfaderntrilogin, en handfullWoody Allen, och Alla Presidentens Män (samma regissör som denna rullen - Alan J. Pakula).
Jane Fonda naturligt briljant, särskilt tycker jag i terapirumsscenerna som liksom bryter av thrillerhistorien och fogar samman hennes karaktär.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Stor middag och sedan tillbakablick som det verkar till förhöret med kvinnan om hennes försvunne make. Därefter vinjetten som ackompanjeras av en avlyssnad sexlinje. Det här bådar gott tänker jag. Nåväl, det är Klute (Donald Sutherland) som ska försöka ta reda på vad som har hänt maken som tydligen har levt ett dubbelliv. Det mysteriet vilket är ett mord löses ganska tidigt i filmen, åtminstone för tittaren. Utredningen för dock Klute till callgirlen Bree (en briljant Jane Fonda) som verkar ha något med den döde maken att göra. Bree vill bli skådis. Går på auditions och intervjuer förgäves. Samtalar med terapeuten om vilken bra skådis hon egentligen är. Hon är ju prostituerad. Bree är karaktären som för filmen framåt. Hon är så mycket mer än bara den godtrogna lycksökerskan med ett hjärta av guld eller bitchen som använder Klute för sin egen njutning. "Don't be upset, I never come with a John" säger hon till honom efter att förfört honom. Det är den motstridiga Bree som den här filmen handlar om, inte den ganska ensidige Klute. På så vis är det mycket mer en karaktärsdriven film än en hårdkokt thriller. Det är snyggt filmat och komponerat och det är en fin dynamik mellan Sutherland och Fonda. Dock står den lite och trampar vatten efter ett tag upplever jag.