Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på DVD av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Ett litet danskt kustläge, perfekt för den milda, fromma sekten. Ölbröd och torkad fisk, allt ska blötläggas. Äldrevård och hushållsnära tjänster, administrerat av pastorns varsamma och fasta händer; de båda döttrarna. Pastorns blick, en särskild slags säregen lyster i den, som hos den som parkerat sin övertygelse på långtid. Systrarna ständigt tillsammans, handling, blickar och ord. Intuitivt koreograferade att följa varandra, stanna hos varandra. Uppvaktare försöker komma nära dem, men förgäves. Fenomenale franske Papin hamnar av tillfällighet där på sandbankshöjden; hittar sig själv försjunken i djup melankoli men finner tillfällig kärleksglöd i duetten med ena systern, och det verkar handla om stycket Là ci darem la mano från operan Don Giovanni av Mozart. Kanske en av de mest fantastiska musikscener jag sett på film. Skör, millimeterexakt, överväldigande och humorspäckad. Skulle kunna se den tusen gånger om. Tyvärr får Papin åka hem till Paris tomhänt. Och slarvern Lorens gör ett försök med andra systern, men det slutar i prestationsångest och uppgivenhet i hallen. "Livet är hårt och obönhörligt. Det finns ting som är omöjliga". Systrarna offrar sina eventuella äventyr för att stanna i fromheten, gudskärleken. Lorens lovar sig själv: istället för kärlek - karriär! Givakt! Klackarna ihop!
Många år förflyter, prosten är död. Tisslet och tasslet och de inre konflikterna i sekten tilltar, om än på en hyfsat oskyldig nivå. Knutby light med lite otrohet och lurendrejeri som kommer upp till ytan. En ovädersnatt kommer Babette till byn. En fransk krigsflykting som arbetskraftsinvandrar och får tjänst hos systrarna som hushållerska. Affärerna går stadigt bättre, för mig oklart hur eller varför, men kanske handlar det om ränteavkastning och snillrika kapitalplaceringar. Och att Babette är skicklig på att både pruta i fiskboden och lura sig ifrån betalning i servicebutiken på hörnet. Ytterligare tid går, och efter 14 år av osjälvisk givmildhet vinner Babette på franska lotteriet. 10000 franska franc. Det blir till att ställa till med fransk gourmetmiddag och injicera lite kontinentalt kolesterol i det torftiga danska blodomloppet. Och det är väl i och med den här middagen som filmen går in i det som den verkar vara mest känd för. En delikatessrulle helt enkelt. Och det är ju en fröjd att följa råvarornas väg från leverans via tillagning till servering. Sju rätter, den ena läckrare än den andra. Sektmedlemmarna är initialt svårt skeptiska till att låta sig njuta av vare sig det ena eller det andra vid denna häxsabbat, men allt eftersom särskilt glasen fylls på börjar det surra och röra lite på sig. Lorens är tillbaka efter alla dessa år (efter en mycket intressant dialog med sitt eget yngre jag) och tar sig märkbart belåten genom menyn. Utöver att identifiera äkta sköldpaddssoppa, specifik blinivariant och vaktel i sarkofag, och utöver att återkommande pinpointa både olika vinsorter och årtal, ja utöver detta så lyfter han en klase vindruvor från fruktfatet och utbrister: "Åh, vilka häääärligaa druvor!". En fullblodsnjutare, den där Jarl Kulle. Han håller ett middagstal också; tema livsval, fruktan, nåd och rättvisa. Mycket uppskattat, och hela församlingen har liksom luckrats upp och börjat lätta lite på spänningarna. Lorens tar återigen farväl i hallen, men nu med orden: "I vår sköna värld är allt möjligt". Sekten dansar Bergmanskt ut i natten och runt livgivande brunnen under den svarta stjärnhimlen. Babette blir kvar, istället för att återvända till Paris.
Ja, det finns så oerhört mycket att tycka bra om med den här filmen. Det lite milda akvarellfotot i början som övergår till mer intensiva oljemålningar. Stillsamma pianomusiken i fonden. Det precisa, avslappnade agerandet. Den enorma underliggande humorn blandat med existensens tröskande. Lorens resa från uppgiven ungtupp till försonande ålderman. Hur Lorens och Babette aldrig ses, men är så nära varandra vid middagen; han berättar om henne från sin tid i Paris, utan att veta att det är hon som är i köket. Matlagningsscenerna och uppläggen. Jag blir helt upprymd bara av att tänka på filmen. Helt klart topp 5 hittills i projektet. Fiskade upp novellen av Karin Blixen (skriven under pseudonymen Isak Dinesen) från Stadsbibliotekets magasin, och kan konstatera att i princip det enda som skiljer är att handlingen i filmen är förlagd till danska kusten i stället för den nordnorska i boken.
Litet sidospår för egna minnet: precis när Babette har anlänt till byn och systrarna läser brevet från Papin så flikas det helt plötsligt in en tecknad bild på en avrättningsscen (som illustrerar det som står i brevet). Det är enda gången det sker i filmen. Gör mig inget, men känns lite underligt, eller åtminstone anmärkningsvärt.
Jimmys betyg: 5
Kommentar: Plötsligt händer det! Filmen jag så länge har väntat på. Är det projektets toppfilm hittills? Kanske, kanske inte. Svårt att säga eftersom allt tycks vara så relativt hela tiden. Helt klart är att Babettes Gästabud är en fantastiskt fin film, med så mycket stillsamt djup, sakral och profan på samma gång, blygsam men med en botten som skapar en helt ljuvlig resonans i både handling, karaktärer och foto. Höjdpunkten är ju inte helt oväntat själva gästabudet med en meny bestående av Amontillado, Blinis demidoff, Sköldpaddsoppa, Veuve Cliquot, Cailles en Sarcophage, Clos Vougeot och mycket mer. Allt tillagat och serverat av den franska mästerkocken Babette (utsökt gestaltad av Stéphane Audran), i byn endast känd som hembiträdet som flytt från Frankrike efter Pariskommunens fall. Gästerna är de återhållsamma och gudfruktiga byborna och de stillsamma pastorsdöttrarna som huvudpersoner. Det är varmt, roligt, fyndigt, litterärt, konstnärligt. Det är en betraktelse över tron och kärleken men också en njutningsfull hyllning till livet.
